Tyngdlyftning
Tyngdlyftning är en kraftsport, där styrka, explosivitet och rörlighet har hög prioritet. Tyngdlyftning är en olympisk gren och var med på det olympiska programmet när de moderna spelen startade 1896 i Aten. Med undantag av OS 1908 i London och 1912 i Stockholm har sporten varit med vid samtliga OS. Genom tiderna har det skett en utveckling från att lyfta en bestämd vikt så många gånger som möjligt, till stigande vikter. I de tidigaste åren lyftes hela 5 moment, där bland annat enarmslyft fanns med. Efter OS 1972 i München har den olympiska tyngdlyftningen uteslutande bestått av ryck och stöt. Från första början hade man inga viktklasser, de infördes först vid OS 1920 i Antwerpen, det har genom åren skett flera förändringar av dessa. Ungdom: 0-17 T.o.m. det år man fyller 17 år. Junior: 18-20 T.o.m. det år man fyller 20 år. Senior: Det finns ingen undre eller övre gräns på ålder. Veteran: 35+ från det år lyftaren fyller 35. enligt nedanstående lista: Damer veteran: W35 ålder 35-39. W40 ålder 40-44. W45 ålder 45-49. W50 ålder 50-54. W55 ålder 55-59. W60 ålder 60-64. W65 ålder 65-69. W70 ålder 70 och högre. Herrar veteran: M35 ålder 35-39. M40 ålder 40-44. M45 ålder 45-49. M50 ålder 50-54. M55 ålder 55-60. M60 ålder 60-64. M65 ålder 65-69. M70 ålder 70-74. M75 ålder 75-79. M80 ålder 80 och äldre. Ungdomar får delta i tävlingar som är avsedda för juniorer. Ungdomar, juniorer och veteraner får delta i tävlingar som är avsedda för seniorer. I Sverige har vi ingen minimiålder men internationellt är det 13 år som är undre gräns på ungdomstävlingar och 15 år som undre gräns på junior och seniortävlingar. Lyftarna tävlar i olika viktklasser i varje ålderskategori. Ungdom och Junior damer 40-45-49-55-59-64-71-76-81 samt + 81 kg. Senior och veteraner damer 45-49-55-59-64-71-76-81-87 samt +87 kg. Ungdom och Junior herrar 49-55-61-67-73-81-89-96-102 samt + 102 kg. Senior och veteraner herrar är 55-61-67-73-81-89-96-102-109 samt +109 kg. Vikten anger det maximala man får väga. Med start 2 timmar innan varje tävling vägs samtliga deltagare för att avgöra i vilken viktklass de ska tävla i. Man tävlar i disciplinerna ryck och stöt, i nämnd ordning och med maximalt 3 lyft i varje disciplin. Den stora skillnaden ligger alltså i att lyftaren i stöt "mellanlandar" med skivstången på axlarna, reser sig upp och sedan stöter upp stången på raka armar, medan han/hon i ryck drar upp skivstången direkt till raka armar och därefter reser sig. Vikten väljs fritt av lyftaren, minsta tillåtna viktökning av skivstången mellan försöken är 1 kg. Det finns inga gränser för hur mycket man får öka. Totalt har lyftaren 3 försök i varje delgren, ryck och stöt, detta oavsett om lyftet klaras eller inte. Lyften bedöms av 3 domare, som var för sig kan godkänna alternativt underkänna ett lyft. Alla domarna behöver inte vara eniga, majoriteten avgör. Vinnare är den lyftare som uppnår högsta resultat när bästa ryck och stöt läggs samman. Lyfter två eller flera lyftare samma resultat, avgörs tävlingen till fördel för den lättaste lyftaren. Lyftarna bestämmer själva på vilka vikter de önskar starta på. Lyftaren har 1 minut på sig att påbörja lyftet, undantag är då en och samma lyftare skall utföra 2 eller 3 lyft utan att en annan lyftare har lyft, då tilldelas 2 minuter till försöket. Vikten på stången får inte minskas. Skivstången för damer väger 15 kg och för herrar 20 kg. Stången kan belastas med skivor som väger, 0,5 kg, 1 kg, 1,5 kg, 2 kg, 2,5 kg, 5 kg, 10 kg, 15 kg, 20 kg och 25 kg samt lås på 2,5 kg som förhindrar att skivorna glider. Belastningen skall vara symmetrisk och alltid med de tyngsta skivorna närmast stångens mitt. Ryck - stången lyfts med bägge armar i ett moment från golvet till sträckta armar.
Danmark i olympiska sommarspelen 1896
Danmark deltog med tre deltagare vid de olympiska sommarspelen 1896 i Aten. Totalt vann de sex medaljer och slutade på nionde plats i medaljligan. Viggo Jensen - Tyngdlyftning, tvåarmslyft. Viggo Jensen - Tyngdlyftning, enarmslyft. Holger Nielsen - Skytte, 30 m fripistol. Holger Nielsen - Fäktning, sabel. Holger Nielsen - Skytte, 25 m snabbpistol. Viggo Jensen - Skytte, 300 m frigevär tre positioner.
Storbritannien i olympiska sommarspelen 1896
Storbritannien deltog med tio deltagare vid de olympiska sommarspelen 1896 i Aten. Totalt vann de sju medaljer och slutade på femte plats i medaljligan. John Pius Boland - Tennis, singel. Launceston Elliot - Tyngdlyftning, enarmslyft. Grantley Goulding - Friidrott, 110 m häck. Frank Keeping - Cykling, 12 timmars race. Launceston Elliot - Tyngdlyftning, tvåarmslyft. Edward Battel - Cykling, linjelopp. Charles Gmelin - Friidrott, 400 m.
Australisk fotboll på Nauru
Australisk fotboll har en lång historia på Nauru. Naurisk historia inom sporten började på 1930-talet, då studenter från ön introducerades i sporten vid skolor i Victoria. Den är den mest utövade sporten i östaten och räknas som dess nationalsport, vid sidan om tyngdlyftning. Det finns ett nauriskt mästerskap i sporten, som drivs av förbundet Nauru Australian Football Association (NAFA). NAFA håller till vid Linkbelt Oval, som förr i tiden var den enda fotbollsarenan på Nauru. NAFA består av en president, en sekreterare, en kassör och en representant från varje lag. Presidenten blir, i likhet med landets president, vald för en tidsperiod på tre år. Fram till år 1999 var Valdon Dowiyogo president. Den nauriska regeringen stöttar för det mesta tyngdlyftning, då det är den sport som uppnått störst internationell framgång. Australisk fotboll och golf är de enda andra idrotterna som stöttas, men i mindre grad än tyngdlyftning. Då det inte finns många andra alternativ till fritidsaktiviteter, är australisk fotboll mycket populärt på Nauru, och nästan alla landets invånare deltar, antingen som spelare eller åskådare. Nauruerna är också intresserade av det australiska mästerskapet, och följer med på de ökända matcherna på tv. Det är inte möjligt att se de lokala matcherna på tv, då NAFA inte har råd med finansieringen, samt att intresset för naurisk australisk fotboll är minimalt internationellt sett. Första gången australisk fotboll spelades av nauruerna var på 1930-talet, av elever på skolan Victoria i Melbourne. Bland dessa var Hammer DeRoburt, som senare skulle leda Nauru till framtiden för idrotten. Skolorna Victoria och Geelong i Melbourne var populära skolor för nauruerna, som innan andra världskriget inte hade andra utbildningsalternativ än förskola. Då DeRoburt kom tillbaka från Geelong, introducerade han australisk fotboll i Nauru, och det blev snabbt en mycket populär sport. Han var en stor åskådare av Geelongs lag, The Cats, och varje gång han var i Melbourne såg han en Cats-match. År 1994 räddade Kinza Clodumar, på den tiden president i Nauru Insurance Corporation, laget Fitzroy Lions från konkurs med ett sjuårigt miljonkontrakt. Mellan 1987 och 1999 blev det nauriska mästerskapet dominerat av Menaida Tigers, som vann alla seriespelen dessa år. År 1997 var det inget mästerskap i Nauru, men landet sände ändå ett U14-lag till Queensland Junior State Championships, och landet vann alla de fyra kamperna de spelade. Efter det blev Paner Baguga, då den bästa U18-spelaren, skickad till det australiska laget Morningside för att spela i Queensland State Football League. År 2001 var det på nytt inte något nationellt mästerskap. År 1995 deltog det nauriska landslaget i australisk fotboll i Arafura Games i Darwin, och vann brons där. Fregattfågeln (som laget kallades) blev utslagna av den tidigare Geelong Cats-spelaren Mark Yeates. I mars 2000 deltog landslaget, nu kallat The Chiefs i Web Sports Cup i Queensland, och vann mot landslagen från Samoa och Australien. De återupptog framgången året därpå, och vann guld i Arafure Games år 2001. Det finns ingen information om de övriga lagen Esso, Eagles, Frigates och Yaren Magpies. Säsongen varar från maj till december. Mästerskapet är till viss del avskärmad från utländsk påverkan, det händer mycket sällan att utländska spelare deltar och sedan 1989 har endast sex australiska spelare deltagit. Andra utlänningar som spelat i mästerskapen kommer från Kiribati, Tuvalu och Fiji. Nauriska spelare i utländska mästerskap är också en sällsynt syn, hittills är det bara Paner Baguga som spelat professionellt i utlandet. Seniormästerskapet består av en elitdivision med sju lag, och en reservdivision med fem lag. Endast två matcher kan spelas varje vecka, då Linkbelt Oval är det enda stadion som är anpassat för australisk fotboll. Meneñ stadion är inte färdigbyggd, och Denigstadion är inte en fotbollsstadion.
Olympiska sommarspelen 1948
Olympiska sommarspelen 1948 var de fjortonde moderna olympiska spelen och hölls i London i Storbritannien mellan den 29 juli och den 14 augusti 1948. Dessa var de första olympiska sommarspelen sedan 1936 (1940 och 1944 inställda på grund av andra världskriget). Tävlingarna i London sågs av drygt 1,2 miljoner åskådare. Precis som 1912 och 1920 kom Sverige 1948 tvåa i medaljligan i sommar-OS. Denna gång med 16 guld-, 11 silver- och 17 bronsmedaljer. Konsttävlingar infördes vid olympiska sommarspelen 1912, men var omdiskuterade. Sista gången de förekom i olympiska sammanhang var vid sommarspelen 1948. Totalt deltog 59 länder i spelen 1948. Brittiska Guyana (nu Guyana), Burma, Ceylon (nu Sri Lanka), Iran, Irak, Jamaica, Libanon, Pakistan, Puerto Rico, Singapore, Sydkorea, Syrien, Trinidad och Tobago och Venezuela debuterade vid dessa spel. För första gången deltog Filippinerna och Indien som självständiga nationer. Tyskland och Japan som båda var under militär ockupation av de allierade staterna under andra världskriget fick inte delta. Italien som från början också var en av axelmakterna under kriget fick delta ändå då de bytte sida efter att Benito Mussolini avsattes. Sovjetunionen var inbjudna att delta men avstod. Med andra världskriget i färskt minne uteslöts Tyskland och Japan från deltagande. Italien inbjöds däremot till spelen. Dock var 59 deltagande nationer nytt rekord. Fanny Blankers-Koen var spelens lysande stjärna med inte mindre än fyra guldmedaljer, 100 m, 200 m, 80 häck och 4 x 100 m. Ilona Elek, Ungern (florettfäktning) och Jan Brzák, Tjeckoslovakien (kanot, C-2) försvarade de olympiska titlar, som de erövrade 12 år tidigare. Den belgiske maratonlöparen Etienne Gailly var den förste som kom in på stadion, men han var så fysiskt och mentalt uttröttad, att han med möda kunde gå runt stadionvarvet. Han blev passerad av två löpare och slutade trea. Kanottävlingarna öppnades för kvinnor. Premiärsegrare blev Karen Hoff, Danmark. Audrey Patterson, USA, blir den första färgade kvinnliga OS-medaljören, brons på 200 m. Dagen efter blir Alice Coachman, USA, första färgade kvinnliga OS-segrare genom att vinna höjdhoppet. Ungerske segraren i snabbpistol, Károly Takács, blev 1938 av med sin högra hand (skjuthanden) i en granatolycka. Målmedvetet tränade han upp vänsterhanden och nu stod han som segrare. I tyngdlyftningens lätta tungviktsklass tog Harold Sakata, USA, silver. Han blev senare skådespelare och blev känd i rollen som Oddjob i Bond-filmen Goldfinger. Jamaica fick första OS-medaljen. Arthur Wint tog silver på 800 m. Tre dagar senare kom första OS-guldet, Wint igen, genom segern på 400 m. Det blev också första OS-guldet någonsin för Mexiko. Humberto Mariles Cortés vann hästhoppningen där dessutom landsmannen Rubén Uriza Castro tog silver. Lennart Viitalas guld i brottning är, åtminstone till 2019, det senaste guldet för Finland i fri stil. För första gången utdelades diplom till de sex högst placerade i varje gren. Trots att de föregående spelen, i Berlin 1936, var de elfte, räknas dessa spel som de fjortonde. Även om spelen 1940 och 1944 ställdes in på grund av andra världskriget räknas dessa som de tolfte och trettonde.
Olympiska sommarspelen 1936
Olympiska sommarspelen 1936 var de elfte moderna olympiska spelen och de hölls i Berlin i Tyskland mellan den 1 och 16 augusti 1936. Tävlingarna sågs av cirka 3,8 miljoner åskådare. Ett nytt deltagarrekord slogs med 3961 deltagare från 49 länder. Den mest framgångsrike idrottaren var den amerikanske löparen och längdhopparen Jesse Owens med fyra guld, han är av många sedd som den störste idrottaren genom tiderna. Den som vann flest medaljer var den tyske gymnasten Konrad Frey med 7 medaljer varav 3 guld. Den mest framgångsrika nationen var Tyskland. Bredvid den sportsliga betydelsen har spelen kommit att kännetecknas av nazisternas propaganda. Tyskland hade blivit utvald som arrangör innan det nazistiska maktövertagandet hade ägt rum. Det var i samband med dessa spel som man började med traditionen att föra facklan med den olympiska elden från Olympia i Grekland till OS-arrangörsstaden och invigningen. Bland de städer som ville arrangera de olympiska spelen hörde Alexandria, Barcelona, Buenos Aires, Köln, Dublin, Frankfurt, Helsingfors, Lausanne, Nürnberg, Rio de Janeiro och Rom. För första gången kom valet av arrangör att ske genom en omröstning bland IOK-medlemmarna. I slutändan stod valet mellan Berlin och Barcelona vid omröstningen 1931. Berlin vann med 43-16. Ett nytt deltagarrekord slogs med 49 deltagarländer. Afghanistan, Bermuda, Bolivia, Costa Rica och Liechtenstein var med för första gången. Centrum för de olympiska spelen var Berlins olympiaområde, vilket då hette Reichssportfeld, med huvudarenan Olympiastadion, i stadsdelen Charlottenburg. Olympiastadion hade vid spelen plats för 100 000 åskådare. Man fördelade tävlingarna över Berlin och stadsdelarna Köpenick, Wilmersdorf och Spandau. Landkreis Havelland i Brandenburg fick också tävlingar. På Olympiastadion hölls friidrottstävlingarna, handboll, fotboll (från semifinalerna) och ridsport. Invigningen och avslutningen ägde också rum här. Fotbollsturneringen förlades till Poststadion, Mommsenstadion och Stadion am Gesundbrunnen. Handbollen använde Polizeistadion och BSV-Platz. Direkt bredvid Olympiastadion hölls sim- och vattenpolotävlingarna på den olympiska simstadion. I Deutschlandhalle med plats för 20 000 åskådare arrangerades tyngdlyftnings-, brottnings- och boxningstävlingarna. Landhockeyn arrangerades i Hockeystadion med plats för 20 000 åskådare. Fäktningen förlades till flera olika platser, Haus des Sports, Kuppelsall, Sportforum och på tennisbanorna. Basketturneringen ägde även den rum på Reichssportfelds tennisbanor. Ridtävlingarna ägde även de rum på olika håll: dreyssen på Maifeld och på truppövningsplatsen i Döberitz, fälttävlan på Jagdrennbahn Ferbitz. Skyttetävlingarna ägde rum i Wannsee och Ruhleben. Velodromen Radstadion hade en 400 meter lång träbana och plats för 12 000 åskådare. Start och mål för cykeltävlingarna var AVUS Nordschleife. Cykeltävlingarna gick via AVUS Südschleife till Schildhorn, Heerstrasse, Staaken, Dallgow, Döberitz, Olympiabyn (Olympisches Dorf), Priort, Kartzow, Fahrland, Krampnitz, Gross-Glienicke, Karolinenhöhe, Heerstrasse och Schildhorn tillbaka till Südschleife. Gymnastiken ägde rum på Dietrich-Eckart-Freilichtbühne (idag Waldbühne). Hästpolo spelades på Maifeld. Golf- und Landclub Wannsee stod som arrangör för terränglöpningen i den moderna femkampen. I Grünau ägde rodd- och kanottävlingarna rum på en 2 000 meter lång regattsträcka. Där kunde 9 000 åskådare följa tävlingarna. Segeltävlingarna arrangerades i Kiels Olympia-Hafen. Olympiabyn låg i Döberitz utanför Berlin. Carl Diem och Theodor Lewald hade hand om det praktiska arbetet med att organisera spelen. Den ledande personen var däremot Hans von Tschammer und Osten i sin roll som Reichssportführer, ordförande för Tysklands riksidrottsförbund, Deutscher Reichsbund für Leibesübungen (DRL). 667 verk från 22 länder inlämnades och ställdes ut i Berlin Exhibition från 15 juli till 16 augusti.
