Vintersportort
En vintersportort, även kallad skidort eller skidstation, är en beteckning för en ort där möjligheterna till utövandet av vintersport är stora, både på tävlings- och motionsnivå. På en sådan ort brukar det finnas utbildade inom första hjälpen, samt en skidpatrull för att rädda och hjälpa skadade skidåkare. Vintersportorterna lever främst upp om vintern, men många kan om sommaren erbjuda andra aktiviteter, som bergsvandring och golfspel. Fastän skidåkning räknas som mindre farlig än många andra populära sporter (som cykling, fotboll, golf, simning och tyngdlyftning), uppfattas risken allmänt som hög, efter bland annat höga olyckstal så sent som under 1970-talet.
Vintersport
Vintersport, vinteridrott kallas sport som utövas på is eller snö. Olympiska vinterspelen anordnades första gången 1924 och där ingår enbart grenar som klassas som vintersport. Länder där kallare klimat finns tillgängligt har lättare att nå framgångar i vintersport, dels på grund av träningsmöjligheterna, men också då det ger större förutsättningar för skid- och skridskoåkning på fritiden, vilket kan skapa större intresse för vintersport. Skidsport utövas oftast utomhus, medan mycket ishockey på högre nivåer flyttat inomhus under 1900-talet, vilket även skett med skridskosport sedan slutet av 1980-talet och under 2000-talet även i allt högre utsträckning börjat ske med bandy. Räknat på antalet utövare, är ishockey världens största vintersport, följd av bandy. I utvidgad mening räknas ibland sporter som basketboll, bordtennis, handboll, innebandy och volleyboll som vintersporter, fastän de inte utövas på snö eller is, eftersom serierna i dessa grenar i många länder löper under vinterhalvåret. De spelas då oftast inomhus, så att de inte påverkas av årstidens väder och temperatur. Vintersportens miljöer i Västsverige.
Vinter
Vinter (förvinter) är den kallaste av de fyra årstiderna i områden med subtropiskt, tempererat och subarktiskt klimat samt polarklimat. I tropiskt klimat kan begreppet ibland användas istället för "regnperiod". Eftersom vintern ser så olika ut i olika klimatzoner saknas en allmänt erkänd definition. Ett förslag är att vintern på Norra halvklotet omfattar månaderna december, januari, februari och i vissa lägen mars. På Södra halvklotet är det juni, juli och augusti som brukar räknas som vintermånader. En annan vinterdefinition är perioden mellan lövfällningen och lövsprickningen eller den tid då det mer än bara tillfälligt brukar ligga snö på marken. Klimatet under olika vintrar varierar även lokalt. Begreppet mildvinter används om vinterperioden är varmare än vanligt i det berörda området. Riktigt kalla vintrar, som är kallare än de flesta vintrarna i det berörda området, kallas vargavinter. Vintern 1965/1966 i Sverige blev på sätt och vis en rekordkall vinter. De senaste vargavintrarna i Sverige var vintrarna 2009/2010 och 2010/2011, där december 2010 på vissa håll i riket blev den kallaste sedan mätningarna inleddes på 1800-talet. I mitten av 1980-talet rådde de närmast föregående omtalade vargavintrarna. SMHI definierar att den meteorologiska vintern infaller när dygnsmedeltemperaturen i fem dygn i följd är lägre än 0 grader. Då infaller vintern den första av dessa dygn. Dessutom gäller att vintern inte kan börja före 1 augusti. Det förekommer i södra Sverige att den meteorologiska vintern uteblir. Enligt en kalendarisk definition omfattas vintern av månaderna december, januari och februari. Många djur går i ide eller dvala under vintern. Flyttfåglar har flugit till tropiska områden. Ettåriga växter överlever vintern som frön. Människan härstammar från den tropiska delen av Afrika (se vidare människans utveckling). Vid vandring norrut var folk tvungna att börja använda eld och kläder för att hålla värmen. I våra dagar finns speciella vinterkläder i form av jackor, overaller, mössor och så vidare. Klimatet har påverkat vissa genom mikroevolution, till exempel finns uppfattningar om att mongolvecket över vissa människors ögon är ett skydd mot kyla och det antas ofta att den ljusare hyn hjälper människan att utveckla D-vitamin trots de mörka vinterdagarna. För att skapa ett anpassat inomhusklimat under vintern behövs byggnadsuppvärmning och värmeisolering. Trafiken påverkas av att snö hindrar fordon och is ger halka. För att ta sig fram utomhus behövs snöröjning och annat vinterunderhåll. Vissa fordon är speciellt konstruerade för vinterunderlag, såsom sparkstöttingar och snöskotrar. På vintern kan man behöva anpassa sitt levnadssätt till de kallare temperaturerna. Vintervädret kan ge köldskador, snöblindhet, årstidsbunden depression och polärt T3-syndrom. Vanliga aktiviteter under vintern är skidåkning, långfärdsskridskoåkning, snöbollskastning, snöskottning, kälkåkning och pulkaåkning, isfiske och vinterbad. Skidsport, skridskosport, snowboard, ishockey, bandy och curling är typiska vintersporter, då de utövas på snö eller is. Inom motorsport förekommer exempelvis isracing och tävlingskörning med snöskoter. Snöbollskrig är en lek som går ut på att ta upp snö (kramsnö), kramar den till en boll eller tills den blir stabil, för att sedan kastas på en "motståndare". Snöbollskrig existerar också som sport, och 2003 vann Japan VM-guld. Att röra sig utomhus i snö och kyla kräver särskild utrustning och kunskap. Därför har vintern avgjort många av världshistoriens krig. Se Tåget över Bält. Karl XII:s ryska fälttåg, Napoleonkrigen, vinterkriget, Operation Barbarossa och Falklandskriget.
Sportlov i Sverige
Sportlovet i Sverige har sitt ursprung i de så kallade bränslelov eller kokslov som infördes av Bränslekommissionen 1940 för att spara på uppvärmningen av skolorna (stenkol och koks var det bränsle som vanligen användes vid denna tid för att elda med i städerna). Ransoneringen under krigsåren 1939–1945 gjorde att uppvärmningskostnaderna drastiskt behövde skäras ned. För att ge de lediga skolungdomarna meningsfull sysselsättning anordnades olika aktiviteter. Ganska snart kom aktiviteterna att fokuseras på friluftsliv i allmänhet och vintersporter i synnerhet, antingen genom sportutövande på hemorten eller genom resor till de svenska fjällen. Inledningsvis hade avsikten varit att barn från storstäderna skulle få möjlighet att uppleva fjällmiljön. Under 1950-talet kom också medicinhygieniska argument som stöd för skolbarnens ledighet under senvintern. På grund av risk för spridning av infektioner under just den tiden på året ansåg företrädare för skolhälsovården det praktiskt att stänga skolorna för en kort tid. Det var fortfarande framför allt i städerna som sportlovet var vanligast, men lovet började då även spridas till landsbygden. Det var först i slutet av årtiondet sportlovet fick sitt genomslag i hela landet. Under 2000-talet erbjuder många kommuner även sportlovsaktiviteter som inte har med vintersport att göra, till exempel innebandy. Sportlovet i Sverige varar i en vecka under februari eller mars, mellan vecka 7 och 11, med vissa undantag. Vanligaste sportlovsveckan är vecka 8, då kommuner motsvarande 37 procent av Sveriges befolkning har lov. På orter där lovet äger rum i februari kallas lovet ofta även för februarilov. Så här ser placeringen av sportlovet ut runtom Sverige. Vissa svenska kommuner har testat flexibla sportlov, där varje elev själv väljer vecka för sportlov. Eleven får ett antal veckor, oftast tre, att välja mellan. På många skolor väljer dock de flesta den "vanliga" sportlovsveckan. En av fördelarna med flexibelt sportlov är att föräldrar med barn som går i skola i olika kommuner kan välja samma sportlovsvecka för alla barn. I vissa fall har flexibla sportlov inte varit uppskattat av vare sig lärare eller elever, medan det på andra håll är mycket uppskattat. De menar bland annat att elever som väljer en annan vecka får svårt att ta igen det de missat. vecka 7: Göteborg, Kungsbacka, Sjuhärad, Skaraborg, Jönköpings län, Ydre. vecka 8: Uppsala län (utom Älvkarleby), Skåne län, Södermanlands län (utom Gnesta), Östergötlands län (utom Ydre), Hallands län (utom Kungsbacka), Blekinge län, Kalmar län, Kronobergs län, Fyrbodal, Örebro län. vecka 9: Stockholms län, Dalarnas län (utom Idre), Gästrikland, södra Hälsingland, Västmanlands län, Värmlands län, Gnesta, Älvkarleby, Gotland. vecka 10: Västerbotten, Norrbotten, norra Hälsingland, Västernorrlands län, Jämtlands län, Idre.
Paralympiska spelen
Paralympiska spelen, Paralympics (syftande på de parallella spelen) eller handikapp-OS är parasportens motsvarighet till de olympiska spelen. Paralympics är bara öppet för personer med funktionsnedsättning så som rörelsenedsättning, synnedsättning eller utvecklingsstörning. De första sommarspelen anordnades 1960 i Rom och de första vinterspelen 1976 i Örnsköldsvik. De arrangeras samma år som OS, numera på samma ort (oftast några veckor senare). Idag (2021) finns det totalt 28 licensierade paralympicsgrenar, men i de första paralympiska spelen var det bara åtta grenar. I många av grenarna delas deltagarna in i klasser, inte bara efter kön, efter vilken typ funktionsnedsättning idrottarna har, samt i vissa fall hur svåra funktionsnedsättningarna är. De paralympiska idrottarna tävlar i sex olika klasser uppdelade efter typ av funktionsnedsättning. Dessa är amputation, cerebral pares, synskada, ryggmärgsskada, intellektuell funktionsnedsättning och "övriga" (inklusive dvärgväxt). Inom varje klass finns ytterligare indelningar, beroende på grad av funktionsnedsättning. Individuella idrottare kan senare byta klass, ifall deras fysiska status ändras (att jämföra med vissa idrotters viktklasser). De paralympiska spelen härstammar från Stoke Mandeville Games , som är en årlig tävling för rullstolsburna. Den startade i Storbritannien år 1948 och var bara avsedd för ryggmärgsskadade krigsveteraner. Initiativtagaren var den tyske neurologen Ludwig Guttmann, som under andra världskriget flytt till Storbritannien. Vid de första tävlingarna deltog endast brittiska idrottare, men vid nästa tävlingar fyra år senare deltog även idrottare från Nederländerna. Den nionde upplagan, som ägde rum i Rom år 1960, hade för första gången civila deltagare. Tävlingarna i Rom döptes senare om till de paralympiska sommarspelen 1960. Först år 1976 öppnades tävlingarna för andra typer av handikapp, som blinda, amputerade och CP-skadade, och samma år arrangerades även ett separat vinterarrangemang. Åren 1996–2000 arrangerades tävlingar för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Från och med sommar-paralympics 1988 och vinter-paralympics 1992 arrangeras tävlingarna på samma orter som OS, i regel några veckor senare. Sedan 2001 är detta införd som regel inför alla kandidaturer till OS/Paralympics. Tävlingarnas omfattning och antalet idrotter/grenar har ökat väsentligt sedan starten. 1960 deltog 400 idrottare, från 23 länder, i åtta idrotter. Vid tävlingarna 2012 medverkade över 4200 idrottare, från 164 länder och i 20 olika idrotter. Grenarna under paralympiska spel är jämförbara med dem under ett OS. Tävlingsgrenarna är ofta anpassade för de tävlandes specifika handikapp, vilket sker i fall som parabadminton, rullstolsbasket, rullstolsfäktning, rullstolsrugby, rullstolstennis, sittande volleyboll, kälkhockey och rullstolscurling. Vid paralympiska sommarspelen 2020 (uppskjutna till 2021) arrangeras tävlingar i parabadminton, boccia, bordtennis, bågskytte, cykel (landsväg och bana), fotboll, friidrott, goalboll, judo, kanot, ridsport (dressyr), rodd, rullstolsbasket, rullstolsfäktning, rullstolsrugby, rullstolstennis, segling, simning, sportskytte, styrkelyft (bänkpress), taekwondo, triathlon och volleyboll. Vintersporterna vid vinter-OS 2018 var kälkhockey, rullstolscurling, skidor (alpint och längd), skidskytte och snowboard. Sverige har varit deltagande nation vid alla upplagor av Paralympiska spelen, och man är ofta framgångsrik. 17 guldmedaljer togs av skytten Jonas Jacobsson åren 1980–2012. Den paralympiska idrotten organiseras centralt av Internationella paralympiska kommittén, som grundades 1989 och har sitt säte i Tyskland. Till skillnad från i de olympiska spelen förekommer reklam och sponsring inne på arenorna. Snooker (1960-1976, 1984-1988). Tyngdlyftning (1964-1992). Sjumannafotboll, 7 A Side (1984-2016). Rullstolsslalom (1964-1988). Iskälke (1980-1988, 1994-1998).
Sport i Östtyskland
Östtysklands regering satsade stora resurser på sport, och Östtyskland var så framgångsrika att de i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjetunionen främst inom simning och friidrott. Breddidrotten kom att ha en hög status i DDR-samhället. I landets författning föreskrevs att man skulle stödja kroppskultur (Körperkultur) och idrott i skolor och ute i samhället (Volkssport). Här fanns en tanke att återanknuta DDR till den gamla arbetarsportrörelsen. DDR:s ledare Walter Ulbricht deltog själv i kampanjen "Jedermann an jedem Ort - einmal in der Woche Sport" och deltog i sportfester och lät sig filmas när han utövade skidsport och bordtennis. DDR:s breddidrott hade problem med avsaknad av idrottshallar och idrottsplatser eller att de var i dåligt skick. Man saknade också utrustning i stor utsträckning. Från 1969 valde man dessutom att satsa mer på elitidrottare än på bredden vilket ytterligare gjorde situationen sämre. Skolor och i förekommande fall även dagis blev platser där ett utbyggt system för talangscouting från statlig sida ägde rum för att utveckla elitidrottare från tidig ålder. Barn som ansågs ha talang för en sport kom att skickas till statliga institutioner, Kinder- und Jugendsportschule, en slags idrottsinternat. För barn kom breddidrotten att gestaltas genom återkommande tävlingar runt om i landet på skolor och inom distrikten. Här kom den viktigaste tävlingen att vara barn- och ungdomsspartakiaderna som arrangerades med start 1965 i regi av Deutscher Turn- und Sportbund (DTSB) och Freie Deutsche Jugend. Man skapade även Bummispartakiaden (för dagisbarn) och spartakiader för seniorer. Efterhand blev dess spartakiader mer och mer en del av den statliga politiska propagandan. Östtysklands vilja att tillhöra världseliten inom olika idrotter förde med sig en statlig satsning från 1950-talet och framåt. 1954 grundades ett antal så kallade sportklubbar (Sportclubs). I dessa föreningar satsades speciellt på elitidrottare. De världs- och europarekord som noterades av östtyska idrottare var framförallt inom simning, vintersport, cykling, friidrott och tyngdlyftning. Idrottare var en del i det statliga idrottssystem som skapats. Efter Tysklands återförening är överproportionellt många idrottsliga framgångar gjorda av personer med bakgrund i DDR. Målet för DDR:s statsledning var att stärka den egna befolkningens självbild, vinna prestige internationellt och att visa upp det socialistiska systemets överlägsenhet gentemot väst. Ett exempel är konståkerskan Katarina Witt som under 1980-talet tillhörde den absoluta världseliten med bland annat OS-guld 1988. Elitidrottarna sågs som diplomater i träningskläder av statsledningen. Inom elitidrotten kom även sportsoldater att spela framträdande roller med klubbarna Armeesportvereinigung Vorwärts (Nationale Volksarmee) och Sportvereinigung Dynamo (Stasi, Volkspolizei) som plats för idrott under proffsförhållandena. Vid Deutsche Hochschule für Körperkultur und Sport, en högskola för kroppskultur och sport, studerade flera framgångsrika tränare och idrottare. Östtyskland vann sin enda spelade match mot Västtyskland med 1–0 efter ett mål av Jürgen Sparwasser i VM 1974 i Västtyskland, där dock västtyska landslaget blev världsmästare, vilket fick stor uppmärksamhet i både Väst- och Östtyskland. Östtyskland vann även den olympiska fotbollsturneringen i Montréal i juli 1976. Högstadivisionen i fotboll hette DDR-Oberliga. Deutscher Fussball-Verband der DDR var det östtyska fotbollsförbundet. Östtyskland tillhörde världseliten i handboll på dam- och herrsidan. Östtysklands herrar blev olympiska mästare 1980 i Moskva. och Östtysklands damer blev världsmästare tre gånger. Östtyskland var även framgångsrikt i vintersport som rodel, bob, backhoppning, skidskytte och längdskidåkning. De flesta vintersportorterna i Östtyskland fanns i Thüringen, som även efter Östtysklands upplösning fortsatt vara ett populärt vintersportcentrum.
