Barnsjukdom
En barnsjukdom ett sjukdomstillstånd som endast eller till övervägande delen drabbar barn, samt sjukdomstillstånd som har en särskild sjukdomsbild just hos barn. Bland barnsjukdomarna märks särskilt de infektionssjukdomar som i första hand drabbar barn, till exempel röda hund, mässling och vattkoppor, liksom mer diffusa infektioner som tredagarsfeber. I överförd betydelse syftar barnsjukdom även på problem och fel hos en ny och otillräckligt testad produkt. Nyfödda barn har ett ofullständigt immunförsvar, vilket också innebär att små barn drabbas av sjukdomstillstånd som inte förekommer hos större barn eller vuxna. Barnets olika utvecklingsstadier medför också specifika förutsättningar för sjukdomar. Här ingår pylorusstenos, vilket är ett tillstånd med svåra kräkningar som orsakas av kramp i nedre magmunnen och som endast förekommer när barnet är mellan 3 veckor och 3 månader gammalt. Till barnsjukdomarna räknas även medfödda sjukdomar och sjukdomstillstånd som får ett speciellt förlopp hos barn. Många barnsjukdomar är epidemiska sjukdomar som man sedan får en i allmänhet livslång immunitet mot. Immuniteten blir livslång då virusen inte är speciellt variabla, och då alltså inte kan mutera för att undvika immunförsvaret. För de flesta barnsjukdomar gäller att den aktuella sjukdomen påverkar barnets hela allmäntillstånd, även om sjukdomen främst drabbat ett visst organ. Denna påverkan är tydligare ju mindre barnet är. Ordet barnsjukdom finns belagt i svensk skrift sedan år 1734. Dessutom är det vanligt med mer vagt definierade infektionssjukdomar hos barns luftvägar. Detta orsakas av mindre barns ännu bristfälliga immunitet. Genom att deras luftvägar är små och smala kan det ofta bli svåra andningsbesvär.
Legg-Calvé-Perthes sjukdom
Legg-Calvé-Perthes sjukdom (LCP) är en barnsjukdom som drabbar höften och lårbenshuvudet. Ungefär 1/1200 barn drabbas av sjukdomen. Den framträder oftast hos barn i åldrarna 4-10 år och den är vanligare hos pojkar än hos flickor. Sjukdomen är mer känd som Perthes sjukdom. Första gången sjukdom nämndes var 1910 då tre av varandra oberoende läkare beskrev sjukdomen i olika artiklar. Sjukdomen har senare namngivits efter dessa tre läkare som bar just efternamnen Legg, Calvé och Perthes. Tidigt trodde man att sjukdomen orsakades av tuberkulos i höftleden men senare forskning pekar på att sjukdomen orsakas av att lårbenshuvudet tillfälligt får minskad blodtillförsel. Detta leder till att lårbenshuvudet dör vilket gör att vävnaden runtomkring blir inflammerad. Konsekvensen av detta är att lårbenshuvudet nöts ner, något som minskar mobiliteten i höften och i benet men även gör att det sjuka benet blir kortare än det friska. Orsaken till den tillfälligt minskade blodtillförseln är fortfarande okänd och det finns enbart teorier om vad som är grundorsaken till Perthes sjukdom. En av de främsta teorierna är att de barn som utvecklar sjukdomen har svårt att motverka blodproppar vilket innebär att det lättare bildas sådana i de blodkärl som är väsentliga för höftens blodtillförsel. Vanliga symptom för den som drabbats av sjukdomen är smärta och hälta. Det händer i vissa fall att smärtan upplevs i knät istället för i den sjuka höften. Ofta kommer inte symptomen direkt utan de kommer bitvis smygande ju längre sjukdomsförloppet fortgår. I kombination med fysiska aktiviteter är det vanligt att den drabbade upplever intensiv smärta, varför det är rekommenderat att den sjuke inte deltar i alltför krävande aktiviteter. Det är heller inte ovanligt att barn som haft Perthes sjukdom i framtiden utvecklar artros. Det brukar räcka med den fysiska undersökningen för att läkaren ska fatta misstanke om Perthes sjukdom. Slutgiltig diagnos fastställs med hjälp av röntgen eller MRT. Om sjukdomen diagnostiseras i ett tidigt skede behövs ibland ingen omedelbar behandling. Istället observerar läkaren regelbundet sjukdomsförloppet. På så vis kan denne följa hur sjukdomen utvecklas och allteftersom fatta beslut om vilka eventuella åtgärder som kan vara nödvändiga att vidta. När behandling av Perthes sjukdom anses vara nödvändig sker det antingen via kirurgi eller via medicinering. Vid operation kapar man lårbenet för att sätta lårbenshuvudet i rätt position så att benet läker bättre. Om sjukdomen bedöms vara av det allvarligare slaget, och barnet är över 5 år, kan behandlingen vara att den sjuka ledkulan fixeras med hjälp av en form som gjuts efter den sjukes höft. I denna form skruvas en ställning i stål som avslutas med en platta i gummi. Denna ställning fixerar hela benet i en vinkel om ca 45 grader utåt. Med denna ställning på det sjuka benet, kan personen röra sig relativt obehindrat. Ställningen brukar även vara "böjbar" i knäled så att personen kan sitta ner med ställningen fortfarande kvar på benet. Vid medicinering används antiinflammatoriska medel för att minska inflammationen runt höftkulan och ledkapseln. Medicineringen pågår ofta under lång tid och både dos och preparat kan ändras under behandlingens gång för att verkan ska vara så effektivt som möjligt. För att höften ska återfå största möjliga rörlighet och inte bli stel brukar mildare former av fysioterapi tillämpas.
Scharlakansfeber
Scharlakansfeber är en vanlig barnsjukdom. Numera kan den behandlas med antibiotika, men innan dess var det en fruktad sjukdom. Sjukdomen orsakas av streptokocker. Streptokocker är bakterier som med sitt gift orsakar små knottriga utslag som kliar. Inkubationstiden är kort, 2–4 dagar och följs av feber, huvudvärk, halsfluss (tonsillit) och ibland illamående. Utslagen kommer inom ett halvt dygn och sprider sig över bål och nacke med fokus i nacke, armhålor och ljumskar. De finprickiga utslagen bleknar vid tryck och huden kan kännas som sandpapper. Blekhet runt munnen kombineras med röda kinder. Vanligtvis är tungan vitaktig men varefter slemhinnan drabbas så rodnar tungan, smultrontunga. Utslagen ger sig efter en vecka, fortare vid antibiotikabehandling, och följs av fjällning. Diagnosen ställs kliniskt och med hjälp av ett test, Strep A. Barnet är "smittfritt" efter 2 dagars påbörjad antibiotikabehandling. Komplikationer såsom reumatisk feber och akut glomerulonefrit är numera sällsynta. Utöver redan nämnda komplikationer kan scharlakansfeber dock leda till öroninfektion, lever- eller njurskada, lunginflammation och bihåleinflammation. Patienter som har hudsjukdomen impetigo löper högre risk att drabbas av komplikationer. Sjukvårdsrådgivningen - Scharlakansfeber.
Funktionssäkerhet
Funktionssäkerhet (engelska: reliability (performance)) som ingår i tillförlitlighet är förmågan hos en enhet att utföra en krävd funktion under givna förhållanden under ett givet tidsintervall. Ett vanligt mått som användes för funktionssäkerhet är felintensitet, dvs antal fel per tidsenhet. Ett fel är en förlust av en (önskad) funktion. Funktioner som utförs av ett system kan analyseras i en felmods- och feleffektsanalys FMEA. Förlust av en (önskad) funktion medför ett fel. Om felet är uppenbart visar det sig visuellt, till exempel med ljud, vibrationer eller indikeras på en display. Exempel: I en FMEA för ett tåg noteras en funktion, som är att lysa upp framför tåget när det är mörkt. Ett felsätt (en felmod) för denna funktion är att en halvljuslampa går sönder. Detta upptäcker föraren vid en inspektionsrunda i samband med uppstart av tåget. Felet noteras och ett verkstadsbesök planeras in snarast för byte av den trasiga lampan. Byte av lampan noteras i underhållssystemet. Antalet trasiga lampor per miljon km är den observerade felintensiteten. Lampor går typiskt sönder efter en viss drifttid. I en tågflotta med många lampor ökar därmed antalet fel med drifttiden (räknat från ny lampa och förutsatt att man inte byter lampor innan de går sönder). Felintensiteten kan (som funktion av tid) vara avtagande, konstant, eller ökande. Ett typiskt sådant förlopp är känt som "badkarskurvan". Ett system som sätts i drift kan ha "barnsjukdomar". Det är ofta förekommande (systematiska) fel som är oacceptabla och som man kan bygga bort genom förbättring (t.ex. omkonstruktion), se FRACAS. När barnsjukdomarna är borta följer en stabil period under systemets optimala livstid. Därefter inträder åldringsfel som medför ökat felflöde och höjda kostnader och till slut har systemet nått sin ekonomiska livslängd och får tas ur drift. Detta är en förenklad bild av ett systems livscykel. Man kan mäta tillförlitlighet på olika sätt beroende på den givna situationen. Till exempel så kan man mäta den i termer av. Om den givna komponenten inte repareras efter haveri så kommer de två sistnämnda att sammanfalla. Standardisering inom området tillförlitlighet görs i Sverige av SEK Svensk elstandard i arbetsgruppen TK56 Tillförlitlighet, som är den svenska nationella kommittén för IEC TC56. Mean Time To Failure, MTTF, för system som inte underhålls eller Mean Time Between Failure, MTBF, för system som underhålls/repareras. Måttenheten är vanligen timmar. Antalet haverier per tidsenhet (failure rate). Måttenheten kan vara fel per miljon timmar eller, för fordon, fel per miljoner kilometer. Sannolikheten att en komponent inte havererar i ett visst tidsintervall (survival probability), och.
Frasradikal
Frasradikal (eng high-flown radical), pejorativt politiskt uttryck, främst använt i socialistiska sammanhang, med betydelsen av politisk aktivist, som ständigt strör högtravande politiska fraser runt sig, men utan att själv skrida till någon politisk handling. - Förbaskade frasradikal, sade den subversive drummeln. Så osammanhängande som du strör slagord kring dig i stället för att göra något kunde man tro att du var hemlig agent för Nostranska Kretsen och försökte spela revolutionär. Lenins bok Radikalismen - kommunismens barnsjukdom behandlar delvis denna politiska tendens inom kommunistpartiet liksom hans artiklar i förbindelse med meningsmotsättningarna inom partiet i frågan om freden i Brest-Litovsk.
Mikojan-Gurevitj MiG-23
Det nya planet skulle vara större och kunna bära mer vapenlast för större slagkraft men även ha starkare motor för att kunna prestera i närkamper med andra jaktflygplan. Den första provflygningen utfördes i juni 1967 och full serieproduktion startades redan i december samma år. Produktionen fortlöpte till mitten av 1980-talet då mer än 5 000 flygplan hade tillverkats. MiG-23 sålde bra till utlandet och i slutet av 1980-talet hade ett tjugotal länder planet i sina flygvapen. Några av de större köparna utanför Sovjet var Irak, Libyen och Syrien. Idag (2007) har många länder tagit MiG-23 ur tjänst men det förblir flygande i flera länder i ett antal år till. Bland andra Indien, Syrien, Libyen och Nordkorea har planer på att hålla MiG-23 i tjänst. Ye-231 var ett prototypplan som byggdes för att utvärdera ställbara vingar, den kom att utgöra grunden för både MiG-23/-27 och Sukhoi Su-24. Prototypen saknade sågtandsformen på vingens framkant som fanns på alla efterföljande MiG-23/-27. MiG-23S var den första förproduktionsvarianten. 60 stycken exemplar byggdes mellan 1969 och 1970. Eftersom Sapfir-23-radarn drabbats av förseningar installerades S-21 vapenkontrollsystemet med en RP-22SM-radar som tidigare använts i MiG-21MF/bis. En dubbelpipig 23 mm GSj-23L automatkanon med ett magasin på 200 granater installerades under flygkroppen. MiG-23S hade en R-27F2-300 turbojetmotor med en maximal dragkraft på 98 kN. Denna variant kom endast att användas för utprovning och kom aldrig att tjänstgöra i reguljära förband. MiG-23SM var den andra förproduktionsvarianten som skilde sig radikalt på ett antal punkter från den första serien. Då Sapfir-23L-radarn var klar installerades den tillsammans med S-23 vapenkontrollsystemet vilket möjliggjorde användandet av radarjaktroboten Vympel R-23R. Vingen hade ökad vingyta, kraftigare sågtandsform på framkanten och svepningen på vingen ökades med 2,5°, vilket gav följande vinglägen på svepningen: 18,5°, 47,5° och 74,5°. Vidare flyttades fenan längre bak och en extra bränsletank lades till i bakkroppen. MiG-23SM hade en R-27F2M-300 turbojetmotor med en maximal dragkraft på 118 kN. Ungefär 80 exemplar byggdes, men radarn kom att dras med en del barnsjukdomar. MiG-23M. Denna variant flög för första gången i juni 1972. Den var den första massproducerade varianten av MiG-23 och det första jaktplanet tillhörande VVS utrustat med en radar med look-down/shoot-down-egenskaper. Vingen modifierades ännu en gång och försågs med slats på framkanten. Motorn blev omdöpt till R-29-300 och fick en dragkraft på 122,5 kN. Först i denna variant fick MiG-23:an sin planeradesensor utrustning med en förbättrad Sapfir-23D-radar (Nato-namn High Lark), en TP-23 IR-sensor och ett ASP-23D kanonsikte. Radarn kunde upptäcka jaktplan på cirka 45 km på hög höjd. MiG-23MF ("Flogger-B"). Detta var en exportvariant av MiG-23M primärt avsedd för Warszawapaktsländer men kom även att exporteras till andra allierade länder som krävde lite högre teknisk standard än den rätt primitiva exportvarianten MiG-23MS. Planen som exporterades till WP-länder var i stort sett lika med MiG-23M men med mindre ändringar i IFF- och kommunikations-utrustning. Plan som exporterades utanför Europa främst till Mellanöstern, hade helt egna system för IFF, kommunikation och vanligtvis ingen datalänk installerad. Radarn saknade även en del motmedel mot radarstörning. MiG-23U. Denna variant var ett tvåsitsigt skolplan. Den var baserad på MiG-23S men med en förlängd cockpit med plats för en andra besättningsman bakom piloten, för att kompensera tyngdpunktsförskjutningen på grund av cockpiten installerades en extra bränsletank i bakkroppen. Varianten hade ett S-21 vapenkontrollsystem men den tillhörande radarn monterades vanligtvis bort. Under produktionsperioden uppgraderades både vingen och motorn till MiG-23M standard. Produktionen började 1971 i Irkutsk och övergick senare till MiG-23UB-varianten.
Litteraturåret 1920
Nobelpriset – Knut Hamsun, Norge. De Nios Stora Pris – Hans Larsson. Kleistpriset – Hans Henny Jahnn. Kungliga priset – Julius Centerwall. Letterstedtska priset för översättningar – Carl Grimberg för Svenska folkets underbara öden. 150 000 av Vladimir Majakovskij. Det eviga leendet av Pär Lagerkvist. Dalmålningar utlagda på rim av Erik Axel Karlfeldt. Ett rekommendationsbrev. Berättelse 1-2 av Gustaf Hellström. Familjen och den kommunistiska staten av Aleksandra Kollontaj (på grund av den mycket omdiskuterade översättningskvaliten gavs denna bok ut nyöversatt 1972 med titeln Kvinnan och revolutionen.). Framtidens skugga av Edith Södergran. Herr von Hancken av Hjalmar Bergman. Hugh Selwyn Mauberley av Ezra Pound. Lasse liten i trädgården av Elsa Beskow. Mémoires et notes de numismatique av Adrien Blanchet. Radikalismen - kommunismens barnsjukdom av Vladimir Lenin. Selambs av Sigfrid Siwertz. Tankar om naturen (aforismer, publicerade i tidskriften "Ultra" 1922) av Edith Södergran. Tidens offerväsen av Gustav Hedenvind-Eriksson. Törnestigen av John Galsworthy. Vandring av Hermann Hesse. Zachris Topelius av Selma Lagerlöf. 2 januari – Isaac Asimov, rysk-amerikansk författare. 15 februari – Anne-Cath. Vestly, norsk barnboksförfattare. 19 februari – Maud Reuterswärd, svensk författare och radioproducent. 3 mars – James Doohan, kanadensisk skådespelare och författare. 8 mars – Eva Dahlbeck, svensk skådespelare, författare och poet. 10 mars – Boris Vian, fransk ingenjör, författare och jazztrumpetare. 19 mars – Kjell Aukrust, norsk tecknare, illustratör och författare. 30 mars – Jan Olof Olsson, svensk redaktör, journalist och författare. 17 april – Bengt Anderberg, svensk författare. 24 april – Jørgen Clevin, dansk illustratör, barnboksförfattare och barnprogramledare. 1 maj – Magnus von Platen, svensk litteraturvetare och författare. 9 maj – Richard Adams, brittisk författare. 5 juni – Cornelius Ryan, amerikansk krigskorrespondent och författare. 11 juni – Majken Cullborg, svensk författare och manusförfattare. 7 augusti – Stig Carlson , svensk författare. 16 augusti – Charles Bukowski, amerikansk författare och poet. 22 augusti – Ray Bradbury, författare. 27 augusti – Inger Brattström, svensk författare. 12 september – Karl Rune Nordkvist, svensk författare. 21 september – Erik Andrén, finlandssvensk författare. 30 september – Arne Gadd, svensk målare, tecknare, grafiker och författare. 8 oktober – Frank Herbert, amerikansk science fiction-författare. 14 oktober – Åke Arenhill, svensk konstnär, kåsör och textförfattare. 15 oktober – Mario Puzo, amerikansk författare. 18 oktober – Melina Mercouri, amerikansk-grekisk skådespelare, författare och politiker. 18 oktober – Ulf Palme, svensk skådespelare, författare och regissör. 22 oktober – Tim Leary, amerikansk författare, psykolog och drogförespråkare. 23 november – Paul Celan, tyskspråkig rumänsk poet.
