Bibelsyn
I skriften "Bibelsyn och Bibelbruk" nämns ett antal " problemskapande faktorerna" som hänger samman med bibeln karaktär och som ger upphov till olika bibelsyner. En sådan faktor är att bibeln består av en mångfald skrifter. I praktiken innebär detta att man inte alltid med Bibeln avser alla skrifterna eller att man inte gör samma urval av skrifter, samt att skrifterna av olika anledningar kan vara svårförståeliga. Enligt den lutherska traditionens urval av bibelböcker består Bibeln av 66 böcker (39 i Gamla Testamentet och 27 i Nya Testamentet). Den enskilde bibelläsaren inom den kristna traditionen kanske använder sig av en betydligt mycket mindre urval, t.ex. bara de synoptiska evangelierna eller ännu snävare deras sociala eller etiska budskap. Andra lägger tonvikten vid ett av evangelierna som t.ex. Johannesevangeliet. Ett sådant urval medför att man inte talar om samma "bibel", vilket ger upphov till olika bibelsyner. Från början var skrifterna eller skriftverken inte samlade i en bok, i många fall rör det sig om muntliga traditioner och skrifter från olika tider som blivit samlade i Bibeln. I och med boktryckarkonsten förstärktes synen på skrifterna som en färdig bok. Konsekvensen av detta blev att man lätt i en bok kunde läsa in ett synsätt från en annan bok i syfte att få ihop en helhetssyn fast det rör sig om en mängd olika "religiösa synsätt och åskådningar" . Trots de många olika böckernas synsätt så är de samlade i en bok av en speciell anledning. Anledningen till att de samlats är uppfattningen att Bibeln är en bok om gudsuppenbarelse så som den framträder i historien under olika tider. Ett annat för bibelsynen viktigt förhållande är att bibeln i vissa fall berättar om händelser och händelseförlopp, som inte utan vidare går att historiskt belägga eller motbevisa. För en bibelsyn som utgår från att bibeln är Guds ord ges då två olika svar. Det ena svaret är att det måste vara så som bibeln själv förklarar det. Bibeln kan inte ha fel eftersom den i sin helhet är inspirerad av Gud. Det andra svaret som ges är att på de punkter den historiska forskningen inte kommer längre måste man vara öppen för ett gudomligt ingripande i historien, som kan förklara annars av historiker okända händelser och händelseförlopp. En uppfattning är att det i en del fall är helt uppenbart att bibelns böcker, utifrån nutida kunskaper, motsäger varandra eller har en annan syn på naturen och historiska händelser. Också detta ger alltså upphov till olika bibelsyner. En radikal syn på bibelns budskap framfördes på 1920-talet av Rudolf Bultmann, vars bibelsyn orsakade starka reaktioner. Bakom hans hermeneutiska program som han kallade "avmytologisering" ligger den tanken att bibelns budskap kan frikopplas från historien. Det är budskapet "kerygmat" som är det väsentliga. Det är när kerygmat når den enskilda människan som Gud talar till henne. Mot detta invända andra, bland annat svenska forskare, att man inte kan skilja på budskap och historia. Historien är en del av budskapet. Det är i undren som budskapet visar sig. Vad som verkligen hänt är, menar dessa forskare, inte betydelselöst. I princip är det, enligt dem, möjligt att verifiera eller varje fall falsifiera vad som hänt. I ett tidigt skede skulle man t.ex. ha kunnat visa fram kroppen och på så sätt visa att någon uppståndelse inte ägt rum. Ett sådant resonemang har även det kritiserat, då det kan leda till att man, med ett alltför stort betonande av försanthållandet av ett historiskt skeende, får en ensidigt intellektuell syn på bibeln. Om man för ensidigt betonar det historiska så kan man tappa bort gudsmötet i kontakten med bibelordet, det vill säga av bibeln som Guds ord.
Muhammed i Bibeln
Muslimer anser att den islamiske profeten Muhammeds namn och egenskaper har nämnts i böcker före islams tillkomst. Dock accepterar inte kristna och judar att det refererats till Muhammed i Bibeln. Det finns en debatt mellan Imam Reza och olika lärda tillhörande andra religioner som nämnts i Sheikh Saduqs bok 'Uyun al-Ridha och Allamah Majlisis bok Bihar al-Anwar. I en av dessa debatter talade imamen med både en kristen och judisk lärd. Imamen refererade bland annat till det innehåll som finns i Johannesevangeliet om "hjälparen", och om det som står i 5 Mos 33:2 om berget Paran. En person vid namn Musheh, son till Yohanna, som valde namnet Fakhr al-Islam efter att han blivit muslim, anser även, tillsammans med några andra som konverterat från kristendomen till islam, att Muhammeds namn och egenskaper har nämnts i böcker före islam. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning av den mannen. Och den profet som är så förmäten att han i mitt namn förkunnar något som jag inte har befallt honom att säga, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö." — 5 Mos 18:18-20 (Bibeln 2000). Femte Moseboken 18:18 har ofta ansetts vara en profetia om Muhammed bland muslimska lärda. Muslimer menar att "en profet lik dig" inte hänvisar till Jesus, snarare till Muhammed eftersom Muhammed liknade Mose mer än Jesus. De menar att Jesus föddes mirakulöst, hade bara en mor och ingen far, Jesus avvisades av sitt samtida folk och kom inte med nya lagar olikt Mose. Muhammed föddes naturligt likt Mose, hade två föräldrar, accepterades av sitt samtida folk, hade världslig auktoritet, presenterade nya lagar, gifte sig, fick barn och migrerade (se Hijra och Uttåget ur Egypten) likt Mose. Mose anses ha delat på havet och Muhammed anses ha delat på månen. Mose hade Aron som broder och ställföreträdare, Muhammed hade Ali ibn Abi Talib som broder och ställföreträdare (se även Positionshadithen). Shiamuslimer menar att likt Moses folk vände ryggen mot Aron då de började dyrka en guldkalv vände muslimerna ryggen mot Ali efter Muhammeds bortgång. Förutom att de nekade honom som Muhammeds första efterträdare gjorde vissa stora personligheter uppror mot Ali såsom Muhammeds änka Aisha i Kamelslaget. Al-Samawal al-Maghribi, en medeltida judisk matematiker som konverterade till islam, hänvisade till 5 Mos 18:18 i sin bok Confutation of the Jews som en profetia som uppfylldes av Muhammed. Samawal argumenterade i sin bok att eftersom Esaus ättlingar beskrivs i 5 Mos 2:4-6 och 4 Mos 20:14 som Israels ättlingars bröder kan Ismaels ättlingar även beskrivas på samma sätt. Herren kommer från Sinai, från Seir går han upp över sitt folk, från berget Paran träder han fram i glans. Han närmar sig från Kadeshöknen, han går längs Moabs branter. — 5 Mos 33:2 (Bibeln 2000). Enligt en återberättelse refererade Imam Reza ljuset från Sinaiberget till Guds uppenbarelse som uppenbarades för Mose vid Sinaiberget, och skenet från Seirberget till uppenbarelsen vid ett berg som Gud skickade uppenbarelse till Jesus, Marias son, vid, och uppenbarelsen vid Paranberget till uppenbarelsen till Muhammed vid ett berg i Mecka. Och detta var Johannes vittnesbörd när judarna i Jerusalem sände präster och leviter för att fråga honom: "Vem är du?" Han bekände och förnekade inte, han bekände: "Jag är inte Messias." De frågade: "Vad är du då? Är du Elia?" Han svarade: "Nej, det är jag inte." – "Är du Profeten?" – "Nej", svarade han. — Joh 1:19-21 (Bibeln 2000). Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. — Joh 14:15-17 (Bibeln 2000).
Bibeln som historisk källa
Texterna i Bibeln kan i olika sammanhang användas som historiska källor. I vilka sammanhang och i vilken utsträckning råder dock delade meningar om. Det råder även delade meningar om huruvida vissa delar av bibeln är rent mytologiska eller har en kärna av sanning. Den bibliska skapelseberättelsen, från skapelsen till syndafloden, anses av de allra flesta forskare och många troende som mytisk. Argument hämtas från kosmologi, geologi, evolution (i synnerhet fossil) och analys av själva bibeltexterna. Det hävdas att bevis från dessa områden av vetenskapen pekar på att de bibliska händelserna, om de tolkas bokstavligt, är vetenskapligt omöjliga (se även artikeln kreationism). Patriarkerna, alltså Abraham, hans son Isak och hans sonson Jakob, skulle enligt Bibeln ha levt omkring 2000 f.Kr. De bibliska berättelserna om dem anses av vissa vara myter i betydelsen att de utgör forna händelser som ska delge oss moralisk kunskap i nutiden. De flesta troende och vissa forskare är inte överens om detta. Enligt arkeologen Amihai Mazar utgör de bibliska berättelserna om patriarkerna trovärdiga och detaljerade beskrivningar om kulturen under det andra årtusendet f.Kr. Hans argument från arkeologin ifrågasätts av en annan välkänd arkeolog, Israel Finkelstein. Finkelstein hävdar att den kultur som beskrivs i de bibliska berättelserna även kan vara hämtad från det första årtusendet f.Kr. Inga arkeologiska fynd som bekräftar att patriarkerna funnits har gjorts, och det är inte troligt att förvänta sig fynd från en enskild familj som levde under 1700-talet f.Kr. eller där omkring. De arkeologiska fynden från kulturerna inom den bördiga halvmånen överensstämmer enligt vissa med beskrivningen av patriarkernas kultur i Bibeln. Skeptiker betraktar de etiska undertonerna som finns i berättelserna som tidstypiska senare tillägg. Det finns vissa kännetecken för att förlägga berättelserna till en senare period. Kameler används ofta som lastdjur, vilka inte anses ha tämjts förrän sent under det andra årtusendet f.Kr. och kom inte i omfattande bruk förrän det första årtusendet f.Kr., enligt Finkelstein. Det finns andra forskare, som Levy, vilka anser att kamelen tämjdes redan 4000 f.Kr. Förutom detta återberättar historierna om patriarkerna möten med araméer och filistéer. Dessa folkslag ankom till regionen först under 1300- respektive 1100-talet f.Kr. Israeliternas uttåg ur Egypten har vållat en hel del spekulation. Vissa forskare anser att i det omfattande fornegyptiska textmaterialet finns en likhet med hyksos, ett asiatiskt folk vilka bebodde det forntida Egypten under 1600- och 1500-talet f.Kr. Andra föreslår att israeliterna var de apiru vilka finns nedtecknade från det egyptiska Nya riket (1550-1070 f.Kr.). Den tidigaste kända hänvisningen till Israel (omkring 1200 f.Kr.) är farao Merneptahs segerstele (även felaktigt känd som Israelstelen), vilken beskriver att "Israel ligger öde, dess säd finns inte mer". Egypten fortsatte att behärska Palestina under 1100-talet f.Kr. Det finns forskare som har spekulerat i att uttåget ur Egypten i själva verket beskriver Israels frigörelse från det egyptiska herraväldet över landet Israel. Stelens segerbudskap kan dock ifrågasättas. Egyptologen Donald Redford föreslår att Israel uppstod ur ett nomadiskt folk. Hans forskning påvisar att israeliterna tillhörde det nomadiska Shasu-folket. Upprinnelsen till Israel skulle då ha varit en grupp nomader som utmärkte sig genom sin tro på Jahve. Försök har gjorts att relatera Egyptens tio plågor till historiska händelser, i synnerhet vulkanutbrottet på Thera under 1600-talet f.Kr. Förutom detta är de tidigaste arkeologiska fynd som påvisar möjliga israeliska bosättningar från 1200-talet f.Kr. Denna datering stämmer inte överens med de bokstavstrogna bibelforskarnas uppfattning om när Josua levde, även om det passar väl in i den judiska traditionen.
Bibelkritik
Bibelkritik är kritik av gamla testamentets såväl som nya testamentets kanoniska böcker som etisk vägledning eller historisk källa. Ursprungligen är termen en benämning på textkritisk bibelforskning, men har med tiden fått pejorativ karaktär på denna och de teologiska slutsatser som dragits därur, i betydelsen "angrepp på Bibeln". Motsatsen är bibeltrohet. Uppfattningen att Bibeln berättar om vår världs fysiska verklighet är en produkt av den moderna tiden som växte fram med början i tidigmodern tid, direkt följande på medeltiden. Därefter kom denna uppfattning att ifrågasättas, som en följd av rationalismen på 1600- och 1700-talen, där Voltaire (1694-1778) var en tidig men bibeltroende skeptiker. Härifrån har växt fram såväl liberalteologi som agnosticism, ateism och religionskritik i stort, som motreaktionen kristen fundamentalism med sin uppfattning om Bibelns bokstavliga sanningar. Inom de kretsar som använder sig av termen bibelkritik, främst bibeltrogna, mer eller mindre utpräglatfundamentalistiskt kristna) kretsar, och i ortodox judendom talar man sällan om de bibliska texternas självmotsägelser. Man accepterar sällan att vissa historiska uppgifter i Bibeln skulle motsägas av forskning, att texterna kanske inte är ämnade att i första hand vara historiska, eller att Bibelns böcker skulle vara författade av andra än de författare traditionen anger, såsom att de fem Moseböckerna är författade av Mose. Man anser att grundtextens betydelse har bevarats väl, med hänvisning till att ingen större religiös stridsfråga grundar sig i de skillnader som finns mellan olika tidiga handskrifter och översättningar. Kristna fundamentalister menar att även om de böcker som skulle ingå i Bibeln formellt inte beslutades förrän på ett kyrkomöte på 300-talet så hade en tradition tidigt etablerats om vilka böcker som skulle kanoniseras som helig skrift. Man anser att texten med undantag för vissa symboliskt menade passager ger en historiskt korrekt bild av faktiska händelser och är användbar som primär källa till moralisk vägledning. Man säger att det är mycket man inte förstår, i synnerhet av gamla testamentets Gudsbild, och menar att gamla testamentets lagar bara delvis är giltiga eftersom vi lever i nya förbundets tid, men man vill ändå inte ta avstånd från gamla testamentet. Man ser inget behov av dynamisk tolkning utifrån vad som har influerats av de normer som rådde när texten skrevs. I likhet med många andra antika texter finns de bibliska texterna i flera olika handskrifter, och någon originaltext finns inte bevarade. Bibelforskningen har visat att avskrifter ofta innehåller felskrivningar och felöversättningar varför texten i viss mån förändrats över tid. Det antas också att till exempel evangelierna har föregåtts av en muntlig tradering innan de blev nedtecknade, och man försöker då avgöra vilka av de uttalanden som tillskrivs Jesus som kan vara autentiska, se Jesu historicitet. Textkritisk bibelforskning. Bibeln som historisk källa.
