Bokhandlaren som slutade bada (film)
Bokhandlaren som slutade bada är en svensk dramafilm från 1969, regisserad av Jarl Kulle. I huvudrollerna ses Allan Edwall, Margaretha Krook och Jarl Kulle. Förlaga till filmen är Fritiof Nilsson Piratens roman Bokhandlaren som slutade bada som kom ut 1937. Allan Edwall – Jacob Bokhandlare. Margaretha Krook – Amélie Arbel. Ingvar Kjellson – Elim Svensson "Krusenstolpe", Amélies bror. Jarl Kulle – korpral Krakow, takläggare. Fritiof Billquist – snickare Grelin. Nils Eklund – skräddare Stickselius/positivspelaren. Gunnar Lindkvist – biertapparen. Olof Bergström – stationsskrivare Trolle. Eva Persson – Elvira, piga hos bokhandlaren. Ellika Mann – Hilda Krakow, Krakows fru. Ulla Sjöblom – Borodinskan. Ulf Tistam – teologie studeranden. Göthe Grefbo – komministern. Chris Wahlström – Sabina. Hans Strååt – kyrkoherden. Inger Öjebro – möllarens rödhåriga piga.
Bokhandel
Bokhandel är en näringsgren för försäljning av böcker och andra förlagsprodukter. Den kan grovt indelas i grossist- och detaljhandel, med vissa branschstödjande funktioner som bokmässor, kataloger och tidskrifter. Butikerna är i ökande grad organiserade i rikstäckande butikskedjor. Nya spridningsvägar har under 1900-talet tillkommit i form av bokklubbar och internetbokhandel. Biblioteken, som är stora köpare av böcker, har skapat regionala och nationella inköpsorganisationer, som i en del fall har bolagiserats och sålts ut. En del branscher och folkrörelser har sin egen förlagsnäring och försäljning av trycksaker som är så gott som fristående från den allmänna bokhandeln. Handeln med kartor, kataloger, tidskrifter, tryckta musikalier (noter) och faktasamlingar på CDROM räknas ibland in i bokhandeln, men nästan aldrig handeln med dagstidningar, datorspel, inspelad musik och film. I dagligt tal är en bokhandel det samma som en butik i detaljhandelsledet. I äldre svenska kallades butikerna i stället boklådor (motsvarande tyska Buchladen) och detta ord finns ibland fortfarande kvar som pluralform till bokhandel, men ordet bokhandlar anses numera lika korrekt som boklådor. I små länder och språkområden, som det svenska, råder oligopol eller nära monopol i grossistledet. Viktiga samlingspunkter i den svenska bokhandeln är den årliga Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och tidskriften Svensk Bokhandel. Bokhandeln, som en egen näringsgren skild från tryckerier och förlag, uppkom under 1500-talet, när den tryckta bokens inkunabelperiod var över. Med de ökande transportmöjligheter som ångfartyg och ånglok erbjöd på 1800-talet fick bokhandeln ökad omfattning och började anta mer organiserade former. Den årliga bokmässan i Frankfurt am Main är världens största och också en av de äldsta. Under hela svenska tiden hade bokbindarna hand om försäljningen av böcker i riket. De reste med sina "boklådor" runt i landet och bjöd ut sina böcker. I början av ryska tiden var Åbo den enda staden i storfurstendömet Finland med en bokhandel. Bokhandeln (grundad 1778) innehades av Johan Christopher Frenckell. Helsingfors fick sin första bokhandel 1821, då bokbindaren Jakob Delphin erhöll sina privilegier. Under 1800-talets första decennier öppnades boklådor även i Kuopio (1819), Uleåborg (1829), Vasa (1838), Viborg (1839) och Borgå (1839). På landsorten handhades bokförsäljningen under hela 1800-talet och början av 1900-talet av förlagens kolportörer. Den organiserade bokhandeln i Finland kan räkna sitt ursprung från 1858, då Finska förlagsföreningen grundades. Denna organisation hade vid starten 16 bokhandlare som kommissionärer, vid sekelskiftet 1900 var antalet boklådor 56. Branschens företagare bildade 1903 Finska bokhandlareföreningen med syfte att främja yrkesskickligheten och bokhandelns sunda utveckling. Genom sammanslagning av bokhandelsförbundet och pappershandelsförbundet uppstod 1969 Finlands bok- och pappershandelsförbund, som sedan 1999 heter endast Bokhandelsförbundet (Kirjakauppaliitto). 190 företag med 290 butiker hörde 2002 till förbundet. Bokhandelspersonalen får sin grundutbildning i Bokhandelsskolan. Den som genomgått denna med godkända betyg får kalla sig librist. Bokpriserna har varit fria i Finland sedan 1971 och bokmomsen är numera 8 %. Bokhandeln i Sverige började med boktryckaren-förläggaren Paul Grijs i Uppsala i början av 1500-talet och bokhandlaren Herman Sulken, som öppnade butik i Stockholm 1599. Den 4 december 1843 grundades "Svenska Förlagsföreningen" med syftet att åstadkomma bättre samverkan mellan förläggare och bokhandlare, och utsåg redan vid första sammankomsten 74 kommissionärer från Ystad i söder till Luleå i norr . Föreningen, som 1853 bytte namn till "Svenska bokförläggare-föreningen", växte snabbt från 40 medlemmar 1845 till 92 medlemmar 1877. Bokhandel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905).
Norrbrobasaren
Norrbrobasaren var en länga med butikslokaler längs Norrbros västra sida i Stockholm. Längan, som kallades "basar", uppfördes 1838-39 och revs 1904 i samband med bygget för nya Riksdagshuset. Norrbrobasaren vid Norrbro med sitt läge på Helgeandsholmen mellan Stockholms slott och Gustav Adolfs torg hade en mycket central plats i Stockholm, på vars tidigare broar det idkats bodhandel sedan 1500-talet. De stenlagda trottoarerna på Norrbro var de första som anlades i Stockholm. På Norrbro lyste 1853 Stockholms första gaslyktor och på Norrbro provades även den första elektriska belysningen (se Gas i Stockholm och Elektricitet i Stockholm). Basarlängan och trakten kring Norrbro lockade till sig så kallat "fint folk" som promenerade och möttes där. Inför uppförandet hade ett aktiebolag bildats där de 25 andelarna kunde tecknas à 3 500 riksdaler. Bland aktietecknarna i Bolaget för Boutique Byggnaden å Helgeandsholmen återfanns bland annat kronprins Oskar, kronprinsessan Josephina och riksantikvarien Bror Emil Hildebrand. För ritningarna svarade hovarkitekt Per Axel Nyström. I de ursprungliga planerna fanns bodlängor längs båda Norrbros båda sidor, men endast den västra längan blev uppförd. Basarlängans fasad mot Norrbro bestod av putsat tegel medan bakre delen med försäljningslokalerna var en enkel träkonstruktion. Detta då Helgeandsholmens slutliga planering fortfarande diskuterades. De putsade delarnas ornamenterings utfördes av ornamentbildhuggaren och stuckatören Domenico Notini. Notini hade invandrat till Stockholm 1826 via Köpenhamn från Italien och inledde ett samarbete med Johan Niclas Byström. Basarens båda ändor smyckades med järnstatyer av Byström föreställande gudarna Apollo, Minerva, Venus och Mercurius. Vid invigningen 1839 fanns 25 butiker som disponerades av 14 näringsidkare. Några av dem hade flera lokaler, de flesta dock bara en. Här fanns flera boklådor (bokaffärer), som blev mötesplatser för konstnärer, vetenskapsmän, författare och skådespelare. Den bekantaste var Adolf Bonniers boklåda längst i söder närmast slottet. Bonniers boklåda fanns här i 30 år och tillhandahöll öppningsåret 1839 utöver nyutkommen litteratur, även den nya uppfinningen daguerrotypi och bröderna Daguerres egen beskrivning på svenska av den nya fotografiska metoden samt tillhörande kameror. I andra änden av Norrbrobasaren låg Ferdinand de la Croixs schweizeri Pavillon du Bazar. Sundströms klädeshandel fanns här under basarens hela livstid. August Blanche skrev om basaren: "Om man kommer in i Bazaren utan det minsta fikonlöv, skulle man efter en knapp timme kunna utträda riggad från topp till tå av skräddare, modehandlare, guldsmeder etc.". Några av Norrbrobasarens näringsidkare och butiker var (från söder till norr). Bokhandlaren Adolf Bonnier. Cigarrhandlaren Del Monte. Klädeshandlaren P. A. Harling. Tapetseraren A. W. Müller. Lundqvist färdiga kläder. Kram- och sidenhandlaren J. A. Molin. Galanterihandlaren Benjamin Leja. Bokhandlaren L. G. Rylander (1851 övertagen av P. A. Huldberg). Sidenkramhandlaren N. E. Personne. Galanterihandlaren M. Jakobsson. Hattstofferaren C. E. Schubert. Klädeshandlaren C. G. Sundström. Konditor Ferdinand de la Croix.
Ragnar Josephson
Ragnar Josephson, född 8 mars 1891 i Stockholm, död 27 mars 1966 i Lund, var en svensk konsthistoriker, författare och chef för Kungliga Dramatiska teatern. Josephson blev filosofie doktor 1918, docent 1919 vid Uppsala universitet, och professor i konsthistoria vid Lunds universitet 1929 som efterträdare till Ewert Wrangel. Han var chef för Kungliga Dramatiska teatern i Stockholm 1948–51. Han satt på professorsstolen i Lund till 1957. Josephson är bland annat känd för sitt intresse för konstverks tillkomsthistoria, vilket ledde till hans grundande av det så kallade "Arkiv för dekorativ konst" i Lund, numera känt som Skissernas museum, vilket fokuserar på förarbeten, skisser och utkast till offentliga konstverk. Hans konstforskning och författarskap gällde huvudsakligen barockens arkitektur och stadsbyggnadskonst. Som dramatiker är Josephson mest känd för pjäsen Kanske en diktare (1932) där Gösta Ekman d.ä. vid premiären fick en önskeroll som rockvaktmästaren Filip. I januari 1940 lät dåvarande Dramatenchefen Pauline Brunius stoppa Josephsons pjäs Farlig oskuld på grund av dess antinazistiska budskap. Ragnar Josephson var son till bokhandlare Viktor Josephson och Annsofi Valentin, bror till bokhandlaren Gunnar Josephson och brorson till Erik Josephson. Han var från 1916 gift med fil.mag. Gabrielle Abramson (1889–1972) och var far till Harriet Alfons, Miriam Fritz-Crone och Gabrielle Malmgren. 1912 – Kedjan (diktsamling). 1916 – Borgarhus i gamla Stockholm. 1917 – De friaste konsternas akademi. 1918 – Stadsbyggnadskonst i Stockholm intill 1800. 1920 – Imperfektum (roman). 1922 – Svensk 1800-talsarkitektur. 1923 – Svenska stadskartor och stadsplaner intill 1800-talets början. 1924 – Tessin i Danmark. 1925 – Tessins slottsomgivning. 1925 – Apollotemplet i Versailles. 1926 – Hur Rom byggdes under renässans och barock. 1929 – Sveavägens förhistoria. 1930 – L'architecte de Charles XII Nicodème Tessin à la cour de Louis XIV. 1930–31 – Tessin d.y. – mannen och verket (2 band). 1931 – Nyckelromanen (drama). 1932 – Kanske en diktare (drama). 1934 – Leopold, luftkonstnär. 1935 – Nationalism och humanism. 1940 – Konstverkets födelse. 1943 – Kungarnas Paris. 1955 – Bellman, Kellgren, Sergel. 1956 – Sergels fantasi. 1963 – Carl August Ehrensvärd. 1927 – Den svenska smaken: konstkritik och konstteori från barock till romantik 1997. Ledamot av Svenska Akademien (1960). Hedersledamot av Konstakademien (HedLFrKA 1933). Hedersledamot av Vetenskapssocieteten i Lund (HedLVSL, f.d. preses). 1951 – Svenska Akademiens kungliga pris. 1959 – Övralidspriset. 1961 – Sydsvenska Dagbladets kulturpris.
Lars Jannedal
Lars Jannedal, född 12 december 1950 i Stockholm, är antikvariatsinnehavare och författare. Jannedals romandebut var deckarparodin Den löse skägghandlaren (1994), en berättelse om hur Sherlock Holmes och dr Watson besöker Ystad och i stadens omgivningar utreder en serie mystiska händelser, bland annat tillsammans med detektiven Sture Svensson. Holmes och Watson har även förekommit som karaktärer i Jannedals humoristiska noveller "Mysteriet på Borup" och "Den lismande mannen i Ystad". I "Den lismande mannen i Ystad" möter Holmes och Watson innehavaren av Ystads antikvariat, som därefter går under namnet den Begagnade Bokhandlaren, men som egentligen är döpt till Herodes Berntson. Den Begagnade Bokhandlaren förekommer sedan som huvudperson i novellerna "Den röda sillen" (som är berättad av dr Watson), "Den tyske kalkoneraren" och "Net-mot". Kring den Begagnade Bokhandlaren rör sig ett antal återkommande figurer: målaren Sten Kajman, det armeniska bokbodsbiträdet Da Nóhla, kommissarie Valle Kurtsander. Den Begagnade Bokhandlaren har även satt sina spår i citatsamlingen Det där har jag aldrig sagt! och Den Begagnade Bokhandlarens Totalencyklopedi, både anges vara författade av Herodes Berntson. Jannedal har även varit medförfattare till två böcker om Butterick's samt varit flitig skribent i svenska Sherlock Holmes-sällskapet The Baskerville Hall Club of Swedens tidskrift The Moor. Butterick's 90 år (tillsammans med Bengt Olander) (1993). "Mysteriet på Borup" i lösan sand. 17 hembygdsdeckare, utgiven av Sveriges Hembygdsförbund (1994). Den löse skägghandlaren (1994). "Den lismande mannen i Ystad" i Sherlock Holmes i Skåne av Skånska Deckarsällskapet (1995). "Den röda sillen" i Skånska sillamord av Skånska Deckarsällskapet (1995). "Den tyske kalkoneraren" i Skånska gåsamord av Skånska Deckarsällskapet (1996). "Net-mot" i Skånska julmysterier av Skånska Deckarsällskapet (1998). Den Begagnade Bokhandlarens Totalencyklopedi av Herodes Berntson (1999). Det där har jag aldrig sagt! av Herodes Berntson (2000). Glädjehuset av Bengt Olander (bok om Butterick's, gästskribent: Lars Jannedal) (2003). Bättre begagnade bokhandlarberättelser (novellsamling) (2004).
Waldemar Zachrisson
Tidigt väcktes Zachrissons kärlek till boktryckarkonsten och i en självbiografi – skriven i tredje person – för julihäftet av Norsk Boktrykkeritidende 1895 berättar han hur han "som gosse erhöll av sin far, gammal i facket såsom bokhandlare och äfven en tid boktryckare, ett litet i Philadelphia inköpt miniatyrtryckeri bestående af en 'ModellWess och nåera stilsatser: [en så kallad Bostonpress] Så primitivt detta lilla Tryckeri än var, var det dock en god skola och framför allt en väckelse till sjelfständighet i arbetet, ty det fanns lyckligtvis ingen att fråga huru det eller det skulle göras. Och ändock trycktes accidenser i färger, särskilt ett aktiebrev i ultramarin!" Fadern Johan Adolf Zachrisson (född 1829) var folkskollärare, bokhandlare, tidningsutgivare, bankdirektör och kommunalfullmäktig, men även boktryckare. Zachrisson började sin skolgång i Kungsbacka men flyttade tidigt över till Göteborgs högre realläroverk. Här stannade han bara något år men fick under två år undervisning i hemmet. Han började arbeta i yrket vid 14 eller 15 års ålder vid det Granbergska tryckeriet i Göteborg. Därefter fortsatte han hos C.A. Kindvall i Varberg, som fadern varit kompanjon med 1864–1867. Han ansökte 1878 om ett stipendium för yrkesidkare hos Kommerskollegium för utländska studier och en praktikantresa, nyss fyllda 17 år och endast yrkesverksam under ett par år erhöll han det. Zachrisson skrev en omfattande reseskildring från tiden juli 1878 till juli 1881, där han detaljerat beskriver de olika tryckerierna han besöker i städerna: Hamburg, Leipzig, Berlin, Wien, Sankt Petersburg och Helsingfors. Bland andra: Fred Schlotke i Hamburg, Breitkopf och Haertel i Leipzig samt de kungliga och kejserliga etablissemangen i Wien, Berlin och S:t Petersburg. Hof- och Statstryckeriet i Wien var Europas största med 1 000 anställda och världens alla alfabet i sitt stilförråd.". Efter volontärtid i utlandet några år blev Zachrisson faktor vid Sydsvenska Dagbladet. Den 22 januari 1885 anmälde Zachrisson att han skulle bedriva boktryckerirörelse under firmanamnet Wald. Zachrissons Boktryckeri i ett hus inåt gården vid Köpmansgatan 36 i Göteborg, den 21 mars 1902 hade firmanamnet ändrats till Wald. Zachrissons Boktryckeriaktiebolag. Styrelsens första ordförande blev Lars Wåhlin, chef för Göteborgs universitetsbibliotek, med vilket Zachrisson hade goda relationer under hela sin verksamhet. Tryckeriet anslöts 1924 till Aktiebolaget Sveriges Litografiska tryckerier (Esselte), och den 10 februari 1928 meddelades att man övertagit Wald. Zachrissons Boktryckeriaktiebolag med direktör Bruno Zachrisson som ansvarig. Grunden för Wezäta (efter initialerna Waldemar Zachrisson)-Melin i Göteborg var därmed lagd. På hans grafiska konstanstalt vid Köpmansgatan, som senare fick en filial i Stockholm, arbetade under åren efter sekelskiftet en kosmopolitisk grupp av inkallade kemigrafer: amerikaner, engelsmän, österrikare och tyskar. En av dem var skotten Joseph Hislop som senare bytte bana och blev operasångare. Han har själv berättat hur Zachrisson prövade ett trettiotal aspiranter innan anställningen blev klar. Ett av många bevis för att man var på rätt väg, var då den ansedda grafiska årsboken Penrose's Annual i sitt kräsna urval för årgången 1907-08 återgav inte mindre än sju reproduktioner från Göteborgsfirman.".
Bokrean
Bokrean är ett årligt evenemang i Sverige då butiker i hela landet säljer rabatterade böcker från och med ett gemensamt datum i slutet av februari. För bokbranschen är rean en viktig period på året, tidigare även viktigare än julhandeln. Numera har julhandeln en större omsättning än bokrean, bakgrunden är det sviktande intresset för bokrean i sin traditionella form. Många butiker öppnar extra tidigt på bokreans första dag, och vissa öppnar redan vid midnatt. Det trycks ibland upp särskilda reaupplagor av populära böcker, ofta på sämre papper. Den överväldigande majoriteten titlar som erbjuds på rean är dock originalutgåvor, eller identiska nytryck. Eftersom bokförsäljningen inte längre är begränsad till bokhandlar finns ofta reaböcker också på varuhusen. Däremot innebär inte rean längre slutet för en bok, eftersom vissa bokhandlar köper in restupplagor och saluför dem efter reans slut. Inte heller är den stora bokrean det enda tillfället att hitta böcker till nedsatt pris. Bokrean började redan i slutet av 1920-talet då bokförlagen ville få sålt sina restupplagor. Då fanns inga regler för rean, utan ett förlag började sin rea i början av våren och sedan hängde de andra förlagen på med sina. Det var endast böcker som var fem år eller äldre som var med på rean. Under 1930-talet började förlagen enas om bestämda datum varje år, runt den 15 februari. Redan då diskuterades startdatumen och bokrean fick inte ligga för nära julhandeln. Fler faktorer kom att spela in på valet av datum, såsom datum för löning och skolornas sportlov. År 1940 gick tre förlag samman och tryckte den första gemensamma reakatalogen. 1945 var det hela 14 förlag som samsades i samma katalog, med över 900 titlar. Detta var billigare för de inblandade förlagen, och gav även kraftfullare marknadsföring. 1950 genomförde förlaget Bonniers en stor lagerrensning i samband med bokrean, som därmed blev förlagets dittills största bokrea. Bonniers reakatalog innehöll det året 850 titlar och trycktes i 420 000 exemplar. Under 50- och 60-talet ökade också medias och allmänhetens intresse för bokrean som då blev ett gigantiskt jippo. Intresset för bokrean sjönk under 1970-talet, bland annat på grund av att många böcker återkom på bokreorna flera år i rad, att det blev svårare att "fynda" och att reapriserna ansågs för höga. Även bokförsäljning genom bokklubbar och stora varuhus blev en stor konkurrent till bokhandlarna. För att vända de dåliga försäljningssiffrorna och bokreans dåliga rykte vidtogs många åtgärder i slutet av 1980-talet. Specialupplagor och kartonnageböcker rensades bort och rejäla prissänkningar infördes. Dessa åtgärder var lyckade. Bokrean fick tillbaka sitt goda rykte och försäljningen ökar fortfarande. Det finns en del regler och överenskommelser för att bokrean ska bli så rättvis som möjligt för alla inblandade butiker. Reglerna sätts av Svenska Bokhandlareföreningen (SBF). Exempelvis har det gemensamma startdatumet bestämts bland annat för att få upp ett tryck och intresse för rean och även uppmärksamhet - av både kunder och media - över hela Sverige samtidigt. Både fysiska butiker och internetbokhandlar deltar i bokrean, men skillnaderna mellan de båda har resulterat i många konflikter. År 2009 beslutade SBF att kunderna inte fick förbeställa böcker inför rean. Dag Klackenberg, SBF:s ordförande menade att en förhandsbeställning är ett avslutat köp med en senarelagd leverans, och därför kan räknas som en slags tjuvstart. Internetbokhandlarna ansåg dock att det var omöjligt att konkurrera med de fysiska butikerna om kunderna inte fick förhandsbeställa böcker. Redan året därpå togs denna regel bort. I Norge kallas den årliga bokrean Mammutsalget. Rean är ett samarbete mellan bokhandlarna och förläggarna och hölls första gången 1885. Namnet lanserades 1964 och rean har en gemensam katalog Mammutavisen. Varje år deltar mer än 70 bokförlag och upp till 500 bokhandlare i rean.
