Presstöd
Presstöd var ett ekonomiskt bidrag från staten till tidningar, främst dagspress. Sedan 1 februari 2019 har det ersatts med mediestöd som även omfattar nätpublikationer . Syftet med de svenska press- och mediastöden är att främja mångfald och konkurrens inom dagspressen. Under 1950-talet lades många dagstidningar ner runt om i Sverige, vilket ledde till de första diskussionerna om att genom statsbidrag säkra tidningarnas överlevnad. I städer som tidigare haft flera tidningar riskerade man att få en monopolsituation där den enda kvarvarande tidningen helt dominerade nyhetsförmedlingen. Man ville också säkra mångfalden inom den politiska opinionsbildningen och ge medborgarna fler plattformar för demokratiskt gräsrotsarbete. I början av 1960-talet följde statliga utredningar i frågan, där man framförallt angrep problemen med de vikande upplagesiffror som drabbade "andratidningarna", det vill säga den tidning som hade nästörst upplaga på en ort. Riksdagen beslutade för första gången om direkta ekonomiska bidrag till pressen 1965. Presstödet gavs då till de politiska partiernas opinionsbildande verksamhet, och partierna fick själva vidarebefordra pengarna till sina respektive tidningar. Detta är det partistöd som fortfarande finns kvar. Efter några år omarbetades systemet till fasta regler och en statlig myndighet som fördelar stödet. En statlig utredning om presstödet var klar 1976. Förändringarna kom sedan problemen fortsatt för främst andratidningarna. 1972 kom även en allmän reklamskatt där de rika tidningarna fick betala för de fattiga tidningarna. Idag ansvarar Presstödsnämnden för presstödet. Presstödet omfattade år 2012 cirka 535 miljoner kronor. Stödet finns i två former: direkt och indirekt presstöd. Huvuddelen av det direkta presstödet går till tidningar som har kopplingar till riksdagspartier. Mest pengar år 2008, över 65 miljoner kronor var, fick centertidningen Skånska Dagbladet och obundet moderata Svenska Dagbladet. Flera tidningar under den socialdemokratiska tidningskoncernen A-pressen fick över 15 miljoner kronor som Arbetarbladet, Dagbladet Nya Samhället, Dala-Demokraten, Länstidningen Östersund, Värmlands Folkblad, Västerbottens Folkblad och Östra Småland. Även den kristna partipolitiskt obundna tidningen Dagen fick över 15miljoner kronor. Att tidningar med kopplingar till politiska partier får bidrag för sin verksamhet gör att vissa kallar presstödet för ett slags indirekt partistöd. Driftsstöd går till tidningar som är andratidningar på utgivningsorten (som har högst 30 % spridning på utgivningsorten). Dessutom måste ett antal andra krav vara uppfyllda, till exempel måste tidningen ha en upplaga på minst 1 500 exemplar, huvudsakligen spridas genom prenumerationer samt ges ut minst en gång i veckan. Driftsstödet är den klart största formen av presstödet. Driftsstödet uppgick 2012 till drygt 474 miljoner kronor. De största presstödstagarna är sedan många år Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet. Den senare tidningen får driftsstöd som andratidning i Malmö, trots att upplagan så gott som uteslutande går till mindre orter och landsbygd i övriga Skåne, där tidningen har en avsevärt starkare marknadsposition. Distributionsstöd går till alla dagstidningar som deltar i organiserad samdistribution. År 2012 uppgick distributionsstödet till ca 61 miljoner kronor. Under vissa perioder (senast 2002–2005) har presstödet även innefattat ett s.k. utvecklingsstöd, som är ett bidrag för investeringar i ny teknisk utrustning, datorprogram, utbildning, med mera. Förutom de direkta bidragen har staten även infört ett antal generella skattelättnader för dagspressen, till exempel befrielse från mervärdesskatt, lägre portoavgifter och sänkt reklamskatt. En särskild posttaxa för tidningar infördes redan 1820, men avvecklades från slutet av 1970-talet.
Anna Magnani
Anna Magnani, född 7 mars 1908 i Rom, död 26 september 1973 i Rom, var en italiensk skådespelerska, för sina vänner Nannarella, känd för sina roller i filmklassiker som Rom – öppen stad, Den tatuerade rosen och Mamma Roma. Hon brukar i sitt hemland ses som en av de mest framstående representanterna för sin hemstad i filmbranschen, tillsammans med Alberto Sordi och Aldo Fabrizi. Anna Magnani fick 1955 som första italienska skådespelare en Oscar som hon tilldelades för bästa kvinnliga huvudroll (Den tatuerade rosen). Anna Magnani föddes som utomäktenskapligt barn till sömmerskan Maria Magnani, bördig från Fano, och växte upp hos sin mormor på Via di San Teodoro i Rom, uppfostrad av mormodern samt fem mostrar och en morbror. Hennes fars identitet är okänd och var det även för henne. Magnanis egna, aldrig fullbordade, efterforskningar i saken gav vid handen att han möjligen var från Kalabrien. Maria Magnani flyttade snart efter sin dotters födelse till Alexandria i Egypten och de träffades därefter inte förrän Anna i tonåren sökte upp sin mor. Moderns flytt har gett upphov till den helt ostyrkta uppgiften att Anna Magnanis far skulle ha varit egyptier. Möjligen har även det faktum att Anna Magnani kom att gifta sig med en man som var född i Kairo bidragit till ryktets uppkomst. Magnani hoppade av den vanliga skolan efter två år i gymnasiet och började studera musik (piano) i Accademia Nazionale di Santa Cecilia. För att finansiera sin utbildning sjöng hon på nattklubbar. Hon avancerade till varietéer och från 1926 medverkade hon i teateruppsättningar, efter att samma år ha antagits till Reale Scuola di recitazione Eleonora Duse, där hon fick Ida Carloni Talli och Silvio D'Amico som lärare. Magnani gjorde en inte särskilt lyckad filmdebut 1926 i stumfilmen Scampolo, baserad på an pjäs med samma namn av Dario Nicodemi. Stumfilmen ställde krav som passade få av dåtidens teaterskådespelare inskolade i en tradition därösten och recitationen var minst lika viktiga verktyg som den inom stumfilmen totalt dominerande mimiken. Magnani, som under 1940-talet kom att spela samma pjäs på teaterscenen, gillade helt enkelt inte erfarenheten och återkom till filmen först när ljudfilmens genombrott hade ägt rum. Inom teatern nådde hon däremot relativt snabbt framgång. Särskilt hennes rolltolkning som ballerina i Giuseppe Bevilacquas pjäs Un uomo, una donna e un milione som hade premiär i Milano i december 1930 väckte uppmärksamhet bland kritikerna som bland annat i recensioner i dagspressen (Corriere della Sera) och i teatertidskriften Confidenza noterade henne som en ung stjärna i vardande. Ett steg längre kom Magnani 1932 med sin roll i Tifo av Celso Maria Poncini och Roberto Biscaretti som för första gången placerade hennes ansikte på omslaget till teatertidskriften Il Dramma. Flera framgångar följde under 1930-talet med höjdpunkter som medverkan i Michele Galdieris revy I milioni (1935) på Teatro Eliseo i Rom, La foresta pietrificata ("The petrified forest") av Robert E. Sherwood (1938) och Eugene O'Neills Anna Christie, de två sistnämnda i regi av Anton Giulio Bragaglia. Den kanske på sikt viktigaste händelsen för Magnanis karriär under 1930-talet var när Galdieri presenterade henne för Totò. Samarbetet med "ansiktsmasken" från Neapel, skolad i en dialektal teatertradition där Pulcinella i århundraden varit centralgestalt i en samling ständigt maskerade följeslagare, lockade fram både den folkliga humoristen och den närmast arketypiska romarinnan i Magnani. Deras spel i Galdieris Quando meno te l'aspetti med premiär juldagen 1940 på Quattro Fontane-teatern i Rom gjorde föreställningen till en huvudstadens största revysuccéer under den fascistiska eran. 1944 – Rom – öppen stad (Roma, città aperta). 1946 – Banditen (Il bandito). 1950 – I vulkanens skugga (Vulcano). 1951 – Den vackraste (Bellissima). 1952 – Den gyllene karossen. 1955 – Den tatuerade rosen (The Rose Tattoo). 1959 – Mannen i ormskinnsjackan.
C.R.A. Fredberg
Carl Rudolf A:son (Andersson-) Fredberg, född 29 oktober 1863 vid Majbergsliden i Majorna i Göteborg, död 18 februari 1933 i Göteborg, var en svensk skribent och lokalhistoriker. I sin ungdom arbetade Fredberg som tryckerilärling och från 1880 som kontorist i några år. Hans första alster var Den vansinnige i Majorna, en liten skrift baserad på det så kallade Wetterlindska blodsdramat i Göteborg 1887. Fredberg var främst känd som Göteborgshistoriker genom sitt verk Det gamla Göteborg vilket kom ut i två upplagor 1919-1923, häftesvis där de tre delarna omfattade 25 häften vardera, för 1 krona styck eller tre delar i en bibliofilupplaga för 300 kronor. Bokverket omfattade närmare 2 700 sidor och 1 600 illustrationer. Det var inför Göteborgs 300-årsjubileum (1923) som Fredberg började verkets utgivning, vilket skulle innehålla Skildringar, lokalhistoriska anteckningar, sägner, historietter, anekdoter, personalia, porträtter, interiörer samt vyer av gamla hus, gårdar och gator. Åren 1884-1886 var han medarbetare i Nyaste Förposten, 1887-1888 i skämttidningen Glunten och på 1890-talet i två perioder i Göteborgs Aftonblad. Fredberg blev därefter frilansare och hade aldrig mer någon anställning. År 1902 gav han ut uppslagsverket Från vår merkantila och industriella värld, i två band. Det första innehåller historiker, biografier och porträtt till Göteborgs äldsta och förnämsta handelshus, och i det andra behandlas en del yngre firmor samt framträdande representanter för storindustrin och sjöfarten. Aron Jonason och Göteborgswitzen kom ut i två upplagor 1915. Fredberg gav under åren 1892-1918 ut helgtidskrifterna Påsken, Pingsten, Midsommarbladet Piff och Göteborgs Jultomte. Under sina tidiga år skrev Fredberg noveller och romaner som blev mycket populära och återgavs som följetonger i dagspressen. Hans lyriska produktion var omfattande under 1880- och 1890-talen, mest var det natur- och stämningsskildringar, även berättande dikter med motiv från havet och skärgården, men framför allt hans älskade Majorna. Under pseudonymen "Dargar Göte" skrev han piratromanen Böljans dotter eller Smugglarna på Djäfvulsskäret, som kom ut i två delar på sammanlagt 688 sidor. Boken blev en stor framgång och fick en efterföljare Helga Morton eller Den vita gestalten på Porsholmen. Åren 1903-1908 gav han ut romanbladet Göteborgs-Följetongen, en 16-sidig veckoskrift för 10 öre, vilket vållade Fredberg stora ekonomiska bekymmer, då lönsamheten uteblev. Revyen Luftskeppet eller En nyårsafton på Mars bestod av två tablåer, den ena förlagd utanför restaurangen på Långedrag men Nya Varvet i bakgrunden, den andra förlagd till planeten Mars, dit ensemblen från Folkan fördes per luftskepp. En enaktsparodi på scenen Lilla helgonet föregick revyen och spelet blev en stor framgång med över 60 visningar. Enaktaren Minnen och fanatasier eller På soaré hos Teater-Nisse, en scenisk efterrätt visades på Stora Teatern 1910/1911, en revy som speglade det årets göteborgshändelser. Som teaterförfattare kunde han se två av sina dramatiska verk sätta upp på scen i Göteborg: Lars Gathenhjelm vid Stora teaterns 50-årsjubileum september-oktober 1909 samt I Ostindiska kompaniets dagar på Lorensbergsteatern, januari-mars 1917. Båda uppsättningar gjorde stor succé och gick 32 respektive 35 gånger för fulla salonger. Han tillhörde Publicistklubben från år 1900, var med i Gnistan och Personhistoriska samfundet samt satt i Göteborgs gatunamnskommitté. En minnesutställning över Fredberg arrangerades i mitten av mars 1956 på Teaterhistoriska museet. Medarrangör var Publicistklubbens västra krets. Fredbergsgatan i Majorna är uppkallad efter honom.
Saltsjöbaden
Till en början fann man ett lämpligt område vid Östersjökusten i Tyresö socken, men innan köpekontraktet signerades kom ett erbjudande från hovjägmästaren Herman Magnus af Petersens, dåvarande ägare av godset Erstavik i Nacka socken. Det avgörande tipset kom från grosshandlaren i glasvaror Theodor Nygren. Han skulle bli den förste att låta uppföra sitt sommarhus, den Nygrenska villan i det nya samhället. Den 4 juli 1889 undertecknades kontraktet av K.A. Wallenberg. Kort därefter undertecknades även en koncessionsansökan för en järnväg mellan Stadsgården och Baggensfjärden av Wallenberg, Nygren och af Petersens. Området omfattade 890 hektar mark belägen mellan Baggensfjärden, Lännerstasundet och Erstaviken. Köpeskillingen uppgick till 250 000 kronor (motsvarande drygt 16 miljoner kronor i 2015 års köpkraft) som kom att tillföras fideikommisset Erstavik som kapital. Landskapet karakteriserades av skog, kala bergstoppar, djupa dalstråk och förkastningsbranter. Vid köpet bodde här ungefär 75 personer (1910 var det 2 286). Affären uppmärksammades i dagspressen och den 8 juli 1889 skrev tidningen Kalmar bland annat:"En jättespekulation är i görningen i Stockholm. Ansökan har nemligen inlemnats till regeringen om koncession för anläggande af en bredspårig jernwäg med Stadsgården såsom utgångspunkt och södra delen af Baggensfjärden till ändpunkt. Rösunda är ändstationens namn och den är belägen mellan sistnämnda fjärd och Erstawiken. Afsigten med denna jernwäg är att bereda stockholmarne tillfälle att på kortast möjliga tid — man säger 25 minuter — kunna komma ut till en naturskön trakt, der hafsluft och hafswatten finnas att tillgå. Tankar i denna riktning hafwa mer än en gång förut framkastats, men föga eller intet har gjorts för att bringa dem till werklighet. Nu will det dock synas som skulle hufwudstaden wara på god wäg att få ett hafsbad. Koncessionsansökningen är undertecknad af hofjägmästaren H. af Petersens på Erstawik, grosshandlaren Theodor Nygren och bankdirektören K.A. Wallenberg.". Året efter köpet tog K.A. Wallenberg med sig landshövdingen i Stockholms län, Robert Themptander, och överståthållaren i Stockholms stad, Claës Gustaf Adolf Tamm, upp på Karlsbaderberget (sedan 1931 plats för Saltsjöbadens observatorium) och förklarade sin vision att viken nedanför berget skulle bli en blomstrande badort. I denna oländiga, väglösa terräng planerade Wallenberg alltså att låta anlägga en exklusiv badort och villastad av kontinentalt snitt, som sedermera kallades Saltsjöbaden. Det är oklart om Wallenbergs avsikt var att låta Saltsjöbaden enbart bli badort med havsbad och hotell samt sommarvillor eller om även permanent bosättning var planerad. Känt är att K. A. Wallenberg och hans halvbröder Gustaf, Oscar och Marcus var djupt oense om "projektet Saltsjöbaden". De senare ansåg att det var ett för stort ekonomiskt risktagande. År 1891, två år efter markköpet, bildades Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön, som övertog äganderätten till området. Bolagets största aktieägare var K.A. Wallenberg och nästörsta var Ernest Thiel. Företagets uppgift var dels att anlägga en järnväg mellan Saltsjöbaden och Stockholm, dels att stycka av och försälja tomter. Bolaget lät även bygga på östra stranden av halvön Grand Hotel Saltsjöbaden, och på en mindre ö, senare kallad Restaurantholmen, Grand Restaurant, även den en slottslik byggnad och båda dessa är byggda efter ritningar av arkitekt Erik Josephson. Restaurangen brann ned 1968. På och intill Badholmen söder om hotellet byggdes ett herr- och ett dambadhus. Dambadhuset flyttades senare till nuvarande Restaurangholmen (se Saltsjöbadens friluftsbad).
Almstriden
Almstriden var en sammandrabbning mellan demonstranter och polis som utspelade sig natten till den 12 maj 1971 i Kungsträdgården i Stockholm. Demonstranterna hade samlats under natten för att stoppa fällandet av 13 hundraåriga almträd, som skulle sågas ner i samband med byggandet av en uppgång med biljetthall, butik och toaletter till station Kungsträdgården vid "Blå linjen" i Stockholms tunnelbana. Aktionsgruppen Alternativ stad uppmärksammade frågan under sommaren 1970, när stadsplanen för tunnelbaneuppgången ställdes ut, och började samla namn mot planförslaget och den planerade trädfällningen. Men ansvariga politiker och tjänstemän ville inte ändra någonting eller riskera att tunnelbanan försenades. Stadsplanen för uppgången hade beslutats i Stockholms stadsfullmäktige och överklagats, men fastställts av regeringen. Almstriden innebar att almarna räddades men fick också stor betydelse för den fortsatta cityplaneringen. Almstriden fick starkt stöd från stockholmarna eftersom den också blev ett uttryck för ett stort folkligt missnöje med Stockholms planering under lång tid, inte minst i city. Där hade det rivits enormt till förmån för en ensidig, otrivsam kontorsmiljö, utan grönska och dominerad av biltrafik. Aktionen blev till en principfråga om medborgarnas roll i den kommunala demokratin. Den fick uppmärksamhet i nationella medier, i hela världen och ses som en symbol för den växande miljörörelsen. En bakgrund till förslaget var den idéskiss för utformningen av Kungsträdgården som arkitekten Peter Celsing hade lagt fram med fri sikt tvärs igenom parken från Hamngatan till slottet, vilket innebar att almarna skulle bort. Den aktuella planen för cityomvandlingen, City 67, illustrerades med Celsings plan för Kungsträdgården, där almarna förutsattes vara borttagna. Därför förlades den planerade uppgången i Kungsträdgården vid almgruppen kring Erik Glemmes tehus från 1952. Även om almarna skulle kunna klara själva biljetthallen medförde de stora ytorna för butikslokaler att de ändå måste fällas. Därtill kom att den högste ansvarige tjänstemannen på parksidan, stadsträdgårdsmästare Holger Blom, redan hade dömt ut träden på grund av deras dåliga livskraft. Enligt Expressen hade Holger Blom sagt att "dom där almarna är redan ruttna och fula". Stadens politiker och tekniker försökte med artiklar och annonser i dagspressen övertyga allmänheten om att almarna måste tas bort. När beslutet togs i kommunfullmäktige röstade 63 för fällningen av almarna och 34 mot. Socialdemokraterna var enhälligt för och Moderaterna enhälligt emot. Den 23 april 1971 fastställde regeringen Palme planen för tunnelbanestationen under Kungsträdgården. Till bakgrunden hör även att den framstegsoptimism som präglat rekordåren började ge vika för miljörörelsens och 68-vänsterns samhällskritik. Almstriden blev till en symbolstrid mot vad man såg som städernas förfulning i samband med tidens stora stadssaneringsprojekt som Norrmalmsregleringen och Miljonprogrammets nya bostadsområden. Bildserie tagen av fotografen Lennart af Petersens i maj 1971. Aktionsgruppen Alternativ stad hade upprättat en telefonlista för att almarna inte skulle fällas utan vittnen. På kvällen den 11 maj 1971 fick Alternativ stad på flera olika vägar information om att träden skulle fällas samma natt och telefonkedjan drogs igång. Vid midnatt hade uppåt tusen stockholmare samlats kring almarna. Situationen eskalerade när arbetare anlände till platsen med uppdrag att fälla almarna med motorsåg. Arbetarna eskorterades och skyddades av polis. Vid 3-tiden på natten inleddes sågningen och demonstranterna rusade fram till almarna, satte sig kring träden och några klättrade upp i träden, men några demonstranter skadades av polishundar och batonger. Sågningen avbröts av säkerhetsskäl efter bara några minuter, men fyra almar hade redan fått allvarliga sågskador.
