Spektras Deckaress
Spektras Deckaress är den första av Jan Brobergs bokserier med utvalda deckare som aldrig hade översatts till svenska tidigare. De andra var Spektras Nya Deckaress, Spektras Kriminaless och Pusselmästarna. Spektras Deckaress bestod av 20 böcker och gavs ut med cirka fem volymer per år mellan 1973 och 1976. Förutom nedanstående titlar innehöll de flesta volymer en extra novell av samma författare. Dessutom gavs en parallell serie ut med så kallade deckarrepriser, som tidigare hade översatts till svenska. Det blev dock bara två volymer. Två volymer om deckare gavs ut av samma förlag och med samma utseende. Drick ur ditt glas (Champagne For One 1958) av Rex Stout. Mannen från havet (The Man From the Sea 1955) av Michael Innes. Fara i lyxbil ('Murder Makes the Wheels Go Round 1966) av Emma Lathen. Listig som en orm (He Wouild Not Kill Patience 1944) av Carter Dickson. En man med många talanger (The Talented Mr Ripley 1955) av Patricia Highsmith. Ett koppel blodhundar - antologi redigerad av Jan Broberg. Försöka duger (Trial and Error 1937) av Anthony Berkeley. Rebus i rött (Face to Face 1967) av Ellery Queen. Flyktingen (The Fugitive 1962) av Robert L. Fish. Den femte kolonnen (The Smiler With the Knife 1939) av Nicholas Blake. Nätet (The Narrowing Circle 1954) av Julian Symons. Hårdkokta herrar - antologi redigerad av Jan Broberg. Gänget (Hail to the Chief 1973) av Ed McBain. Flugan på väggen (The Fly on the Wall 1971) av Tony Hillerman. Hämndens ögonblick (Rendezvous in Black 1948) av Cornell Woolrich. En man utan samvete (Ripley Underground 1970) av Patricia Highsmith. Ridåfall (The Case of the Gilded Fly 1944) av Edmund Crispin. Mannen på bänken (A Person Shouldn't Die Like That 1972) av Arthur D. Goldstein. Fara på färde (Journey Into Fear 1940) av Eric Ambler. Hök och duva (The Rainbird Pattern 1973) av Victor Canning. A Den stora klockan (The Big Clock 1946) av Kenneth Fearing. B Laura (Laura 1943) av Vera Caspary. Ord om mord - Svenska deckarförfattare och kritiker diskuterar - antologi redigerad av Jan Broberg. Korsförhör - 12 deckarförfattare i vittnesbåset - intervjubok av Jan Broberg.
Rosenkavaljeren
1942 skrev Strauss följande om hur han hade tänkt sig rollkaraktärerna fältmarskalkinnan och baron Ochs. Den sista punkten kan förklaras med dirigenten Felix Mottls notoriska ovana att låta orkestern överrösta sångarna. Mann och Strauss ogillade varandra. I boken Doktor Faustus hade Mann beskrivit Strauss som "den sorts person du kan möta i en kägelbana och som råkar ha talang", medan Strauss betraktade Mann som "en tråkig borgare". Speltid ca 3 tim och 30 minuter. Handlingen är förlagd till Wien 1750 under Maria Theresias första regeringsår. Då hon har blivit ensam filosoferar hon vemodigt över tidens gång ("Da geht er hin"), och när Octavian kommer tillbaka, nu i sina egna kläder, försöker han skingra hennes melankoli men lyckas inte. Hon säger att han förr eller senare kommer att hitta en yngre och vackrare kvinna, men han vill inte höra på ("Die Zeit, die ist ein sonderbar Ding"). I ett ögonblicks upphetsning ber fältmarskalkinnan honom att gå men ångrar genast att hon inte ens kysste honom innan han gick. Hon skickar sina lakejer efter honom men det är för sent, och hon får nöja sig med att sända efter sin lilla svarta page med silverrosen som Octavian skall lämna till Sophie von Faninal. Djupt försjunken i sina tankar går ridån ner. Fältmarskalkinnan säger vemodigt till honom att det ögonblick då han föredrar en yngre och vackrare kvinna har kommit fortare än hon hade förutsett, men hon resignerar ("Hab' mir's gelobt") och går in till Faninal och säger att han får åka hem i hennes vagn. Hon tror att det kommer att bota honom från chocken. Efter att ha omfamnat varandra ("Ist ein Traum, kann nicht wirklich sein") lämnar de båda ungdomarna värdshuset, och strax därpå kommer den lilla pagen tillbaka och letar efter den näsduk som Sophie tappat på golvet under omfamningen. Viftande med den rusar han ut och ridån går ner. 3 tvärflöjter (flöjt 3 dubblerar piccoloflöjt), 2 oboer, Engelskt horn (dubblerar oboe 3), Heckelfon, 3 klarinetter, bassetthorn, basklarinett, 3 fagotter, kontrafagott. 4 horn, 3 trumpeter, 3 tromboner, tuba. Pukor, bastrumma, tamtam, cymbaler, virveltrumma, klockspel, xylofon, tamburin, kastanjetter, triangel, harskramla. 2 harpor, 16 Violin I, 16 Violin II, 12 viola, 10 celli, 8 kontrabasar. 30 april 1945 (Hitlers dödsdag) anlände amerikanska trupper till Garmisch. Soldaterna hade order att beslagta lämpliga villor för stridsmaktens räkning och gav invånarna femton minuter att lämna sina hus. En jeep körde fram till Strauss villa. Richard Strauss klev ut och sade till soldaterna: Jag är Richard Strauss, kompositören av "Rosenkavaljeren" och "Elektra". Som tur var kände officeren Milton Weiss igen honom och beordrade sina mannar att lämna villan ifred, samt satte upp ett plakat på grinden som skulle förhindra nya beslagtaganden. De följande veckorna bjöd Strauss in många amerikaner, visade dem runt och gav autografer. Några av dem pekade på en byst av Beethoven och undrade "Vem är gubben där?". Strauss sa till sin svärdotter: "Om de frågar en gång till säg att det är Hitlers far.". Vid Strauss begravning 12 september 1949 framfördes på hans egen begäran sluttrion ur Rosenkavaljeren. Georg Solti dirigerade Bayerska Statsoperans orkester och Maud Cunitz (Octavian), Marianne Schech (Fältmarskalkinnan) och Gerda Sommerschuh (Sophie) sjöng. De hade alla sjungit tillsammans under Strauss dirigentskap bara tre månader tidigare. En efter en bröt sångerskorna ihop av rörelse och började gråta men lyckades slutföra trion unisont. Deckarförfattaren Stieg Trenters sista bok Rosenkavaljeren slutfördes av hans fru Ulla Trenter 1967. Boken utspelas delvis i operamiljö och har en föreställning av nämnda opera som dramatisk final. Scenmusik: 2 flöjter, oboe, 3 klarinetter, 2 fagotter, 2 Engelska horn, trumpet, trummor, harmonium, piano, stråkar. Akt 1. Di rigori armato il seno contro amormi ribellai (Sångaren), "Marskalkinnans monolog" En annan liten flicka jag minnes, Ack tiden är ett underbart ting (Marskalkinnan).
Isländsk litteratur
Isländsk litteratur är litteratur skriven på Island eller av islänningar. Litteraturen började skrivas på 1200-talet. Språken isländska och fornnordiska är mycket snarlika, och det mesta av den fornnordiska litteraturen är skriven på fornnordiska. Därför har fornnordisk litteratur ofta felaktigt setts som en del av isländsk litteratur. Den isländska litteraturen är mest känd genom de sagor som skrevs under medeltiden, med början på 1200-talet. Även verk författade i Norge återfinns dock i litteraturpubliktionen Sýnisbók íslenzkra bókmennta til miðrar átjándu aldar ('Antologi med isländsk litteratur fram till mitten av 1700-talet'), sammanställd av Sigurður Nordal), med argumentationen att språket var samma. Den äldsta isländska litteraturen delas vanligen upp i tre olika delar. Ursprunget till begreppet "Edda" har varit föremål föremål för visst diskuterande. De flesta menar att det härrör från den fornnordiska termen edda, med betydelsen 'farfars mor'. Vissa ser dock en referens till Oddi, en plats där Snorre Sturlasson (författare av Den prosaiska Eddan) växte upp. Den äldre Eddan (Den poetiska Eddan) är en samling fornnordiska dikter och berättelser från sent 900-tal. Den attribuerades ursprungligen till Sæmundr fróði, något som numera förkastats av litteraturvetenskapen. De här dikterna och berättelserna stammar sannolikt från det skandinaviska fastlandet, men de skrevs först ner på 1200-talet och då på Island. Det ursprungliga manuskriptet till Den poetiska Eddan är Codex Regius. Detta upphittades på södra Island 1643 av Brynjólfur Sveinsson, biskop av Skálholt. Den yngre Eddan (Den prosaiska Eddan) skrevs av Snorre Sturlasson. Den innehåller ett stort antal mytologiska berättelser och på så sätt den huvudsakliga källan till modern förståelse av den nordiska mytologin. Den yngre Eddan förklarar även vissa drag hos medeltida isländsk diktkonst, eftersom den innehåller ett antal kenningar. Bokens huvudsakliga syfte var som handbok i poesi för isländska skalder. Skaldediktningen skiljer sig från Eddadiktningen genom att den komponerades av välkända isländska skalder. Istället för att berätta om mytologiska händelser, ägnade sig den här poesin åt att lovsjunga adelsmän och kungar, minnas eller driva med mer eller mindre viktiga händelser från förr eller samtiden. I längre berättelser kom dikter ofta till användning i samband med en paus i berättelsen, där de gav vidgat perspektiv till de beskrivna händelserna. Poesin användes också till att ge form åt känslor i en isländsk saga. Exempelvis innehåller Egils saga en dikt som handlar om hur Egil förlorade sina söner, en dikt som är både lyrisk och känslosam. Skaldediktare var högt sedda medlemmar av det isländska samhället, och de delades vanligen in i fyra olika grupper. Skaldediktningen skrivs med ett strikt metriskt system med många språkliga figurer. Detta inkluderade de komplicerade men ofta högt sedda kenningrna, liksom ett stort mått av "konstnärlig frihet" vad gäller ordföljd och syntax. Sagalitteraturen är prosaberättelser skriven på fornnordiska. Den handlar om historiska händelser i den germanska och skandinaviska världen, inklusive invandningen till Island, vikingarnas resor till fjärran länder eller om Gotlands tidiga invånare. I jämförelse med eddornas mestadels mytologiska berättelserna handlar sagorna i första hand om verkliga händelser, även om det även finns mer legendartade sagor, sagor om helgon, biskopar och översatta romansskildringar. Mytologiska referenser – eller mer romantiska eller fantastiska försköningar – lades till mer sällan. Sagalitteraturen är den huvudsakliga källan till studier om Skandinaviens historia mellan 800- och 1200-talet. Den medelisländska perioden inträdde under sen medeltid och renässans. Viktiga tillskott till tidens litteratur kom från bland annat. Under senare år har deckarförfattaren Arnaldur Indriðason (född 1961) blivit populär även utanför Islands gränser.
Västerbottens-Kuriren
Västerbottens-Kuriren är en svensk frisinnad liberal dagstidning grundad 1900 med utgivningsort Umeå. VK:s huvudsakliga nyhetsområde täcker Västerbottens län med undantag för Malå, Norsjö och Skellefteå kommuner. Den ges ut alla dagar utom söndagar. Westerbottens-Kuriren startades den 17 maj 1900 som en reaktion på det tidningsmonopol som uppstod i Umeå sedan Umebladet, tidningen Westerbotten samt Umeå Nya Tidning år 1899 av ekonomiska skäl genomgått en fusion och bildat ett nytt gemensamt bolag. Den växte snabbt och kom under chefredaktör (och sedermera ägaren) Gustav Rosén att bli Västerbottens läns största dagstidning redan 1903 och 1914 Norrlands största – en position den höll till 1951 då Norrländska Socialdemokraten i Boden passerade innan VK 1972 återtog ledningen . Bland tidiga profiler i tidningens historia finns även författarinnan Astrid Väring, som var kulturjournalist åren 1916–19. Gustav Rosén, som parallellt med tidningskarriären var riksdagsman för Frisinnade folkpartiet 1912–1932, var chefredaktör till 1926, då han utsågs till försvarsminister i CG Ekmans första regering. Efterträdaren på redaktörsstolen Ernst Gafvelin avled dock redan efter ett halvår, varpå Gustav Roséns blott 23-årige son Stellan Rosén tog över som chefredaktör och ansvarig utgivare. Efter det att regeringen Ekman avgått i september 1928, återvände Gustav Rosén till Umeå, först som politisk redaktör, och från 1931 till sin död 1942 som landshövding i Västerbottens län. År 1929 sålde Rosén aktiemajoriteten i VK till byggmästaren Magnus Bäckström, som året därpå började bygga ett nytt tidningshus på kvarteret Rind vid Rådhusesplanaden 10 i centrala Umeå. VK-huset stod klart vid årsskiftet 1930/31 och kom att härbärgera tidningen till 1988. Under åren 1932–34 verkade journalisten och deckarförfattaren H.-K. Rönblom som politisk chefredaktör.. 1949 anställde Västerbotten-Kuriren som första tidning i Norrland en egen pressfotograf, Harry Lindwall, som behöll platsen till sin pensionering 1985. Tidningen kvarstod familjen Bäckströms ägo fram till 1971, drygt 15 år efter Magnus Bäckströms död. Efter oenighet mellan Sundsvallsgrenen (som ville sälja) och Umeågrenen av arvingarna (som ville behålla VK som frisinnad, liberal tidning), såldes tidningen först till det lilla tryckföretaget Folk och Samhälle, för att 1978 uppgå i Stiftelsen VK-Press. 1982 köpte VK tomtmark på industriområdet Västerslätt för att bygga ett nytt tryckeri och fick draghjälp när Dagens Nyheter beslutade att låta trycka sin norrlandsupplaga där. Tryckeriet invigdes hösten 1984 och några år senare, 1988, invigdes även ett nytt tidningshus på samma plats. VK har under 1990- och 2000-talen tävlat med Norrländska Socialdemokraten (NSD) i Luleå om titeln Norrlands största dagstidning. VK är dessutom majoritetsägare av lokalkonkurrenten Västerbottens Folkblad. 2003 köpte VK tidningen Nöjesmagasinet City, en gratistidning med fokus på nöje, trend och livsstil som ges ut i olika utgåvor i Umeå, Sundsvall och Luleå. År 2016 vann VK-journalisten Elin Turborn föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden (i klassen "Liten tidning") för sina avslöjanden om missförhållanden inom Studiefrämjandet Västerbotten. Västerbottens-Kuriren har sedan 1937 årligen delat ut ett idrottspris till en framstående idrottsman eller idrottskvinna från Västerbotten. Det så kallade VK-guldet. Bland pristagarna genom åren märks bland annat profiler som Ingemar Stenmark och Anja Pärson i utförsåkning, Marta i fotboll och Assar Rönnlund i längdåkning. I galleriet nedan ses några av alla som genom åren fått denna utmärkelse av Västerbottens-Kuriren. Gustav Rosén, 1902–1926. Ernst Gafvelin, 1926–1927. Stellan Rosén, 1927–1967 H.-K. Rönblom 1932–1944 (politisk chefredaktör). Matts Balgård, 1968–1973. Olle Nilsson, 1973–1978. Bengt Schöier, 1978–1986. Olof Kleberg, 1986–2001 (politisk chefredaktör 1997–2001).
I natt – eller aldrig
I natt – eller aldrig är en svensk komedifilm från 1941 i regi av Gustaf Molander. I huvudrollerna ses Åke Söderblom, Thor Modéen och Sickan Carlsson. En känd deckarförfattare tar tillsammans med sin assistent in på fjällhotell under falskt namn, vilket leder till förvecklingar. Filmen hade premiär den 4 juni 1941 på biograf Spegeln vid Birger Jarlsgatan i Stockholm. Den har visats vid ett flertal tillfällen i SVT. Åke Söderblom – Bing Hardwick, deckarförfattare. Thor Modéen – John Sjölin, assistent. Sickan Carlsson – Margit Holm. Barbro Kollberg – Eva Hedman. Håkan Westergren – advokat Bertil Hallgren. Tollie Zellman – baronessan Rigolescu. Erik "Bullen" Berglund – Ekberg. Eric Abrahamsson – portier. Hugo Björne – överste Werner. Erik A. Petschler – Berglind. Margit Andelius – Viola Berg. Eivor Engelbrektsson – fröken Lisa.
Jan Mårtenson (född 1944)
Jan Allan Mårtenson, född den 15 januari 1944 i Tidaholms församling i dåvarande Skaraborgs län, är en svensk författare, journalist och poet som debuterade 1968. Han är sedan länge bosatt i Malmö. Mårtenson växte upp i Tidaholm med en alkoholiserad far. Han gick på gymnasiet i Falköping i tre dagar. "Jag ville bara visa att jag kunde komma in och var ganska skoltrött i det skedet." Hans första jobb var på Marbodal, men efter att ha flyttat till Småland började han som 17-åring på Smålands-Tidningen i Eksjö. Därefter var Mårtenson journalist på tidningar i Finspång, Örebro, Borås och Norrköping innan han 1966 kom till tidningen Arbetet i Malmö, dit han var knuten i drygt 30 år. Han skrev under mer än ett decennium helsidesporträtt om kända svenskar, alltifrån statsministrarna Ingvar Carlsson och Thorbjörn Fälldin till Cornelis Vreeswijk och Hans Alfredson men också om idrottsstjärnor, författare och bildkonstnärer som till exempel Peter Dahl. Sedan 1970 har Mårtenson haft en konflikt med sin namne, "som debuterade några böcker senare men vägrade lägga in en initial". Mårtenson upplevde sig med Stig Larssons ord "namnnappad".. Namnkonflikten kulminerade när Mårtenson i sin hittills enda deckare, Mordet på kungens man 1986, lät rollfiguren poeten Mårten Janson mörda sin namne deckarförfattaren Mårten Janson. Efter en konflikt på tidningen Arbetet fick Mårtenson 1995 och 1997 två psykoser, vilket ledde till att han lades in för psykvård. Detta inspirerade honom till att skriva dikter igen. Mårtenson har sedan 2001 ingen medicinering med psykofarmaka. Hittills har han gett ut 14 diktböcker och 11 romaner, bland annat den självbiografiska trilogin Skilda 1982, Sparkad 1984 och Förväntan 1986. Hösten 2009 kom hans memoarbok Som det kan bli. Den mest kända diktsamlingen heter Jag erövrar världen tillsammans med Karl och bröderna Marx som har animerats av Claes-Göran Lillieborg och har visats på TV med Per Myrberg som uppläsare. Två urval av dikter finns i volymerna Mellan Tidaholm och världen 1975 och Med Tidaholmskärra mot dikten 2000. Som författare återkommer Mårtenson ofta till småstadsmiljö, både i sina romaner och diktsamlingar. Han är bosatt i Malmö, en stad han varit trogen sedan 1966 om man bortser från fem år i Lund på 1990-talet. Stig Larsson skrev en stort uppslagen recension i Expressen (och Kvällsposten) om Jan Mårtensons memoarbok Som det kan bli och diktsamlingen Dikter inifrån. Jan Mårtensons roman Mannen i hönshuset hade Stellan Olsson, regissören bakom Sven Klangs kvintett, långt framskridna filmplaner på. Det är en familjetragedi i svensk lantlig miljö. Mårtenson kom 2002 ut med diktsamlingen Kärlekssviter och gav våren 2008 ut diktsamlingen Dikter inifrån, som handlar om psykotiska erfarenheter på 1990-talet. Lars Furuland skrev en helsidesartikel om den i Upsala Nya Tidning, "Jan Mårtensons mest gripande diktsamling hittills". Han medverkar också med sjutton avsnitt om kulturella sevärdheter i Västergötland i kokboken Köksvägen till Västsverige med bland andra Birgitta Stenberg. Mårtenson gav under hösten 2013 ut diktsamlingen Tid att älska. Den är tillägnad hans hustru Anne Sofie Roald, professor i religionsvetenskap på Malmö högskola. Mårtenson finns representerad i många diktantologier, bland annat i Den stora Lyrikboken från Ekelund till Sonnevi och De vackraste kärleksdikterna med poesi från världslyriken. Hans författarskap presenteras i boken Mitt i 70-talet av Tom Hedlund. I boken Svenska visdiktare skriver Hans Bing om Mårtenson. Mårtenson tilldelades 2007 ett stipendium på 50.000 kr av Svenska Akademien ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Han belönades även av Svenska Akademien 1997. Jag erövrar världen tillsammans med Karl och bröderna Marx 1973. Mellan Tidaholm och världen 1975. Så länge ljuset räcker 1976. Långt till i morgon 1977. Harry Persson, kommunist 1978. Genvägar till galenskapen 1979. Den första tiden med Emilia 1982. Mordet på kungens man 1986.
