Pentameter
Pentameter (av grekiska penta, fem och metron, mått) är ett forngrekiskt versmått som i likhet med hexameter är uppbyggt av trokéer och daktyler. I sin antika form förekommer pentameter aldrig ensamt utan alltid i par med just en hexameter. Tillsammans bildar de det vanligt förekommande versmåttet distikon. En pentameter följer där alltid på en hexameter, med tredje och sjätte foten ersatta av katalexer. Den andra raden i följande distikon ur en elegi av Erik Johan Stagnelius är alltså en pentameter. Betoningar är särskilt markerade, liksom varje rads obligatoriska cesur i mitten. När franska och engelska diktare under renässansen ville överföra episk hexameter eller elegiskt distikon till sina respektive språk, hade de svårt för fallande versfötter, dvs daktyler och trokéer. De löste då problemet genom att helt enkelt ersätta dem med stigande, dvs jamber och anapester. I fransk- och engelskspråkig litteratur är det därför vanligt att man betecknar alla versrader som har fem versfötter som pentameter. För att särskilja den talar man då om till exempel jambisk pentameter, vilken alltså består av en versrad med fem jamber. Orimmad jambisk pentameter blir blankvers medan den rimmade kallas heroic couplets eller kuplett, om de är parvis rimmade.
Trigonometrisk funktion
Inom matematiken är trigonometriska funktioner en klass av funktioner vars funktionsvärden beror av en vinkel. Funktionerna beskriver samband mellan vinklar och sidor hos trianglar. De har sitt ursprung inom geometrin men används inom flera grenar av matematiken liksom inom många tillämpade vetenskaper. De trigonometriska funktionerna är periodiska och är viktiga inom matematisk analys för att studera såväl periodiska som icke-periodiska funktioner (se Fourieranalys). De grundläggande trigonometriska funktionerna är sinus, cosinus och tangens samt deras inverterade motsvarigheter (cosekans, sekans och cotangens). Ibland räknas även kordafunktionen, som är den historiskt äldsta, till de trigonometriska funktionerna. Funktionerna kan definieras på flera olika ekvivalenta sätt, exempelvis enligt. Hypotenusan är motstående sida till den räta vinkeln, i detta fall c. Sidorna a och b är kateter. 1. sinus för en vinkel är kvoten av motstående katet och hypotenusan. 2. cosinus för vinkeln A är kvoten av närliggande katet och hypotenusan. 3. tangens för vinkeln A är kvoten av motstående och närliggande katet. I främst engelskspråkig litteratur kan man stöta på ytterligare tre trigonometriska funktioner. 4. cotangens är inverterade värdet av tan A, det vill säga kvoten av närliggande och motstående katet. 5. sekans, är inverterade värdet av cos A, det vill säga kvoten av hypotenusan och närliggande katet. 6. cosekans är inverterade värdet av sin A, det vill säga kvoten av hypotenusan och motstående katet. Samtliga trigonometriska funktioner baseras på förhållandet mellan två av triangelns tre sidor. (kotangent) Då Pythagoras sats ger den tredje sidan om två är kända, skulle strängt taget en enda trigonometrisk funktion, exempelvis sin A, vara tillräckligt. I praktiken används både sinus och cosinus ofta och tangens är ganska vanlig. Med dessa tre kan man direkt ställa upp uttryck för godtyckliga trigonometriska problem. De sista tre funktionerna som utgör inverterade värden tillför inte mycket och används därför sällan. Det kan dock vara bra att känna till deras definition. Samtliga trigonometriska funktioner av vinkeln θ i enhetscirkeln. Sinus- och cosinusfunktionernas derivator är. Därmed är Taylorserierna för respektive funktioner. Om vi sätter x = iy, där i är komplexa enheten, dvs. i2 = -1, kan Eulers formel erhållas. Med y = π så fås vad som har kallats The most remarkable formula in the world (Richard Feynman), nämligen Eulers identitet. Se även artikeln derivata för de trigonometriska funktionernas derivator. En linjärkombination av sinus- och cosinusvågor är ekvivalent med en fasskiftad och omskalad sinusvåg. Alla definierade trigonometriska funktionsvärden är exakta tal. De flesta av dem är dock svåra att beskriva enbart med hjälp av de vanliga räknesätten. Ofta är det enklast att beskriva de exakta värdena som oändliga summor. För vissa vinklar kan man ange de exakta funktionsvärdena med hjälp av heltal samt ändligt många tillämpningar av de fyra vanliga räknesätten och kvadratrotsutdragning. Betrakta exempelvis en likbent rätvinklig triangel. Den har två lika vinklar θ = 45° = π/4 (mätt i radianer). Vi kan välja a = b = 1. Från detta kan sin, cos och tan för vinkeln 45° beräknas då Pythagoras sats ger hypotenusan c = √(a2 + b2) = √2. För att bestämma de trigonometriska funktionernas värden för 60° = π/3 och 30° = π/6 kan vi betrakta en liksidig triangel med sidlängden 1 och vinklarna θ = 60°. Genom att bilda höjden mot en av sidorna får vi två nya trianglar med sidorna a = (√3)/2 (höjden), b = 1/2 (halva sidan)och c = 1. Vinklar som kan uttryckas som heltalslinjärkombinationer och halveringar av dessa vinklar (30°, 45°, 60° och 90°) kan sedan beräknas genom att använda trigonometriska identiteter. Exempelvis kan cos 22,5° kan beräknas från cos 45° = 1/√2. Samtliga trigonometriska funktioner är periodiska. Sinus- och sekantfunktionerna har dubbelt så stor period som tangensfunktionerna.
Sonja Bergvall
Sonja Ingeborg Bergvall, född 28 mars 1907 i Fårö församling, Gotlands län, död 7 april 1989 i Stockholm, var en svensk översättare och förlagsanställd. Bergvall var dotter till folkskolläraren Edvin Bergvall och småskolläraren Agnes, född Gäfvert. Hon tog studentexamen 1926 och studerade på Frans Schartaus Handelsinstitut 1927. Bergvall var anställd vid Stockholms Enskilda Bank 1927-1929, bokförlaget Natur och Kultur 1929-1933 och Albert Bonniers Förlag 1933-1971 varefter hon pensionerades. Under 1940-talet var hon reklamchef, därefter vid en avdelning för utlandskontakter, som hon så småningom blev chef för. Hon var översättare från 1937, från engelska bland annat Dorothy L. Sayers, William Golding, Doris Lessing och Margaret Drabble. Hon hade redan tidigare gjort översättningar, men det var först efter att hon 1971 gått i pension som hennes liv som översättare tog vid. Hon översatte huvudsakligen från engelska, men även i mindre utsträckning från tyska, norska och danska. När hon mottog 1981 års Elsa Thulin-pris löd motiveringen: "För en gedigen yrkesmässig översättargärning av ovanlig bredd under lång tid med tonvikt på särskilt krävande engelskspråkig litteratur.". Bergvall avled 1989 och gravsattes på Gamla kyrkogården i Grödinge församling. Peter Schmidt: Var inte trött: kampen mot tröttheten (Nicht müde sein) (Natur och Kultur, 1930). Dorothy L. Sayers: Mördande reklam (Murder must advertise) (Bonniers, 1937). E. M. Forster: Credo (What I believe) (Bonniers, 1939). John Dickson Carr: Hon dog som en dam (She died a lady) (Bonniers, 1946). Saul Bellow: Offret (The victim) (Bonniers, 1950). Virginia Woolf: Mot fyren (To the lighthouse) (Bonniers, 1953). L.P. Hartley: Gudarnas budbärare (The go-between) (Bonniers, 1955). Jane Austen: Emma (Emma) (Forum, 1956). William Golding: Flugornas herre (Lord of the flies) (Bonniers, 1959). J.D. Salinger: Franny och Zooey (Franny and Zooey) (Bonniers, 1962). Doris Lessing: Instruktion för nedstigning i helvetet (Briefing for a descent into hell) (Trevi, 1971). Margaret Drabble: Riken av guld (The realms of gold) (Trevi, 1976). Anne Tyler: Jordiska ägodelar (Earthly possessions) (Trevi, 1978). Lillian Hellman: Julia och andra porträtt (Pentimento, a book of portraits) (Trevi, 1979). Robertson Davies: Femte rollen (Fifth business) (Wahlström och Widstrand, 1984). Raymond Chandler: Mordets enkla konst (The simple art of murder) (Janus, 1984). 1958 – Boklotteriets stipendiat. 1971 – Tidningen Vi:s litteraturpris. 1974 – Rabén och Sjögrens översättarpris. 1976 – Berömvärda översättningsgärningar. 1979 – Svenska Akademiens översättarpris. 1981 – Elsa Thulins översättarpris. Liffner, Axel: "I Dorothy Sayers spår", i dagstidningen Aftonbladet, 24 maj 1954. Omtryckt i Liffner, Axel: 12 + 1: samtal med svenska översättare (Ruin, 2013), s. 23-25.
Pierre Rémond de Montmort
Pierre Rémond de Montmort, född 27 oktober 1678 i Paris, död 7 oktober 1719 i Paris, var en fransk matematiker, son till François Rémond och Marguerite Rallu. Hans namn var ursprungligen bara Pierre Rémond (stundom skrivet Raymond i engelskspråkig litteratur). Hans far pressade honom till att studera juridik, men Pierre motsatte sig och reste till England och Tyskland. Han återvände till Paris 1699, efter att ha fått ett stort arv efter sin far, och köpte slottet Château de Montmort. Han var vän med flera av tidens kända matematiker, speciellt med Nicholaus I Bernoulli som han samarbetade med då denne besökte hans slott. Han invaldes i Royal Society 1715 under ännu ett besök i England, och blev ledamot av franska Académie des sciences 1716. De Montmort är känd för sin bok om sannolikhetslära och slumpspel, i vilken också kombinatoriska studier av derangemang introducerades. Han är också känd för att vara den som namngav Pascals triangel efter Blaise Pascal: Table de M. Pascal pour les combinaisons. Ett annat av de Montmorts intressen var differensoperatorer och han bestämde 1713 summan av n termer i en serie av formen. där Δ är framåtdifferensoperatorn, något som verkar att oberoende ha återupptäckts av Christian Goldbach 1718.
Protestantism
Fredrik Vilhelm III av Preussen genomdrev 1817 en tvångsunion mellan lutherska och reformerta kyrkor, i syfte att endast en gemensam statskyrka skulle finnas i Preussen. Denna unionskyrka kan kallas för "protestantisk" i engelskspråkig litteratur, men kallas för "Evangelisch" i tyskspråkiga sammanhang. Försöket misslyckades. Istället för två kyrkor fanns plötsligt minst tre, därför att konfessionella lutheraner och reformerta, trots förföljelser från statsmaktens sida, bildade egna trossamfund. Att förena trossamfund som inte är överens om predestinationsläran, nattvardssyn och bildbruk i kyrkorummet visade sig vara svårt. Man skulle alternativt kunna utpeka tillkomst på 1500- och 1600-talet som ett kriterium, men då skulle detta exkludera assyrierna, orientalerna, valdenserna och kanske även herrnhutarna, som är en gren av hussiterna, och nyhussiterna. Det skulle också exkludera metodisterna och Nya Kyrkan (som är 1700-talsrörelser), mormonerna, plymouthbröderna, adventisterna, gammalkatolikerna, Svenska missionskyrkan och Jehovas Vittnen (som är 1800-talsrörelser), samt pentekostalerna och trosrörelsen (som är 1900-talsrörelser). Denna definition skulle ändå inte leda till någon begreppsmässig klarhet, därför att den läromässiga, organisationsmässiga och spiritualitetsmässiga skillnaden mellan anglikaner, baptister och kväkare är avsevärd. Vilka gemensamma drag skulle ordet "protestantisk" syfta på. En av 1500-talets kyrkliga reformrörelser stannade kvar inom den Romersk-katolska kyrkan och förbjöd bland annat avlatshandeln vid det Tridentinska kyrkomötet 1545-1563. Att ha "reformerats" på 1500-talet är alltså inte ett kriterium i sig på vad som är protestantism. Den humanistiska rörelsen under renässansen eftersträvade kyrkoreformer, men givetvis inte en splittring av den befintliga västkyrkan i många kristendomsriktningar. En av förgrundsgestalterna var Erasmus av Rotterdam, som inledningsvis kom att påverka både reformkatoliker och de sachsiska teologerna Martin Luther och Philipp Melanchthon. Till de gemensamma idealen hörde bibelöversättning till folkspråken, studier av kyrkofäderna på originalspråken, förbättrad prästutbildning och förbättrad lekmannaundervisning. Under åren 1516-1517 kritiserade Luther quadriga (den fyrfaldiga bibeltolkningen) och den skolastiska teologin från sin professur vid universitetet i Wittenberg. I sina 95 teser mot avlat (skrivna på latin, men snart översatta och spridda) kritiserade han missbruk av avlatssystemet, men inte avlaten som sådan. Efter Leipzigdisputationen 1519 mellan Luther och dominikanteologen Johann Eck, då Luther hävdade att Skriften ensam skall vara normerande i trosfrågor, och att påven kan ta miste, utfärdade påven Leo X 1520 en bannbulla mot Luther, och krävde att Martin Luther återkallade 41 av sina 95 teser. Det Tysk-romerska riket var under början av 1500-talet uppdelat i omkring 300 stater och städer, var och en med någon grad av självstyrelse under en statschef. Vid Fördraget i Worms, som var ett försök att ena alla det Tysk-romerska rikets stånd som fanns samlade i Worms inledde man mötet med anklagelser emot Luther. Mötet slutade med att Luther genom "påbudet i Worms", som proklamerades den 25 maj, förklarades laglös och all läsning och innehav av hans litteratur bannlystes. Luther kom dock under beskydd av kurfursten Fredrik den vise av Sachsen, som såg en chans att ställa kyrkan under den världsliga statsmakten. Denna drivkraft kom att samspela med teologiska skäl, när monarker i olika delar av nordvästeuropa gick reformbenägna teologer till mötes, och omvandlade tidigare kyrkoprovinser till reformerade statskyrkor. Många av det Tysk-romerska rikets norra monarkier lät därför omvandla sina regionala kyrkor efter den wittenbergska reformens mönster till ett antal evangelisk-lutherska kyrkor, men en fullständig brytning med heliga stolen hade ännu inte ägt rum.
Rättelse
Rättelse(r) eller errata eller corrigenda (de två senare främst i engelskspråkig litteratur) benämns den lista över de upptäckta, allvarliga tryck- eller sakfel en bok eller annan typ av mer omfattande trycksak innehåller, tillsammans med hur den korrekta texten skall lyda. Eftersom det är svårt att ändra redan etablerade uppfattningar så fårättelser och dementier sällan samma genomslag som det ursprungliga och felaktiga påståendet. Det är extra svårt när det finns enkla budskap som väcker starka känslor. Rättelserna kan skrivas på ett separat, löst blad som sedan fästes i början eller slutet av boken, eller vara inbunden i själva boken (oftast skedde detta då blytyper användes i tryckningen, som därmed tog längre tid, vilket tillät att tryckfel kunde upptäckas innan boken var färdiginbunden). Listan över rättelser har i regel rubriken "Rättelser" eller "Errata" eller "Corrigenda", varav de två senare främst ses i engelskspråkig litteratur. Vid endast en rättelse används singularformen: erratum och corrigendum. 2003: The New York Times journalist Jayson Blair hade publicerat flera felaktiga artiklar. Tidningen kallade det för ett lågvattenmärke i tidningens 152 år långa historia och publicerade en lång förstasidesnyhet den 11 maj 2003, "Times Reporter Who Resigned Leaves Long Trail of Deception". 2004: The New York Times publicerade en artikel där de, mot bakgrund av sin felaktiga rapportering om massförstörelsevapen i Irak och landets kopplingar till internationell terrorism, såg brister i hur redaktörer på flera nivåer inte hade ifrågasatt reportrar och krävt en mer kritisk hållning och att det kan ha berott på viljan att få ett scoop. 2012: Det amerikanska radioprogrammet This American Life sände i januari avsnittet "Mr. Daisey and the Apple Factory" med utdrag från Mike Daiseys föreställning som en exposé av förhållanden vid en Foxconnfabrik i Kina. När det visade sig att uppgifterna inte stämde ägnade de ett helt avsnitt, "Retraction", åt att korrigera uppgifterna och undersöka vad som hade gått fel i arbetet som ledde fram till det tidigare avsnittet. Pressombudsmannen som bevakar efterlevnaden av pressens publicitetsregler. Granskningsnämnden för radio och TV som bevakar efterlevnaden av Radio- och TV-lagen. Självrättelse, ett beslut som en myndighet tar på eget initiativ.
