Flora
Flora (gudinna) – vårens gudinna i romersk mytologi. Flora (botanik) – det begrepp som används för att beskriva mångfalden av växter. Flora (bok) – ett bokverk över växter. Flora (margarin) – ett varumärke för ett bordsmargarin. Flora (namn) – ett kvinnonamn. Flora (staty) – en staty utförd 1957 av Axel Wallenberg, placerad i Uppsala i Sverige. Flora (Viktor Malmberg) – en staty utförd 1937 av Viktor Malmberg, placerad i Floraparken i Nykarleby i Finland. Flora-asteroid – en asteroidgrupp. Tarmflora – naturligt förekommande bakterier i tarmen. Flora (ort i Filippinerna, Kordiljärernas administrativa region, Apayao), 18.2163°N 121.4185°Ö / 18.2163, 121.4185 (Flora (ort i Filippinerna, Kordiljärernas administrativa region, Apayao)). Flora (kommun), Kordiljärernas administrativa region, 18.11667°N 121.4°Ö / 18.11667, 121.4 (Flora (kommun)). Flora (å), departementet Côtes-d'Armor i regionen Bretagne, 48.58017°N 2.57108°V / 48.58017, -2.57108 (Flora (å)). Flora (gruva i Kuba), Provincia de Santiago de Cuba, 20.25°N 76.3°V / 20.25, -76.3 (Flora (gruva i Kuba)). Flora (berg i Makedonien), 41.22917°N 22.28333°Ö / 41.22917, 22.28333 (Flora (sadelpass)). Flora kommun, Sogn og Fjordane fylke, 61.59994°N 5.03144°Ö / 61.59994, 5.03144 (Flora kommun). Flora, Illinois, ort, Clay County, 38.66894°N 88.4856°V / 38.66894, -88.4856 (Flora, Illinois). Flora, Mississippi, Madison County, 32.5432°N 90.30926°V / 32.5432, -90.30926 (Flora (ort i USA, Mississippi)). Flora, Indiana, Carroll County, 40.54726°N 86.52444°V / 40.54726, -86.52444 (Flora (ort i USA, Indiana)).
Flora (margarin)
Flora är ett varumärke för bredbart margarin och matfettsblandningar, ägt av Upfield sedan 2018. Flora tillverkas i Helsingborg. Flora finns i flera varianter: Flora original med 80 % fetthalt, Flora ekologisk med 70 % fetthalt, Flora 100 % växtbaserad med 60 % fetthalt, Flora med smör med 70 % fetthalt och Flora mjölkfri med 59 % fetthalt. Flora original innehåller palmolja*, rapsolja (32 %), kärnmjölk, vatten, salt (1,3 %), emulgeringsmedel (solroslecitin), naturlig arom, vitamin A och D-vitamin. *Spårbar och hållbart certifierad palmolja. Flora dök upp på marknaden 1965 och var det första bredbara margarinet i Sverige som lätt kunde bres på en smörgås direkt efter att det tagits fram från kylskåpet. Förpackningen kändes igen på att det var avbildat stiliserade blommor som samtidigt också var formade som smörbollar. Förpackningen var designad av Carl-Arne Breger. Det blev snabbt så populärt att produkten under de första åren sålde slut i affärer trots att produktionen ökade. 1970 infördes en ny variant som var hade lite mer salt och benämndes som extrasaltad. Den extrasaltade varianten kunde skiljas från den vanliga Flora genom att blommorna var röda på den extrasaltade varianten mot annars gula på den vanliga. Under 1980-talet ändrades utseendet på förpackningen något när de smörbollsformade blommorna ersattes med klöverblommor. Den vanliga varianten på Flora fick gula klöverblommor medan den extrasaltade varianten fick röda. På så vis kunde de även i fortsättningen kännas igen. Under 1990-talet ändrades klöverblommorna ytterligare lite men bibehöll fortfarande färgerna. En lättare variant infördes också. 2003 försvann namnet Flora då Unilever övergick till att kalla det Milda. Milda var annars främst ett margarin avsett för stekning och bakning men därefter fick alltså även smörgåsmargarinet Flora heta Milda. Från och med hösten 2010 har namnet Flora återuppstått. Unilever säger att det fanns en stor efterfrågan efter produkten igen. De tog fram en ny förpackning för Flora som formgavs av Lars Wallin. Även den nya förpackningen är försedd med klöverblommor. Varumärket återgick till att ha en normal variant av Flora och en extrasaltad, och precis som med Carl-Arne Bergers design känns den extrasaltade varianten igen genom att klöverblommorna äröda. Den normala varianten har däremot vita klöverblommor numera istället för gula som det var tidigare. Locket på nya Flora specialdesignades med ett mönster i relief. Det har även tillkommit varianter. År 2018, sålde Unilever av Upfield, under vilken bland annat Flora, Becel och Lätta sorterade, till investmentbolaget Kohlberg Kravis Roberts.
Flora (bok)
Under renässansen ökade intresset för botanik starkt. Tidiga floror utgavs av Otto Brunfels och Leonhart Fuchs. Brunfels utgav Herbarum vivae eicones (3 delar, 1530-1536) och Contrafayt Kräuterbuch (två delar, 1532–1537). Fuchs utgav De Historia Stirpium Commentarii Insignes, tryckt i Basel 1542. Den innehåller cirka 500 planscher, tryckta som träsnitt. Idén att lista samtliga växtarter i ett visst område tillämpades första gången av Caspar Bauhin, professor i anatomi och botanik vid universitetet i Basel, i hans arbete Catalogus plantarum circa Basileam sponte nascentium, publicerat 1622. I tidigare floror spelade växtgeografin en underordnad roll. Ett tidigt verk om den danska floran, Flora Danica d. e. Dansk Vrtebog, publicerades 1648 av S. Paulli. Flora Danica omarbetades sedan 1761-1883 på initiativ av G. C. Oeder och med stöd av kungahuset. Det slutliga verket innehåller 51 delar och 3240 utsökta planscher. Ett viktigt framsteg skedde med arbetena av John Ray i England, som utgav sin stora Historia plantarum species i tre band 1686, 1686 och 1704. Han hade tidigare utgivit en noggrann flora över trakten kring Cambridge 1660. Historia plantarum species upptar cirka 7 000 europeiska arter. Ray arbetade med olika metoder för klassifikation av växterna och diskuterade även artbegreppet. Han förebådade därigenom Linnés arbeten. Med Linné fick flororna en ny form. Den första moderna floran var Species plantarum från 1753, startpunkten för den moderna vetenskapliga namngivningen. En tidig flora av Linné är Flora Suecica, utgiven 1745. Efter Linné fick hans arbetsmetod ett uppsving och många grupper bearbetades, t.ex. svamparna av E. Fries och algerna av C. A. Agardh. Många floror gavs ut under 1800-talet. Dessa hade bestämningsnycklar baserade på Linnés sexualsystem och tillämpade Linnés nomenklatur. De saknade oftast bilder. Exempel på sådana floror är Hartmans och Kindbergs floror från 1846 respektive 1877, samt de första upplagorna av Krok-Almquists flora. Den kanske mest använda av alla svenska floror, Krok-Almquists Svensk flora, utgavs första gången 1883 av T. O. B. N. Krok och S. Almquist under namnet Svensk flora för skolor. I. Fanerogamer. Den har senare utkommit i många upplagor, senast upplaga 29 (2013). Fr.o.m. upplaga 26 är den omarbetad av Bengt och Lena Jonsell. En annan känd svensk flora är Björn Ursings Svenska växter från 1940-talet, som omfattar även kryptogamer. Texten är nu något föråldrad, men bilderna (kärlväxter) har getts ut i nya upplagor, senast 2013. Redan tidigt började man ge ut bildfloror med handkolorerade bilder. Sedan färglitografin uppfunnits på 1830-talet utgavs många praktfulla böcker med litograferade färgplanscher. Ett tidigt exempel är A curious herbal /.../ av Elizabeth Blackwell, utgiven 1737–1739. Den innehåller omkring 500 handkolorerade kopparstick av växter från Europa och Nya världen med inriktning på medicinalväxter. Ett annat exempel är Deutschlands Flora in Abbildungen nach der Natur mit Beschreibungen (1796-) av Johann Georg Sturm (författare) och Jacob Sturm (illustratör). Verket innehåller 2472 planscher. En ny upplaga gavs ut 1900-1907 av det tyska lärarförbundet. Den första svenska bildfloran utgavs av J. W. Palmstruch. Bokverket heter Svensk botanik, utgavs 1802-1843 och innehåller 774 handkolorerade kopparstick. En känd svensk bildflora är C. A. M. Lindmans Bilder ur Nordens Flora (1901-1905, ny upplaga 1917). Första upplagan är baserad på Palmstruchs flora. Flera nya upplagor har utkommit, senast på 1990-talet. Den innehåller 663 detaljerade färgplanscher. Under 1800-talet och början av 1900-talet, då grundlig botanikundervisning gavs i skolorna och botanikintresset var stort, utgavs stora mängder sockenfloror och andra regionala floror och en del landskapsfloror.
Alfred Nathorst
Som botaniker behandlade Nathorst den arktiska floran, men ännu mera omfattande var arbete inom paleobotaniken. Redan som ung student (1870) fann han i senglaciala lerlager i Skåne lämningar av växter som inte längre fanns i dessa trakter utan förekom antingen i fjälltrakter eller i de arktiska områdena, till exempel fjällsippan, polarvidet och dvärgbjörken. Senare påvisade han förekomsten av en dylik flora på flera ställen inom området för den nordeuropeiska inlandsisens forna utbredning. Från Skånes stenkolsförande bildningar beskrev han floristiskt-stratigrafiskt de rika samlingarna av växtfossil och gjorde en detaljerad zonindelning av Skånes rätiska bildningar. I sitt noggranna studium av floran rekonstruerade han även några av de mera karakteristiska ormbunkarna, till exempel Dictyophyllum. Även mera anatomiska och systematiskt morfologiska forskningar rörande den fossila floran föranleddes av det goda materialet, i vissa fall förbättrade Nathorst undersökningsmetoderna, till exempel genom användandet av kollodiumavtryck för att undersöka strukturen av kutikulan. Nathorst ledde flera expeditioner till bland annat Norra ishavet. Sin första polarfärd gjorde han till Svalbard med ingenjör Hjalmar Wilander 1870. År 1882 besökte han Svalbard igen i sällskap med Gerhard De Geer. År 1883 deltog han i Adolf Erik Nordenskiölds Svenska Grönlandsexpeditionen 1883 med "Sofia" som souschef och ledde dess färd från Waigattet till Kap York. Expeditionen 1898 med fartyget "Antarctic" gick till Björnön, Svalbard och Kung Karls Land. År 1899 genomfördes en expedition till Grönland med bisyfte, att finna Andrées expedition från 1897. Andrée och hans manskap återfanns dock ej och expeditionens viktigaste bidrag blev huvudsakligen kartläggning av områden runt Grönland. Nathorsts polarforskningar gav honom rikt material av polartrakternas fossila floror och han fortsatte Oswald Heers arbeten. Även andra vetenskapsgrenar drog nytta av de olika samlingsarbetena. Dessa två expeditioner beskrivs i böckerna "Två somrar i Norra Ishavet". Nathorsts land är området mellan Van Mijen- och Van Keulenfjordarna på Spetsbergen. Nathorst tilldelades även Lyellmedaljen 1904. Nathorst utsågs till professor i ett kungligt beslut 1884 och intendent för avdelningen för paleobotanik vid Naturhistoriska riksmuseet, 1910 befattningen på ordinarie stat, och 1917 avgick Nathorst med pension. Nathorst var mest framstående som paleobotaniker, han hade en stor erfarenhet och hade själv bearbetat floror från alla geologiska formationer och även alla växtgrupper. Tack vare sina förbindelser med paleobotaniker över hela världen kunde han till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm sammanföra ett rikt jämförelsematerial från andra länder. Under största delen av sin verksamhet hade Nathorst sin avdelning av Riksmuseum inrymd i gamla trånga lokaler i Vetenskapsakademiens hus vid Wallingatan, men han kunde i det nya museet vid Frescati (från 1915) inrätta sitt museum och sin institution på ett förebildligt sätt. Det material som Nathorst samlade under sina expeditioner är grunden till museets paleobotaniska samlingar än idag.
Thore Halle
Thore Gustaf Gustafsson Halle, känd som Thore Halle eller Thore G. Halle, född 25 september 1884 i Mullsjö, Skaraborgs län, död 12 maj 1964 i Saltsjöbadens församling, var en svensk paleobotaniker och geolog. Halle blev filosofie doktor i Uppsala 1911, amanuens vid Naturhistoriska riksmuseets paleobotaniska och arkegoniatavdelning 1909, docent i paleobotanik vid Stockholms högskola 1911, assistent vid förutnämnda avdelning av riksmuseet 1915 samt professor och intendent för detsamma 1918, befattningar vilka han behöll till 1951. Halle företog vidsträckta studieresor bland annat 1907-1909 till Falklandsöarna, Chile, Argentina och Brasilien som geolog och paleobotaniker (Carl Skottsbergs expedition) samt 1916-1917 till Kina för paleobotaniska undersökningar av den kolförande serien där (samlingarna från sistnämnda resa gick förlorade i Sydkinesiska havet under hemtransporten). Från 1921 var han sysselsatt med bearbetningen av det betydande material av paleozoiska växtfossil, som kom riksmuseet till godo genom Johan Gunnar Anderssons arbeten i Kina. Halle publicerade ett stort antal skrifter huvudsakligen av paleobotaniskt och geologiskt innehåll. De flesta behandlar mesozoiska växttyper och floror, dels från Skånes stenkolsförande formation (Zur Kenntnis der mesozoischen Equisetales Schwedens 1908, On the Swedish Species of Sagenopteris and on Hydropterangium nov. gen. 1910 m.fl.), dels från Antarktis och Sydamerika (The Mesozoic Flora of Graham Land 1913 och Some Mesozoic Plant-bearing Devosits in Patagonia and Tierra del Fuego and Their Floras 1913). I några smärre uppsatser behandlade han vissa svenska kalktuffer och deras flora. Senare tilldrog emellertid de paleozoiska flororna alltmer sig hans intresse, hans Lower Devonian Plants from Røragen in Norway (1916) är av betydelse med hänsyn till problemet rörande de första landväxterna. Bland Halles geologiska arbeten märkas främst On the Geological Structure and History of the Falkland Islands (1911), i vilken redogörs för upptäckten av Glossopterisfloran och den permiska nedisningen på Falklandsöarna, samt On Quarternary Devosits and Changes of Level in Patagonia and Tierra del Fuego (1910). Han utsågs 1913 till medlem och sekreterare i Internationella botanistkongressens kommitté för nomina conservanda för fossila växter och blev 1923 korresponderande ledamot av Geological Society of London. Han invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1931.
Nils Johan Andersson
Nils Johan Andersson, född 20 februari 1821 i Gärdserums socken, Kalmar län, död 27 mars 1880 i Stockholm, var en svensk botaniker. Av sin far, vilken 1828 var ledamot av bondeståndet och livligt intresserade sig för inrättandet av Nya Elementarskolan i Stockholm, insattes han i detta läroverk. År 1840 blev han student i Uppsala, 1845 filosofie magister och 1846 docent i botanik. År 1847 blev han lärare (1857 lektor) i naturalhistoria vid nämnda skola och lämnade denna befattning först 1874. Redan 1843 började han sina ovanligt vidsträckta resor. Såsom botaniker medföljde han fregatten Eugenie på världsomseglingen 1851-53, vilken han skildrade i brev till tidningen Aftonbladet, sedermera utgivna under titel En werldsomsegling, skildrad i bref (1853-1854, av Anton von Etzel översatt till tyska 1856). Från denna resa hemförde han rika botaniska samlingar. Sedan 1848 var han Svenska trädgårdsföreningens sekreterare. År 1855 utnämndes han till adjunkt i botanik vid Lunds universitet och 1856 till intendent vid Naturhistoriska riksmuseets botaniska avdelning samt lärare vid Bergianska trädgårdsskolan i Stockholm. 1857 blev han professor Bergianus. Han lämnade sina befattningar 1879. Vid de flesta skandinaviska naturforskaremöten fungerade Andersson dels som sekreterare, dels som ordförande i den botaniska sektionen. Såsom Sveriges kommissarie deltog han de internationella trädgårdsutställningarna och botaniska kongresserna i London, Paris, Amsterdam, Wien, Florens, Köpenhamn och Köln, varjämte han 1868 anordnade trädgårdsutställningen i Stockholm. Han blev ledamot av Vetenskapsakademien 1859. Under sin 27-åriga verksamhet som lärare gjorde Andersson gagn särskilt genom en lärokurs, som införde en mindre speciell och stel terminologi och lade större vikt vid det morfologiska, åskådliggjorde genom en mängd i texten införda illustrationer, och genom flera planschverk, vilka sedermera blev i Sverige allmänt nyttjade hjälpmedel vid undervisningen. Bland dithörande arbeten kan nämnas Lärobok i botanik (I-III, 1851-1853), Inledning till botaniken (1859-1861, flera upplagor), Atlas öfver den skandinaviska florans naturliga familjer (1849), Väggtaflor för åskådningsundervisningen i botanik (20 planscher, 1861-1862) samt det av honom och lektor Knut Fredrik Thedenius utgivna verket Svensk skolbotanik (1851-1853). Bland hans arbeten kan nämnas Salices Lapponiæ (1845), Monographia Salicum (1867) och Plantæ Scandinaviæ (1849-52, på svenska 1850-52). På den beskrivande botanikens och växtgeografins områden beskrev Andersson i en stor mängd uppsatser Lapplands, Skandinaviens och åtskilliga under jordomseglingen besökta trakters vegetation (till exempel Om Galapagosöarnas vegetation, 1854, i vilken han sökte fullständigt belysa dessa öars växtlighet med utgångspunkt i Charles Darwins lära). Han var gift med konstnären Anna Tigerhielm. Auktorsnamnet N.J.Andersson kan användas för Nils Johan Andersson i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken, se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet. Auktorsnamnet Anderss. kan användas för Nils Johan Andersson i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken, se Wikipedia-artiklar som länkar till auktorsnamnet.
