Författare
En författare (om kvinnor även författarinna) är en person som skriver texter, såsom romaner, noveller och artiklar. Med författare avses i första hand skribenter som skriver skönlitteratur enligt Svenska Akademiens ordbok, skribenter av annan litteratur - främst inom epik - kallas bland annat skriftställare, journalister och informatörer. Utöver att beteckna upphovsmannaskapet till alla slags skrifter, används ordet författare numera även för yrket att skriva böcker som noveller, romaner och facklitteratur. För andra genrer finns andra yrkesbeteckningar: lyrik (poet, diktare, lyriker), dramatik (dramatiker), kåserier (kåsör), krönikor (krönikör), nyhetsartiklar (journalist, reporter) och tecknade serier (serieskapare, serieförfattare). För att bli medlem i Sveriges Författarförbund krävs att man givit ut minst två böcker, och liknande inträdeskrav finns på motsvarande organisationer i andra länder. På flera språk används olika ord för yrkesrollen (writer, Schriftsteller) och upphovsmannaskapet (author, Verfasser/Autor). På svenska finns två lånord från tyska: författare från Verfasser (för + fatta + are, i svenskan sedan 1700-talet) och det numera mindre vanliga skriftställare från Schriftsteller. Svenska författare som gärna kallat sig skriftställare är August Strindberg, Kar de Mumma och Jan Myrdal. Precis som med många konstnärligt inriktade yrken är gränserna för vem som får kalla sig författare flytande. Yrkesbenämningen är inte skyddad, och således finns det ingen juridisk definition, eller juridiskt hinder för vem som helst att kalla sig författare. För att i Sverige förhöja sin status inom yrket finns Sveriges Författarförbund (SFF) som ställer kvalitetskrav för medlemskapet, som 2011 uppgick till 2 750 stycken. Förbundet grundades 1893 av Verner von Heidenstam och Hugo Tigerschiöld. Motsvarande finns i många länder: Société des Gens de Lettre i Frankrike som bildades 1838 och Society of Authors i Storbritannien som bildades 1884 är två exempel. De andra skandinaviska länderna fick författarförbund nästan samtidigt som Sverige (Norge 1893, Danmark 1894 och Finland 1897). Majoriteten av medlemmarna i SFF är dock inte yrkesverksamma författare: av medlemmarna beräknas ungefär 700 vara upp till 75% litterärt verksamma. Av dessa var 58% män med en medelålder på 59 år, och 80% boende i ett av de tre storstadslänen. I den antika grekiska kulturen fanns ett förakt för skriften som gjorde att relativt få skrifter skrevs ned under den tiden, med några undantag (Platon, Aristoteles). "Författarna" var då muntliga berättare som återberättade andra berättares historier. Homeros var en av de första som skrev ned en traderad berättelse, men det tvistas i huruvida nedskrivare av traderade berättelser kan räknas som författare. Romarrikets syn på skriften var dock positivare, och de skrev ner många av de grekiska texterna. Yrket som vi ser det har inte existerat särskilt lång tid. Det är först på 1700-talet och 1800-talet som författare med ambitioner att skapa konstnärliga verk har kunnat försörja sig på sitt värv. Industrialismens övergång till en billigare och effektivare bokproduktion och den ökade läskunnigheten gjorde att fler böcker såldes, vilket ledde till ökad efterfrågan av olika typer av författare för att passa olika typer av läsare. Det i sin tur ledde till att det skrevs en oerhörd mångfald av böcker. Dessutom växte salongerna fram och akademier bildades runt om i världen, såsom Kungliga svenska vitterhetsakademin 1753 och Svenska Akademien 1786, som stödde författarna. Framväxten av den borgerliga medelklassen utökade efterfrågan på böcker, dels på grund av en ökad läskunnighet, dels på grund av ekonomiska möjligheter. Det finns många olika författarutbildningar, bland andra Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet och Författarskolan vid Lunds universitet. Det finns en uppsjö av kurser som inriktar sig till personer som vill utveckla sitt skrivande.
Författarnamn
Ett författarnamn är en pseudonym (även kallad nom de plume efter franskans ord för "penn-namn") som används av en författare. Detta namn kan användas för att särskilja författaren mer, för att hemliggöra författarens kön, för att distansera en författare frånågra eller alla hans verk, för att skydda författaren mot vedergällning för hans verk, eller av några som helst anledningar relaterade till marknadsföringen eller den estetiska presentationen av verket. Författarens namn kan vara känt enbart av utgivaren, eller vara allmänt känt. Ibland har samma författarpseudonym använts av flera olika författare av böcker i samma serie, till exempel Carolyn Keene (Kitty) och Franklin W. Dixon (Bröderna Hardy). Under 1800-talet, då kvinnliga författare började slå igenom på allvar, använde vissa kvinnliga författare ändå manliga författarnamn då de antog att detta skulle göra att de togs mer seriöst. Karen Blixens framgångsrika Min afrikanska farm skrevs ursprungligen under författarnamnet Isak Dinesen. Svenske 1800-talsförfattarinnan Victoria Benedictsson skrev under namnet Ernst Ahlgren.
Litteraturåret 1935
30 juli – Allen Lane startar Penguin Books och inleder den första masspublikationen av pocketböcker i Storbritannien. 9 oktober – Jönköpings stadsbibliotek tar sina nya lokaler i bruk vid Gamla epidemisjukhuset. Nobelpriset – Priset delades inte ut. De Nios Stora Pris – Yrjö Hirn och Jarl Hemmer. Letterstedtska priset för översättningar – Ivar Harrie för översättningen av Jean Racines Andromake. Svenska Akademiens stora pris – Bertil Malmberg. Det andra ljuset av Vilhelm Ekelund. Dikter vid gränsen av Bertil Malmberg. Ensamstående bildad herre av Hjalmar Gullberg. Fria män (del 2) av Halldór Laxness. För trädets skull av Karin Boye. Himmelsfärd av Artur Lundkvist. Här har du ditt liv! av Eyvind Johnson. I den tiden av Pär Lagerkvist. Jag, Lars Hård av Jan Fridegård. Karl XII:s levnad (en "berättelse om kungens liv och verk", 2 band, 1935–36) av Frans G. Bengtsson. Kung Henrik IV:s ungdom av Heinrich Mann. Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson. Medaljen över Jenny av Stina Aronson. Människor kring en bro av Josef Kjellgren. Nässlorna blomma av Harry Martinson. Posthum ungdom av Erik Lindegren. Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck. Rågvakt av Moa Martinson. Rälsläggarens berättelser av Gustav Hedenvind-Eriksson. Il segreto del Bosco Vecchio av Dino Buzzati. Storm över Tjurö av Gustaf Hellström. Sänkt sedebetyg av Vilhelm Moberg. Vändkorset av Elin Wägner. 16 januari – Inger Christensen, dansk författare. 31 januari – Kenzaburo Oe, japansk författare, nobelpristagare 1994. 16 februari – Britt Edwall, svensk programledare på radio, tidningskrönikör, översättare, författare. 14 mars – P.C. Jersild, svensk läkare och författare. 3 april – Märta Tikkanen, finlandssvensk författare. 23 april – Erik Beckman, svensk författare och litteraturkritiker. 4 juni – Lars Lönnroth, svensk litteraturvetare. 21 juni – Françoise Sagan, fransk författare. 15 juli – Lars-Gunnar Bodin, svensk kompositör, poet och bildkonstnär. 10 augusti – Sun Axelsson, svensk författare. 12 augusti – Bo Axelsson, svensk författare, fotograf och konstnär. 6 september – Lars Löfgren, svensk regissör, författare och teaterchef. 10 september – Anita Salomonsson, svensk författare. 25 september – Maj Sjöwall, svensk författare och översättare. 14 november – Bo I. Cavefors, svensk författare, förläggare, debattör och konstnär. 30 november – Don Mattera, sydafrikansk författare. 5 december – Jean Bolinder, svensk författare och konstnär. 6 december – Olle Bauman, svensk konstnär och författare. okänt datum – Per Agne Erkelius, svensk författare. 9 januari – Kurt Tucholsky, 45, tysk journalist och författare (självmord). 19 maj – Lawrence av Arabien, eg. T. E. Lawrence, 46, brittisk officer, författare och arkeolog.
Bokförlag
Ett bokförlag (även förlag) är ett företag som ger ut böcker. Bokförlagets uppgift är dels att uppmärksamma kommersiellt gångbara manuskript som förlaget vill trycka, dels att sköta processen från produktion till försäljning. Bokförlag utgör ett mellanled mellan författare, tryckeri och bokhandel, som tillsammans utgör bokbranschen. En viktig uppgift för förlagen är att finansiera tryckningen av en upplaga, men även urval, redigering, formgivning och marknadsföring är betydelsefulla inslag i förlagens verksamhet. Förlag tar dels ställning till insända manus, dels initierar de aktivt projekt (beroende på inriktning) med till exempel forskare för att ta fram relevant akademisk litteratur. Många förlag har startat som sidoaktiviteter till tryckerier. En del förlag driver också egen bokhandel till slutkunder. Förlag kan vara knutna till folkrörelser, tidningar och företag, och ha särskilda förutsättningar för sin utgivning och försäljning. Läromedelsförlag kan ha enbart skolor som kunder, och vänder sig aldrig till bokhandeln. Tankesmedjor är i stor utsträckning bokförlag. Det mesta som skrivs om bokförlag och bokbranschen handlar dock om allmänna förlag som ger ut skön- och facklitteratur som riktar sig till hela folket, utan organisatoriska avgränsningar. Nya författare skickar sina manuskript till förlag i förhoppningen att bli utgivna. De flesta får avslag, vilket kallas refusering. Författare som en gång blivit publicerade, stannar av tradition på samma förlag. När förlaget beslutat om utgivning, skrivs ett förlagsavtal med författaren. Det kan omfatta en viss procent av intäkterna eller nettovinsten, och författaren brukar få ut ett förskott, när avtalet skrivs under. Relationen mellan författare och förlag har ofta varit ansträngda. Under 1990- och 2000-talet har det blivit vanligare än tidigare att författare skickar sina manuskript till flera förlag samtidigt, för att öka sina chanser och kunna välja det bästa anbudet. Det har också blivit vanligare att författare vänder sig till litterära agenter, som sköter förhandlingarna med olika förlag, motsvarande managerns roll för musikartister. Förlagen har traditionellt investerat i nya författare, som ett slags riskkapital, på bekostnad av de mer etablerade och lönsamma författarna. I protest mot detta grundade några väletablerade svenska författare Piratförlaget 1999, där de själva är delägare och kan ge sig själva en högre ersättning. Författare som själva bekostar upptryckning och marknadsföring av sina böcker, sägs ge ut dem "på eget förlag", även kallat egenutgivning (self-publishing på engelska). Detta är vanligt bland författare som har skrivandet som hobby eller som blivit refuserade upprepade gånger. Upplagorna är vanligen mindre än hos de större förlagen. Men egenutgivning, som fått ett uppsving via beställtrycktekniken de senaste åren, är inte längre ett entydigt kvalitetsmärke. Det är heller inte de stora förlagens utgivning, som alltmer fokuserats på storsäljare baserade på ytlig populärlitteratur eller med kändisar som författare. Bokförlaget växte fram ur två andra verksamheter – tryckeriet och bokhandeln. Tillsammans utgör dessa tre verksamheter bokbranschen. Med boktryckarkonstens framväxt inledde tidiga tryckare som Anton Koberger (i Nürnberg) och Aldus Manutius en omfattande marknadsföring av egentryckta böcker. Oxford University Press grundades redan 1478, och under det kommande seklet hade viktiga boktryckare som Christophe Plantin (i Antwerpen), Johann Froben (i Basel) och familjen Elzevier (i Leiden) en omfattande förlagsverksamhet. Den fria förlagsverksamheten gynnades av den växande borgerliga läsekretsen, med efterfrågan på böcker för både bildning och underhållning. Snabbast gick denna utveckling i England, där den realistiskt inriktade romanen fick sitt genombrott.
Litteraturvetenskap
Litteraturvetenskap är en vetenskap som omfattar litteraturhistoria, litteraturteori och litteraturvetenskapliga metoder. Det är den vetenskap som studerar litterära texter och hur de kommer till, utformas, sprids, mottas, verkar och värderas. I Sverige finns ett universitetsämne med samma namn, där forskningen huvudsakligen kretsar kring svensk och skandinavisk litteratur. Därutöver finns litteraturvetenskapen vid universiteten företrädd även inom de flesta av de så kallade språkämnena, engelska, tyska (jämför germanistik), spanska, ryska, etc. Olika tankar om vad litteratur är och hur den ska värderas förekom tidigt i Grekland. Aristoteles' Om diktkonsten, även kallad Poetiken, är det verk som först ger en systematisk översikt över litteraturen. Den handlar om tragedin och till viss del eposet och kom att bli mycket betydelsefull senare, främst under renässansen. Litteraturen är enligt Aristoteles en återgivning av verkligheten, en mimesis, som vinklas utifrån författarens avsikter. Till skillnad från historieskrivning behöver därför litteratur inte vara sann utan bara sannolik. Om tragedin skriver Aristoteles att den ska väcka skräck och medkänsla och åstadkomma en rening, en katarsis. Senare har de tre enheterna handling, tid och rum tillskrivits Poetiken, men den berör bara handlingens enhet. Theofrastos, en av Aristoteles lärjungar, ägnade sig åt stilistik och kom fram till tre stilnivåer: hög, låg och måttfull stil, som man använt sig av inom stilistik in på 1900-talet. Under hellenismen blev Alexandria centrum för studier av litteratur. I staden växte det fram såväl textkritik som kanonbildning. Aischylos, Sofokles och Euripides utropades nu som de stora tragediförfattarna. Man började bland annat kritisera Homeros mänskliga gudaskildringar som omoraliska. Imitation blev allt viktigare under hellenismen, författarna försökte på så sätt likna och överträffa de kanoniserade verken. Romerska författare eftersträvade att överglänsa grekiska original på latin. Genreindelningen var strikt, när man skulle skriva valde man först en genre och försökte sedan tävla med de författare som ansågs vara de främsta inom genren. Imitationstanken kom senare att upptas under renässansen. Under renässansen återupptogs ämnet och blev mer historiskt inriktat. Under romantiken fördjupades det historiska intresset. Med positivismens började man alltmer se på psykologiska och biografiska aspekter av litteratur. Kring sekelskiftet utvecklades komparativ litteraturforskning som studerade förhållandet mellan olika kulturers litteratur, verkens relation till varandra, etc. Under efterkrigstiden tillkom ett stort antal inriktningar och den teoretiska basen för vetenskapen växte enormt. Bland annat tillkom litteratursociologi och litteraturdidaktik. textkritisk analys - där man undersöker bortglömda ord, otydlig handstil som kan påverka ord betydelse eller valör. Den här metoden är vanlig vid utgivning av en författares samlade verk. biografisk / psykologisk analys- verket analyseras i sken av författarens liv och psyke. idéhistorisk analys - där man tar hänsyn till olika vetenskapliga och kulturella strömningar, till exempel existentialism eller darwinism. genetisk komparativ analys - där man tittar på influenser från andra författare, till exempel vilka böcker författaren läste. illustrativ komparativ analys - där man jämför likheter och skillnader i berättargrepp, tema etc mellan flera författare. litteratursociologisk / marxistisk analys - där man antingen tittar på hur verken påverkat samhället eller samhällen speglas i verken. ideologikritisk metod - där man studerar hur texter reproducerar eller problematiserar sociala, kulturella och politiska värdestrukturer. närläsning / nykritik (new criticism) / strukturalism - där bara texten i sig bedöms, till exempel grammatiskt, semantiskt eller semiotiskt. narratologi - där man analyserar berättartekniker.
