Lexikon över urnordiska personnamn
Lexikon över de urnordiska personnamnen är ett digitalt lexikon över samtliga personnamn i urnordiska runinskrifter (ca 0-700 e. Kr.). Dessutom innehåller lexikonet personnamn i nordiska ortnamn på -lev samt de nordiska personnamn belagda i den fornengelska dikten Beowulf. Lexikonet är författat av Lena Peterson 2004 och endast tillgängligt i en nätversion. Peterson, Lena, 2004: Lexikon över urnordiska personnamn.
Lexikon
Uppslagsverk – encyklopedi, en sammanfattning av mänskligt vetande. Biografiska uppslagsverk – samlingar av korta biografiska artiklar om personer. Ordbok – en alfabetisk uppräkning av ord från ett visst språk eller ämnesområde. Lexikon (logik) – logiskt begrepp. Lexikon AB - Svenskt utbildningsföretag. Ordförråd – de ord en person känner till. Ordlista – skrift som innehåller information om ordens form och böjningar, utan eller med endast kortfattade uppgifter om ordens betydelse. Lexikografi – en vetenskapliga disciplin, som studerar ordböcker och lexikon.
Lexikografi
Lexikografi (lexikografisk) är den vetenskapliga disciplin som studerar ordböcker och lexikon. Detta skall förstås i vid betydelse, då ämnet omfattar både teoretiskt och praktiskt arbete med lexikon. Den teoretiska lexikografin (metalexikografin eller lexikologin) behandlar olika teoretiska principer för hur man gör ordböcker. I ämnet inkluderas även recensioner och kritik av lexikon. Den praktiska lexikografin syftar till att ta fram konkreta lexika. Den teoretiska lexikografin kan delas in i tre områden. Lexikografin kan även indelas på andra sätt, till exempel efter hur många språk som lexikonet berör, enspråkiga respektive två- eller flerspråkiga lexikon eller efter lexikonets omfattning, allmänt lexikon respektive facklexikon. Termen lexikografi används ibland synonymt med det närliggande ämnet lexikologi, läran om ordförrådet. Studier av användaren: utarbetande av teorier och undersökningsmetoder av hur lexikon faktiskt används, med avsikten att förbättra deras struktur. Kritik av lexikon: utarbetande av teorier och recensionsmetoder för lexikon, samt framtagandet av faktiska recensioner av enskilda lexikon. Systematisk lexikonforskning: utarbetande av nya teorierna eller förbättrande av existerande teorier med avsikt att kunna ta fram nya och förbättrade lexikon.
Tilda Maria Forselius
Tilda Maria Forselius, född 16 juli 1952 i Gävle, är en svensk litteraturvetare och författare. Hennes författarskap och forskning har huvudsakligen historisk inriktning. Forselius, som är dotter till arbetsförmedlaren Åke Forselius och författaren Molly Johnson, växte upp i Hofors, Mora och Borlänge. Hon studerade filmvetenskap, litteraturvetenskap och skapande svenska vid Stockholms och Uppsala universitet 1973–1976. Därefter arbetade hon som författare, journalist och redaktör i 25 år innan hon återupptog de akademiska studierna kring år 2000. Hon blev filosofie magister vid Stockholms universitet 2002 och filosofie doktor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet 2013. Som journalist tillhörde Forselius redaktionen för Kvinnobulletinen 1977–1978 samt var redaktör för tidskrifterna Barn i hem, skola, samhälle 1991–1996 och Locus – tidskrift för forskning om barn och ungdomar 1997–2004. Hon har även arbetat på frilansbasis för dagstidningar som Arbetarbladet, Stockholmstidningen och Dagens Nyheter samt för olika facktidskrifter. Ämnesinriktningen har främst varit barn- och ungdomsfrågor, handikappades situation och andra sociala frågor. Hon var anställd som redaktör vid Lärarhögskolan i Stockholm och Stockholms universitet 1997–2017. Hon har även haft uppdrag för förlag och var styrelseledamot i Författarförlaget ekonomisk förening 1982–1985. Forselius böcker och essäer handlar framför allt om kvinnors liv och historia. Intervjuboken Pigornas döttrar (1981) och berättelsen Mormorsboken (1977, tillsammans med Molly och Linnea Johnson) skildrar svenska arbetarklasskvinnors liv från tidigt 1900-tal till 1970-talet. Även essäerna om arbetarförfattaren Maria Sandel behandlar villkoren för kvinnor i arbetarklassen, i detta fall under tidigt 1900-tal. Fokus ligger dock främst på analyser av det moraliska temat i Sandels texter. Studierna har publicerats i antologierna Vardagsslit och drömmars språk (1981), Kvinnornas litteraturhistoria (del 2, 1983), Nordisk kvinnolitteraturhistoria (band 3, 1996) och Svenskt biografiskt lexikon (band 31, 2000–2002). Som levnadstecknare har Forselius bidragit med artiklar i Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt översättarlexikon och Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. De flesta av dessa handlar om kvinnor under 1700-1800-tal, en av dem är poeten och pedagogen Ulrica Widström (1764–1841). Hon har vidare skrivit flera så kallade LL-böcker (lättläst för vuxna), exempelvis Soppa på en spik och andra folksagor (1990), samt varit redaktör för antologier. Forselius akademiska gärning har i huvudsak ägnats åt 1700-talets litteratur och medier. Tonvikten ligger på brev som kommunikationsform och retoriskt verkningsmedel. Doktorsavhandlingen God dag, min läsare!: bland berättare, brevskrivare, boktryckare och andra bidragsgivare i tidig svensk veckopress 1730–1773 (2015) behandlar en genre som vid uppkomsttiden kallades "moraliska veckoskrifter", bland annat Olof Dalins Then Swänska Argus (1732–1734). I studien beskriver Forselius de samhälleliga omständigheter som gynnade framväxten av denna sorts tidningar och analyserar hur artiklar i brevform användes som ett sätt att skapa läsarintresse. Avhandlingen belönades 2014 med ett stipendium av Svenska Akademien och ett pris av Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Forselius har även publicerat forskningsartiklar på engelska i internationella forskningstidskrifter. Artiklarna behandlar bland annat flickdeckaren som motiv i flickböcker i Sverige på 1950-talet, Julie Eckermans brev till Carl Sparre och berättartekniken i Minette Walters The Shape of Snakes. "‘Aber mein Lieber Schneider': The Printer as a Media Actor and the Drama of Production in Then Swänska Argus (1732–34)", Journal of European Periodical Studies, vol. 1, no 1 (Summer 2016), 25–36. Fulltext (Open A). "Probing Pioneer Girl Sleuths: Puck Larsson and Nancy Drew in 1950s Girls' Book Series in Sweden", The Lion and the Unicorn, vol. 35, no. 1, 24–46, 2011.
Hans Gillingstam
Hans Vilhelm Gillingstam, ursprungligen Eriksson, född 22 februari 1925 i Stockholm, död 16 januari 2016 i Solna, var en svensk historiker, som främst utmärkt sig inom medeltidsgenealogin. Gillingstam var enda barnet till specerihandlaren Ernst Eriksson (1881–1970) och Edit Fredriksson (1893–1978). Han visade tidigt ett starkt intresse för historia och påbörjade redan vid tolv års ålder ett biografiskt lexikon över stormaktstidens generaler, vilket han fem år senare slutförde som ett 268-sidigt enskilt arbete i fjärde ring. Gillingstam studerade historia vid Stockholms högskola och blev 1952 filosofie doktor på den över 800-sidiga avhandlingen Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden: släkthistoriska studier (registerdelen utgiven 1953). Den är fortfarande det stora standardverket för medeltidshistoriker. Avhandlingen var genom sin mycket strikta värdering av källmaterialet i sig en demonstration mot den tendens som då ännu fanns hos kända medeltidshistoriker att utifrån knapphändiga data skapa scenerier eller att ge anekdotartade skildringar stort utrymme. I kontrast till detta är Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden befriad från värdeomdömen och historiska panoramor. Redan som tjugotvååring hade han dock publicerat en drygt femtiosidig och mycket ingående studie över frälsesläkten Slaweka, Medeltidsätten Slaweka. Två år därefter utgavs hans monografi Ätten Siöblads medeltida släktförbindelser och äldsta historia. Han medverkade 1950 i det första numret av Släkt och hävd (utgivare Genealogiska Föreningen, Stockholm) med sin egen antavla. Efter anställning i Svenskt diplomatarium och Riksarkivet blev han redaktör vid Svenskt biografiskt lexikon, där han arbetade fram till sin pensionering 1990. Han har även senare bidragit med artiklar i främst medeltidsämnen till lexikonet. Han var en av utgivarna av och författare till flera artiklar i första bandet av Äldre svenska frälsesläkter (1957–1989), utgivet av Riddarhusdirektionen. Han är ensam författare till andra bandet, vars första del (häfte) utkom 2001 och det andra 2013 (red. Lars-Olof Skoglund). Gillingstam är också författare till ett stort antal artiklar i Nationalencyklopedin, de flesta osignerade. Han avslutade 2009 sitt författarskap med en omfattande personhistorisk sammanställning över de medeltida riksråden, Det svenska riksrådets världsliga medlemmar under medeltiden. Därmed har han alltsedan 1943 skrivit mer än 1 700 person- eller släkthistoriskt inriktade artiklar, uppsatser och böcker. Gillingstam var från 1959 ledamot av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, från 1963 korresponderande ledamot av Genealogiska samfundet i Finland, från 1980 hedersledamot av Genealogiska Föreningen, från 1984 ledamot av den rådgivande nämnden för Sveriges medeltida personnamn och från 1987 korresponderande ledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Han var ledamot av redaktionsutskottet för Personhistorisk tidskrift 1962–1976 och ingick i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik 1982–1985. Gillingstam tillägnades 1990 festskriften Individ och historia. Samma år tilldelade Sveriges Släktforskarförbund honom det då nyinstiftade Victor Örnbergs hederspris, uppkallat efter genealogen Victor Örnberg. Han tilldelades 2013 Monteliusmedaljen av Svenska fornminnesföreningen. Fullständig förteckning, 1208 titlar, se: Lars Lindholm, "Hans Gillingstams tryckta skrifter 1943-1990", i Individ och historia. Studier tillägnade Hans Gillingstam 22 februari 1990. Stockholm 1990, s. 351-371. Se även: Urban Sikeborg: "Komplettering av Hans Gillingstams bibliografi". Släktforskarnas årsbok '98 Stockholm 1998, s. 282-288. Axelsson, Roger (2016). "Hans Gillingstam." Historisk Tidskrift 2016. Lundholm, Mikael (2016). "Hans Gillingstam." Släkt och hävd 2016. Sikeborg, Urban och Berglund, Torsten och Winroth, Anders (2016). "Till minnet av Hans Gillingstam." Svensk genealogisk tidskrift 2016.
Stolpe (efternamn)
Stolpe är ett efternamn, som har bärare i de nordiska länderna samt bland annat i Tyskland. Offentlig statistik som är tillgänglig juli 2014 ger följande antal personer med namnet bosatta i. För Tyskland uppskattas antalet bärare till 1546. I Sverige har namnet Stolpe använts som soldatnamn. Svenskspråkiga wikipedia har 2014 biografier över personer från Sverige, Finland och Tyskland. Namnet har i Sverige burits av flera släkter utan känd relation till varandra. En av dessa, från Smedjebacken och med flera kända medlemmar beskrivs i Svenskt biografiskt lexikon. Den omtalas vidare nedan. En annan svensk släkt med ett fåtal medlemmar adlades som Stolpe men utslocknade på 1600-talet. Nedanstående släktträd i urval bygger på upplysningar från Svenskt biografiskt lexikon med tillägg av dokumenterade upplysningar om yngre personer. Det kan inte uteslutas att andra biograferade yngre personer också tillhör släkten. Birger Stolpe (1912–1984), redaktör och skriftställare. Carl Stolpe (1721–1783), svensk boktryckare. Carl Johan Stolpe (1800–1891), justitieborgmästare. Claus Stolpe (född 1964), finlandssvensk statsvetare. Elsa Stolpe (1913–1994), målare och skulptör. Eric Stolpe (1919–1990), svensk skådespelare, revyartist, textförfattare, journalist. Georg Stolpe (1775–1852), svensk kyrkoherde. Gustaf Stolpe (1833–1901), svenskamerikansk tonsättare och musikpedagog. Herman Stolpe (1904–1996), svensk kooperatör, förlagdirektör, skriftställare. Hjalmar Stolpe (1841–1905), svensk arkeolog och etnograf. Jan Stolpe (född 1940), svensk översättare och litteraturkritiker. Karin Stolpe (1907–2003), översättare och författare. Maj-Britt Stolpe (1930–2002), svensk friidrottare (kulstötning). Manfred Stolpe (1936–2019), tysk socialdemokratisk politiker. Marie-Louise Stolpe (1835–1915), musiklärare och målare. Marika Stolpe (född 1963), svensk förläggare och författare. Nils Stolpe (1903–1985), finländsk militär och forstmästare. Pär Stolpe (född 1943), svensk författare och samhällsdebattör. Staffan Stolpe (född 1943), svensk författare. Sven Stolpe (1905–1996), svensk författare, översättare, journalist, litteraturforskare, lärare och kritiker. Tor Stolpe (1927–2011), finländsk industriman. Wilhelm Stolpe (1832–1906), militär och stadsingenjör. Anders Månsson (1683–1729), hammarsmed, Smedjebacken, stamfar Per Stolpe (1721–1780), klockare och organist, Torsåker Per Stolpe (1755–1834), klockare och organist, Torsåker Johan Stolpe (1791–1878), klockare och organist, Torsåker Gustaf Stolpe (1833–1901),tonsättare, musikpedagog. Mats Stolpe (1763–1819), bruksinspektor Per Niklas Stolpe (1797–1840), handlande, sjökapten Herman Rudolf Stolpe (1839–1906), sjökapten Johan Teodor Stolpe (1878–1958), överkontrollör vid Statens järnvägar Herman Stolpe (1904–1996), kooperatör, förlagsredaktör, skribent Pär Stolpe (född 1943), författare och samhällsdebattör Marika Stolpe (född 1963), förläggare och författare. Sven Stolpe (1905–1996), författare. + Karin Stolpe (1907–2003), översättare och författare, gift med Sven Stolpe Monica Rennerfelt (1935–1996), översättare. Staffan Stolpe (född 1943), författare. Lisette Schulman (1951–2015), TV-programledare och informationschef. + Allan Schulman (1919–2003), journalist och TV-producent, gift med Lisette Schulman Alex Schulman (född 1976), författare, kolumnist och podcastare. Calle Schulman (född 1979), mediaperson och bloggare. Birger Stolpe, (1912–1984), redaktör, skriftställare Jan Stolpe (född 1940), översättare, litteraturkritiker. Carl Johan Stolpe (1800–1891), justitieborgmästare Wilhelm Stolpe (1832–1906), militär och stadsingenjör. Hjalmar Stolpe (1841–1905), arkeolog, etnograf.
Axel Wallengren
Åter i Sverige genomgick Wallengren först sin värnplikt på exercisfältet Tvedöra hed, något han hjärtligt avskydde och i ett brev beskrev som att han "med mördarevapnet på nacken idiotiserade på en grå hed". Därefter återvände han till universitetet och till de av fadern önskade juridikstudierna. Hans studietakt skulle dock successivt avtaga samtidigt som hans engagemang i det lundensiska studentlivet ökade. Han var bland annat en drivande medlem i den radikala diskussionsklubben De unga gubbarna (DUG) och umgicks senare i dess informella efterföljare, det så kallade Tuakotteriet, där personer som Bengt Lidforss, Emil Kléen och Paul Rosenius fanns med. Wallengren var även i flera år sekreterare i Akademiska Föreningen samt inte minst en drivande kraft i kommittéerna bakom lundakarnevalerna 1888, 1890 och 1892. Wallengren medarbetade även under åren 1892–1895 i den lundensiska litterära kalendern Från Lundagård och Helgonabacken och i tidningen Jätten Finn där många av hans alster publicerades för första gången. Wallengren utgav dels novellistiska och lyriska arbeten: Bohème och idyll (1892), En ensam (1893) och Mannen med två hufvuden (1895), dels, under signaturen Falstaff, fakir, burlesker och humoresker: En hvar sin egen professor (1894), En hvar sin egen gentleman (1894), och Lyckans lexikon (1896). Flera kortare "fakiriska" texter publicerades också i tidningen Söndags-Nisse där de stundtals illustrerades av Albert Engström. Hans novell "Ett svårskött pastorat" filmatiserades 1958. I Nordisk familjebok karaktäriseras Wallengrens författarskap enligt följande. Wallengren verkade även som journalist i bland annat Stockholmstidningen och Aftonbladet. Det var som sistnämnda tidnings Berlinkorrespondent han 1896 avled i den tyska huvudstaden av miliartuberkulos. Han begravdes ursprungligen i en fattiggrav i Schöneberg i Berlin, men 1927 fördes hans stoft hem till Sverige genom bland annat kusinen Waldemar Bülows försorg och gravsattes den 19 augusti samma år på Norra kyrkogården i Lund. Hans efterlämnade papper finns på Lunds universitetsbibliotek. Många av Wallengrens såväl seriösa som humoristiska texter publicerades ursprungligen som enstaka bidrag i dags- och skämttidningar, tidskrifter och litterära kalendrar. Nedanstående bibliografi tar endast upp hela böcker med Wallengren som ensam eller huvudförfattare. Vid sin död 1896 hade Wallengren färdigställt merparten av manuskriptet till en fjärde humorbok, betitlad Tripp till världens ända. Detta ofullbordade verk utgavs första gången 1945 av Simon Bengtsson i samlingsvolymen Falstaff Fakirs bästa (se nedan). Sedan 1982 förvaltas Wallengrens litterära arv inte minst av det litterära sällskapet Fakirensällskapet med bas i Lund. Sällskapet utgiver årsskriften Fakirenstudier med olika uppsatser och artiklar om Wallengren, hans verk och hans tid. 1892 – Bohème och idyll (diktsamling). 1893 – En ensam (kortroman). 1894 – En hvar sin egen professor (humorbok). 1894 – En hvar sin egen gentleman (humorbok). 1895 – Mannen med två hufvuden (novellsamling). 1896 – Lyckans lexikon (humorbok). 1896 – Jeder sein eigener Professor (tysk bearbetning av En hvar sin egen professor). 1984 – Brev från Berlin (postum samling av Wallengrens artiklar som Aftonbladets Berlinkorrespondent, med inledning av Nils Palmborg). 1901 – Ur Axel Wallengrens skrifter (med förord av August Strindberg och Paul Rosenius). 1923–1924 – Samlade skrifter, 5 band (utgivna och med inledning av Hans Küntzel). 1945 – Falstaff Fakirs bästa, 2 band (utgivna av Hans Küntzel och Simon Bengtsson, band 1 innehåller åtskilligt tidigare opublicerat material). 1956 – Falstaff Fakirs Vitterlek (utgiven av Hans Küntzel, med illustrationer av Poul Ströyer, många senare utgåvor).
