Ordbok över folkmålen i övre Dalarna
Ordbok över folkmålen i övre Dalarna (OÖD), även Dalmålsordboken, är ett omfattande pågående ordbok över de egentliga dalmålen, det vill säga de traditionella dialekterna i Ovansiljan, Nedansiljan och Västerdalarna. Ordboken ges ut av Institutet för språk och folkminnen (Isof), och utgår först och främst ifrån arkivmaterial i form av uppteckningar på kort som samlades in av dåvarande Landsmålsarkivet i Uppsala från 1920- till 1980-talet med äldre tiders dalmål i fokus. I ordboken beskrivs varje ords olika uttal och betydelser, med exempelmeningar från olika socknar och med synonymer. Projektet påbörjades på 1940-talet av Lars Levander, som fram till sin död 1950 hann författa preliminära artiklar fram till och med artikeln skinväder. Det första häftet publicerades 1961, och hittills (2021) har 45 häften utgivits till och med ordet övre. Sammanlagt beräknas ordboken bestå av 46 häften. Lars Levander var huvudansvarig för ordboken fram till sin död 1950. Då tog Stig Björklund tog över som var huvudansvarig fram till 1989. Numera är Kristina Hagren huvudansvarig. Bland tidigare medarbetare finns även Margareta Källskog och Gunnar Nyström. 1909 disputerade dalmålsforskaren Lars Levander med en avhandling om älvdalskans ordböjning och syntax, efter fyra år av fältarbete i Åsen i Älvdalen. Han knöts senare till Landsmålsarkivet i Uppsala år 1920, där han ombads författa en grammatisk beskrivning över dialekterna i övre Dalarna, vilken publicerades i två band 1925 och 1928. Levander fortsatte under 1930-talet med att samla in material om ordförrådet i övre Dalarna tillsammans med flera andra upptecknare och ortsmeddelare, med avsikten att skriva en ordbok. Till sin hjälp hade man flera frågelistor i olika ämnen rörande landskapets kultur. Detta insamlade material registrerades i ett kartotek i Landsmålsarkivet och kom att bli grunden för ordboken. 1940 började Levander utifrån detta material att författa ett manuskript till vad som kom att bli OÖD, och antecknade var i materialet det fanns luckor. Utifrån dessa anteckningar kunde man senare komplettera materialet, vilket utfördes av bland andra Stig Björklund, Gun Björklund och dalmålsintresserade studenter. I slutet av 1940-talet drabbades av Levander av leukemi, och han fortsatte sitt arbete med manuskriptet mestadels i sin bostad på landet. Där skrev han under tilltagande ohälsa ordboksartiklar med stöd av Stig Björklund fram till sin död den 27 april 1950. Då hade han kommit till ordet skinväder. Efter 1950 tog Björklund över och fortsatte med att komplettera Levanders artiklar. För att ordboken skulle kunna hålla samma takt som tidigare fick man anlita nya medarbetare, bland annat Sigurd Fries som granskade alla växtnamn. I slutet av 1950-talet beslöt arkivets chef Dag Strömbäck att manuskriptet hade kommit så långt att utgivningen av ordboken kunde börja. Det planerades att utgivningen skulle ske i form av ett 80-sidigt häfte per år. Denna takt kunde hållas under hela Björkströms tid med hjälp av kompletterande assistans från bl.a. Erik Olof Bergfors och Rut Boström. Det första häftet a–barka publicerades 1961. 1980 började Kristina Hagren vid ordboken som kom att främja ordbokens utgivning under 1980-talet. 1989 gavs ordbokens tredje band ut (t.o.m. häfte 28) med artiklar L–R. I samband med detta lämnade Björklund över huvudansvaret för ordboken, och förste arkivarie Margareta Källskog som tidigare hade ansvarat för arkivets utgivning av Ordbok över Laumålet på Gotland kom att bli samordnare för ordbokens redaktion. 1994 omkom Källskog i Estoniakatastrofen och numera är Kristina Hagren ansvarig för projektet. 2018 utkom det 44:e av 46 planerade häften, vindhörd–växtrig, och 2020 det 45:e och sista texthäftet, växtväder–övre. Det 46:e häftet ska innehålla illustrationer, och är det sista av fem sådana häften.
Fraseologisk ordbok
En fraseologisk ordbok beskriver hur ord kan ingå i fraser och vilken betydelse fraserna får. Med "fras" avses då både stående uttryck (som till exempel "Nu ska det bli andra bullar av!") och mer eller mindre fasta ordförbindelser (som till exempel "ha planer på något"). Fraseologiska ordböcker kallas ibland även för konstruktionsordböcker. På svenska finns framförallt två fraseologiska ordböcker, Svensk handordbok, som innehåller många föråldrade konstruktioner och den nyare Svenskt språkbruk som fått kritik för att den är alltför deskriptiv – den är baserad på autentiska språkprover och innehåller även fraser som av många inte anses vara korrekta, som till exempel "ta självmord". Det finns även ordböcker som behandlar endast delar av det område som ingår i den ovanstående definitionen av fraseologi, till exempel valensordböcker, kollokationsordböcker och ordböcker som endast behandlar stående uttryck och citat, till exempel engelskspråkiga Brewer's Dictionary of Phrase and Fable. För den som inte har svenska som modersmål kan det vara intressant att få veta att det heter "plocka svamp" (och inte till exempel "samla svamp") och att "få sina fiskar varma" betyder "få ovett, få skäll". Ordlista över slanguttryck.
Svenska Akademiens ordbok
Svenska Akademiens ordbok (ursprunglig titel Ordbok öfver svenska språket), förkortat SAOB, är ett historiskt uppslagsverk över det svenska språket som ges ut av Svenska Akademien. Det är det största uppslagsverk som har givits ut i Norden. Svenska Akademiens ordbok bör ej förväxlas med Svenska Akademiens ordlista (SAOL) eller med den år 2009 utgivna Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO). I och med inrättandet av Svenska Akademien 1786 fastställdes i dess stadgar att en svensk ordbok skulle utarbetas. Med vissa avbrott har arbetet pågått sedan dess. Anders Fredrik Dalin utarbetade på akademiens uppdrag ett förberedande utkast till en svensk ordbok, en så kallad ordboksstomme åren 1852–1867. Efter att det nuvarande arbetet återupptogs på 1880-talet, kom denna stomme sedan att ligga till grund för det första bandet, vars första häfte utkom 1893. I november 2019 hade Akademien kommit till ordet "väva". Arbetet med ordboken har främst finansierats med intäkterna från tidningen Post- och Inrikes Tidningar. I början av 2000-talet beslöts att ordboken skulle vara färdigställd år 2017 – bland annat då villkoren för tidningen förändrats och dess största fasta publiceringskund, Patent- och registreringsverket, börjat övergå till ren digital direktpublicering av sina poster på Internet – men denna sluttid har efterhand behövts förskjutas några år. Nu är målet år 2024. SAOB finns sedan maj 1997 att tillgå gratis via Internet genom Göteborgs universitet och Institutionen för svenska språket, som genom projektet O.S.A. sedan 1983 har arbetat med att överföra de tryckta verken till digitalt format genom bildläsning och optisk teckenigenkänning. Under 2011 inleddes arbetet med att läsa in alla SAOB:s band till nytt digitalt format, vilket lett till att all text nu är teckenrätt och möjlig att citera direkt frånätet. Verket omfattar svenska språket sedan 1521 (Gustav I:s registratur), alltså inte enbart de ord som tillhörde det levande språket vid tiden för ett häftes utgivning. Eftersom artiklarna i SAOB har publicerats sedan 1893 innehåller många av dem ålderstigen information vad beträffar uppslagsordens användning och ordboken bör därför användas med försiktighet som referens till nutidsspråket, särskilt avseende ord som börjar på bokstäver i början av alfabetet. Ordens etymologi (ursprung) förändras emellertid inte med tiden om inte ny forskning kommit fram till annat sedan artikeln publicerades. Eftersom många helt nya ord kommit in i svenskan sedan slutet av 1800-talet kommer supplementband att ges ut. Artiklarna är inte endast etymologiska utan ger också många exempel på hur ett ord eller stående uttryck har använts, och hur dess bruk eller stilnivå förändrats, genom citat, så kallade språkprover eller excerpter (utdrag ur texter). En annan aspekt är att stavningen av förstaformen inte ens behöver avspegla vad som var vanligt när artikeln skrevs. Exempelvis stavas i vissa delar alla former av "verk" som "värk", oavsett betydelse. Följande kategorier av ord medtas i regel inte i SAOB: personnamn, ortnamn, renodlade facktermer, dialektord, samt främmande ord som saknar svensk böjning. Theodor Wisén 1884–1892. Knut Fredrik Söderwall 1892–1912. Esaias Tegnér den yngre 1913–1919. Ebbe Tuneld 1920–1940 (1942). Pelle Holm (1940) 1942–1957. Anders Sundqvist 1978–1979. Hans Jonsson 1979–1993. Lars Svensson 1993–1999. Anki (tidigare Ann-Christin) Mattisson 1999–2015. Marianne Gellwar (tillförordnad) 31 augusti 2015–11 oktober 2015. Christian Mattsson 2015–.
Nordsamiska
Nordsamiska (davvisámegiella) är ett finsk-ugriskt språk talat i Norge, Sverige, Finland och mindre delar av nordvästra Kolahalvön i Ryssland. Det hör till den västsamiska gruppen av de samiska språken och är, med cirka 25 000 talare, det största samiska språket. Språket klassificeras som hotat. Ett eget skriftspråk och ortografi bestämdes 1978. Nordsamiska beskrevs först av Knud Leem (En lappisk Grammatica efter den Dialect, som bruges af Field-Lapperne udi Porsanger-Fiorden) 1748, och i ordböcker 1752 och 1768. En samtida samisk språkvetare var Anders Porsanger, som dock på grund av dåtida rasistiska tendenser i samhället inte fick publicera sina verk, merparten av dessa har gått förlorade. Rötterna till dagens nordsamiska skriftspråk går tillbaka till Rasmus Rask, som efter diskussioner med Nils Vibe Stockfleth 1832 gav ut Ræsonneret lappisk sproglære efter den sprogart, som bruges af fjældlapperne i Porsangerfjorden i Finmarken. En omarbejdelse af Prof. Knud Leems Lappiske grammatica. Rask baserade ortografin på principen ett ljud - en bokstav. Alla nordsamiska skriftsystem bygger på Rasks system, till skillnad från lulesamiska och sydsamiska, som i högre grad baseras på svenska och norska skriftkonventioner. Arvet efter Rask visar sig i bruket av diakritiska tecken på konsonanterna, de nordsamiska bokstäverna č, đ, ŋ, š, ŧ, ž var f.ö. ett problem i datasammanhang till dess Unicode infördes. Såväl Stockfleth som senare J.A. Friis publicerade samiska grammatikor och ordböcker. Nordsamiska, som talas i tre länder, skrevs länge på olika sätt i dessa. Friis ortografi användes i Norge i den samiska bibelöversättningen, den första samiska tidningen Sagai Muittalægje, och i "Finnemisjonens" tidskrift Nuorttanaste. Den grundläggande samiska ordboken, Konrad Nielsens Lappisk ordbok, använder en egen ortografi. 1948 slogs de nordsamiska skriftkonventionerna i Sverige och Norge samman till den så kallade Bergsland-Ruong-ortografin. Detta system användes dock lite i Norge, där myndigheterna förde en politik som i praktiken förbjöd samiska som vardagsspråk. I Sveriges bedrevs undervisning på samiska i Sameskolan, som förde den så kallade Lapp ska vara lapp-politiken, som syftade till att hålla samer separerade från samhället i övrigt. Uppståndelsen kring utbyggnaden av Altaälven och ett mer tolerant politiskt klimat ledde till en förändring av den norska assimileringpolitiken de sista decennierna av 1900-talet. I dag är nordsamiska officiellt språk i två fylken och sex kommuner, Kautokeino, Karasjok, Nesseby, Tana, Porsanger och Kåfjord, de fem första i Finnmark fylke och Kåfjord i Troms fylke. I Finland är nordsamiska officiellt språk i Utsjoki, Enare, Enontekis och norra Sodankylä, det vill säga i hela Samernas hembygdsområde, vid sidan av finska och i Enare kommun också vid sidan av enaresamiska och skoltsamiska. Nordsamiska har också följande diftonger: ea [eæ], ei [ej], ii [ij], ie [i̯e], oa [o̯a] och uo [u̯o]. År 1978 fastställdes ett skriftspråk som blev gemensamt för nordsamer i Finland, Norge och Sverige. Det innehåller några tecken som inte används i svenskan, bland annat č (tj-ljud), š (sj-ljud), ŋ (ng-ljud) och á. A | Á | B | C | Č | D | Đ | E | F | G | H | I | J | K | L | M | N | Ŋ | O | P | R | S | Š | T | Ŧ | U | V | Z | Ž. De första böcker som trycktes på samiska var två kyrkliga publikationer 1619. Det dröjde dock innan samiska författare började ge ut böcker på samiska. Tidiga verk var Anders Larsens roman Beaivvi álgu (1912) och Peđar Jalvis Muohtačalmmit (1915). Nils-Aslak Valkeapää fick 1991 Nordiska rådets litteraturpris för diktverket Solen, min far (Beaivi, áhčážan, 1988). Från Norge ges en nordsamisk tredagarstidning ut, Ávvir. Nordsamiskan ligger i centrum av det samiska språkområdet, och har i många avseenden förändrats mer från det samiska urspråket än de andra samiska språken. Följande tabell visar hur personliga pronominet son ("han/hon") böjs i kasusen.
Ordbok
En ordbok (Parlörer) eller ett lexikon är en ordnad (ofta alfabetisk) uppräkning av ord från ett språk eller ämnesområde med en förklaring av ordets betydelse på samma språk eller ett annat språk. Man skiljer mellan en ordbok från en ordlista och en encyklopedi (uppslagsverk). En ordlista ger endast en kortfattad (eller ingen) betydelseuppgift, ofta med ett enda exempel, men däremot information om ordens stavning och böjning, alltså rent formmässig information. Ett uppslagsverk eller en encyklopedi innehåller innehållsmässig information. Skillnaden uppehålls inte i praktiken. En ordbok innehåller ofta korta förklaringar om betydelsen av vissa ord. I en encyklopedi vill man exempelvis ofta ange etymologisk information om ett ord för att fördjupa förståelsen av dess betydelse för läsaren, och då kommer man lätt in på ordets form vid sidan av den innehållsrelaterade information som sedan följer. Distinktionen mellan ords form och innehåll, och därmed distinktionen mellan ordböcker och encyklopedier, går därmed inte att upprätthålla helt och hållet. Ytterligare ett argument för detta hämtat från språkfilosofi är att orden själva inte har uppkommit i ett vakuum oberoende av vad de fått beteckna. Orden är inte neutrala etiketter som vi kan sätta godtyckligt på saker i verkligheten. Orden är sammanflätade med vad de betecknar och därmed kan vi inte helt och hållet särskilja deras form och innehåll. Den mest kända svenska ordboken är Svenska akademiens ordbok som finns tillgänglig på nätet. Akademien ger även ut Svenska Akademiens ordlista över svenska språket. En ordbok kan också vara en tvåspråkig bok som översätter ord mellan två språk utan att förklara ordens betydelse. Till exempel en svensk-tysk ordbok översätter från svenska till tyska (eller i båda riktningarna). Nationalencyklopedins ordbok (NEO). Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO). Svensk etymologisk ordbok.
Lars Levander
Lars Jakob Levander, född 31 mars 1883 i Jakobs församling i Stockholm, död 26 april 1950 i Rasbokils församling i Uppsala län i leukemi, var en svensk språkforskare, folklivsskildrare och arkivarie. Trots att han till en början var mer intresserad av litteratur, drogs han till nordisk och svensk språkforskning under sitt arbete Sagotraditioner om sveakonungen Adils, inspirerad av sin lärare, Adolf Noreen. Detta förde honom till Åsen i Älvdalen hösten 1904 vid 21 års ålder, där han tillbringade fyra år då han lärde sig älvdalska. Där samlade han material till sin doktorsavhandling Älvdalsmålet i Dalarna. Ordböjning ock syntax, som han disputerade på vid Uppsala universitet 1909. Hans arbete om älvdalskan är än i dag en av huvudkällorna till språket. Efter sin disputation ägnade han sig åt att fortsätta samla in ord på älvdalska och skriva om det traditionella arbetslivet och livsföringen och publicerade boken Livet i en Älvdalsby före 1870-talet år 1914, som har beskrivits som en av de yppersta svenska folklivsskildringarna. Därefter arbetade han som folkskollärare och folkskoleinspektör tills han fick anställning vid Landsmålsarkivet i Uppsala 1920 där han fick i uppdrag att leda undersökningen av dalmålen. Detta uppdrag kom att fylla merparten av hans återstående arbetsliv och han tillbringade 1930-talet med att samla in ord i dalmålen för att skapa en ordbok. Han reste runt i landskapet och skaffade sig många medhjälpare av kunniga korresponderande ortsmeddelare. Dessa besvarade hans frågor och fotograferade många byggnader och föremål för att komplettera ordboken. Levander skrev även en serie kulturhistoriska populärvetenskapliga böcker om folkliv från svensk medeltid till 1700-talet i serien Ur samhällsdjupen i forna tider: Brottsling och bödel 1933, Fattigt folk och tiggare 1934 samt Landsväg, krog och marknad 1935. På 1940-talet började han författa ordboksartiklar baserade på sitt material och vid sin död hade han hunnit fram till uppslaget "skinn". Levander hade 1916 donerat sin samling bestående av 14 000 ordlappar bara från Åsen, varav alla hade rikliga uppgifter om ordens användning och betydelse. Som dialektolog skilde sig Levander ut sig från samtida forskare. I junggrammatisk anda var det vanliga i början av 1900-talet att skriva en dialektologisk avhandling med fokus på historisk ljud- och formlära. Levanders beskrivning är emellertid inte historisk utan synkron (samtida). Dessutom behandlar avhandlingen även älvdalsmålets syntax, vilket var ovanligt vid denna tid. Samtida dialektologer hade också främst intresse för ordens form, medan det centrala för Levander var ordens innehåll, betydelse och användning. Däremot var han uttalat ointresserad av fonetik och av fördjupning i detaljfrågor. Han ville se och beskriva de stora linjerna och sedan gå vidare. Han brukade säga att han överlät "intrikata problem" åt "specialisterna". Detta har å andra sidan gett upphov till en mycket omfattande produktion av översikter, framställningar och uppteckningar. Levander hade också ett intresse för folkliv och folkkultur i stort, vilket ledde till hans etnologiska publikationer. Han har också kallats en tidig sociolingvist – hans uppsats I vad mån kan ett bymål kallas enhetligt? skrevs redan 1908. 1909 – Älvdalsmålet i Dalarna: ordböjning ock syntax (avhandling). 1909 – I vad mån kan ett bymål kallas enhetligt. 1914 – Livet i en Älvdalsby före 1870-talet. 1920 – Apokope i älvdalsmålet. 1925 – Dalmålet: beskrivning och historia. Band 1. 1928 – Dalmålet: beskrivning och historia. Band 2. 1932 – Våra ord : deras uttal och ursprung: populär etymologisk ordbok (med Elias Wessén). 1933 – Brottsling och bödel. 1934 – Fattigt folk och tiggare. 1935 – Landsväg, krog och marknad. 1943 – Övre Dalarnes bondekultur under 1800-talets förra hälft 1: Självhushåll. 1944 – Övre Dalarnes bondekultur under 1800-talets förra hälft 2: Förvärvsarbete. 1950 – Till frågan om ordens död.
