Pocketbok
Pocketbok (fickbok) (ofta bara kallad pocket) är en bok med mjuka pärmar. Namnet kommer från engelskans ord för ficka, då en pocket vanligtvis är i ett A5-liknande format, som ryms att bära med sig i en normal rockficka eller handväska. Pocketböcker finns även i större storlekar och kallas då för storpocket. Såväl skönlitteratur som facklitteratur ges ut i pocketform. Populärare böcker ges ofta ut i en dyrare, mer hållbar inbunden version med hårda pärmar först och släpps en tid senare i en eller flera billigare pocketutgåvor. Böcker i pocketform säljs numera oftast i större mängd än inbundna böcker, vilket lär bero på att de är billigare att framställa och därmed också billigare att köpa. Förutom att pärmarna är mindre tåliga har de i regel en mindre hållbar limbindning i bokryggen och är ibland tryckta på enklare papper som gulnar fortare. Det finns dock en stor variation av kvaliteter. Vissa böcker ges enbart ut i pocketformat såsom olika typer av deckare, lågprisutgåvor, och den genre som brukar benämnas kiosklitteratur. Vissa bokhandelskedjor har specialiserat sig på att enbart sälja pocketböcker och vissa bokförlag ger enbart ut pocketböcker. Större bokförlag har inte sällan ett särskilt dotterförlag för utgivning av ett eller flera förlags böcker i pocketversion, såsom Månpocket och PanBok. Utöver pocketböcker med mjuka pärmar finns också en enklare, pocketliknande form av bok med hårda pärmar men enklare limmad rygg, kallad kartonnageband. Inte minst i samband med bokrea trycks ofta särskilda billigare utgåvor upp i denna form, vilken för den oinvigde lätt kan ge intryck av att vara i samma form som den ursprungliga, dyrare, inbundna originalupplagan. Även tidskrifter kom under 1900-talet att börja ges ut i miniformatet liknande en pocketbok. Bland dessa finns tidskrifter som "Det bästa" / "Reader's Digest", "Allt" och "Pockettidningen R".
Mad Pocket
Mad Pocket, pocketserie som startades av Williams förlag 1962 och gavs ut parallellt med huvudtidningen Svenska Mad. När tidningen bytt utgivare till Semic Press och Atlantic Förlags har pocketserien gjort detsamma. Totalt gavs 94 pocketböcker ut fram till 1998. Artikeln var, i den version den hade den 6 december 2005, helt eller delvis hämtad från Seriewikin (hos Seriefrämjandet): Mad Pocket. "Mera MAD", Williams Förlag 1962. "Ännu mera MAD", Williams Förlag 1963. "Ytterligare MAD", Williams Förlag 1964. "MAD, alltså!", Williams Förlag 1965. "Don Martin tar en tripp!" av Don Martin, Williams Förlag 1965. "Don Martin studsar tillbaka!" av Don Martin, Williams Förlag 1966. "MAD släpper loss X och Y" av Antonio Prohias, Williams Förlag 1966. "En liten MAD", Williams Förlag 1966. "MAD tar en titt på Sverige", Williams Förlag 1966. "Don Martin snubblar vidare" av Don Martin, Williams Förlag 1966. "Bröderna MAD", Williams Förlag 1967. "Don Martin kör hårt!" av Don Martin, Williams Förlag 1967. "MAD bjuder på Knäpplappen" av Don Martin m.fl., Williams Förlag 1967. "Dave Berg tar en titt på folk" av Dave Berg, Williams Förlag 1967. "Voodoo MAD", Williams Förlag 1967. "MAD går på bio", Williams Förlag 1967. "X och Y del 2" av Antonio Prohias, Williams Förlag 1968. "Leve MAD!", Williams Förlag 1968. "Dave Berg tar en titt på saker" av Dave Berg, Williams Förlag 1968. "Al Jaffee spottar ut avsnoppande svar på dumma frågor" av Al Jaffee, Williams Förlag 1968. "Don Martin i kubik" av Don Martin, Williams Förlag 1968. "MAD nyper till", Williams Förlag 1969. "MAD liksom", Williams Förlag 1969. "Don Martin soppar till det" av Don Martin, Williams Förlag 1969. "Typiskt MAD", Williams Förlag 1969. "Dave Berg tar en titt på våra tokiga tankar" av Dave Berg, Williams Förlag 1970. "MADs magiska bok", Williams Förlag 1970. "MAD till tusen" av Sergio Aragonés, Williams Förlag 1970. "Sjung med MAD" av Frank Jacobs och Al Jaffee, Williams Förlag 1970. "Don Martin gör succé" av Don Martin, Williams Förlag 1971. "Dave Berg tar en titt på vår sjuka värld" av Dave Berg, Williams Förlag 1971. "Mera avsnoppande svar på dumma frågor" av Al Jaffee, Williams Förlag 1972. "Den tredje dossiern med X och Y" av Antonio Prohias, Williams Förlag 1972. "MAD ser gamla reprisfilmer" av Dick DeBartolo och Jack Davis, Williams Förlag 1972. "MAD nonsens i annonsen" av Dick DeBartolo och Bob Clarke, Williams Förlag 1973. "MAD-tavlor", Williams Förlag 1973. "Med MAD orden runt", Williams Förlag 1973. "MADs läsebok från vaggan till graven", Williams Förlag 1973. "Don Martin knasar på" av Don Martin, Williams Förlag 1973. "Dave Berg ser på hur vi lever" av Dave Berg, Williams Förlag 1974. "MADs monsterjournal", Williams Förlag 1974. "Lita på MAD!", Williams Förlag 1974. "MAD ser på TV" av Dick DeBartolo och Angelo Torres, Williams Förlag 1974. "MADs talande frimärken" av Frank Jacobs, Williams Förlag 1975. "Den fjärde samlingen hemliga akter om X och Y" av Antonio Prohias, Williams Förlag 1975. "MADs pysselbitar", Williams Förlag 1975. "Don Martin går för långt" av Don Martin, Williams Förlag 1975. "MAD med tryck!", Williams Förlag 1975.
Kiosklitteratur
Kiosklitteratur eller kioskroman, även skräplitteratur, triviallitteratur eller massmarknadslitteratur, är lättillgängliga böcker eller tidningar som ofta säljs i vanliga butiker, och där vissa böcker sålts i oerhört stora mängder. I engelskspråkiga delar av världen kallas kiosklitteratur ofta för pulp fiction eller pulp, efter engelskans ord för pappersmassa. Kännetecknande för kiosklitteratur är att det ofta rör sig om någon form av genrelitteratur, som deckare, science fiction eller erotiska noveller. Andra kännetecken är långa bokserier med samma huvudpersoner, billiga utgåvor tryckta i dålig papperskvalitet, författaren skriver under pseudonym och omslagen är uppseendeväckande och färgstarka. Kiosklitteratur har ofta kritiserats för att ha formelartade handlingar, ytliga rollfigurer, dåliga dialoger och vara allmänt klichéartade. De har blivit synonyma med det billiga, vulgära och okultiverade, men har också, på grund av samma kriterier, nått kultstatus. Kiosklitteratur i Sverige var först så kallade "kioskhäften" med tonvikt på detektiv- och äventyrsberättelser. På 1950-talet började längre berättelser utges i pocketbok-format. Böckerna skrevs ofta under pseudonym och brukar delas in i genrerna detektiv- och agentromaner, västernromaner och romantik, varav de två första vände sig till män och den senare till kvinnor. Böckerna hade ofta spektakulära omslag och såldes till lågt pris. Distributionen liknade den för serietidningar, det vill säga numrerade serier där endast den senaste fanns till försäljning och tidigare osålda returnerades. Dominerande förlag i Sverige var B. Wahlströms och Wennerbergs. Det är numera svårt att dra en klar linje mellan kiosklitteratur och annan litteratur. Förr hade kiosklitteraturen egna bokförlag, egna författare, och egna genrer. Numera finns det finkulturella deckare, etablerade författare som då och då skriver romantiska vardagsskildringar, och samma förlag kan ge ut tunga namn som lite lättare. Därför handlar diskussioner om kiosklitteratur ofta om 1930- och 1940-talets bokserier om Nick Carter, Kulla-Gulla, Biggles, vilda västern, eller sjukhusromantik. I Sverige blev kiosklitteraturen föremål för studier som del av 1968 års litteraturutredning (SOU 1972:80). Det finns dock nyare serier, som Isfolket-serien av Margit Sandemo. På senare tid har många kiosker, bensinstationer och livsmedelsbutiker börjat sälja samma pocketböcker och ljudböcker som säljs i den vanliga bokhandeln och utrymmet för renodlad kiosklitteratur har därmed blivit mindre. Numera är det främst inom romantikgenren – såsom den som utges av Harlequin – som den renodlade kiosklitteraturen återfinns, då dessa böcker i regel inte säljs i vanliga bokhandlar.
Förlagskrisen
Förlagskrisen var en ekonomisk kris omkring 1970–1972 för svenska utgivare av kvalitetslitteratur som Bonniers och Norstedts förlag. Allmänt rådde fri prissättning i Sverige under efterkrigstiden, men bokbranschen hade dispens för fasta bruttopriser av kulturpolitiska skäl. Fasta bruttopriser innebär att bokförlaget bestämde det pris som kunden betalar, detta är orsaken till att svenska böcker från 50‑ och 60‑talen har tryckta priser på bokomslaget som "Pris 37:50, inb. 44:50". Motiveringen för dispensen var att fri prissättning skulle leda till konkurrens som var ogynnsam ur kultursynpunkt. Försäljningen av kvalificerad skönlitteratur stagnerade under 60‐talet. Förlagen ökade priserna och antalet titlar för att kompensera för hotande förluster. Bokpriserna steg mer än dubbelt så snabbt som konsumentprisindex mellan 1955 och 1967 tills svenska bokpriser var högst i världen. Fria bruttopriser infördes 1 april 1970. Kvalitetsutgivningens olönsamhet – som förlagen varit ovilliga att diskutera offentligt – blev uppenbar när prissättningen blev fri. Facklitteraturutgivningen och massmarknadsutgivningen drabbades inte av nedgången. Returrätten försvann nästan i samband med att priserna släpptes fria. Bokhandlarna tvekade att ta hem smala diktböcker, och förläggarna tvekade att ge ut sådan litteratur. Krisen för kvalitetsutgivning kan beskrivas med statistik över bokmarknaden. Under sista hälften av 50‑talet utgavs i genomsnitt 396 skönlitterära verk av svenska författare. Till sista hälften av 60‑talet steg antalet visserligen till 446, men skönlitteraturens andel av bokutgivningen sjönk från 31,5 procent 1945 till 17,2 procent 1972. Den nya pocketboktekniken användes till en början mest för utgivning av skönlitteratur: 1960 kom 58 skönlitterära pocketböcker mot 29 facklitterära pocketböcker. Men pocketboksexplosionen gynnade snart facklitteraturen: 1969 utkom 441 facklitterära pocketar mot 217 skönllitterära. Pocketsuccéer som Göran Palms Indoktrineringen i Sverige underströk en trend där facklitteratur i pocketupplaga överskuggade romaner och diktning. Skönlitteraturutgivningen började minska från slutet av 60‑talet: 1968 utgavs 1015 titlar, men 1972 blott 858. Lyriken drabbades hårdast. År 1965 utgavs 18 debutanter, men 1973 bara 4. Anmärkningsvärt är att Bonniers inte utgav en enda debutant under året 1973. Parallellt förlorade kvalitetstidskrifter som BLM och Ord och Bild prenumeranter. Kvalitetsförlag minskade drastiskt sin utgivning och personalstyrka. Bokklubbarnas betydelse ökade, i synnerhet sedan bildandet av Månadens Bok offentliggjorts i december 1972 av ägarna Bonniers, Norstedts, Wahlström och Widstrand och Forum. Statligt litteraturstöd infördes 1975. Bonniers bildade 1977 dotterbolaget Alba för utgivning av kvalificerad skönlitteratur till lägre kostnad. Nytänkandet med bokklubbar och Månadens bok visade sig vara affärsmässigt framgångsrikt. Det fanns farhågor om att boklubbarna skulle leda till en bestseller-utgivning och hota boklådorna. Farhågorna besannades inte, Månadens bok samarbetade med boklådorna, och utgivningen av svensk kvalitetslitteratur vände brant uppåt 1973‑1976. Det kunde inte hävdas att bokklubbarna hotade bredden i utgivningen. Omstruktureringar, litteraturstöd och, troligen, vinster från Månadens bok gjorde alltså att situationen för kvalitetslitteratur förbättrades efter bottenåret 1972. I slutet av 1970‐talet var krisen övervunnen. Däremot ökade maktkoncentrationen i bokbranschen.
Utbrytning
Utbrytning är ett uttryck inom det praktiska biblioteksarbetet. Uppställningen av böcker och andra medier i hyllorna följer traditionellt ett klassifikationssystem, till exempel SAB, UDK eller Dewey Decimal Classification. Utbrytning är att avvika från det rådande klassifikationssystemet och sortera en del av beståndet på annat sätt. Avvikande från klassifikationssystemet kan också kallas alternativ eller avvikande hylluppställning. Klassifikationssystemen var från början tänkta att användas av bibliotekarierna, som hämtade fram böcker åt låntagare. Nu för tiden har bibliotek till stor del öppna samlingar där det är tänkt att låntagarna själva ska hitta. SAB-systemet, det vanligaste systemet på svenska folkbibliotek, representerar ibland en kunskapssyn som inte längre överensstämmer med biblioteksanvändarnas syn på en logisk sortering efter ämne. Många bibliotek använder därför utbrytningar nu för tiden. Dagens digitala kataloger kan underlätta utbrytning eftersom det är lättare att lägga in tillfälliga placeringar eller ändra placering i systemen. Argumenten som biblioteken använder för att bryta ut delar av beståndet är att det ska bli mer användarvänligt och lättillgängligt. Ombyggnation eller vilja att prova något nytt är andra anledningar. I vissa fall motiveras utbrytningen med att biblioteket vill uppmärksamma en viss typ av litteratur snarare än att utbrytningen skulle vara mer användarvänlig. Exempel på utbrytningar är science fiction, fantasy, klassiker, hästböcker och lättläst. Även särskilda hyllor med nya böcker eller pocketböcker är en sorts utbrytning.
Mekanisk pappersmassaframställning
Mekanisk pappersmassaframställning innebär att ved sönderdelas eller defibreras mekaniskt till pappersmassa för papperstillverkning. Mekaniska framställningsmetoder för pappersmassa innebär således att ved i form av stockar eller flis i huvudsak bearbetas mekaniskt, i raffinörer (från flis) eller med slipstenar (från stockar), så att fibrerna skiljs från varandra. Mekanisk pappersmassa kan också blekas för att öka ljusheten på papperet genom så kallad ligninbevarande blekning. Mekanisk massa framställdes redan på 1840-talet i form av slipmassa och pappersmassa framställd i så kallade träsliperier blev dominerande som råvara för papperstillverkning. Senare började kemiska tillverkningsmetoder att ta över marknaden för flera papperskvaliteter. Ännu vid sekelskiftet 1900 fanns det ett 100-tal träsliperier i Sverige. Idag är antalet träsliperier få, men mekaniska tillverkningsprocesser med utnyttjande av raffinörer spelar fortfarande en viktig roll i massa- och pappersindustrin, speciellt för tidnings- och journalpapper samt för kemimekaniska massors applikationer i kartong och mjukpapper. Mekanisk massaframställning ger en helt annan typ av massa än de kemiska framställningsmetoderna (sulfit- och sulfatprocessen). De kemiska metoderna ger papper med högre styrka och massor som kan blekas till högre ljusheter jämfört med mekaniska massor. Men en fördel med mekaniska tillverkningsmetoder är att de ger ett högt utbyte - mellan 90 och 98 procent, vilket betyder att så gott som all vedråvara utnyttjas. Sulfatprocessen har ett utbyte på endast omkring 50 procent, och kräver således nästan dubbelt så mycket ved som mekaniska metoder för samma mängd massa. En annan fördel med mekaniska massor är att de lämpar sig utmärkt för tidnings- och journalpapper dels på grund av fördelaktiga absorptionsegenskaper för tryckfärger, dels på grund av hög opacitet vid låga ytvikter. Vidare kan kemimekaniska massor ge ark med hög styvhet, vilket gör dessa massor lämpliga som mittskikt i kartong för att ge hög styvhet, vilket eftersträvas i till exempel mjölkkartong. Mekaniska metoder ger alltså högt utbyte vilket samtidigt innebär att allt lignin finns kvar i massan och papperet. Lignin modifieras av solljus och detta medför att papper från mekaniska massor relativt snabbt gulnar och bli skört (att tidningspapper gulnar i solen är bekant för de flesta). Mekaniska massor kan blekas med väteperoxid eller ditionit, men ljusheten höjs härvid måttligt och eftergulning kan inte förhindras eftersom ligninet finns kvar i massa. Mekanisk pappersmassa används därför främst till pappersprodukter med relativt kort livslängd, såsom tidningspapper, pocketböcker, telefonkataloger och olika broschyrer, men också för bestrukna papperskvaliteter för journalpapper och kataloger samt som mittskikt i kartong för att ge styvhet. Dessa pappersprodukter återvinns i relativt hög omfattning, vilket medför att mekaniska massor ofta förekommer i returpapper och som returfiber för papperstillverkning. Detta slag av returfiber används framför allt i produktion av enklare kartong, för tidningspapper samt för mjukpapper. Det finns ett antal olika mekaniska framställningssätt för pappersmassa enligt följande. Stenslipmassa (stone groundwood pulp, SGW) framställs genom att veden pressas mot en roterande sten. Stenens korn tränger in i vedytan, vilket får till följd att fibrerna genom komprimering, uppvärmning och skjuvning frisätts. Tryckslipmassa (pressurised groundwood pulp, PGW) framställs på samma sätt som ovanstående metod, men slipzonen är innesluten i ett ångfyllt trycksatt rum, vilket gör processen mera effektiv och medför energibesparingar. Raffinörmassa (refiner mechanical pulp, RMP) tillverkas genom att flis förs in mot centrum av en raffinör med två malskivor. Den ena skivan roterar medan den andra är stationär eller roterar åt motsatt håll. Flisen kastas av centrifugalkraften utåt mot periferin och bearbetas till pappersmassa.
