Riddarroman
Riddarroman eller riddarepos är en typ av medeltida, europeisk skönlitterär berättelse på vers (epos) med riddare som huvudperson. Den internationella termen romans är fransk eftersom genren uppstod på det fornfranska språket i Frankrike i början av det andra årtusendet och till en början avsåg litteratur skriven på Romanska språk sprungna ur vulgärlatinet. Litteratur på occitanska, medeltida spanska och italienska samt "normandisk engelska" följde innan genren togs upp i germanskpråkiga riken. Genren har höviska motiv, vanligen med riddare och damer, fabeldjur som drakar, och kan vid sidan av ambitionen att underhålla även ha haft ett fostrande syfte. Den är en direkt föregångare till renässansens hjältelitteratur (och till renässansens riddarsatirer) samt till stor del förebild för den moderna hjälteromanen inom fantastiken. Karaktärerna var mycket statiska och riddarromanerna anses ha spelat en fostrande roll och visat hur en god riddare bör handla och vara. Ett centralt motiv är motsättningen mellan den höviska sublimiteten och den ohöviska naturligheten. En framstående författare var hovdiktaren Chrestien de Troyes som bland annat skrev Parsifal och Riddaren med kärran. Tristan och Isolde är en berömd roman breton liksom Robin och Marion av Adam de la Halle. De flesta författarna tycks ha varit hovskalder. De första riddarromanerna i Sverige var Eufemiavisorna från 1300-talets början, Herr Ivan, Hertig Fredrik av Normandie och Flores och Blanzeflor (1312). De nordiska riddarromanerna skilde sig från de kontinentala, framför allt vad beträffar de könsroller som förmedlades. romans bretons, (bretonsk roman) inspirerade av keltiska legender (Tristan och Isolde från respektive Kung Arthur var typiskt återkommande motiv som blommade upp under sent 1000-tal / tidigt 1100-tal). romans antiques, forntidsromanen – skrevs på medeltiden men inspirerades och lånade material från forntiden och antiken och var inspirerad av den klassiska epiken (som till exempel Illiaden och Odysséen är exempel på). romans d'adventure (äventyrsromaner) utspelade sig i exotiska miljöer. Den svenska litteraturen. Från forntid till frihetstid, red. Lars Lönnroth och Sven Delblanc 1993.
Odysseus (roman)
Odysseus (engelska: Ulysses, efter namnets romerska variant) är en roman av James Joyce som utgavs år 1922. Den anses av många vara 1900-talets mest inflytelserika litterära verk, inte minst beroende på de innovativa inre monologer (på engelska stream of consciousness) som förekommer i romanen. Handlingen utspelar sig den 16 juni 1904 i Dublin. Den tar sin början i ett gammalt torn vid havet där Stephen Dedalus tillfälligt bor ihop med medicinstudenten Buck Mulligan. Stephen undervisar vid en skola, fördjupar sig i litteraturen och skriver artiklar. Han plågas av samvetskval för sitt beteende vid sin mors dödsbädd. Vid ett besök på biblioteket under dagen spekulerar han i långa utläggningar om Shakespeares förhållande till sin far. Leopold Bloom, som bor på 7 Eccles Street i Dublin, börjar dagen med att laga frukost till sin otrogna hustru Molly. Han går därefter ut och bevistar vännen Paddy Dignams begravning, där han tänker på sin son Ruby som dog när han var elva dagar. Under sin fortsatta vandring genom staden möter han bland andra den unga Gerty MacDowell, som han känner sig dragen till. Stephen och Bloom, som redan mötts två gånger under dagen, träffas slutligen på en bordell där Stephen, i vilken Bloom tycker sig se sin son Ruby, blir berusad. På bordellen möter Bloom en bordellvärdinna som kan sägas motsvara Homeros Kirke. Efter att ha upplevt fruktansvärda fantasier och mardrömmar tar Bloom med Stephen till sitt hem, men Stephen vill inte stanna där över natten. Romanen slutar med Molly Blooms berömda inre monolog. Joyce var redan i barndomen fascinerad av Odysseus-myten. I skolan skrev han en uppsats om Odysseus med titeln Min favorithjälte. 1906 påbörjade han en berättelse med titeln Ulysses in Dublin som en tänkt titelnovell för det som skulle bli novellsamlingen Dublinbor. Idén växte snart till ett romanprojekt och 1914 påbörjade han på allvar att skriva den väldiga romanen. Verkets titel syftar på den antika hjälten Odysseus och romanen innehåller en lång rad paralleller till Homeros epos Odysséen. Handlingen utspelar sig dock i Dublin den 16 juni 1904 och hellre än hjälteglorior och sjöfärdsstrapatser väljer Joyce att socialrealistiskt skildra vardagliga människor med naturbehov i en smutsig stad. Joyces tanke var att staden Dublin och romanens alldaglige antihjälte Leopold Bloom skulle framstå som universella representanter för hela mänskligheten. Parallellerna till Odysséen är inte på långa vägar den enda tematik som Joyce vävt in i verket, som innehåller en stor mängd mytologi, symbolism och filosofi. En rad schemata har utvecklats av litteraturvetare för att hålla reda på olika tematiska aspekter kapitel för kapitel (motsvarande delar i Odysséen, kroppsliga organ, metaller, sjukdomar, textgenrer, etc.). Verket har fått rykte om sig att vara osedvanligt svårtillgängligt för vanliga läsare, men det gäller knappast romanen i sin helhet, berättarstilen skiftar markant från kapitel till kapitel, och varje kapitel kan läsas som en bok i sig. Odysseus ansågs vara obscen i författarens hemland, och han blev tvungen att korsa Engelska kanalen för att hitta någon som var villig att ge ut den, nämligen Sylvia Beach som ägde boklådan Shakespeare and Company i Paris. Boken trycktes av Maurice Darantière i Dijon och gavs ut på Joyces fyrtioårsdag den 2 februari 1922. Joyce delade in romanen i 18 kapitel. Vid en första anblick kan romanen tyckas vara kaotisk och ostrukturerad men följer i själva verket en noggrant genomarbetad struktur. Varje kapitel har sitt eget tema, unika berättarstil och speciella kopplingar till Odysseus-myten. Odysseus indelas i tre huvudavsnitt. Beundrare av Odysseus firar Bloomsday den 16 juni varje år, bland annat med uppläsningar och dramatiseringar ur romanen och rundvandringar i Dublin. Vissa äter även njure eftersom en sådan steks och äts i romanen. I Odysséen, kapitel 4–15, följer läsaren den till personligheten föga Odysseusliknande Leopold Blooms irrfärder genom Dublin.
Roman
Att definiera romanen har visat sig vara svårt, och har sysselsatt många litteraturvetare och filosofer, bland andra Michail Bachtin, Georg Lukács och Guido Mazzoni. Den svenske litteraturvetaren Staffan Björck väljer att i Romanens formvärld avstå från att ge en absolut definition av begreppet, eftersom han menar att en tillräckligt vid definition måste bli så omfattande att den är meningslös. I Det dialogiska ordet menar Michail Bachtin att romanen är den enda genren som fortfarande utvecklas, och att det är en av anledningarna till att den är så svår att teoretisera kring. Han noterar också att majoriteten av all poetik därför undviker romanen, bland annat Aristoteles, Horatius och Nicolas Boileau. Han försöker ändå att uppställa tre kriterier för vad som kännetecknar en roman. Bachtin försöker även visa romanens särdrag genom att jämföra den med eposet, och noterar några skillnader, som kan uttryckas som följande. Georg Lukács har beskrivs som en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare, och hans verk Theorie des Romans utgör hans sista betydande förmarxistiska verk. Även Lukács närmar sig romanens särdrag genom att jämföra den med eposet. Mycket av hans fokus ligger på vad de två respektive genrerna skildrar. Han menar att romanen tvingas fram ur "hålen i fasaden", medan det enda som skymtar i eposet är "glädje och ljus". Eposet kan bara beskriva det som redan är fritt från bojor, medan romanen beskriver själva bojorna. Romanen, menar Lukács, är bättre än eposet på att skildra en totalitet i en besvärlig tid. Eposet kan varken skildra brott eller galenskap. Romanens huvudkaraktärer och hjältar blir därmed i hög grad sökare, snarare än färdiga typer. I eposet är temat inte en individs öde, utan en gemenskaps, medan romanens tema i hög grad är individens öde. Lukács menar därför att Dante Alighieri med Den gudomliga komedin utgör övergången från epos till roman, eftersom verket är komplett och distanserat men ändå med en tydlig individs öde. Ett antal litteraturvetare och andra humanistiska forskare har studerat romanens förhållande till verkligheten, samhället, historien eller andra liknande kategorier, och hur dessa har påverkats av varandra. Dessa inkluderar bland annat Benedict Anderson, P. D. Tobin, Marina MacKay och Doris Sommer. Anderson i sin Imagined Communities, till svenska översatt som Föreställda gemenskaper, ger exempel på romaner i flera delar av världen (bland annat Filippinerna, Indonesien och Mexiko) och hur de genomgår stora förändring under 1800-talet, där den nationella eller kulturella gemenskapen blev allt tydligare framställd, på ett sätt som i sin tur också bidrog till att formera en nationell identitet. Istället för, som tidigare varit klassiskt, ett fokus på en snäv krets av figurer som alla är relaterade och bundna till varandra börjar en mångfald av röster göras hörda: i José Joaquin Fernandez de Lizardi exempelvis förekommer i det sociologiska landskapet "sjukhus, fängelser, avlägsna byar, kloster, indianer, negrer – utan att det är en tour du monde. Horisonten är kraftigt begränsad: till koloniala Mexiko." Anderson lyfter att betydelsen är att insikten om en kulturell gemenskap som definieras av nationen börjar göra sig gällande i romaner. Även Marina MacKay lyfter hur romanen i sin struktur låter en del av något stå för helheten, genom en form av genremässig synekdoke. Fragment tillåts representera något större, vilket i många fall av nationalstatens framväxt under 1800-talet innebar att romanens framväxt blev starkt förknippad med nationalstatens. En gemenskap i en roman, inte sällan en familjeroman, blev ofta till en representation av nationalstaten i sin helhet. Kopplingen mellan familjeromanen och nationalstaten har även Jobst Welge, litteraturvetarprofessor vid Stockholms universitet, argumenterat för.
Romans
Romans (musik) – en sånggenre, oftast solosång till instrumentalt ackompanjemang, alltid i litet till måttligt format. Romans – den internationella termen för en typ av medeltida, europeisk skönlitterär berättelse på vers skriven på ett romanskt språk, se riddarroman. Romans (film) – en svensk dramafilm från 1940 i regi av Åke Ohberg. Romans (2017) – en brittisk film. Romans-sur-Isère – en kommun i departementet Drôme, 45.04639°N 5.0562°Ö / 45.04639, 5.0562 (Romans-sur-Isère). Romans, Deux-Sèvres – en kommun i departementet Deux-Sèvres, 46.3575°N 0.22694°V / 46.3575, -0.22694 (Romans, Deux-Sèvres). Romans, Ain – en kommun i departementet Ain i regionen Auvergne-Rhône-Alpes, 46.11917°N 5.02278°Ö / 46.11917, 5.02278 (Romans, Ain). Saint-Romans – en kommun i departementet Isère i regionen Auvergne-Rhône-Alpes, 45.1167°N 5.3275°Ö / 45.1167, 5.3275 (Saint-Romans). Romans d'Isonzo (kommunhuvudort), Friuli-Venezia Giulia, Provincia di Gorizia, 45.88816°N 13.44187°Ö / 45.88816, 13.44187 (Romans d'Isonzo (kommunhuvudort)). Romans (ort i Italien), Friuli-Venezia Giulia, Provincia di Udine, 45.89943°N 13.01908°Ö / 45.89943, 13.01908 (Romans (ort i Italien)).
Karin Brunk Holmqvist
Karin Margareta Brunk Holmqvist, född 9 juni 1944 i Simrishamn, är en svensk författare. Hon har givit ut tolv romaner som sålts i 1,5 miljoner exemplar bara i Sverige. Debuten skedde med diktverket Nära verkligheten (1996). Romandebuterade gjorde hon med Potensgivarna (1997). Förutom i Sverige så finns hennes böcker utgivna i Tyskland, Frankrike, Danmark, Norge och Finland. Hennes böcker ges ut av förlaget Bokfabriken. Vid sidan av sitt författarskap har Brunk Holmqvist arbetat som socionom, trollerikonstnär, mannekäng, politiker och filmstatist. År 2021 tilldelades hon Piratenpriset för sitt författarskap. 1996 – Nära verkligheten (dikter). 1997 – Potensgivarna (roman). 1999 – Stenhimlen (roman). 2001 – Om mintgrodor och förlorade illusioner (radiokrönikor 1998–2001). 2005 – Rapsbaggarna (roman). 2006 – Villa Bonita (roman). 2007 – Mintgrodornas återkomst (krönikor). 2008 – Sirila gentlemen sökes (roman). 2009 – Rosa elefanter (roman). 2011 – Kaffe med musik (roman). 2012 – Surt sa räven om rabarberna (roman). 2012 – Skogsnävan (ljudnovell). 2014 – Kranvridarna (roman). 2015 – Akutbjällran (roman). 2017 – Majken Minröjare (roman). 2018 – Tango i tabernaklet (roman). 2019 – Damen med bysten (roman). 2020 – Lättklätt i tryckkammaren (roman). 2021 – Kyss Karlsson i nacken (roman). 1988 – Vargens tid (medverkande).
Thomas Hardy
Thomas Hardy, född 2 juni 1840 i Higher Bockhampton (del av Stinsford) i grevskapet Dorset, död 11 januari 1928 i Dorchester i Dorset, var en brittisk författare. Hans far var murare och även en mycket musikalisk man, faderns musikaliska intresse gick i arv till sonen. Hardys mor, som kom från synnerligen fattiga förhållanden, var en viljestark kvinna som bar på ambitioner att hennes barn skulle nå långt och hon var mycket litterärt intresserad. Hardy fick en god skolutbildning, lärde sig de klassiska språken grekiska och latin, och som 16-åring började han som lärling hos en arkitekt i Dorchester (hans romaners Casterbridge) och sedan i London. Redan i unga år började han skriva dikter, men vågade inte publicera dem. Han var ändock fast beslutad att bli författare. Hans första roman refuserades av tre olika förlag, men 1872 slog han igenom med Under the Greenwood Tree (I grönan skog). Redan 1871 debuterade han dock med romanen Desperate remedies, en ganska banal intrigroman i Wilkie Collins då populära stil. Sedan han 1874 gift sig med Emma Gifford och återvänt till Dorset (hans romaners Wessex), där han sedan stannade resten av sitt liv, ägnade han sig åt sitt författarskap på heltid. Med Far from the Madding Crowd (1874, Fjärran från vimlets yra) åstadkom han sitt första betydande verk, men rustika personager och scenerier i den stil som skulle bli hans, men ännu utan den mörkt pessimistiska filosofi, som präglar hans senare verk. Tydligt kom den till synes först i The return of the native (1878, Heden), där idyll och tragik kombinerats och där hans fatalistiska uppfattning av människolivet var färdigformad. En alltmera mörknande tragisk stämning utmärker de största av hans följande prosaverk: The Mayor of Casterbridge (1886, Borgmästaren i Casterbridge), Tess of the d'Urbervilles (1891, Tess av släkten d'Urberville) allmänt ansedd som hans främsta roman, och Jude the Obscure (1896, Jude Fawley), där mörkret blir allt uppslukande. Novellsamlingarna Wessex tales (2 band, 1888-1889), A group of noble dames (1891, En grupp förnäma damer) och Life's little ironies (1894, Tillfälligheternas spel) hör alla liksom de flesta av hans mer kända romaner Wessexgruppen, av honom själv rubricerade som berättelser om karaktär och miljö. Missnöjd med det ljumma mottagandet av Jude the Obscure började Hardy vid 58 års ålder en ny karriär som poet med Wessex Poems (1898), vars dikter dock huvudsakligen skrivits tidigare. Därefter följde Poems of the past and present (1901). Bland hans övriga diktverk märks Time's laughingstocks (1910), Satires of circumstance (1916), Moments of vision (1917), Late lyrics and earlier (1922), samt Human shows (1925). Sitt främsta poetiska verk åstadkom han i The dynasts (3 band, 1904-1908), ett till omfång och poetisk vision lika gigantiskt läsdrama, där i mångskiftande belysning Napoleonkrigens Europa målas och kommenteras. Den dramatiska formen upptog han åter i The famous tragedy of the Queen of Cornvall (1923), där Tristan och Isoldes saga i koncentrerad form återges. Flera av hans romaner har filmatiserats och gjorts till populära TV-serier och filmer, däribland, The Mayor of Casterbridge, Tess of the d'Urbervilles (Tess) och Jude the Obscure. Hans största framgång var Tess av d'Urberville, med undertiteln En ren kvinna. Denna gav upphov till en opinionsstorm i England - hur en förförd kvinna samtidigt kan betraktas som "ren" - och läsekretsen splittrades i två starkt oeniga grupper: de som ansåg att Tess sorgliga öde var precis det hon förtjänade och de som betraktade henne som ett oskyldigt offer. Även Jude the Obscure vållade en läsarstorm. Vid sin död 1928 var Hardy en av Englands mest uppskattade och respekterade författare, på många sätt mer populär än Charles Dickens. Tess af släkten d'Urberville: en renhjärtad, äkta kvinnas roman (Tess of the d'Urbervilles) (översättning Vera von Kræmer, Bonnier, 1900). Ny översättning av Kerstin Wenström, B. Wahlström, 1931, med titeln Tess.
