Ingrid Bergman (olika betydelser)
Ingrid Bergman kan avse någon av följande. Ingrid Bergman (1915–1982), skådespelare. Ingrid von Rosen (1930–1995), hustru till regissören Ingmar Bergman, filmarbetare. Ingrid Bergman (politiker) (1925–2019), socialdemokratisk riksdagsledamot.
Film i Tsarryssland
Tsarrysslands filmhistoria tar upp utvecklingen i rysk film från filmens introduktion 1896 fram till oktoberrevolutionen 1917. Den första filmvisningen i Ryssland anordnades av bröderna Lumière, och ägde rum i Moskva och S:t Petersburg i maj 1896. Samma månad spelades den första ryska filmen in, av Lumières kameraman Camille Cerf. Den visade kröningen av Nikolaj II i Kreml i Moskva. De ryska filmerna visades huvudsakligen i hyrda teaterbyggnader. Efter Lumière kom representanter från Pathé och Gaumont att öppna kontor, och i slutet av 1800-talet hade de kommit igång med filmproduktion för den ryska publiken. Riktiga biografer hade nu byggts, och utländska filmdistributörer tog över försäljningen till förevisarna, men då, 1908, producerade Aleksandr Drankov den första ryska spelfilmen, Stenka Razin, som baserades på händelser ur populära folkvisor och regisserades av Vladimir Romashkov. Ladislas Starevich gjorde Rysslands första animerade film (och den första stop motionfilmade dockteatern med story) 1910 – Lucanus Cervus. Han fortsatte med animerade filmer (varav några har bevarats och till och med finns utgivna på DVD) fram tills han emigrerade till Frankrike efter oktoberrevolutionen 1917. För sina arbeten dekorerades han av tsaren 1911. Konkurrensen från franska, amerikanska, tyska, danska, brittiska och italienska bolag, som distribuerade respektive lands filmer till de förväntansfulla ryssarna, ökade, men den inhemska filmindustrin utvecklades så pass snabbt de följande fem åren att det enbart under 1918 producerades 129 fullängdsfilmer, även om många av dem var, jämfört med utländska filmer, relativt korta. 1912 startades filmstudion Chanzjonkov, och Ivan Mozzjukhin gjorde där sin första film, en spelfilm på 2000 meter med namnet Oborona Sevastopolja ("Försvaret av Sevastopol"). Samma år introducerade ett tyskt bolag verksamt i Ryssland, regissören Jakov Protazanov för världen, och hans Uchod velikovo startsa ("Den gamle mannens bortgång"), en biografisk film om Lev Tolstoj. Tsar Nikolaj gjorde själv en del "hemmafilmer" och lät inreda en filmsal öppen för allmänheten. 1913 skrev han dock att film var "ett meningslöst ämne...även lite skadligt...dumheter...vi borde inte lägga någon tid på sådana bagateller". Tsaren lät ge en del specialassistans åt skaparna av Försvaret av Sevastopol samt ytterligare några få filmer med liknande, patriotiska teman, men för övrigt låg filmindustrin utanför statens intresse, både vad gällde bidrag och kontroll. Det fanns endast ett fåtal censurbestämmelser för nationell film – som att inte göra film om tsarerna, men i övrigt hade filmmakarna stor frihet i vad de producerade för publiken, de lokala myndigheterna var ofta mer stränga vad gällde censur och totalförbud. Detektivfilmer var populära, även olika former av melodramer gick hem. Så kom den ryska revolutionen, mitt under pågående krig. Med en publik som alltmer vände sig mot tsaren, började filmproducenterna efter februarirevolutionen göra ett antal filmer med "antitsariska" teman. Dessa, tillsammans med den vanliga dosen detektivfilmer och melodramer, fyllde biograferna då gatorna inte fylldes av revolutionärer. Förstörelsen av infrastrukturen i de största städerna, den svaga krigströtta ekonomin, lokala sovjeters övertagande av landsbygdens biografer och en del filmarbetares ogillande av kommunismen, ledde till att den ryska filmindustrin mer eller mindre var borta när Vladimir Lenin, den 8 november 1917, utropade ett nytt land, Ryska sovjetiska federativa socialistrepubliken. Den sista mer betydande ryska filmen, färdigställd 1917, Fader Sergius, fick den första filmpremiären ett år senare, i det nya landet Sovjetunionen.
Turkiets filmhistoria
Turkiets filmhistoria har spelat en viktig roll i den turkiska kulturen. De senaste åren har landets filmindustri blomstrat, och levererat många kvalitetsfilmer till publiken i Turkiet, till de turkiska minoriteterna i Europa, och i sällsynta fall, till USA. Yeşilçam ("Grön tall") är för den turkiska filmen vad Hollywood är för den amerikanska. Yeşilçam har fått sitt namn efter gatan Yeşilçam i Beyoğludistriktet i Istanbul där många skådespelare, filmregissörer och andra filmarbetare bodde. Det fanns även många filmstudior i området. Från 1950- till 1970-talet producerade Yeşilçam 250–300 filmer om året, vilket gjorde den till en av de största filmindustrierna i världen. När televisionen slog igenom gick det utför med filmindustrin, men de senaste åren har inneburit ett återuppstående för den turkiska filmen, som konstform men också ur en kommersiell synvinkel. Turkiets filmproduktion har genomgått samma utveckling som många andra nationella filmindustrier under 1900-talet. Produktionen av film var ojämn fram till 1950-talet, och filmmarknaden styrdes i stort sett av några få importföretag som kämpade för dominans i de folkrikaste och lönsammaste städerna som Istanbul och Izmir. Biograferna visade sällan lokalt producerad film och större delen av utbudet bestod av film från den starkare filmindustrin i väst, speciellt från USA, Frankrike, Italien och Tyskland. Dessa importörer gjorde då och då några halvhjärtade försök att göra filmer i Turkiet, eftersom de kunde lita på sitt distributionsmonopol och biografkedjor som garanterade dem att få tillbaka de satsade pengarna. Mellan åren 1896 och 1945 gjordes mindre än totalt 50 filmer, alltså mindre än en film om året. Jämfört med de tusentals filmer som importerats och visats under samma period, blir det svårt att tala om en förekomst av filmproduktion i Turkiet innan 1950-talet. Detta kom dock snabbt att ändras efter andra världskriget. 1952 producerades totalt 49 filmer, alltså mer än vad som gjorts dittills i hela filmhistorien. Under 1960-talet blev Turkiet det femte största landet inom filmproduktion i världen, och den årliga filmproduktionen kom upp i 300 i början av 1970-talet. Jämfört med många andra länders filmhistoria ses Turkiets filmindustri efter 1950-talet fortfarande som en bravad. På 60-talet och 70-talet, var svensken Eva Bender en stjärna av turkisk film. Effekten av TV och video som de nya, populära massmedierna och det politiska tumultet på 1970-talet (ofta i samband med svåra ekonomiska kriser) orsakade en stor nedgång i biljettförsäljningen, vilket i sin tur ledde till att en lång kris startade omkring 1980 och som fortsatte in på 1990-talet. Från 1966 sjönk antalet sålda biljetter från 90 miljoner till 56 miljoner 1984 och endast 11 miljoner 1990. Samtidigt sjönk antalet biografer från omkring 2000 år 1966, till 854 år 1984, och 290 år 1990. Under 1990-talet låg produktionstakten på mellan 10 och 15 filmer per år, varav hälften inte kom upp på biograferna. Sedan 1995 har antalet filmer dock återigen ökat. Efter år 2000 har den årliga biljettförsäljningen nått 20 miljoner och sedan samma år har också antalet biografer ökat, till att idag uppgå till ungefär 500 stycken. Idag drar turkiska filmer miljonpublik och toppar tittarlistorna, och säljer också oftast mer biljetter än utländska filmer. Det är dock svårt att tala om en filmindustri, eftersom de flesta filmerna görs som privatprojekt av regissörer som annars arbetar för televisionen, reklam eller teater. Utomlands distribueras dessa filmer av utländska bolag, som Warner Brothers och United International Pictures. Den stora tekniska utvecklingen hos dessa bolag var dock en anpassning till de stora västerländska bolagen vars filmer de importerade. Ett exempel är starten av dubbningsstudion Marmara i början av 1930-talet, då de västerländska filmstudiorna slutat göra stumfilm, vilket drev på de importberoende bolagen att själva göra egna filmer.
Der Fragebogen
Der Fragebogen ("frågeformuläret") är en självbiografisk roman från 1951 av den tyske författaren Ernst von Salomon. Den utgår från den avnazifieringsblankett som militärregeringen efter andra världskriget tvingade alla tyskar med någon form av ansvarsposition att fylla i. Salomons utförliga svar om sin politiska bakgrund, medlemskap i olika organisationer med mera ger en skildring av Tyskland under mellankrigstiden, andra världskriget och den omedelbara efterkrigstiden. Boken blev snabbt populär i Tyskland och hade inom några år nått sexsiffriga försäljningsbelopp. Den har kontinuerligt fortsatt att ges ut i nyupplagor. Den finns bland annat översatt till engelska och franska. Salomon svarar på blankettfrågor och berättar om sin tid som kadett i Weimarrepubliken och tiden som frikårsman. Han berättar om strider i Baltikum och sin inblandning i mordet på utrikesminister Walther Rathenau. Salomon återger sina erfarenheter från 1930-talets Frankrike, som filmarbetare i NS-Tyskland, krigsslutet som han tillbringade i Bayern med sin judiska flickvän, samt hur han efter kapitulationen blev torterad i ett amerikanskt fångläger.
Tvillingfilmer
Med tvillingfilmer åsyftas två filmer med samma eller likartad handling som produceras samtidigt på två olika filmbolag. Detta kan leda till en kapplöpning mellan produktionerna om vilken film som först når publiken. Termen trillingfilmer förekommer när fenomenet uppstår och omfattar tre filmer. Orsaken till tvillingfilmer kan vara industrispionage, symptom på idétorka, att filmarbetare byter filmbolag eller att samma manus kommer till olika filmstudior. En annan förklaring är att filmerna är en konsekvens av strömningar i tiden och aktuella händelser: kometer, vulkanutbrott, reality-TV, terrorattacken 11 september 2001, 500-årsdagen för Columbus upptäckter. Exempel på tvillingfilmer. Exempel på trillingfilmer och fler än 3 liknande filmer. I Sverige är tvillingfilmer ovanliga. En orsak tros vara att det görs mycket få större filmer utan stöd från Svenska Filminstitutet vars filmkonsulenter förhindrar uppenbara dubbletter. Maud Nycander och Kristina Lindström påbörjade ungefär samtidigt arbetet med varsin dokumentär om Astrid Lindgren. Nycander blev senare tvungen att lägga ned sitt projekt eftersom Sveriges Television, som var medfinansiär till konkurrenten Lindströms film, vägrade lämna ut sitt material till Nycander. Saturday Night Fever (1977) och Thank God it´s Friday (1978). Plutonen (1986) och Full Metal Jacket (1987). Farligt begär (1988) och Valmont (1989). K9 (1989) och Turner och Hooch (1989). Robin Hood: Prince of Thieves och Robin Hood (1991). 1492 (1992) och Christopher Columbus (1992). Tombstone (1993) och Wyatt Earp (1994). Braveheart (1995) och Rob Roy (1995). Dante's Peak (1997) och Volcano (1997). Kundun (1997) och Seven Years in Tibet (1997). Prefontaine (1997) och Without Limits (1998). Antz (1998) och Ett småkryps liv (1998). The Last Days of Disco (1998) och 54 (1998). Armageddon (1998) och Deep Impact (1998). Rädda menige Ryan(1998) och Den tunna röda linjen (1998). The Truman show (1998) och EDtv (1999). End of Days (1999) och Stigmata (1999). Entrapment (1999) och The Thomas Crown Affair (1999). Scary Movie (2000) och Shriek If You Know What I Did Last Friday the Thirteenth (2000). Mission to Mars (2000) och Red Planet (2000). Wonder Boys (2000) och Finding Forrester (2000). Heist (2001) och The Score (2001). Hitta Nemo (2003) och Hajar som hajar (2004). Madagascar (2005) och The Wild (2006). United 93 (2006) och World Trade Center (2006). The Cave (2005) och The Descent (2005). Garden State (2004) och Elizabethtown (2005). Happy Feet (2006) och Surf's Up (2007). Capote (2006) och Infamous (2006). The Prestige (2006) och The Illusionist (2006). Bottle Shock (2008) och Judgment of Paris. Killing Pablo och Escobar. Chasing Liberty (2004) och First Daughter (2004). Iron Eagle (1986) och Top Gun (1986). Jurassic Park (1993) och Carnosaur (1993). Deep Rising (1998) och Virus (1999). Déjà Vu (2006) och Next (2007). The Road (2009) och The Book of Eli (2010). Powder (1995) och Phenomenon (1996). Toy Story (1998) och Small Soldiers (1998). Johnny Mnemonic (1995) och Strange Days (1995). Independence Day (1996) och The Arrival (1996). V for Vendetta (2006) och Children of Men (2006).
Film
Den 2 februari 2000 görs den första digitala filmvisningen i Europa, genom Philippe Binant, med DLP CINEMA-teknik av Texas Instruments. De flesta filmer är inspelade efter ett manus, med skådespelare som framför manusets dialog och handlingar. Regissören styr över agerandet, som bevaras med hjälp av kameror och diverse ljudutrustning. Resultatet i form av scener, klipps ihop till en helhet, som ofta avses att visas på biograf eller på tv. Det finns dock andra typer av filmer, såsom animerad film där de enskilda stillbilderna utgörs av teckningar eller avfotograferade modeller, och dokumentärfilm där avsikten är att avbilda verkligheten. Numera är filmindustrin en av världens största industrier, med Hollywood i USA och Bollywood i Indien i spetsen. Under inspelningen är det regissören som har det övergripande konstnärliga ansvaret och står för huvuddelen av personregin. Det kan också finnas en regiassistent och/eller en inspelningsledare som har till uppgift att koordinera skådespelare, statister, ljud, bild, och resten av teamet. Efter inspelningen klipps de filmade tagningarna ihop, ljudeffekter och musik läggs till. När allt efterarbete är klart görs visningskopior för distribution. Biografvisningen får en allt mindre betydelse, många filmer går direkt till DVD och Blu-ray, följt av kabel-TV och TV. Förutom en films skådespelare, statister och stuntmän arbetar en mängd människor med att framställa en film. Regissören har det övergripande konstnärliga ansvaret för filmen. Han eller hon iscensätter det filmmanus som manusförfattaren har skrivit, och har övertygat en producent att producera filmen, eller har blivit anställd av producenten för att göra det. Scenografen är konstnärlig utformare av filmens fysiska miljö, rekvisitören förser skådespelarna med deras rekvisita och kostymtecknare designar skådespelarnas kläder. Bland de filmarbetare som arbetar med att tekniskt framställa filmen finns till exempel filmfotografen, elektrikern och ljudteknikern. För animerad film är regissören huvudanimatör, men har vanligen också en mängd andra animatörer till sin hjälp. När filmmediet uppfanns av bland andra Thomas Alva Edison 1892, var bredden på filmremsan 35 mm. 1909 enades industrin om 35 mm som standard. På remsan exponeras bilderna i kameran, men det finns också utrymme för de perforerade hål (vanligtvis fyra för varje ruta) som behövs för att mata filmen framåt i kameran eller projektorn. När ljudfilmen kom, användes också en del av remsan för ett optiskt ljudspår, och senare för ett magnetiskt ljudspår. År 1923 introducerade Eastman Kodak ett mer ekonomiskt filmformat – 16 mm. Förutom att det gick åt mindre film, var kameran betydligt lättare att bära och 16 mm slog därför igenom som dokumentär- och reportageformat. Innan videobandspelaren uppfanns, var 16 mm televisionens främsta bildbärare. År 1932 använde Eastman Kodak 16 mm film som bas för ett filmformat inriktat på amatörfilmare. Kameran exponerade bara den ena halvan av remsan i kameran. När rullen var slut, vändes filmen för att den andra halvan skulle kunna exponeras. Vid framkallningen delades sedan 16 mm-filmen i två, varvid det nya formatet 8 mm uppstod. Med tanke på processen kallades också formatet dubbel 8. År 1965 utvecklades amatörformatet med en film som hade bredden 8 mm redan i kameran. Genom att göra perforeringshålen mindre, kunde det nya formatet använda en större del (cirka 40 %) av remsan åt den exponerade bilden. Två olika format introducerades: super 8 och singel 8. Skillnaden var att filmen i super-8 låg i en kassett på en enda (s.k. koaxial) rulle medan den i singel 8 låg på två rullar. Det betydde att singel 8-filmen kunde backas i kameran för effekter som övertoningar, medan detta var nästan omöjligt med super-8-kassetten. Trots det blev super 8 det överlägset populäraste amatörmediet ända till den portabla hemvideon slog igenom.
