Filmare
Filmare eller filmskapare är ett övergripande begrepp för personer som arbetar med film specielt spelfilm. Filmare arbetar med film inom ett eller flera yrken bland annat filmregissör, filmproducent, filmfotograf eller filmklippare.
Internationella dokumentärfilmsfestivalen i Amsterdam
Internationella dokumentärfilmsfestivalen i Amsterdam (IDFA) är världens största filmfestival för dokumentärfilm. Festivalen arrangeras årligen sedan 1988. IDFA sätter den så kallade kreativa dokumentären i centrum. Festivalen väljer framförallt ut filmer där filmaren på ett idérikt, nyskapande och filmisk sätt skildrar ämnen som är intressanta och relevanta för dagens samhälle. Festivalen delar ut sex priser för bland annat bästa långa och bästa korta dokumentär samt ett publikpris och ett ungdomspris. Parallellt med själva huvudfestivalen arrangeras diverse sidoprogram och workshops samt en marknad och ett filmforum kallat Docs. Docs är Europas största forum för presentation (pitch) och medfinansiering av dokumentärfilmsprojekt. Svenska filmare som tilldelats pris vid festivalen är bland annat Erik Strömdahl med filmen Samlaren (1990), Erik Gandini med Surplus - Terrorized into being consumers (2003) och Hanna Heilborn och David Aronowitsch med kortfilmen Slavar (2008). År 2015 fick Jerzy Sladkowski priset för bästa långflmsdokumentär för Don Juan.
Svenska humanistiska förbundet
Svenska Humanistiska Förbundet (SHF), är en politiskt och religiöst obunden sammanslutning av lokalförbund som arbetar med humanistisk bildning. Förbundets mål är att hålla de humanistiska idealen från antiken och renässansen levande. Humanism ska enligt förbundet förstås som vidsyn och tolerans, människovärde, tro på bildning som bas för välöverlagda beslut. Förbundet har också en ursprunglig syn på sekulär humanism formulerad i det första Humanist Manifesto från 1933, som innebär att man kan vara troende men vill hålla isär religion och vetenskap. SHF distanserar sig från den ateistiska betydelse som associeras med förbundet Humanisterna. Förbundets åsikter utvecklas i Om humanismen – en upplysningsskrift av tidigare ordföranden Anders Björnsson. Svenska Humanistiska Förbundet består av cirka 35 lokalt verksamma förbund (ibland kallade föreningar, samfund, sällskap). Det sammanlagda medlemsantalet uppgår till 3 000. Förbundet har säte och stämma i Stockholm, men vart tredje år äger årshögtiden rum i någon annan stad i landet. Förbundet bildades 1896. Grundare och förste ordförande var universitetsläraren och professorn i praktisk filosofi vid Uppsala universitet Carl Yngve Sahlin. Förbundet delar årligen ut Svenska humanistiska förbundets pris till en "yngre person som har utfört ett lovvärt intellektuellt arbete i sann humanistisk anda". Carl Yngve Sahlin (1896–1914) rektor för Uppsala universitet. Harald Hjärne (1916–1922) ledamot av Svenska Akademin. H.S. Nyberg (1944–1958) ledamot av Svenska Akademin. Elof Ehnmark (1958–1972) docent och chef för Sveriges Radio. Holger Frykenstedt (1975–1992) litteraturprofessor. Per A. Sjögren (1992–1996) förlagschef. Anders Björnsson (1997–2012) chefredaktör. Margareta Attius Sohlman (2012–2016) fil.lic slaviska språk. Katarina Ek-Nilsson (2016– ) fil.dr etnologi. 2000 – Karl G. Johansson, översättare och medeltidsforskare. 2001 – Maria Sellberg, latinlärare. 2002 – Olof Holm, historiker och violinist. 2003 – Kristoffer Lind, bokförläggare. 2004 – Reine Lööf, teaterpedagog. 2005 – Lena Ulrika Rudeke och Lars Sewilius Berg, folkbildare. 2006 – Domino Kai, dramapedagog. 2007 – Tomas Bjelkeborn och Viktor Eriksson, ledare för Institutet för digitala konstarter (IDKA) i Gävle. 2008 – Rebecka Lennartsson, etnolog, fil dr. 2009 – Simon Sorgenfrei, religionsvetare, kulturförmedlare, översättare och litteraturkritiker. 2010 – Marcus Carlsson, filmare, skådespelare, regissör, författare. 2011 – Stina Otterberg, litteraturvetare. 2012 – Ellen Weiss, kyrkomusiker. 2013 – Ola Wikander, teolog,folkbildare. 2014 – Malte Persson, författare, översättare och litteraturkritiker. 2015 – Knutte Wester, skulptör, filmare och videokonstnär. 2016 – Lena Hammargren, översättare och förläggare (Novellix förlag). 2017 – Elin Svahn, översättare. 2018 – Magnus Bremmer, kulturjournalist, litteraturkritiker och litteraturvetare. 2019 – Alva Dahl, översättare och essäist. 2020 – Jesper Blid, arkeolog och arkitekturhistoriker. 2021 – Cecilia Düringer, radiojournalist.
Naturfilm
En naturfilm är en dokumentärfilm som skildrar naturen, ofta med fokus på olika vilda djur. Naturfilmer är ett tema på flera TV-kanaler, bland andra Discovery Channel och Animal Planet. En framstående representant för genren är den brittiske filmaren Sir David Attenborough som under många år har producerat långa serier med uppmärksammade naturfilmer för BBC. Bland svenska naturfilmare kan nämnas Mattias Klum, Jan Lindblad och Sven Gillsäter.
Marie-Louise Ekman
Marie-Louise Ester Maude Ekman, tidigare De Geer och De Geer Bergenstråhle, född Fuchs den 5 november 1944 i Stockholm, är en svensk konstnär och filmare. Hon var åren 2009–2014 chef på Kungliga Dramatiska teatern. Marie-Louise Ekman är dotter till PR-mannen Walter Fuchs och Maude, född Lönnqvist. Ekman gjorde några uppmärksammade fotomodelluppdrag för blivande maken Carl Johan De Geer avseende Mah-Jong-kläder 1966. Hon har sedan debuten 1967 på Galleri Karlsson i Stockholm varit en framträdande gestalt i svenskt kulturliv. Hon var en av de konstnärer som var med i kretsen kring tidningen PUSS. Återkommande teman är relationer, identitet, drömmar, sexualitet/underliv, vardag och populärkultur. Som konstnär har hon arbetat med varierande tekniker, medier och genrer. Förutom måleri, film och TV-serier har hon arbetat med skulptur, barnböcker, affischer, dockskåpsmiljöer, scenografi och skämtteckningar. Hennes filmer och TV-serier handlar ofta om mänskliga relationer – ofta både tragiska och absurda, till exempel TV-serien, Vennerman och Winge och filmen Nu är pappa trött igen. Filmdebut gjorde hon 1976 med Hallo Baby, där hon både stod för manus och spelade huvudrollen. Benny Andersson har ofta svarat för musiken i hennes filmer. Hennes filmiska stil är egensinnig, experimenterande och utmanande, ofta med tämligen stillastående bildspråk, med män i kvinnoroller etc, inte olikt långa videoinstallationer i spelfilmsform. I linje med den experimenterande inriktningen gjorde hon under sin chefstid på Dramaten hösten 2013 webb-TV-serien Den dramatiska asylen med medarbetarna på Dramaten bland annat i rollen som henne själv som teaterchef och filmare, skildrande livet bakom kulisserna på ett egensinnigt dramatiskt sätt, med film- och teatermanuskript, regi och foto av henne själv. Den 23 mars 2014 premiärvisades serien också i långfilmsformat på Dramaten. Marie-Louise Ekman var professor i måleri på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1984–1991, rektor för Kungliga Konsthögskolan 1999–2008 samt VD och teaterchef för Kungliga Dramatiska Teatern 2009–2014. Ekman finns representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Kalmar konstmuseum. Marie-Louise Ekman var gift första gången 1966–1971 med Carl Johan De Geer, andra gången 1971–1980 med Johan Bergenstråhle och tredje gången från 1989 med Gösta Ekman fram till hans död 2017. Under 2017 hade Marie-Louise Ekman sin största utställning över sitt varierande konstnärskap på Moderna museet i Stockholm med uppemot 350 verk inom måleri, skulptur och film. 1968 – Fiskbullar i hummersås. 1970 – Lyckliga skitar. 1977 – Mamma pappa barn. 1983 – Moderna människor. 1986 – Sagan om den lilla flickan och den. 1987 – Fadern, Sonen och Den Helige Ande. 1990 – Den hemliga vännen. 1991 – Duo jag (TV-serie). 1992 – Vennerman och Winge (TV-serie). 1996 – Nu är pappa trött igen. 2005 – Asta Nilssons sällskap. 2013 – Den dramatiska asylen. 2018 – Min sanning (TV-serie). 1993 – I fru Vennermans fall för Kulturhuset, Kilenscenen i Stockholm. 1998 – Godnatt Herr Morris för Kulturhuset, Kilenscenen i Stockholm. 2007 – Gäckanden för Lilla scenen, Dramaten. 2014 – Dödspatrullen för Lilla scenen, Dramaten. 2017 – Försökskaninerna för Stora scenen, Dramaten. 2007 – Prins Eugen-medaljen. 2014 – Natur och Kulturs kulturpris. 2015 – S:t Eriksmedaljen. 2017 – Kungliga priset. 2017 – Per Ganneviks stipendium.
Bo Widerberg
År 1962 kom Bo Widerbergs debattbok Visionen i svensk film. Widerberg var kritisk till den film som hade gjorts i Sverige, inte minst var han kritisk till Ingmar Bergman som han kallade "Vår andes dalahäst i världen", och dennes filmer som han liknade vid "... en exportvara fylld av ohöljd exotism". Essäsamlingen gjorde att han fick prova på att regissera egen film. Gustav Scheutz kom överraskande att erbjuda honom att göra film på Europafilm, vilket ledde fram till de kritikerrosade filmerna Barnvagnen och Kvarteret Korpen. Bo Widerberg långfilmsdebuterade med Barnvagnen (1963) med kollegan Jan Troell som fotograf, och samma år kom Kvarteret Korpen (1963), bägge med Thommy Berggren i huvudrollen. Med den sistnämnde gjorde han flera filmer, bland andra även den amerikanska filmen Joe Hill (1971). Stor internationell uppmärksamhet fick filmen Elvira Madigan (1967), och huvudrollsinnehavaren Pia Degermark fick pris som Bästa skådespelerska vid filmfestivalen i Cannes det året. Uppmärksamhet fick också Ådalen 31 (1969), om Ådalshändelserna 1931 då fem demonstranter sköts ihjäl av militär. Filmen blev också belönad med Guldbaggen. Filmen Mannen på taket (1976) är en tidig Martin Beck-filmatisering och en banbrytande svensk kriminalfilm, bland annat känd för en komiskt luttrad polisdialog och en helikopterkrasch i centrala Stockholm. År 1984 kom ytterligare en kriminalfilm regisserad av Bo Widerberg, Mannen från Mallorca (1984), den här gången efter romanen Grisfesten (1978) av Leif GW Persson. Ännu en Guldbagge och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival fick hans sista långfilm Lust och fägring stor (1995), om en lärarinnas förbjudna kärleksrelation med en elev, spelad av sonen Johan Widerberg. Filmen blev också nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Bo Widerberg har även regisserat teater, bland annat på Dramaten och Malmö Stadsteater, förutom TV-teater för SVT. 1996 startade han den uppmärksammade, i början av augusti årligt återkommande, Lilla filmfestivalen på Bio Scala i Båstad, vad han kallade "samtalets och umgängets filmfestival" för kvalitetsfilmvisningar och diskussioner i det intimare formatet. Till grundarens minne utdelar festivalen sedan 1997 Bo Widerberg-stipendiet till filmare som verkar i Widerbergs anda. Bo Widerberg avled den 1 maj 1997 i magcancer och ligger begravd på Nya kyrkogården i Båstad. Han fick fyra barn: Nina, Martin, Johan och Matilda Jolin Widerberg. I samband med öppnandet av Citytunneln i Malmö invigdes 2010 ett mindre torg vid Triangelns station, döpt till Bo Widerbergs plats. Platsen ligger i närheten av Widerbergs tidigare bostad i Malmö. 2011 utkom den första doktorsavhandlingen om Bo Widerberg. Avhandlingens titel är Bo Widerbergs tv-teater och författaren Niklas Persson Webjörn är verksam vid Göteborgs universitet, Institutionen för Kulturvetenskaper. Boken fokuserar i första hand på hur Bo Widerberg utvecklade sin speciella regi av skådespelare under sina år som regissör av tv-teater vid Sveriges Television. Bo Widerberg: författaren, teatermannen, filmskaparen, av Ingmar Björkstén, 1971. Nya bilder och dagsljus: tio svenska regissörsporträtt, av Stig Björkman, 1978. TV-regi: Bo Widerberg - en tv-föreställning blir till, av Gunilla Jensen, 1979. Tio svenska filmare, tidskriften Filmkonst #9, Göteborgs filmfestival, 1991. Fem dagar i Båstad, av Petra Carlsson och Rainer Holm (om Widerberg och Lilla filmfestivalen i Båstad), 2001. Malmö i böckernas värld - författarpresentationer och kommenterade lästips, av Suzanne Mortensen, Malmö stadsbibliotek, 2005 (m.fl. årgångar).
Hundertwasser Regentag
Hundertwasser Regentag är en 45 minuter lång västtysk dokumentärfilm från 1972 av filmaren Peter Schamoni. I detta färgfilmsporträtt av den österrikiske bildkonstnären Friedensreich Hundertwasser vävs liv och verk samman till en enhet så som det såg ut vid denna tid då han var omkring 40 år. Hundertwasser Regentag spelades in åren 1969-71. Inspelningsplatserna skiftade mellan våningen i hemstaden Wien, skogsstugan vid källflödet Kleine Kamp i Nedre Österrike, kroatiska Rovinj och Venedig med omnejd. Hundertwassers kommentarer bandades till bilderna. Dokumentärfoton monterades här och var in i vissa målningar och visade såväl de måleriska motiven som deras autentiska förlagor, små trickfoton gjorda av Peter Rosenwanger. I filmen hörs målarkollegan från Wien Arik Brauer sjunga ett par av sina visor, Glaub nicht an das Winkelmaß und wohn in einem runden Haus ["Tro ej på vinkelhaken utan bo i ett runt hus"] och Wie a Hund ["Som en hund"]. En meditativ, japansk zenmusik av Shiniki Yuitse på koto, från Tony Scotts tidiga inspelning av Music for Zen Meditation and Other Joys (1964) återkommer annars genom hela filmen. Filmen släpptes dels i en lång version och dels i en kortare som bara var 22 minuter. Distributionsbolaget gjorde den korta versionen till förfilm åt bildkonstnären Niki de Saint Phalles och filmaren Peter Whiteheads långfilm Daddy (1973). Regentag är det nya namn som Hundertwasser ger ett gammalt sicilianskt-tunisiskt fraktfartyg, San Giuseppe T, vilket han har förvärvat i Palermo 1967 och seglat med under kapten Mimmo upp till Venedigs laguner samma år. I filmen renoveras bland annat detta skepp i en varvsdocka. När namnet kommer på tal spånar konstnären. "Regn – droppar – tårar – vatten till havs – vatten i floderna – vatten i sjöarna – vatten som faller från himlen och vatten som faller från ögonen." Han berättar också följande. "Under en regndag (ty.: Regentag) börjar färgerna lysa och därför är en mulen dag – en regndag – den vackraste dagen för mig. Det är en dag då jag kan arbeta. När det regnar är jag lycklig. Och när det regnar vet jag att min dag börjar!". Regentag är också det originella namn som den poetiskt sinnade bildkonstnären skulle ge sig själv lite längre fram som mellannamn. Om någon, hade han med rätta kunnat kallas pluviofil, en älskare av regn. I filmen får man följa konstnärens olika förehavanden, tillsammans med hans tankar kring konst och liv. Den börjar med att Hundertwasser ligger på ett isflak i närheten av sin skogsstuga i österrikiska Waldviertel. Smältvattnet rinner fram under isflaket och konstnären förklarar att han dras till vatten. För tre år sedan köpte han ett fartyg som han har döpt till Regentag och som han vill dra ut på vattnet med. Hundertwasser summerar sin väg som bildkonstnär. Till en början ville ingen ha hans målningar, inte ens om han gav bort dem, men sedan fick han lite betalt för sina arbeten. Efterfrågan ökade och därmed också priset på hans verk utan hans inverkan. Då efterfrågan med tiden översteg hans produktion - runt 700 bilder uppskattar han sitt samlade ouvre till än så länge – övergick han till att göra grafiska arbeten i allt större upplagor. Hans relationer till andra blir också tydligt. Han har ett komplicerat förhållande till kvinnor – i filmen ses den tyska skådespelerskan Doris Kunstmann (f. 1944) vid hans sida – och beskriver sig själv som en svag människa. Han föredrar ensamhet framför ett samhälle som betraktar honom som excentrisk och revolutionär. Hans mor, som var den enda i sin släkt, släkten Greiss, vilken överlevde nationalsocialismens era, målar även hon. Han gillar hennes "primitiva" sätt att måla, för hon förmår uttrycka saker som han i egenskap av "intellektuell" inte längre lyckas med.
Mondofilm
Mondo är en typ av dokumentärfilm som tar upp udda, obscena eller bisarra fenomen, kulturer eller livsstilar som kan klassas som underground. Genren har funnits i många år men 1960-talet var genrens storhetstid. Filmarna Paolo Cavara och Gualtiero Jacopetti lanserade sin film Mondo Cane (1962), som fortfarande är den mest kända mondofilmen. Den fanns med bland nomineringarna till Palme d'Or (Guldpalmen) 1962. I Sverige släpptes den under titeln Det grymma livet Den följdes upp med Mondo Cane 2 (1963) som spann vidare på konceptet. De följde upp de båda Mondo Cane-filmerna med en chockerande inblick i den afrikanska kontinentens frigörelse, Africa Addio (även känd som Africa: Blood and Guts), som kom 1966. Just Africa Addio anklagades för att vara "rasistisk", vilket filmskaparna sagt sig ta avstånd ifrån. I ett försök att rentvå sig gjorde de en dramadokumentärfilm om slaveriet i USA, Addio zio Tom (även känd som Goodbye Uncle Tom, 1971), men den lyckades istället förstärka bilden av filmskaparna som "rasister". Delar av Jacopettis material (såsom en scen i Ultime grida dalla savana även känd som Savage man savage beast med lejon som överfaller en turist i ett viltreservat i Afrika) har kritiserats för att vara fejkad. Sverige – Himmel eller helvete är en annan känd mondofilm inspelad under 1960-talet med fokus på omvärldens syn på den fria svenska sexualiteten (som kraftigt överdrivs). Medan Mondo Cane-filmerna visar upp saker som ter sig chockerande, till exempel människor som äter insekter på en "fin" restaurang, är Africa Addio mer inriktad på att visa grymheter och utomrättsliga avrättningar. Det senare är ett spår som plockats upp av mer sentida filmer i genren som Faces of Death-serien, The Killing of America och Shocking Asia-serien. Dessa ingår bland filmtitlar som i vissa kretsar ibland fått en egen "underkategori" benämnd Real death. I och med filmen Faces of Death som kom 1978 (och som fått ett flertal uppföljare) har dagens mondofilmer ofta kommit att ta en mer makaber eller morbid vändning, som på sätt och vis lett till att mondo-filmen fått en egen "underkategori". Två andra kontroversiella serier som försökt spinna vidare på Faces of Deaths framgångar är Damon Fox:s Traces of Death, vars första del kom 1993, samt Todd Tjerslands Faces of Gore från 1999 som även den fått uppföljare. Real death filmerna har precis som mondo en varierande grad av äkta, verifierbart material. Majoriteten av Faces of Deaths material (till exempel en scen med en fånge som avrättas i elektriska stolen) har senare (av regissören) erkänts vara fejk. Ljud- och bildkvaliteten är bättre än i till exempel Faces of Gore och Traces of Death, där källorna ofta är skakiga hemvideofilmer eller klipp från små TV-kanaler. Precis som med äldre mondofilmer kan tonen i filmerna vara rejält rå och berättaren i vissa filmer använder sig av grova eller cyniska skämt och kommentarer kring offren. Todd Tjersland har i sin serie (Faces of Gore) försökt parodiera genren och dess mest hängivna fans med svart humor och ljudeffekter som dock fått ett kritiserat mottagande då han sökt förlöjliga scener med studenter som bland annat begått självmord (Om ändå amerikanska studenter vore så hängivna skulle vi ha en epidemi av självmord i landet) till en gravid kvinna som avlidit till följd av tågolycka (Hon skulle ändå sluta på socialbidrag så det är bättre att hon och hennes barn dör istället för att ligga samhället till last). Tjersland har i senare intervjuer erkänt att han inte känner sig stolt över insatsen, och att han blivit missförstådd då målet inte alls var att håna de enskilda offren utan som sagt försöka driva med genren i allmänhet. Exempel på några kända mondo/"chockumentärer" är. Exempel på kända Real death-filmer är. Sverige – Himmel eller helvete. Slavery in the world today.
