Pickfords och Fairbanks Stockholmsbesök 1924
Mary Pickford och Douglas Fairbanks gjorde ett uppmärksammat besök i Stockholm den 21-23 juni 1924, anordnat av Svensk Filmindustri (SF). Det gifta paret Pickford och Fairbanks var några av dåtidens mest populära filmstjärnor, och över tusen människor hade mött upp utanför Stockholms centralstation när filmstjärnorna anlände med tåg på lördagsmorgonen. Paret besökte bland annat Filmstaden i Råsunda. SF:s huvudägare Ivar Kreuger stod för en visning av Stockholms skärgård med sin motoryacht M/Y Loris. På båtturen deltog även SF:s VD Charles Magnusson, regissören Mauritz Stiller och den unga svenska skådespelerskan Greta Garbo som hade fått sitt genombrott med filmen Gösta Berlings saga tidigare samma år. Skärgårdsturen utgick från Ivar Kreugers representationsvilla Villa Ugglebo vid Lilla Skuggan på Norra Djurgården. Därefter besöks Magnussons sommarställe på Skarpö norr om Vaxholm och vidare via Lindalssundet till Kreugers egen ö Ängsholmen nordost om Vindö. Skärgårdsturen lär ha avslutats vid Grand Hotel i Saltsjöbaden där SF bjöd på middag. På söndagen bjöd Svensk Filmindustri på stor bankett, där Greta Garbo, Mauritz Stiller, Anders de Wahl, Karl Gerhard och många andra fick chansen att träffa de utländska celebriteterna. Pickford och Fairbanks fortsatte efter Stockholmsbesöket vidare till Oslo (som på den tiden hette Kristiania) där de möttes av stora skaror av jublande beundrare. Delar av besöken i Stockholm och Oslo finns förevigade i filmen "Mary og Doug eller Da Stockholm og Kristiania stod paa hodet". Filmen finns bevarad i Svenska Filminstitutets Filmarkiv under namnet "Mary och Doug besöker Stockholm".
Belgiens filmhistoria
Den belgiska filmen förbises ofta, till förmån för dess grannländers, nederländsk och fransk film, den belgiska filmen har dock sin egen unika nationella kvalitet. Medan skapandet av cinematografen av de franska bröderna Lumiére oftast är den allmänna uppfattningen som filmmediets födelse, föregicks den av en rad utvecklingar inom fotografin som var nödvändiga för filmens skapande. Bland pionjärerna inom animationen fanns Joseph Plateau, en professor inom experimentell fysik. Plateau, som arbetade på Gents universitet, uppfann en tidig stroboskopisk anordning 1836, "fenakistiskopet". Den bestod av två skivor, en med små, lika avlägsna radiala fönster genom vilka man skulle titta, och en annan med en serie bilder. När de två skivorna roterar med rätt hastighet, skapar skivorna en animerad kortfilm. Stroboskopiska fotografier var en av de uppfinningar som slutligen ledde fram till filmens skapande. Den första officiella filmvisningen i Belgien ägde rum den 1 mars 1896 i Kungliga gallerian i Bryssel. De följande åren flödade aktiviteten, främst av den fransmannen Charles Pathé. En av hans assistenter, Alfred Machin, startade den första produktionsstudion 1910, en del av hans filmer finns bevarade i Kungliga Filmarkivet i Bryssel. Den första belgiska filmproducenten var Hippolyte De Kempeneer, som gjorde en rad intressanta filmer fram tills hans studio brann ner 1923. De första försöken med en riktig filmindustri ägde rum först på 1930-talet. Flera förgrundsfigurer som Charles Dekeukeleire och Henri Storck experimenterade med ny filmteknik och grundade Belgiska Dokumentärskolan, som länge betraktades som en av höjdpunkterna inom belgisk film. När ljudfilmen kom, upptäckte regissörer som Jan Vanderheyden möjligheterna med mediet, och omarbetade populära litterära verk som De Witte av Ernest Claes. De Witte blev ett centralt verk i Belgiens filmhistoria. Den var en enorm publiksuccé och fick senare en nyinspelning och en TV-serie, vilka också hyllades. Medan försöken att göra en seriös, lång spelfilm hela tiden mötte på svårigheter, vann belgisk animerad film gott rykte internationellt, med animatörer som Raoul Servais, som vann ett flertal priser under 1960-talet och vars karriär som kröntes med Guldpalmen för bästa kortfilm 1979 för Harpya. Från och med 1964 kunde filmskapare få bidrag av regeringen, vilket banade väg för en ny generation filmskapare som André Delvaux (De Man Die Zijn Haar Kort Liet Knippen, efter Johan Daisnes bok), Roland Verhavert (Pallieter) och Harry Kümel. 1980-talet såg en brytning av traditionen från 1960- och 70-talen, vars filmer mer och mer uppfattades som för teatraliska eller djupt försjunkna i bondedramer, vilket ledde till ett ökat personligt filmskapande, lett av personer som Marc Didden (Brussels by Night) och Robbie De Hert (Blueberry Hill, Brylcream Boulevard). 1985 kom det ambitiösa men spektakulära misslyckandet De Leeuw van Vlaanderen, skriven och regisserad av Hugo Claus, efter Hendrik Consciences roman. Belgiska framgångar inom animerad film fortsatte med en Oscar för bästa animerade kortfilm 1987 med En grekisk tragedi av Nicole van Goethem. Filmproduktionen i landet tog slutligen fart under 1990-talet, och fick en framskjuten internationell ställning med filmer som C'est arrivé près de chez vous (ung. Det hände nära ditt hem) (med Benoît Poelvoorde), Daens och bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne (Rosetta, Barnet). År 2000 nominerades Dominique Derudderes Iederen beroemd! till en Oscar för bästa utländska film. År 2003 kom Erik Van Looys detektivfilm De Zaak Alzheimer (internationellt känd som The Memory of a Killer). Filmen vann många priser och det har talats om en nyinspelning. Klassiska litterära verk fortsätter att filmatiseras, speciellt i produktioner av Willem Elsschot och i samarbete med nederländska filmbolag. Belgien anordnar även flera filmfestivaler, den viktigaste bland dessa är Filmfestivalen i Ghent. Jean-Pierre och Luc Dardenne.
Thomas Graals myndling
Thomas Graals myndling är en svensk stumfilm från 1922 i regi av Gustaf Molander. Filmen premiärvisades 9 oktober 1922. Inspelningen skedde i Sigtuna med exteriörer från Stockholms skärgård, Visby och Lidingö av Adrian Bjurman. Filmen är en fristående fortsättning av Thomas Graals bästa film och Thomas Graals bästa barn. Filmen var länge försvunnen men 2001 återfanns en kopia som idag finns i Filminstitutets filmarkiv. Einar Axelsson - Paul Graal, student. Vera Schmiterlöw - Babette Jesperson. Nils Arehn - Thomas Graal, Pauls farbror och förmyndare. Carl Browallius - Elias Jesperson, Babettes far, pianostämmare. Olof Molander - baron Zoll. Harry Roeck-Hansen - student. Semmy Friedmann - student. Eugen Nilsson - hovmästaren på Botaniska trädgårdens restaurang. Georg Blomstedt - poliskonstapeln. Josua Bengtson - kapellmästare. Gull Natorp - damen som får sitt piano stämt. Georg Fernquist - baron Zolls betjänt. Ragnar Arvedson - gäst på Bjerre badrestaurant. Tekla Sjöblom - Pauls inackorderingstant.
Harry Schein
Han var också en tidig mediavisionär. I sin debattbok, Inför en ny mediapolitik (1972), diskuterar han idéer för bredband, interaktivitet och demokrati. I boken påpekar Schein vad han anser vara faran med kommersiell "kabel-television" och föreslår för tiden och socialdemokratin typiskt storskaliga lösningar. Som socialdemokrat byggde sig Schein ett omfattande nätverk bland ledande politiker, andra makthavare och kända kulturpersonligheter. Han var sedan 1950-talet vän till Olof Palme och var dennes tennispartner under många år. Dessa nätverk spelade stor roll när han drog upp riktlinjerna för skapandet av Filminstitutet. Med debattboken Har vi råd med kultur (1962) framförde han sin kvalitetskultursyn. Filmreformen innebar början på en ny era av svensk filmproduktion. Genom att finansminister Gunnar Sträng och Krister Wickman tillsammans med Schein drev fram en slopad nöjesskatt för biografer kunde reformen bli verklighet. I stället skulle 10 procent av biobiljettpriset gå till det nybildade Svenska Filminstitutet. Detta kom att garantera en kontinuerlig svensk filmproduktion under de följande decennierna, en produktion inspirerad av bland annat den franska "Nya vågen" och förändrad samhällssyn, med plats även för "smalare" filmer och experiment. Tiden efter filmreformen blev till en början en framgång för svensk film med Ingmar Bergman, Bo Widerberg och Jan Troell som största namn och en ny filmestetik. Med Filminstitutet följde Filmskolan, tidskriften Chaplin, ett filmbibliotek och ett filmarkiv. Många lovande regissörer kom att debutera åren efter 1963 som Mai Zetterling, Roy Andersson, Kjell Grede, Jonas Cornell, Janne Halldoff, Johan Bergenstråhle, Jörn Donner och Vilgot Sjöman. Så småningom blev Ingmar Bergman och Schein nära vänner, men i början var Schein kritisk till många av hans filmer. Trots det var Bergman nog den ende som inrymdes i Scheins krävande kvalitetsbegrepp. Scheins kvalitetskrav för produktionsstöd inriktades på "konstnärligt värdefulla" filmer. Den samhällskritiska dokumentärfilmsformen, till exempel Stefan Jarls Dom kallar oss mods (1968), ansåg Schein var en angelägenhet för televisionen och inte för biografen. Striden med den så kallade filmvänstern upptog Harry Schein under stora delar av 1960-talet. Att han 1970 gick ifrån sin egen ståndpunkt, den att inte ge filmarna några hett efterfrågade förhandsstöd till produktioner, och ändå gav en halv miljon kronor i förhandsfinansiering av Ingmar Bergmans svårfinansierade men internationellt lovordade experimentfilm Viskningar och rop, väckte inte mindre kritik. Kritikerna mot Filminstitutet inrättade en alternativ distribution av kort- och dokumentärfilm, Filmcentrum, som blev utan stöd från Filminstitutet. Schein utmålades som fiende till den breda och demokratiska filmen. Missnöjet med hans styre breddades och han avgick som vd 1970 för att bli arbetande styrelseordförande med i praktiken samma makt. Han återinsattes dock som vd och styrelseordförande 1972–1978. Den svenska filmens nyväckta entusiasm stagnerade alltmer under 1970-talet. Ett nytt filmavtal med i grunden samma innehåll som det tidigare vad gäller "kvalitet" och efterhandsstöd blev ingen räddning. 1978 avgick Harry Schein och lämnade filmbranschen. 1989 skilde sig Schein från Ingrid Thulin. Makarna var sedan länge separerade och bodde i olika länder men förblev livet ut goda vänner. De var barnlösa. Strax före sin död 2006 led han av den alkoholrelaterade demenssjukdomen Wernicke-Korsakoffs syndrom. 2017 producerades dokumentärfilmen Citizen Schein som handlar om Harry Scheins liv och karriär. Har vi råd med kultur?: Kulturhistoriska skisser – 1962. I själva verket: sju års filmpolitik – 1970.
Johan Ulfstjerna (film, 1923)
Johan Ulfstjerna är en svensk stumfilm från 1923 i regi av John W. Brunius. Filmen premiärvisades 29 september 1923. Filmen spelades in i Filmstaden Råsunda med exteriörer från Helsingfors, Finland av Hugo Edlund. Som förlaga har man Tor Hedbergs pjäs Johan Ulfstjerna som uruppfördes på Svenska Teatern i Stockholm 1907. Hedberg baserade sin pjäs på händelserna i Helsingfors den 16 juni 1904, då den finske studenten Eugen Schauman sköt den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov och sedan tog sitt eget liv. Pjäsen har senare utnyttjats som förlaga för Gustaf Edgrens inspelning av Johan Ulfstjerna från 1936. Filmen var länge försvunnen men 1993 återfanns en kopia. I dag finns en visningsbar kopia i Filminstitutets filmarkiv. Vid premiären på biograf Palladium i Stockholm spelade Palladiums orkester ett musikarrangemang av Otto Trobäck. Ivan Hedqvist - Johan Ulfstjerna, diktare. Anna Olin - Adelaide, hans hustru. Einar Hanson - Helge, deras son. Mary Johnson - Agda Gauvin. John Ekman - guvernören. Rudolf Wendbladh - Reback, sammansvuren. Albion Örtengren - typograf Gauvin, Agdas far. Gösta Hillberg - generalsekreteraren. Berta Hillberg - Ulfstjernas jungfru. Nils Ohlin - en sammansvuren. Bengt Djurberg - en sammansvuren. Ollars-Erik Landberg - en sammansvuren. Paul Seelig - en sammansvuren. Olle Hilding - en sammansvuren. Axel Högel - en sammansvuren.
Trolldrycken
Trolldrycken är en svensk animerad komedifilm från 1915 i regi av Victor Bergdahl. Filmen premiärvisades i november 1915. Trolldrycken är den första svenska animerade filmen någonsin. Vid hundraårsjubileet av animerad svensk film 2015 uppmärksammade Cinemateket och Filmarkivet detta genom specialvisningar och att lägga upp fler av dessa animerade filmer på sin webbplats. Kortfilmen visar en fyllerists förvandlingsnummer under påverkan av den sprit han inmundigar. Spriten är alltså huvudperson, i form av "trolldrycken".
Kinesisk film
Under tiden flyttade sig bolag som Wenhua Film Company ("Culture Films") bort från den traditionella vänstersynen och utforskade framväxten och utvecklingen av andra dramatiska genrer. Wenhua's romantiska drama, Vår i småstad (1948), regisserad av Fei Mu strax före revolutionen, anses av många kinesiska filmkritiker vara ett av de viktigaste verken i Kinas filmhistoria. Den har till och med utsetts till att vara den bästa kinesiskspråkiga filmen någonsin, av Hong Kong Film Awards 2004. Ironiskt nog var det dess artistiska kvalitet och den uppenbara bristen på "politiska grundkunskaper" som den av kommunisterna stämplades som högerorienterad eller reaktionär, och filmen glömdes snabbt bort på det efter 1949 kommuniststyrda kinesiska fastlandet. Efter det kinesiska filmarkivets återuppöppnande efter kulturrevolutionen släpptes en kopia från originalnegativen, vilket gjorde att Vår i småstad fick en ny, hänförd publik och kom att inspirera en ny generation filmskapare. 2002 kom en hyllad nyversion, regisserad av Tian Zhuangzhuang. Andra, mer olikartade i stilen och ämnesvalen, regissörer i Femte generationen var Huang Jianxin (Olyckan med den svarta kanonen, 1985), och Chen Kaige (Livet på smal lina, 1991), men de delade det allmänna avvisandet av de traditionella, socialrealistiska arbetena av de tidigare filmskaparna från kommunisttiden. Andra viktiga regissörer i Femte generationen är Wu Ziniu, Hu Mei och Zhou Xiaowen. Några av deras djärvare verk med politiska övertoner förbjöds av de kinesiska myndigheterna. Den Fjärde generationen lyckades också återvinna en viss framskjutande ställning. De fick sitt "smeknamn" efter Femte generationens genombrott. De var regissörer vars karriärer var starkt påverkade av kulturrevolutionen, och var de äldre, professionellt skolade från 1966. Särskilt Wu Tianming kom att göra en stor insats genom att hjälpa till att finansiera Femte generationens regissörer som arbetade på Xi'an Film Studio, samtidigt som han fortsatte göra filmer som Gammal brunn (1986) och Maskernas kung (1996). Rörelsen Femte generationen slutade i och med massakern på Himmelska fridens torg 1989. Många av regissörerna fortsatte dock göra populära filmer, till exempel Kejsarens skugga (1996) av Zhou Xiaowen, medan andra gick i självvald exil: Wu Tianming flyttade till USA (återvände senare) och Huang Jianxin till Australien. Många andra fortsatte med tv-produktioner. Den föregående eran har sett "återkomsten av amatörfilmskaparna" eftersom statens censurpolicy har frambringat en irriterad och nervös undergroundfilmrörelse, vagt refererad som Sjätte generationen. Filmerna gjordes snabbt och med knappt någon budget, vilket gav en dokumentär känsla med sina långa tagningar, handhållen kamera och inga ljudeffekter, vilket mer liknade italiensk neorealism och cinéma vérité än Femte generationens ofta påkostade verk. Många filmer var samarbetsproduktioner och projekt med utländska investeringar. Några speciellt viktiga regissörer från Sjätte generationen är Wang Xiaoshuai (Dagarna, Cykling i Beijing), Zhang Yuan (Beijing Bastards, Östra palatset, västra palatset), Jia Zhangke (Xiao Wu, Okända nöjen, Plattform, Världen) och Lou Ye (Suzhoufloden). Till skillnad från Femte generationen visade Sjätte generationen en mer individualistisk, oromantisk livssyn och de riktade uppmärksamheten mer åt folkets vardagsliv, speciellt de besvärade av desorientering. Många av filmerna framhäver de negativa följderna av Kinas entré på den moderna kapitalistiska marknaden. Li Yang's Blint spjut till exempel, är en kall berättelse om två mordlystna lurendrejare i den mäktiga men farliga gruvindustrin i norra Kina, medan Jia Zhangke's Världen lägger tonvikten på tomheten av globalisering, i bakgrunden av en internationellt ägd nöjespark.
