Filmfestival
En filmfestival är ett kulturevenemang där film visas och som vanligen återkommer på samma plats med viss regelbundenhet. En del filmfestivaler är specialiserade på en viss genre, till exempel science fiction-filmer. Exempel på internationellt kända filmfestivaler är Filmfestivalen i Venedig, Festival de Cannes, Filmfestivalen i Berlin och Sundance. Det är vanligt att filmer har sin premiär på en filmfestival, för att först senare gå upp på de vanliga biograferna. Detta är också ett sätt för producenterna att skapa uppmärksamhet för sin film, samtidigt som de försöker sälja distributionsrättigheter till filmdistribuenter. Många filmfestivaler har tävlingar i flera klasser, där publiken eller en särskild jury röstar fram pristagarna. Världens äldsta filmfestival är Filmfestivalen i Venedig. Den började 1932 och har sedan dess ägt rum varje år i sena augusti eller tidiga september på ön Lido i Venedig i Italien. Guldbjörnen - Filmfestivalen i Berlin. Guldpalmen - Filmfestivalen i Cannes. Guldlejonet - Filmfestivalen i Venedig. Amsterdam Lift-Off Film Festival. Berlin och Beyond Film Festival. Bloody Horror International Film Festival (i Ottawa). BUFF Filmfestival (i Malmö). Digital Griffix Film Festival (Online). Filmfestivalen i Karlovy Vary. Lund International Fantastic Film Festival. Tabloid Witch Awards (i Santa Monica). Tokyo Lift-Off Film Festival. Tokyo International Film Festival. Toronto International Film Festival. Seattle International Film Festival. Seol Lift-Off Film Festival. Shock Stock (i London, Kanada). Uppsala Internationella Kortfilmfestival.
Filmstad
Filmstad är ett begrepp inom Unescos program Unesco Creative Cities Network som lanserades 2004 för att främja samarbete mellan städer som använder sig av kreativitet som viktig faktor för sin stadsutveckling. Unesco utnämner filmstäder. I juni 2009 utnämndes Bradford i Storbritannien som den första filmstaden. Till grund för detta låg en lång tradition av film i staden, inklusive filmfestivaler. Vid årsskiftet 2018/2019 fanns 13 filmstäder i 12 länder. ha väsentlig infrastruktur för filmindustri, till exempel filmateljéer. ha beständiga länkar till produktion, distribution och marknadsföring av film. ha erfarenhet av att organiseras filmfestivaler och andra filmrelaterade evenemang. delta i samarbete om film på olika nivåer. ha institutioner som arkiv, museer, privata samlingar och filminstitut.
Mahamat Saleh Haroun
Mahamat Saleh Haroun, född 1961 i Abéché, är en flerfaldigt prisbelönt tchadisk filmregissör och manusförfattare, bosatt i Frankrike. Haroun flydde från Tchad under inbördeskriget, och kom först till Kamerun, varifrån han reste vidare till Paris. I Paris studerade han film vid Conservatoire Libre du Cinéma Français, och han har även studerat journalistik i Bordeaux. Hans första långfilm, Bye Africa (1999), var den första filmen som någonsin producerats i Tchad, och handlar om en filmmakare i exil som reser till N'Djamena för att spela in en film. Filmen prisbelönades vid flera internationella filmfestivaler. Hans andra film, Abouna (2002), spelades också in i Tchad, och handlar om två pojkar som letar efter sin försvunna far. 2006 kom Daratt (internationell titel Dry Season), som handlar om en ung pojke som ska söka upp och mörda krigsförbrytaren Nassara, som visar sig ha lämnat militären och driver ett litet bageri. Filmen fick juryns specialpris vid Filmfestivalen i Venedig 2006 och bronshingsten vid den afrikanska filmfestivalen FESPACO 2007. 2008 skrev och regisserade han komedin Sexe, gombo et beurre salé, (Sex, okra och saltat smör) som handlar om en multietnisk afrikansk familj i Bordeaux. När modern i familjen lämnar fadern för en vit man och den äldste sonen kommer ut som homosexuell tvingas fadern ta itu med sitt liv och sina värderingar. I Un homme qui crie (En man som skriker, 2010) är Haroun åter i Tchad. Filmen handlar om en man som är poolskötare på ett hotell. Inbördeskriget rasar, och mannen degraderas till grindvakt vid hotellet. Filmen belönades med Prix du Jury vid Filmfestivalen i Cannes 2010 och utsågs till bästa långfilm under Cinemafricas filmfestival 2011. 2008 – Sex, okra och saltat smör (tv-film). 2010 – En man som skriker. 2016 – Hissein Habré, une tragédie tchadienne (documentaire). 2017 – Une saison en France. 2021 – Lingui, les liens sacrés.
Kultur i Stockholm
Stockholm har som Sveriges huvudstad många nationella och lokala kulturinstitutioner, både statliga, kommunala och privata, och ett aktivt kulturliv. Kulturhuset på Sergels torg anses vara Sveriges största kulturhus. Tre av Unescos världsarv ligger i Stockholmsområdet, Drottningholms slott och Birka (båda i Ekerö kommun), samt Skogskyrkogården (Stockholms kommun). Några av Stockholms största turistattraktioner är Vasamuseet och Skansen på Djurgården och högvakten vid Stockholms slott. 1998 var Stockholm europeisk kulturhuvudstad. Ett av Stockholms mest kända bibliotek är Stockholms stadsbibliotek, som ritades av arkitekten Gunnar Asplund och invigdes 1928. Stadsbiblioteket finns med bland de 20 vackraste biblioteken i världen, enligt tidskriften Conde Nast Traveler. Förutom Stadsbiblioteket finns de drygt 40 Stockholms stadsdelsbibliotek som tillsammans har över 10 miljoner besökare varje år. Andra bibliotek av intresse. De första försök med permanenta biografsalonger i Stockholm gjordes i slutet av 1800-talet efter att kinematografen hade demonstrerats på Stockholmsutställningen 1897. Innan dess var det mest kringfarande som visade upp biografen som en sorts kuriös underhållning. År 1905 hade Stockholm tio biografer och vid utgången av 1909 hade siffran stigit till 25 fasta biografsalonger. Flest antal biografer fanns 1943, då hade Stockholm 110 salonger. Flest biobesökare noterades 1956 med 16,8 miljoner. Denna toppnotering har aldrig överträffats sedan dess. Den äldsta biografen som fortfarande är i drift är Zita, som uppfördes 1913 med namnet Vinterpalatset. Stockholms vackraste biograf är Skandia-Teatern, ritad av Gunnar Asplund och invigd 1923. Samtida konstexperter beskrev den som ett mästerverk. Skandiateatern är en av få kvarvarande singelbiografer i staden, den renoverades 2001 och skyddas av kulturmiljölagen. På 1990-talet och senare öppnade flera nya "Filmstäder", SF:s koncept för multibiografer. Namnet härrör från SF:s legendariska studioanläggningar Gamla Filmstaden i Råsunda och användes första gången 1980. I Stockholmsområdet finns Filmstaden Sergel, Filmstaden Söder, Filmstaden Heron City, Filmstaden Camera, Filmstaden Kista, Filmstaden Råsunda, Filmstaden Vällingby och Filmstaden Sickla. Stockholms filmfestival arrangeras varje höst sedan 1990. Festivalen grundades av bland andra Ignas Scheynius och drivs av en ideell organisation med bidrag från Stockholms läns landsting, Stockholms stad och Svenska filminstitutet. Stockholms filmfestival anordnar även Stockholms filmfestival Junior för barn och unga i april samt Stockholms filmfestival Sommarbio i augusti. Under fem kvällar visas film under bar himmel i Rålambshovsparken. Tempo dokumentärfestival är Sveriges största festival för dokumentärfilm. Ett flertal mindre filmfestivaler arrangeras också i Stockholmsområdet, exempelvis Franska filmfestivalen, Kino Rurik, den ryska filmfestivalen, Cinemafrica, Balkan new film festival, Stockmotion, Stockholms läns filmfestival för alla åldrar, Stockholms feministiska filmfestival och Cinema Queer som är Stockholms största internationella queerfilmfestival. Biografutbudet sträcker sig från lilla Zita i Folkets Bios regi och gamla Biografen Tellus i Midsommarkransen, till stora biografanläggningar som SF Bios Filmstaden Sergel vid Hötorget och Heron City i Kungens kurva i Huddinge kommun. Film Stockholm är ett regionalt resurscenter för film inom Stockholms läns landstings kulturförvaltning, på uppdrag av Svenska Filminstitutet. Stockholm har flera betydande konstmuseer som Moderna Museet och Nationalmuseum för modern respektive äldre konst. Bland Stockholms övriga konstmuseer finns exempelvis Millesgården, Thielska galleriet, Waldemarsudde, Bonniers porträttsamling och Nordiska museet. Det finns ytterligare utställningshallar för nutida konst, som Liljevalchs konsthall sedan 1916 och med Vårsalongen, sedan 1921, samt Magasin 3 (1987). Tensta konsthall (1998), Färgfabriken (1995) ochBonniers konsthall (2006).
Ermanno Olmi
Ermanno Olmi, född 24 juli 1931 i Bergamo i Lombardiet, död 5 maj 2018 i Asiago i Veneto, var en italiensk filmregissör och manusförfattare. Han vann bland annat Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1978 för sin film Träskoträdet och Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 1988 för filmen La leggenda del santo bevitore. Ermanno Olmi växte upp i ett djupt katolskt hem i Bergamo. Hans far dog i andra världskriget. Han flyttade till Milano för att utbilda sig till skådespelare, men kom istället att regissera korta film/dokumentarfilmer/">dokumentärfilmer för bolaget Edisonvolta, där han arbetade för att finansiera sin utbildning. År 1959 kom hans första långfilm, Il tempo si è fermato, som utspelar sig vid ett vattenkraftverk och är rotad i Olmis lantliga bakgrund. Hans andra långfilm, Jobbet från 1961, fick priset David di Donatello för bästa regi och blev ett internationellt genombrott. Den handlar om en ung man som börjar arbeta för ett storföretag och skildrar hur detta påverkar honom. Den följdes av den likaledes framgångsrika De förlovade från 1963, som gav prov på Olmis sinne för vardagsdetaljer. Efter en rad mindre uppmärksammade filmer återkom Olmi år 1978 till det internationella rampljuset med Träskoträdet, som tilldelades Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes, David di Donatello för bästa film, Césarpriset för bästa utländska film och flera andra priser. Filmen skildrar fyra bondfamiljer som delar samma gård i Lombardiet år 1898. Vid filmfestivalen i Venedig 1987 fick han Silverlejonet och FIPRESCI-priset för Länge leve värdinnan! Året därpå fick han Guldlejonet vid samma festival för La leggenda del santo bevitore. För Il mestiere delle armi från 2001, en biografifilm om Giovanni dalle Bande Nere, fick han fyra David di Donatello-priser och nominerades till Guldpalmen. Vid filmfestivalen i Venedig 2008 fick han heders-Guldlejonet för sitt livsverk. Il tempo si è fermato (1959). Jobbet (Il posto) (1961). De förlovade (I fidanzati) (1963). Racconti di giovani amori (1967). Plötsligt en dag (Un certo giorno) (1969). Skrotsamlarna (I recuperanti) (1969). En händelse (La circostanza) (1974). Träskoträdet (L'albero degli zoccoli) (1978). Länge leve värdinnan! (Lunga vita alla signora!) (1987). La leggenda del santo bevitore (1988). Il segreto del bosco vecchio (1993). Genesis: Skapelsen och Floden (Genesi: La creazione e il diluvio) (1994). Il mestiere delle armi (2001). Cantando dietro i paraventi (2003). Il villaggio di cartone (2011). Torneranno i prati (2014). Vedete, sono uno di voi (2017).
Mammut (film)
Mammut är en svensk-tysk-dansk dramafilm från 2009, regisserad av Lukas Moodysson. Filmen hade svensk biopremiär den 23 januari 2009. Huvudtemat är föräldrar som lever mer eller mindre åtskilda från sina barn. Leo och Ellen lever en materiell lyxtillvaro med sin sjuåriga dotter Jackie på Manhattan. Deras toppjobb som spelsajt-ägare respektive kirurg gör emellertid deras samvaro med dottern minimal. Hon tyr sig helt till sin filippinska barnflicka Gloria, som tvingats lämna sina två små söner till sin egen mor hemma på Filippinerna för att få ett någorlunda välbetalt jobb. Hon hoppas kunna finansiera ett hus på Filippinerna med sin lön. Skillnaden mellan värdfamiljen och deras barnflicka är alltså att de förstnämnda mer eller mindre frivilligt väljer bort samvaron med sitt barn till förmån för karriären, medan Gloria gör samma sak av bistert nödtvång. Vid en scen i filmen ber Glorias äldre son gråtande i telefon sin mamma att komma hem. Dagen därpå tar mormodern beslutsamt honom till Manilas enorma soptipp för att han ska få se de fattiga barn som går på den stinkande högen i desperat hopp att hitta något värdefullt. "Så här kommer ni också att få det, om inte er mamma jobbade i USA", är mormoderns hårda budskap. Mammut producerades av Lars Jönsson för Memfis Film Rights VI AB och distribueras i Sverige av AB Svensk Filmindustri. Den spelades in i Koh Lanta i Thailand, New York i USA, Sabang, Bataan och Subic Bay i Filippinerna och Trollhättan i Sverige. Den fotades av Marcel Zyskind och klipptes sedan samman av Michal Leszczylowski. Musiken komponerades av Jesper Kurlandsky, Erik Holmquist och Linus Giertta. Filmen hade en budget på 10 miljoner amerikanska dollar. Dialogen är på engelska, tagalog och thailändska. Filmen premiärvisades den 23 januari 2009 i Sverige. Den 8 februari 2009 visades den på Berlins filmfestival och den 3 februari 2010 på Göteborgs filmfestival. Den gavs ut på DVD den 22 juli 2009. Sveriges Television visade filmen i SVT2 den 14 januari 2012. Lineproducern Malte Forssell belönades med en Guldbagge 2010 för särskilda insatser. Juryns motivering löd "För att oerhört skickligt ha hållit ihop inspelningen i tre världsdelar av filmen Mammut". Filmen blev också nominerad till en Guldbjörn vid Berlins filmfestival 2009 samt till Lino Brocka Award vid Cinemanila International Film Festival 2009. "Destroy Everything You Touch", Mira Aroyo, Daniel Hunt, Helen Marnie och Reuben Wu, framförd av Ladytron. "The Greatest", Chan Marshall, framförd av Cat Power. "Motherless Child", Liz Mitchell och Frank Farian, framförd av Boney M. "International Dateline", Mira Aroyo, Daniel Hunt, Helen Marnie och Reuben Wu, framförd av Ladytron. "Beatus vir, Op. 38", Henryk Mikolaj Górecki, framförd av Nikita Storojew, körsång Prague Philharmonic Choir, orkester Czech Philharmonic dirigerad av John Nelson. "Boga", Edda Rún Ólafsdóttir, Hildur Ársælsdóttir, Maria Huld Markan Sigfúsdóttir och Sólrún Sumarliðadóttir, framförd av Amiina. "Sogg", Edda Rún Ólafsdóttir, Hildur Ársælsdóttir, Maria Huld Markan Sigfúsdóttir och Sólrún Sumarliðadóttir, framförd av Amiina. "Versus", Mira Aroyo, Daniel Hunt, Helen Marnie och Reuben Wu, framförd av Ladytron. "House of Cards", Thom Yorke, Jonny Greenwood, Colin Greenwood, Ed O'Brien och Phil Selway, framförd av Radiohead. "Only U", Derrick Thomas McElroy, Denzil Foster, Jay A King, Ashanti (som Ashanti Doglas), Marcus Vest, Irv Gotti (som Irving Lorenzo), framförd av Ashanti. "Lupiina", Edda Rún Ólafsdóttir, Hildur Ársælsdóttir, Maria Huld Markan Sigfúsdóttir och Sólrún Sumarliðadóttir, framförd av Amiina. "Seventh Heaven", Werner Tautz. "Urban Raw", Gabriel Flies.
Pleasure
Långfilmen Pleasure valdes ut som officiellt tävlingsbidrag till Filmfestivalen i Cannes, även om själva festivalen blev inställd på grund av coronapandemin. Den beskrevs av festivalchefen Thierry Frémaux som "väldigt samtida, kraftfull och oroande". Filmen fick så småningom sin slutliga biopremiär på Sundance Film Festival i februari 2021, efter att även visats digitalt på Göteborgs internationella filmfestival några veckor tidigare och där belönats med FIPRESCI-priset. Den lanserades till allmän biodistribution under hösten samma år och hade biopremiär den 8 oktober i Sverige – det första landet där den fick allmän biodistribution. Versionen som visades var då något omklippt. I USA togs distributionsansvaret under hösten över av bolaget Neon. Byte av distributör skedde efter att den ursprungliga distributören A24 i första hand velat satsa på en klippt version av filmen. Efter förseningar, bland annat på grund covid-19-pandemins påverkan på filmbranschen, kommer en oklippt version av filmen premiärvisas i New York och Los Angeles i maj 2022. Nedan listas länder där filmen haft allmän biografdistribution – utöver visningar på filmfestivaler – samt eventuella hemmavideoutgåvor. Inom parentes noteras också åldersgränser respektive åldersrekommendationer. 36 av 40 recensioner som fram till 3 oktober 2021 samlats på den amerikanska aggregeringssajten Rotten Tomatoes har varit positiva till filmen. Den allmänna sammanfattningen där lyder "Pleasure lyfter fram osmakliga sidor av porrfilmsbranschen, och filmen är provokativ på flera plan. Sofia Kappels kraftfulla rolltolkning står i centrum." I sin roll som "Linnéa" anses hon förkroppsliga rollfigurens hunger, ambition och vrede. Aggregeringssajten Metacritic listade 8 oktober 2021 filmen med snittbetyget 74/100, baserat på sex positiva och två neutrala recensioner. Hos de recensioner som listas hos Svensk filmdatabas har den uteslutande fått treor eller fyror (på en femgradig skala), med snittbetyget 3,78. Kritiker har klassat filmen mer som ett tidsdokument än ett drama, bland annat på grund av regissörens sex år långa research i branschen, filmens försök till ärlig beskrivning av verkligheten och involverandet av så många faktiska porrskådespelare. Man uppskattar bristen på moraliserande över pornografin eller porrfilmsbranschen, även i de "mörkare" scenerna, fokus hamnar långt bort från missbruk och människohandel, och istället visas delar av branschens mångfald fram. Bakgrunden till "Linnéas" vilja att pröva sina vingar i den amerikanska porrbranschen verkar inte heller ha någon koppling till tidigare upplevelser av övergrepp, och rollfiguren framstår enligt kritikerna vara ärligt intresserad av "porrigt sex". Samtidigt anser de att filmens handling genomsyras av ett underliggande feministiskt perspektiv, där maktförhållandena inom den amerikanska mainstreamporren lyfts fram. Filmen har även kritiserats för bristen på sammanhängande intrig, samtidigt som en av dess viktigaste egenskaper är dess direkthet och öppna blick mot den miljö som vi lär känna genom Linnéas ögon. Filmen anses blanda de tunga scenerna med varma och humorfyllda bilder av vänskap och vardagsliv. Den sägs lyfta fram beskrivningar av förskjutna gränser, vad samtycke egentligen är för något och hur grupptryck kan påverka. Film blev under senhösten en "snackis" i de svenska medierna, med debatter omkring filmens faktiska möjlighet att undvika objektifieringen av huvudrollsfiguren. En av skådespelarna i filmen, Evelyn Claire, menar att filmen visar upp en trovärdig bild av branschen – anno 2015. Sedan dess har bland annat Onlyfans och liknande plattformar gett fler inkomstmöjligheter för skådespelare/sexarbetare, vilket minskat deras utsatthet. Idag (intervjun gjordes 2021) kräver inte Mark Spieglers agentur heller att de kontrakterade skådespelarna ska kunna ställa upp på alla typer av scenarion. Enligt Claire kvarstår dock fortfarande många av de branschproblem som filmen visar upp.
