Pickfords och Fairbanks Stockholmsbesök 1924
Mary Pickford och Douglas Fairbanks gjorde ett uppmärksammat besök i Stockholm den 21-23 juni 1924, anordnat av Svensk Filmindustri (SF). Det gifta paret Pickford och Fairbanks var några av dåtidens mest populära filmstjärnor, och över tusen människor hade mött upp utanför Stockholms centralstation när filmstjärnorna anlände med tåg på lördagsmorgonen. Paret besökte bland annat Filmstaden i Råsunda. SF:s huvudägare Ivar Kreuger stod för en visning av Stockholms skärgård med sin motoryacht M/Y Loris. På båtturen deltog även SF:s VD Charles Magnusson, regissören Mauritz Stiller och den unga svenska skådespelerskan Greta Garbo som hade fått sitt genombrott med filmen Gösta Berlings saga tidigare samma år. Skärgårdsturen utgick från Ivar Kreugers representationsvilla Villa Ugglebo vid Lilla Skuggan på Norra Djurgården. Därefter besöks Magnussons sommarställe på Skarpö norr om Vaxholm och vidare via Lindalssundet till Kreugers egen ö Ängsholmen nordost om Vindö. Skärgårdsturen lär ha avslutats vid Grand Hotel i Saltsjöbaden där SF bjöd på middag. På söndagen bjöd Svensk Filmindustri på stor bankett, där Greta Garbo, Mauritz Stiller, Anders de Wahl, Karl Gerhard och många andra fick chansen att träffa de utländska celebriteterna. Pickford och Fairbanks fortsatte efter Stockholmsbesöket vidare till Oslo (som på den tiden hette Kristiania) där de möttes av stora skaror av jublande beundrare. Delar av besöken i Stockholm och Oslo finns förevigade i filmen "Mary og Doug eller Da Stockholm og Kristiania stod paa hodet". Filmen finns bevarad i Svenska Filminstitutets Filmarkiv under namnet "Mary och Doug besöker Stockholm".
Warner Oland
Warner Oland, född Johan Verner Öhlund den 3 oktober 1879 i Nyby i Bjurholms församling i Västerbottens län (Ångermanland), död 6 augusti 1938 i Stockholm, var en svensk-amerikansk skådespelare. Han var en av de första svenska filmstjärnorna i Hollywood, framför allt känd för den återkommande rollen som kinesen Charlie Chan i 16 filmer. Öhlund föddes i den lilla byn Nyby strax utanför Bjurholm 1879. Vid 13 års ålder (1892) emigrerade han tillsammans med hela sin familj till USA och slog sid ned på östkusten, där Öhlund började intressera sig för teater. Han antog tillsammans med övriga familjen det amerikaniserade namnet Oland. Efter avslutad skolgång studerade han teater i Boston, scendebuterade 1898 i en sångroll. Han var därefter verksam som skådespelare växelvis med landsortsturnéer och scener i New York, främst i Ibsen och Shakespearepjäser. Han gifte sig 1908 med porträttmålaren Edith Shearn och var tillsammans med henne först med att i USA översätta och presentera dramatik av August Strindberg, liksom de även översatte verk av Henrik Ibsen. Han filmdebuterade redan 1912 i Pilgrim's Progress och kom att spela i ett 80-tal såväl stum- som ljudfilmer. Han var även med i den allra första långfilmen med tal, Jazzsångaren (1927), där han bara sa ett ord - "stop". Genom att han var med och sa det så finns han även med i 2005 års upplaga av Guinness Rekordbok. Han spelade mot stjärnor som Greta Garbo, Marlene Dietrich och Boris Karloff och arbetade med flera av de främsta regissörerna, såsom med Josef von Sternberg i Shanghaiexpressen (1932). I mer än hälften av alla sina filmroller fick han från Genom eld och vatten (1917) spela oriental på grund av sitt utseende och på grund av att Hollywood inte använde sig av asiatiska skådespelare i större roller. Sitt stora genombrott fick han i en serie filmer som den kinesisk-amerikanske detektiven Charlie Chan 1931–1937, baserad på den amerikanske deckarförfattaren Earl Derr Biggers böcker. Denna roll spelade han totalt i 16 filmer (fyra av dessa filmer har gått förlorade). En annan asiatisk karaktär han porträtterat är skurken Fu Manchu. Under inspelningen av vad som skulle ha kommit att bli hans sista film, Charlie Chan at the Ringside 1937, försvann Oland spårlöst efter att ha gått ut för att "dricka ett glas vatten". Han återvände aldrig utan visade sig i stället ha rest till Stockholm. På grund av långvariga alkoholproblem och dålig hälsa drabbades han av lunginflammation och dog på sjukhus i augusti 1938. Han är gravsatt i USA. Den 12 september 2015 hade pjäsen Warner Oland – Bjurholmspojken som blev Hollywoodstjärna urpremiär på Västerbottensteatern. Den är skriven av Kristian Hallberg utifrån en ursprunglig pjäsversion av Hans-Ola Stenlund i regi av Josette Bushell-Mingo och med Greger Ottosson och Margareta Niss i rollerna som paret Oland. Bjurholm där Verner föddes. Införskaffade år 1998-2000 en bioduk med nya stolar och ljudanläggning, och lät bion döpas till Warner Oland Cinema. Senare byggdes det om i centrala Bjurholm och ett "torg" restes om än kortvarigt så hette det något i stil med Warner Oland Square / Verner Ölunds torg. Namnet är diffust men torget har defakto funnits i början på 2000 talet. Verner har också en väg uppkallad efter sig. Vägen upp till elljusspåret/skidspåret heter Werner Öhlundsvägen. Till idag är detta det enda som lever kvar som minne utav Verner i den lilla kommunen Bjurholm..
Gregory Peck
Eldred Gregory Peck, född 5 april 1916 i La Jolla, Kalifornien, död 12 juni 2003 i Los Angeles, Kalifornien, var en amerikansk skådespelare. Peck var en av de mest populära filmstjärnorna under 1940-, 1950- och 1960-talen. Han erhöll fem nomineringar till utmärkelsen Oscar för bästa manliga huvudroll och mottog en, för sin roll som Atticus Finch i dramafilmen Skuggor över Södern (1962). Gregory Peck Oscarsnominerades även för sina roller i Himmelrikets nycklar (1944), Hjortkalven (1946), Tyst överenskommelse (1947) och Luftens örnar (1949). Andra noterbara filmer är Trollbunden (1945), Hämndens timme (1950), Prinsessa på vift (1953), Moby Dick (1956, och miniserien från 1998), Det stora landet (1958), Bravados (1958), Stormeld (1959), Kanonerna på Navarone (1961), Farlig främling (1962, och nyinspelningen från 1991), Så vanns vilda västern (1962), Omen (1976) samt Pojkarna från Brasilien (1978). Gregory Peck var son till Bernice Mary (född Ayres) och Gregory Pearl Peck, Hans far var apotekare, föräldrarna skilde sig när Peck var fem år gammal och hans växte upp hos sin farmor. Han studerade vid San Diego State College och tog sedan examen vid University of California at Berkeley, det var där som han blev intresserad av en karriär som skådespelare. Han skrev in sig vid Neighborhood Playhouse i New York och gjorde en uppmärksammad debut på Broadway 1942 i The Morning Star. Han framträdde i ytterligare en pjäs innan han begav sig till Hollywood. Där blev han snabbt en ledande stjärna, kanske mycket på grund av att många av de ledande stjärnorna befann sig ute i strid under andra världskriget. Peck själv hade frisedel på grund av en ryggskada han ådragit sig vid en roddkamp under universitetstiden. Peck belönades med en Oscar 1962 för sin roll i Skuggor över Södern, han var den förste Kalifornienfödde skådespelare som vann detta pris. Totalt var han nominerad till detta pris fem gånger som bästa skådespelare. Han porträtterade kapten Keith Mallory i Kanonerna på Navarone som han blev mycket känd för. Gregory Peck var engagerad i många välgörenhetsorganisationer, till exempel blev han 1966 ordförande i "American Cancer Society". I sitt första äktenskap 1942–1955 med finskfödda Greta Kukkonen (1911–2008) fick Peck tre söner. Paret låg i skilsmässa när han filmade Prinsessa på vift i Rom 1953. Där träffade han fransyskan Veronique Passani (1932–2012) som han gifte sig med 1955, de fick två barn och förblev gifta fram till Gregory Pecks död.
Mel Gibson
Gibson utbildade sig på universitetet i New South Wales (Sydney), där han uppträdde på det nationella dramatiska institutet med de framtida filmstjärnorna Judy Davis och Geoffrey Rush. Han delade rum på college med Geoffrey Rush. Gibsons bror Donal Gibson är också skådespelare. Gibson är en av de största skådespelarna i actiongenren. Han fick ett genombrott och ådrog sig internationell uppmärksamhet genom Mad Max-filmerna 1979–85. Med Gallipoli (1981) etablerades Gibson som en seriös skådespelare och prisades av Australian Film Institute. Hans första film i Hollywood var Floden (1984). Det riktigt stora genombrottet kom dock 1987 med hans roll i filmen Dödligt vapen. Efter det tog Gibsons karriär i Hollywood fart på allvar och han har med framgång medverkat även i dramer och komedier. Han bodde dock under flera år huvudsakligen i Australien, på en gård i New South Wales. På 1990-talet flyttade han till USA. Han äger flera egendomar runt om i världen. Gibson grundade sitt produktionsbolag Icon Productions 1989. Bolagets första film var Hamlet (1990). 1993 debuterade Gibson som regissör med filmen Mannen utan ansikte. 1995 var Gibson både regissör för och huvudrollsinnehavare i medeltidsfilmen Braveheart. För den fick han Oscars för både bästa film och bästa regi. Under 2004 blev han uppmärksammad för den film, The Passion of the Christ, som han regisserat och producerat om Jesus. Filmens dialog är på arameiska och latin. Filmen blev både kontroversiell och ekonomiskt framgångsrik. Hans fjärde film som regissör, Apocalypto, släpptes 2006. 2010 spelade Gibson i filmen Edge of Darkness, vilket är hans första filmroll sedan 2003. 2011 spelade han huvudrollen i The Beaver, regisserad av Jodie Foster. 2016 gjorde Gibson comeback som regissör i den biografiska krigsfilmen Hacksaw Ridge, för vilken han återigen Oscarnominerades för bästa regi. 1980–2011 var Gibson gift med Robyn Gibson (tidigare Moore) och tillsammans fick de sju barn, Hannah (född 1980), tvillingarna Edward och Christian (födda 1982), William (född 1985), Louis (född 1988), Milo (född 1990) och Thomas (född 1999). Paret separerade 2006 och frun ansökte om skilsmässa 2009. Gibson har även dottern Lucia (född 2009) med Oksana Grigorieva, som också har en son från ett tidigare förhållande med Timothy Dalton. Med Rosalind Ross har han sonen Lars (född 2017). Gibson är troende kristen och stödjer det republikanska partiet. Han tillhör sedevakantisterna som anser att nuvarande påven i Rom inte följer den rätta läran. På 1990-talet lyckades Gibson komma ur sin alkoholism och var under flera år nykter alkoholist. Den 28 juli 2006 greps han dock av polis för rattonykterhet under en färd genom Malibu. Poliserna som stoppade honom säger att han var rasande och han påstås ha yttrat antisemitiska kommentarer. Den påstådda antisemitismen har fått särskild uppmärksamhet, eftersom vissa judiska företrädare redan 2004 menat att Gibson framställt judar på ett negativt vis i filmen The Passion of the Christ. Gibsons försvarare har dock exempelvis framhållit att även filmens huvudperson, Jesus från Nasaret, faktiskt var jude. 2011 meddelade Gibson att han skulle göra en film om Mackabéerna, skriven av Joe Eszterhas. 2012 läckte ett brev från Eszterhas till Gibson, i vilket manusförfattaren anklagar Gibson för att vara judehatare och beskriver skådespelarens aggressiva och instabila beteende när Eszterhas och hans familj hälsat på Gibson, som Eszterhas i brevet uppmanar att söka terapi. I ett svar skriver Gibson att de flesta av Eszterhas anklagelser är falska och att hans manus var dåligt. Gibson var också föremål för skandal efter att flickvännen Oksana Grigorieva 2010 anklagade honom för misshandel och ett bandat telefonsamtal där Gibson skäller ut Grigorieva och använder diverse rasistiska uttryck läckte ut på internet, vilket resulterade i att Gibsons agentur William Morris slutade representera honom.
Karl Gerhard
Sin främsta politiska insats gjorde Karl Gerhard som gisslare av nazismen och den svenska eftergiftspolitiken. Själv hade han en mycket positiv inställning till det kommunistiska Sovjet och lånade under en resa till Moskva melodin till den kuplett som blev hans antinazistiska mästerstycke, Den ökända hästen från Troja, framfört i revyn Gullregn 1940. Att polisen med hänvisning till en obsolet lagparagraf i ordningsstadgan för Stockholms stad förbjöd sjungandet av kupletten har kommit att bli det mest kända exemplet på censur i Sveriges under kriget. Revynumrets scenografi, en dalahäst ur vilkens "femte ben" baletten hoppade fram iklädd tyrolerhattar, fortsatte att förevisas under revyns spelperiod. På hästen hade man satt en munkorg och en nattmössa och i stället för kuplett läste Gerhard upp förbudet och lagparagrafen. På 1950-talet skrev han en rad memoarböcker (Om jag inte minns fel, Katt bland hermeliner och Lite gullregn). Från 1952 ägde han tillsammans med sonen Per Gerhard Vasateatern och gjorde då och då roller i boulevardkomedier där. Hans sista roll var i Mitt bedårande jag (Photo Finish) av Peter Ustinov. Som litterär produktion har Gerhards kupletter värde som särpräglad tidsspegel, men de är i stort behov av förklarande fotnoter. Gerhards satir knöt sig outtröttligen kring dagsaktuella händelser och byggde på anspelningar. Han kritiserade socialdemokraternas politik och kommenterade det världspolitiska läget men sjöng ofta också lite småskvallrigt om kändisar i kultur- och näringslivet. Han sjöng ibland kupletter i mask: hans mest berömda är som clown i sången Gungorna och karusellen (1948), italiensk schlagersångare i Bambino (1960) och porträttmasker som Pauline Brunius (1938), Tage Erlander (1950) och kung Gustaf VI Adolf (1955). Andra kupletter var mer ett slags sjungna dagböcker, ledare eller kåserier, som förutsatte att publiken kunde gissa vilka personer och händelser han syftar på. I kupletterna uppträder riksdagsmän, kungligheter, Gösta Ekman, Garbo, Churchill, Chrusjtjov, Moa Martinson, Lewi Pethrus, Anna Ida Broström, Marguerite Wenner-Gren, Birgit Tengroth, Ture Nerman, Evert Taube, Kerstin Bernadotte, prins Bertil och mer bortglömda namn. Humorn bygger ofta på litterära allusioner, ordlekar (Kommer Dag så kommer det förvisso råd om Hammarskjöld) och anarkistiska så kallade karlgerhardrim, det vill säga rim mellan ord som inte kan fås att rimma genom normal morfologi utan endast genom mer kreativa förvrängningar av ord och namn. Gerhard lyckas till exempel rimma "sjutton" och "Bernadotte" genom att forma om orden: "Jag gav'na sjuttan och gick till Kerstin Bernaduttan". När refrängen är Axlarna ska slutta kan rimorden bli "uppercutta", "departement justutta", "Sunset Bullevutta" och Chiang Kai Shek och hans "Chiang Kai Shutta", som från Formosa ej fick "flutta". I sin mest kända kuplett, Den ökända hästen från Troja, rimmar han "Troja" med "Avenoja", en karlgerhardsk förvrängning av Avenue de l'Opéra. De mest karakteristiska rim Karl Gerhard använde sig av är förvrängda rim på personnamn och ortnamn. När han sjöng om Filadelfiaförsamlingens bönemöten undrade han vad Filaduskarna hade för sig i buskarna. När Karin Kavli visade sig med bar överkropp i en pjäs sjöng Gerhard: Karin Kavli, blottad ifrån topp till navli. I sången Från Flen till Ventimiglia hade han följande rim: Emilia, persilja, billiga, stiliga, alla uttalade så att de rimmade på Ventimiglia. Nästan alla har (vad Povel Ramel kallade) tillämpningsrefränger, vilket innebär att en fras som Vem i helskotta är det som rycker i tåten upprepas i strof efter strof i snabb följd, och fås att syfta på helt skilda ting: sjuka grissvansar, bibliotekens spindelväv, filmstjärnornas behåband och snöret som man spolade med på toaletterna förr. Melodierna lånades från befintliga alster, ofta fransk schlager, eller skrevs av kompositörer som Jules Sylvain och Herbert Steen eller honom själv under pseudonymen Kai Stighammar.
