Filmstudio
En filmstudio är en specialanpassad lokal för filminspelningar. Ibland kan en filmstudio bestå av flera inspelningsbyggnader och även färdiga utomhusscenerier. När man på amerikansk-engelska talar om "film studio", avser man dock ofta ett filmbolag, medan en filmstudio kallas "sound stage". På svenska kan ordet "filmstudio" även avse en filmklubb, till exempel en av de klubbar som ingår i Sveriges Förenade Filmstudios.
Filmproduktion
Filmproduktion är den kreativa och hantverksmässiga processen med att framställa spel- eller animerad film, från det att grundidén alstras till att filmen är färdig för visning. Professionell filmproduktion har funnits sedan filmmediet uppfanns och är numera en mångmiljonindustri vars center ligger i Hollywood och Bollywood, där filmstudios anställer flera yrkesgrupper, inklusive manusförfattare, producenter, regissörer, filmfotografer, ljudtekniker, skådespelare, klippare, filmmusikkompositörer och distributörer, för att samarbeta kring filmprojekt. Produktion av amatör- och independentfilm innebär oftare lägre budget och därför att samma personer har flera yrkesroller. I Sverige tar hela cykeln ungefär två år. En fullskalig Hollywood-produktion tar cirka tre år. Den första tredjedelen av tiden går åt att utveckla idén. Den andra tredjedelen åt förberedelser och inspelning. Den sista tredjedelen åt efterbearbetning (inklusive musikläggning) och distribution. Utvecklingsfasen kretsar huvudsakligen kring framställandet av ett filmbart, intressant filmmanus. Manusarbetet börjar med en grundidé som bearbetas och utökas till ett filmmanus i flera steg: från de första nerskrivna tankarna till en s.k. step outline, till ett treatment, till manus, och slutligen ett antal bearbetningar. Under arbetet har manusförfattaren mycket kontakt med tänkbara filmproduktionsbolag för att se om det finns någon marknad för manuset. Sedan presenteras manuset för filmproducenter och filmregissörer för att säkerställa filmens finansiering. Inte sällan är dock manusförfattaren och regissören samma person, ibland kallad auteur med egen stark konstnärlig vision och vilja att utforma verket efter egen önskan, vilket kan skapa konfliktsituationer gentemot producenter, finansiärer och distributörer. En stor del av alla projekt fallerar i den här fasen, några för att idén inte håller för marknaden, och andra av kreativa konflikter. Filmprojekt kan existera i utvecklingsfasen under en lång period, då det är osäkert ifall det kommer att bli en film eller inte. Detta kallas ibland "utvecklingsträsket" ("Development hell"). Utöver dessa finns många ytterligare personalgrupper, särskilt i stora, kommersiellt påkostade produktioner (framförallt i Hollywood och liknande storskaliga utländska verksamheter). I Sverige och många länder med mindre budgetresurser är personalgrupperna normalt betydligt mindre i antal. Under det här stadiet anställs fler till teamet, såsom rekvisitör/attributör, scripta, regiassistent(er), stillbildsfotografer, redigerare m.fl. En typisk inspelningsdag börjar med att dagens schema delas ut. Inspelningsplatsen görs i ordning, all rekvisita tas fram och platsen ljussätts. Skådespelarna kläs på och sminkas. Manuset gås igenom på plats och övas, främst för fotografens och ljudteknikernas skull. Handlingen filmas sedan i så många tagningar som behövs. (Tagningen sätts igång av regissören som säger "Börja" eller "Varsågod" - på engelska "action", och slutar inte förrän regissören säger "Tack", på engelska "Cut".). Varje tagning numreras i en klappa för att hjälpa redigeraren hålla reda på tagningarna vid klippningen. Klappan anger scenens nummer, tagningens nummer, regissör, producent, datum och filmens namn. Klappan används också för att synkronisera ljud och bild, eftersom ljudet spelas in separat. I större filmproduktioner finns ofta två filmteam, där det "andra", sekundära filmteamet arbetar med inspelning av vyer, närbilder på objekt samt andra inspelningar som senare klipps in i filmen. De tagningar där skådespelarna minns sina repliker, står på rätt plats, och tekniken fungerar, markeras av scriptan, fotografen och ljudteknikerna i sina papper. Varje tagning beskrivs också för att göra klippningen lättare. När hela filmen är inspelad, hålls en avslutningsfest för hela teamet och alla skådespelare. Förproduktion/förberedelser. Efterbearbetning/Post-production. Regissör som bestämmer över inspelningen.
Turkiets filmhistoria
Turkiets filmhistoria har spelat en viktig roll i den turkiska kulturen. De senaste åren har landets filmindustri blomstrat, och levererat många kvalitetsfilmer till publiken i Turkiet, till de turkiska minoriteterna i Europa, och i sällsynta fall, till USA. Yeşilçam ("Grön tall") är för den turkiska filmen vad Hollywood är för den amerikanska. Yeşilçam har fått sitt namn efter gatan Yeşilçam i Beyoğludistriktet i Istanbul där många skådespelare, filmregissörer och andra filmarbetare bodde. Det fanns även många filmstudior i området. Från 1950- till 1970-talet producerade Yeşilçam 250–300 filmer om året, vilket gjorde den till en av de största filmindustrierna i världen. När televisionen slog igenom gick det utför med filmindustrin, men de senaste åren har inneburit ett återuppstående för den turkiska filmen, som konstform men också ur en kommersiell synvinkel. Turkiets filmproduktion har genomgått samma utveckling som många andra nationella filmindustrier under 1900-talet. Produktionen av film var ojämn fram till 1950-talet, och filmmarknaden styrdes i stort sett av några få importföretag som kämpade för dominans i de folkrikaste och lönsammaste städerna som Istanbul och Izmir. Biograferna visade sällan lokalt producerad film och större delen av utbudet bestod av film från den starkare filmindustrin i väst, speciellt från USA, Frankrike, Italien och Tyskland. Dessa importörer gjorde då och då några halvhjärtade försök att göra filmer i Turkiet, eftersom de kunde lita på sitt distributionsmonopol och biografkedjor som garanterade dem att få tillbaka de satsade pengarna. Mellan åren 1896 och 1945 gjordes mindre än totalt 50 filmer, alltså mindre än en film om året. Jämfört med de tusentals filmer som importerats och visats under samma period, blir det svårt att tala om en förekomst av filmproduktion i Turkiet innan 1950-talet. Detta kom dock snabbt att ändras efter andra världskriget. 1952 producerades totalt 49 filmer, alltså mer än vad som gjorts dittills i hela filmhistorien. Under 1960-talet blev Turkiet det femte största landet inom filmproduktion i världen, och den årliga filmproduktionen kom upp i 300 i början av 1970-talet. Jämfört med många andra länders filmhistoria ses Turkiets filmindustri efter 1950-talet fortfarande som en bravad. På 60-talet och 70-talet, var svensken Eva Bender en stjärna av turkisk film. Effekten av TV och video som de nya, populära massmedierna och det politiska tumultet på 1970-talet (ofta i samband med svåra ekonomiska kriser) orsakade en stor nedgång i biljettförsäljningen, vilket i sin tur ledde till att en lång kris startade omkring 1980 och som fortsatte in på 1990-talet. Från 1966 sjönk antalet sålda biljetter från 90 miljoner till 56 miljoner 1984 och endast 11 miljoner 1990. Samtidigt sjönk antalet biografer från omkring 2000 år 1966, till 854 år 1984, och 290 år 1990. Under 1990-talet låg produktionstakten på mellan 10 och 15 filmer per år, varav hälften inte kom upp på biograferna. Sedan 1995 har antalet filmer dock återigen ökat. Efter år 2000 har den årliga biljettförsäljningen nått 20 miljoner och sedan samma år har också antalet biografer ökat, till att idag uppgå till ungefär 500 stycken. Idag drar turkiska filmer miljonpublik och toppar tittarlistorna, och säljer också oftast mer biljetter än utländska filmer. Det är dock svårt att tala om en filmindustri, eftersom de flesta filmerna görs som privatprojekt av regissörer som annars arbetar för televisionen, reklam eller teater. Utomlands distribueras dessa filmer av utländska bolag, som Warner Brothers och United International Pictures. Den stora tekniska utvecklingen hos dessa bolag var dock en anpassning till de stora västerländska bolagen vars filmer de importerade. Ett exempel är starten av dubbningsstudion Marmara i början av 1930-talet, då de västerländska filmstudiorna slutat göra stumfilm, vilket drev på de importberoende bolagen att själva göra egna filmer.
Multinationellt företag
Ett multinationellt företag (engelska: multinational corporation, MNC, eller transnational corporation, TNC) har verksamhet i flera länder (exempelvis en koncern med dotterbolag). Sådana företag kan vara mycket stora, och har i några fall en årsomsättning som är jämförbar med ett litet lands bruttonationalprodukt. Det Holländska Ostindiska Kompaniet, grundat 1602, brukar räknas som det första multinationella företaget. Inom mediafältet har marknaden på senare tid kommit att domineras fullständigt av multinationella företag. Företagen ifråga har satsat på vertikal expandering över flera branscher för att säkerställa deras grepp om publiken. Följden blir att ett begränsat antal mediekonglomerat kontrollerar utbudet och distributionen av medieinnehåll på en global skala. Utvecklingen har nått ett stadium där nio TNC:s har fördelat marknaden mellan sig och tillsammans kontrollerar samtliga betydande filmstudior i Hollywood, de stora amerikanska TV-bolagen, 80-85 % av den globala musikindustrin, majoriteten av de TV-sändningar via satellit som används för att nå en internationell publik, en stor del av världens förlagsverksamhet, de kommersiella tidningsförlagen m.m. Uppdelningen av mediemarknaden utgår från en hierarki bestående av tre led. Nämnda TNC:s brukar kategoriseras som det första ledet i hierarkin. De är ett resultat av en utveckling som gått mot ägarkoncentration, där de stora aktörerna köper till sig kontrollen över medieutbudet genom att investera i bolag som spänner över hela mediefältet. Som exempel kan nämnas News Corporation, som äger företag som verkar inom en rad olika fält, såsom TV-, tidnings-, radio och IT-branschen. Man kan även nämna Time Warner, vars koncern rymmer till exempel CNN och Warner Bros. Det andra ledet utgörs av mindre bolag som verkar på en mindre skala än ovannämnda giganter. Oftast handlar det om aktörer som utgår från nationella och regionala marknader. Mellan de regionala aktörerna och de stora TNC-bolagen råder ett slags symbiosförhållande, där den ene behöver den andra för att överleva. Som exempel på en representant ur andra ledet kan nämnas Bonnier-koncernen. Det tredje ledet utgörs av autonoma medieproducenter som helt utgår från en lokal marknad och som endast riktar sig till den inhemska publiken. För att utvidga sina medieimperium använder sig TNC-bolagen av expansion i det vertikala ledet. Syftet är att bolaget ska få tillgång till flera marknader, istället för att begränsas till en enda. Man försöker alltså att i sin verksamhet inkorporera så många olika typer av medieproducenter- och distributörer som möjligt, och på så sätt tillgodose sig själva med makten över hela mediemarknaden. För att kunna behålla sitt monopol över marknaden har TNC-bolagen varit beroende av vissa politiska förutsättningar. Eftersom man i sin verksamhet utgår från en nyliberal utgångspunkt har man arbetat hårt för att förhindra alla typer av marknadsregleringar på statliga initiativ. Metoden som föredras brukar vara en utpräglad lobbyverksamhet där representanter från företagen indirekt deltar i beslutsprocessen, med ambitionen att spela en betydande roll för utgången. Det politiska argument som oftast nyttjas är att regleringar kan betraktas som inskränkningar av marknadens frihet. Uppkomsten av ett fåtal dominerande aktörer på marknaden har lett till att röster har höjts angående de risker som medföljer en sådan utveckling. Det vore ingen överdrift att beskriva dagens situation som ett monopol, där möjligheterna till konkurrens är mycket små. Nya aktörer ställs tidigt inför svåra prövningar, då de tvingas tävla med redan etablerade megakonglomerat med fasta grepp om marknaden. Och eftersom nämnda konglomerat har byggt upp ett slags symbiosförhållande sinsemellan, där klart vänskapliga undertoner genomsyrar kommunikationen mellan parterna, försvåras läget ytterligare för nya aktörer som försöker slå sig in på marknaden.
Kultur i Umeå
Umeås kulturliv sägs ibland ha sin grund i en "gör det själv-anda", men minst lika betydelsefullt för kulturlivet i torde vara kommunens långsiktiga satsningar på kultur. Som exempel var Umeå kommun åren 2011–2016 och 2019 den svenska kommun som satsade mest på kultur – omkring 2 500 kronor per invånare och år. En tidig pionjär för det lokala kulturlivet var Daniel Erik Naezén som 1782 tillträdde som ny provinsialläkare i Västerbotten. Som Linnélärjunge uppfattade han Umeå som kulturellt efterblivet, och grundade därför i slutet av 1790-talet ett läsesällskap, som lockade 26 bildningstörstande Umeåbor att bidra med 50 riksdaler vardera för att köpa relevant litteratur. Liksom hustrun Christiana Beata Strotman skrev han modern, förromantisk, poesi. Naezén, som vid sidan av sin medicinska utbildning även studerat vid Kungliga Musikaliska Akademien (MA), utövade också musik, komponerade och fick kammarmusik framförd i Umeå – och invaldes därför i MA. Redan år 1862 utvecklades föreningslivet i Umeå, som då hade 1 900 invånare, genom bildandet av Umeå musiksällskap. Föreningslivet har fokuserat både på eget kulturutövande och att locka gästspel till staden. Föregångare som Musiksällskapet, Minerva, Shakespearesällskapet, Teaterföreningen, Filmstudion, Jazzklubben och Studentteatern har alla bidragit till att utveckla och stimulera intresset, och har på senare år fått sällskap såväl av kommunala kulturskolor som av yngre entusiaster inom de flesta kulturområden. En betydande aktör är Norrlandsoperan, men också fria teatergrupper som Profilteatern och Ögonblicksteatern, liksom de många festivalerna – Jazzfestivalen, Folkmusikfestivalen, Visfestivalen på Holmön, MADE-festivalen, Umeå Open, House of Metal och Littfest – har bidragit till att bredda utbudet och lyfta den professionella nivån även lokalt. I Umeå finns också Västerbottens museum och Umedalens skulpturpark, samt en Konsthögskola. Den sistnämnda bildar tillsammans med Bildmuseet, Designhögskolan, en gren av Humlab vid Umeå universitet, samt den arkitekthögskola som invigdes 2010 det sammanhållna Konstnärligt campus vid Umeå universitet. År 2014 delade Umeå och Riga i Lettland titeln Europas kulturhuvudstad. Bibliotek och bokhandel i Umeå är för bibliotek väl representerade med Umeå universitetsbibliotek (UB) och Umeå stadsbibliotek, som med sina 757 932 besök (2013) var det tredje mest besökta i landet efter stadsbiblioteken i Stockholm och Uppsala. Stadsbiblioteket är också navet i Umeåregionens samarbetsorganisation Mina bibliotek, som inkluderar bokbussen och sammanlagt 23 bibliotek i Umeå kommun samt Bjurholms, Nordmalings, Robertsfors, Vindelns och Vännäs kommuner. Som på många andra håll har den fysiska bokhandeln bantats på senare år. Akademibokhandeln på campus är sedan länge nedlagd och vid årsskiftet 2021/2022 lade även verksamheten i centrala MVG-gallerien ned, kvar finns en butik i gallerian Avion Shopping. I centrala Umeå återstår Åkerbloms universitetsbokhandel, men här finns också Bokcafé Pilgatan (antikvariat och bokhandel), Antikvariat Bothnia och H:ström – Text och Kultur (bokförlag, bokhandel och antikvariat). Vid Umeå universitet bedrivs forskning och utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap. Film, TV och radio har funnits i Umeå – i någon form – sedan tidigt 1900-tal. Film har varit högst närvarande i Umeå, från den tidiga etableringen av biografer till det senare 1990-talets populära filmstudior – Filmstudion i Umeå och Röda rummet – och internationella filmfestivaler – och på senare år även filmproduktion, främst film/dokumentarfilmer/">dokumentärfilmer. Från TV- och radiohusen har det sedan 1960-talet producerats nyheter, barn- och konsumentprogram och underhållning. I Umeå finns varken stadsteater eller länsteater – för Västerbottens del är den senare lokaliserad till Skellefteå, och huserar sedan 2021 i Sara kulturhus. Kultur i Umeå – år för år.
