Stiftelsen Ingmar Bergman
Stiftelsen Ingmar Bergman är en svensk stiftelse. Stiftelsen Ingmar Bergman har till syfte att förvalta Ingmar Bergmans Arkiv, samt att föra vidare kunskap om Ingmar Bergman och hans konstnärskap. Vidare ska stiftelsen främja intresset för svensk film och kultur. Stiftelsen bildades på initiativ av Bergman och dåvarande vd för Svenska Filminstitutet Åse Kleveland år 2002. Stiftare är Svenska Filminstitutet, Dramaten, Svensk Filmindustri och Sveriges Television. Grunden till stiftelsen lades med Ingmar Bergmans donation till Svenska Filminstitutet av sitt privata arkiv, bestående av manuskript och annat arbetsmaterial från en drygt sextioårig karriär. Vid stiftelsens bildande överläts samlingarna till Stiftelsen Ingmar Bergman. Senare har ytterligare material tillkommit, från exempelvis Bergmans tjänsterum på Dramaten, från Hedvig Eleonora församling (där Bergmans far, Erik Bergman, som varit församlingens kyrkoherde hade samlat en del material relaterat till den unge Bergmans karriär), från Kenne Fant, Käbi Laretei, Liv Ullmann och andra institutioner och privatpersoner. Jan Holmberg är stiftelsens VD sedan 2010. Jan-Erik Billinger, chef för avdelningen Filmarvet på Filminstitutet, utsågs till styrelseordförande 2012. Ingmar Bergmans Arkiv är ett personarkiv, bildat 2002 och ägt av Stiftelsen Ingmar Bergman. Det består av cirka fyrtio hyllmeter med tusentals dokument (manuskript från utkast till regimanus, arbetsböcker, dagböcker, fotografier, skisser, bolagshandlingar med mera) och cirka 10.000 brev till och från Ingmar Bergman. Det är ett av världens främsta personarkiv över en enskild filmskapare. Samlingarna är, i enlighet med Ingmar Bergmans gåvobrev, tillgängliga för forskare och välrennomerade skribenter. Sedan 2007 finns Ingmar Bergmans Arkiv uppfört på Unescos lista som världsminne.
The Seduction of Ingmar Bergman
The Seduction of Ingmar Bergman är en musikal skriven av bröderna Ron och Russell Mael i gruppen Sparks, på uppdrag av Radioteatern vid Sveriges Radio. Urpremiären ägde rum den 14 augusti 2009 på Södra teatern i Stockholm. Efter sitt internationella genombrott vid filmfestivalen i Cannes 1956 förflyttas Ingmar Bergman magiskt från en biograf i Stockholm till Hollywood, där filmmoguler försöker övertala honom att flytta till USA. Bergman väljer till sist att fly och förflyttas med hjälp av en oväntad räddare på nytt, nu tillbaka till Stockholm där han tas emot av jublande människor. Sparks uppdrag var mycket fritt - det svenska språket skulle dock komma till användning. Bröderna valde bland de svenska fenomen som är kända internationellt, och fastnade för Ingmar Bergman, kring vilken de skapade en fiktiv berättelse. De har inspirerats av Ingmar Bergman, men även av Orson Welles sätt att använda radiomediet. Bröderna hoppas att senare kunna använda musikalen i en filmproduktion. Musikalen gavs ut på CD i begränsad upplaga av Sveriges Radio i samband med premiären. Jonas Malmsjö: Ingmar Bergman. Russell Mael: Hollywoodmogul. Saskia Husberg: tolken, eskortflickan. Marie-Chantal Long: konferencier. Elin Klinga: Greta Garbo.
Ellen Bergman
Ellen Anna Bergman, född Hollender den 23 april 1919 i Göteborg, död 6 mars 2007 i Stockholm, var en svensk regissör, koreograf, skådespelare och dramatiker. Ellen Bergman var dotter till direktör Gunnar Hollender och hans hustru Inger, född Lindman. I samband med moderns andra äktenskap erhöll hon efternamnet Lundström. År 1944 gifte hon sig med fotografen Christer Strömholm. Äktenskapet blev dock kortvarigt och 1947 gifte hon om sig med regissören Ingmar Bergman, med vilken hon redan hade dottern Eva. Tillsammans fick de ytterligare tre barn, Jan och tvillingarna Anna och Mats. Den formella skilsmässan från Ingmar Bergman ägde rum 1952. Ellen Bergman växte upp i ett strikt borgerligt hem i Värmland. Hon ville tidigt bli regissör men på moderns inrådan studerade hon dans och koreografi vid Mary Wigman Schule i Dresden 1937–1939 för att bli danspedagog. Därefter arbetade hon vid Studioscenen i Stockholm. År 1944 fick hon anställning som koreograf vid Helsingborgs stadsteater, där Ingmar Bergman var chef och regissör. De inledde ett kreativt samarbete och tillsammans gjorde de flera uppmärksammade uppsättningar som Elsa Collins och Brita von Horns Aschebergskan på Widtskövle, Carl Erik Soyas Fan ger ett anbud och Hjalmar Bergmans Sagan. Utöver sitt arbete som koreograf, regisserade och skådespelade Ellen Bergman även under perioden i flera av teaterns pjäser. År 1946 flyttade familjen till Göteborg, då Ingmar Bergman blev chef för Göteborgs stadsteater. Premiärföreställningen av Albert Camus Caligula var tillika världspremiär och uppsättningen blev mycket lovordad. Den var inte bara en seger för Ingmar Bergman, även Anders Ek, som spelade titelrollen, fick ett storartat genombrott. Ellen Bergman nämns sällan i detta teaterhistoriska sammanhang, men makarnas samarbete var tätt. Tillsammans gjorde de även en mycket lovordad uppsättning av Jean Anouilhs Tjuvarnas bal. År 1955 utsågs Ellen Bergman till chef för Karlstads teater. Mellan 1957 och 1959 arbetade hon som regissör och koreograf vid Uppsala stadsteater. Därefter drev hon friluftsteatern Slottsskogsteatern 1961–1962 och Atelierteatern 1965–1969. Atelierteatern, som hade bildats 1951, var scen för experimentell teater och under Ellen Bergmans ledning fick flera av samtidens nya europeiska dramer sin Sverigepremiär där. Teatern blev även en språngbräda för många unga skådespelare. På båda dessa teatrar, och på Folkets Hus Teater på Järntorget, satte hon upp barnteaterpjäser, som hon själv författat. År 1974 skapade hon Göteborgs kammarteater på herrgården Stora Holm på Hisingen, där hon också bodde. Här kombinerade hon mat- och avancerade teaterupplevelser på ett för den tiden unikt sätt. Verksamheten lades ner 1986. Ellen Bergman var hela sitt liv mycket engagerad i barnkultur. Åren 1950–1951 publicerades den numera välkända serietecknaren Rune Andréassons serie "Tant Ellens dansskola" i Göteborgs-Postens lördagsbilaga. Det var ett samarbete som utgick från Ellen Bergmans verksamhet som danspedagog och koreograf. Hon verkade också för en förnyelse av barnteatern och arbetade med teaterverksamhet för personer med funktionsvariationer, bland annat med barnpatienter på Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska avdelning. År 1996 startade hon Teater med stol, en teatergrupp där alla skådespelarna var rullstolsburna. På 2000-talet var Ellen Bergman en av dem som aktivt arbetade förätten till dödshjälp. Tillsammans med sitt barnbarn, fotografen Lina Ikse Bergman, gjorde hon 2006 boken Tre frågor där hon ställde frågor om åldrandet och döden till 48 personer. År 1982 erhöll hon Göteborgs Stads förtjänsttecken för sin gärning. Ellen Bergman dog i Stockholm 2007. Hon är begravd på Örgryte gamla kyrkogård.
Herr Sleeman kommer
Herr Sleeman kommer är en teaterpjäs i en akt från 1917, skriven av Hjalmar Bergman. Pjäsen utgavs första gången i samlingen Marionettspel (1917) på Bonniers förlag tillsammans med Dödens arlekin och En skugga. Pjäsen handlar om mostrarna Mina och Bina som av egoistiska intressen tvingar sin unga systerdotter Anne-Marie att gifta sig med den nästan tre gånger äldre mannen herr Sleeman. Pjäsen uruppfördes på Lorensbergsteatern i Göteborg 1919 och har senare satts upp vid ytterligare tillfällen, bland annat på Dramaten. Den har filmatiserats fyra gånger som TV-teater: 1957 i regi av Ingmar Bergman, år 1959 i Danmark i regi av Anna Borg, 1963 i Finland i regi av Ere Kokkonen och 1983 i regi av Kurt-Olof Sundström. Den har också getts som radioteater 1956 i regi av Olof Thunberg, 1968 i regi av Karin Ekelund och 1979 i regi av Bodil Malmsten. Den har också gjorts som opera av Lennart Hedwall 1979. Det är sensommarkväll i en vindsvåning. Två gamla fröknar, tant Mina och tant Bina, sitter och handarbetar medan deras unga nièce Anne-Marie dukar till kaffe med finaste servisen, Tanterna har en överraskning åt henne: I morgon bitti kommer herr Sleeman för att fria. Han är en mycket äldre ämbetsman som skulle lösa hennes försörjningsproblem, eventuellt är han också lätt rörelsehindrad. Anne-Marie minns endast honom vagt som sin mors förmyndare. Hon blir förtvivlad och ber om att få slippa. Ute i skogen finns hennes tilltänkte man, jägaren Walter. Tanterna är dock obevekliga och när morgonen kommer tar Anne-Marie emot herr Sleeman som det anstår en flicka i hennes position att göra. Herr Sleeman kommer uruppfördes på Lorensbergsteatern i Göteborg den 26 november 1919. Pjäsen regisserades av Arvid Petersén och spelades tillsammans med Den döda av Carl Ramsell af Ugglas. Karin Alexandersson spelade rollen som Tant Bina, Tekla Sjöblom Tant Mina, Renée Björling Anne-Marie, Erik Landberg jägaren och Torsten Cederborg Herr Sleeman. Enligt samtida tidningsrecensioner var teatersalongen bara halvfull vid uruppförandet. Anmälaren i Göteborgs-Tidningen menade att Bergman skapat en stämning präglad av dröm och aning. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning noterade att scenografin var gjord i blåa toner, vilket skapade ett drömlikt tillstånd. Recensenten ansåg att Björling spelade flickrollen med ett "drömmande ackord" och att Cederborg smälte in i stilen. Recensenten i Göteborgs-Posten menade att Björling framförde rollen som halvt i sömn. Denne sa även att de som inte närvarat hade gått miste om intim och vacker kammarspelskonst. Dramaten spelade pjäsen 1922 i regi av Olof Molander. Sammanlagt gjordes elva föreställningar med premiär den 22 november 1922. John Ericsson svarade för scenbilden. I rollerna sågs Mona Mårtenson som Anne-Marie, Carl Browallius som Herr Sleeman, Tyra Dörum som Tant Bina, Ellen Borlander som Tant Mina och Uno Henning som jägaren. År 1944 gavs pjäsen av Dramatikerstudion i regi av Ingmar Bergman tillsammans med ytterligare en Bergman-pjäs, Spelhuset. Spelplatsen var Borgarskolan med premiär den 15 februari. Margit Andelius spelade Tant Bina, Sif Ruud Tant Mina, Inge Wærn Anne-Marie, Anders Ek jägaren och Toivo Pawlo Herr Sleeman. Parkteatern i Stockholm spelade pjäsen vid två tillfällen 1948: den 4 augusti i Humlegården och den 27 augusti i Observatorielunden. Vid båda tillfällena spelades även Herbert Grevenius-pjäsen Förtrogeliga band. För regin svarade Helge Hagerman och för scenografin Sven Lundqvist. Andelius och Ruud medverkade även denna gång i rollerna som tanterna Bina och Mina, precis som i 1944 års uppsättning. Rollen som Anne-Marie spelades av Erna Groth, rollen som jägaren av Rune Andréasson och rollen som Herr Sleeman av Sture Ericson. Pjäsen har också getts som radioteater vid tre tillfällen: 1956 i regi av Olof Thunberg, 1968 i regi av Karin Ekelund och 1979 i regi av Bodil Malmsten. Anne-Marie, deras nièce. Walter, jägare och Anne-Maries fästman. Herr Sleeman, landssekreterare.
Marie Nyreröd
Marie Elisabeth Nyreröd, född 19 juli 1955 i Arvika, är en svensk journalist, TV-producent och filmare. Nyreröd studerade journalistik vid Stockholms universitet. 1980 böarjade Nyreröd på Sveriges Television, där hon sedan huvudsakligen var verksam. 1987 började hon på SVT:s kulturredaktion och verkade där som reporter respektive producent för ett flertal program inom framför allt film, teater och litteratur, däribland Nike, Kobra och Dramat i TV-soffan (2004), om TV-teaterns historia. Sedan 2005 har hon arbetat med litteraturprogrammet Babel, sedan 2010 som dess projektledare. År 1997 gjorde hon en intervju med Ingmar Bergman, vilket ledde till att hon 2003 fick unikt tillstånd av den tillbakadragne regissören att göra en omfattande intervjuserie med honom, Ingmar Bergman – 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman och filmen, Bergman och teatern och Bergman och Fårö). Denna väckte stor internationell uppmärksamhet med visning på stora filmfestivaler och Emmy Award-nominering 2004 och har även visats på biografer internationellt i långfilmsformat med titeln Bergman Island. Hon fortsatte arbetet kring regissören tillsammans med Stig Björkman i filmen Bilder från lekstugan (2009), baserad på Bergmans privata 16-millimetersfilmer från hans filminspelningar på 1950-60-talet. I samband med jubileumsåret 2018, 100 år sedan Ingmar Bergmans födelse, var Nyreröd ansvarig för hela Bergman-firandet på SVT och hade det året också premiär på de egna dokumentärfilmerna Bergmans början: ilska, kärlek, magknip och Den obesegrade kvinnligheten – en film om Gun Bergman, om Ingmar Bergmans tredje hustru. Efter dokumentärerna på 00-talet, blev Nyreröd vän med Bergman och fick Bergmans 80 år gamla nalle 2006. Nyreröd kom plötsligt i fokus i samband med 11 september-attackerna 2001, då hon och fotografen Sven-Äke Visén var i New York för att göra ett reportage för Kobra om legendariska Hotel Chelsea – detta reportage blev sedermera i stället den timslånga dokumentärfilmen Chelsea Hotel (2002). Mitt under arbetet inträffade flygattentaten mot World Trade Center, även synligt i dokumentären. Då flygförbud inträdde i flera dagar därefter och ingen annan svensk TV-reporter fanns i New York, fick de båda plötsligt förvandla sig till nyhetsreportrar och nästan dygnet runt leverera direktrapporter och reportage från kaoset till SVT:s nyhetsprogram. Det var första gången hon arbetade som nyhetsreporter i TV-rutan. Julen 2020 gjorde hon en tv-dokumentär i två delar om sångaren, musikern, författaren och konstnären Ulf Lundell med titeln Ulf Lundell - friheten och ensamheten.
Scener ur ett äktenskap
Scener ur ett äktenskap är en svensk TV-serie från 1973 av Ingmar Bergman med Liv Ullmann och Erland Josephson i huvudrollerna som paret Marianne och Johan. TV-serien är totalt 281 minuter lång, men det finns även en nedklippt bioversion på 167 minuter, som visats internationellt. Det var Ingmar Bergmans första TV-serie, som senare följdes av Ansikte mot ansikte (1976) och Fanny och Alexander (1982). Bergmans film Saraband från 2003 är en fristående fortsättning på serien och har även den Ullman och Josephson i huvudrollerna. Att Bergman valde att göra en TV-serie kom som en överraskning för många, eftersom TV-serier då inte ansågs vara lika prestigefyllda eller ha lika hög kvalitet som biograffilm. Bergman fokuserade på dialogen när han skrev manuset. Serien var för övrigt en lågbudgetproduktion och hade ett pressat tidsschema. De sex avsnitten spelades in på 42 dagar, mestadels i en ateljé i en lada på Fårö. Bergmans intention var att skapa ett stycke "vackrare vardagsvara för TV". TV-serien kom att bli en internationell succé, tvärtemot vad många trodde. Den hade höga tittarsiffror och ledde till att familjerådgivningen nyttjades i större utsträckning. I Danmark noterades även ett ökat antal skilsmässor efter att serien hade visats. Serien är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009). Johan och Marianne har varit gifta i tio år och har två döttrar tillsammans. Vännerna Peter och Katarina har stora äktenskapliga problem och tittaren får genom dessa en föraning om vad som väntar Johan och Marianne. Erland Josephson - Johan. Bibi Andersson - Katarina. Barbro Hiort af Ornäs - Fru Jacobi. Rossana Mariano - Eva, 12 år, Dotter till Marianne och Johan. Lena Bergman - Karin, Dotter till Marianne och Johan. Wenche Foss - Mariannes mor. Ingmar Bergman - pressfotograf (endast som röstskådespelare).
