Public service
Public service (i allmänhetens tjänst, allmännyttig, allmänradio eller allmän-TV) är en radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud genom att företaget i fråga har ett avtal med staten rörande bolagets innehåll. I uttryckets hemland Storbritannien innefattar public service dels BBC, som brukar kallas för public service-modern, dels de privata bolagen ITV, Channel 4 och Five som alla har särskilda förpliktelser gentemot allmänheten. Termen har dock olika betydelser och tenderar att missbrukas av länder som har statligt styrda åsiktsmedia, där enbart den styrande regimens åsikter släpps fram. Public service kan beteckna kontroll, oftast utövad av någon myndighet, som syftar till att reglera programutbudet hos programkanalerna, även de programföretag som verkar på en kommersiell grund. Detta kan ta sig uttryck i att ett kommersiellt programbolag får åta sig särskilda åtaganden, såsom att sända ett visst antal timmar program inom särskilda genrer (såsom nyheter och regionala program). Dessa åtaganden har kunnat påtvingas de kommersiella programföretagen genom att erbjuda dem attraktiv täckning med markbundna TV-sändare. Denna benämning är den gängse i exempelvis Storbritannien. Public service var under årtionden i många länder lika med ett statligt kontrollerat monopol på all sändning av radio och TV i Europa. Dess monopol har urholkats av såväl avreglering som konkurrens från kanaler som sänder via satellit, kabel och digitala marknät. Public service kan finansieras på flera sätt, såsom genom TV-licens (vanligt i Europa), statliga medel (förekommer bland annat i Nederländerna och Australien), frivilliga donationer (USA) samt reklam. Helt reklamfri public service förekommer enbart i de nordiska länderna, Frankrike, Storbritannien, Spanien, Australien och Japan. I övriga länder är public service ofta delfinansierat av reklamavbrott i sändningarna i likhet med de privata kanalerna. I Sverige är "sponsring" tillåtet av vissa populära evenemang såsom Melodifestivalen och Sportevenemang. I dessa fall presenteras sponsorns logga och ett kortfattat budskap. I ett allt mer digital samhälle, där digital kommunikation via plattformar så som Google, Facebook och Twitter har vunnit mark på bekostnad av traditionella medier, har public service roll blivit otydligare. I flera av de nordiska länderna pågår utredningar om hur public service ska finansieras och förbli relevant i framtiden. Uttrycket public service är myntat av BBC, det brittiska public service-bolaget som ofta benämns som public service-modern. I många europeiska länder blev televisionen intimt förknippad med public service från det att mediet introducerades. Ofta var det dock radion som var föregångaren och byggde upp organisationer som skötte sändningen. I England fick till exempel BBC, som började sändning av radio på 1920-talet, en utvidgning av sin public service-funktion för TV år 1935. Public service kom dock att få en annan roll i många länder än den i Sverige, eftersom privata företag även släpptes fram med finansiering via tv-reklam. Sverige var bland de sista i Västeuropa att få privatägd kommersiell radio och kommersiell tv, vilket gjort att svenska mediemarknaden först tog ordentlig fart under 1990-talet. I Sverige är Public service även ett samlande begreppet för de radio- och TV-kanaler som erbjuds av Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio. I den åttonde paragrafen av sändningstillståndet återfinns essensen av det som kallas public service: Att programmen ska präglas av folkbildningsambitioner, att det ska finnas en mångfald av åsikter, olika intressen ska tillgodoses när det gäller religion, kultur och vetenskap samt att programmen ska ha hög kvalitet. Innan 2019 när den skattebaserade avgiften infördes finansierades public service genom de licensavgifter som hushållen betalade. ARD, ZDF, Deutschlandradio och Arte, Tyskland.
Utbildningsradion
Utbildningsradion (Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag, UR) är ett svenskt massmedieföretag som har till uppgift att bedriva programverksamhet inom utbildningsområdet i allmänhetens tjänst ("public service") för kunskap och lärande och bidra till att minska de ökande kunskapsklyftorna. UR producerar, sänder tillgängliggör radio- och tv-program för alla åldrar och utbildningsstadier utifrån identifierade behov hos användarna. UR ägs av Förvaltningsstiftelsen för SR, SVT och UR och finansieras genom en speciellt avgift, public service-avgift, som betalas via skattsedeln. Ledamöterna i UR:s styrelse utses av styrelsen för Förvaltningsstiftelsen, som är tillsatt av Sveriges regering. UR sänder i SVT:s kanaler SVT1, SVT2, SVT Barn och Kunskapskanalen samt Sveriges Radio. UR:s programutbud finns tillgängligt där användarna finns. Huvuddelen av programutbudet finns fritt tillgängligt under lång tid på UR Play samt i ett slutet nätverk för utbildningsvärlden, kallat UR Access. Utdrag från UR:sändningstillstånd. Sveriges Utbildningsradio AB (UR) har till uppgift att bedriva programverksamhet inom utbildningsområdet i allmänhetens tjänst. Verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället. Företaget härstammar ur försök med skolradio av Skolöverstyrelsen 1928, en verksamhet som blev permanent 1929. 1931 blev Radiotjänst huvudman för dess sändningar. 1961 började testsändningar av skol-tv, en verksamhet som år 1964 slogs samman med skolradion. Till detta lades senare SR:s vuxenutbildning och verksamheten finansierades med skattemedel. 1967 startades TRU, kommittén för television och radio i utbildningen av staten som försöksverksamhet med att sända trådlösa läromedel till universitet och förskolor. Placeringen var i Stocksund och verksamheten fortsatte till 1978 då den övertogs av det nystartade Sveriges Utbildningsradio AB. 1978 gjordes en omfattande omorganisation där Sveriges Radio klövs i fyra dotterbolag som ägdes av Sveriges Radio. Det nybildade Sveriges Utbildningsradio var ett av dessa (de övriga var Sveriges Television, Sveriges Riksradio och Sveriges Lokalradio). 1985 upphörde skattefinansieringen och UR:s program finansierades av tv-avgiften. 1994 gjordes ytterligare en omorganisation och UR blev ett fristående bolag. 2016 fälldes UR av Diskrimineringsombudsmannen efter att ha lagt ut en platsannons där mörk hudfärg ingick i den sökandes kvalifikationer. UR sänder i Sveriges Radios kanaler P1, P2, P3 och P4 samt Sveriges Televisions SVT1 och SVT2 för sina program. Den 27 september 2004 startade Kunskapskanalen. Kanalen drivs som ett samarbetsprojekt mellan UR och SVT. Vardera bolag står för femtio procent av innehåll och sändningstid. UR:s logotyp har alltid bestått av bokstäverna U och R sammanflätade. 1993 introducerades en logotyp, formgiven av Marie Möller, bestående av en svart fylld cirkel med U i röd färg och R i blå. UR:s tredje logotyp började användas 2001 och är en vidareutveckling av dess föregångare, men med annorlunda typsnitt och enbart vit färg för bokstäverna. Skol-tv och UR har länge haft synliga programpresentatörer. I slutet av 1990-talet försvann hallåorna från förmiddagssändningarna för att sedan synas främst på eftermiddagarna. När Kunskapskanalen introducerades använde även den synliga hallåor. Mot slutet av 2006 började UR sända kanalvinjetter i formatet 16:9. Vårterminen 2007 försvann de synliga hallåorna från UR och Kunskapskanalen. De ersattes av programmenyer och speakerröster. I och med att SVT sjösatte en ny kanalorganisation i augusti 2008 slutade UR använda en egen kanalprofil för företagets sändningar i SVT1 och SVT2. I de programskarvar som sänds ut från UR används istället SVT:s grafik för respektive kanal. Börje Dahlqvist (1977–1986). Lars Hansson (1986–1998). Rolf Svensson (1998–1999, tillförordnad).
TV-avgift i Sverige
Från 1956 blev även innehavare av TV-mottagare skyldiga att betala en licensavgift, som uppgick till 25 kronor per kalenderkvartal. År 1967 övergick avgiften till att bli en "allmän mottagaravgift", och begreppet "licens" avskaffades. De hushåll som ägde en TV-apparat betalade en allmän mottagaravgift som även täckte eventuellt innehav av radiomottagare. Den som bara hade en radioapparat betalade en mindre "särskild ljudradioavgift". I samband med införandet av färg-TV blev den som hade en färg-TV-apparat från april 1970 skyldig att betala en tilläggsavgift. Från 1971 var den allmänna mottagaravgiften 220 kronor, färgtillägget 100 kronor och den särskilda ljudradioavgiften 50 kronor. Dessa avgifter var oförändrade fram till 1 juli 1977, men radiomonopolet fick ändå ökade medel när fler färg-TV-tillägg betalades. Avgiften för ljudradio avskaffades den 1 april 1978 och därefter var inte radioapparater licenspliktiga. Före avskaffandet hade ljudradioavgifterna stått för mindre än två procent av avgiftsintäkterna. Färgtillägget avskaffades 1990 och den ordinarie avgiften höjdes för att kompensera. År 2010 bytte avgiften namn till radio- och TV-avgift för att visa att pengarna går till Sveriges Radio, SVT och UR. Fakturorna skickades till att börja med från Televerket, men Radiotjänst i Kiruna tog över från slutet av 1980-talet till om med 2018. Den tekniska utvecklingen ledde till möjligheter att ta emot TV-kanaler på olika plattformar. Februari 2013 till juni 2014 ansåg Radiotjänst att datorer, surfplattor och "smarta mobiltelefoner" med internetuppkoppling i Sverige var avgiftspliktiga TV-mottagare, efter att SVT börjat med livekanaler på internet. Den 13 juni 2014 slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att datorer och surfplattor inte kan anses vara mottagare då användaren själv aktivt måste begära att få ta del av utbudet (unicast). Med anledning av Högsta förvaltningsdomstolens beslut ändrade Radiotjänst sina villkor. Från och med den 13 juni 2014 var datorer, surfplattor och mobiltelefoner inte längre avgiftspliktiga. Från och med 1 januari 2019 betalas avgiften per person och benämns public service-avgift. Den nya avgiften administreras av Skatteverket och betalas via skattsedeln, men är även fortsättningsvis en avgift som finansierar public service. En förändring är att betalningsskyldighet inte längre är beroende av om man har TV-mottagare. Under 2018 var avgiften 2 400 kr per hushåll med TV-mottagare, medan den 2019 blev maximalt cirka 1 300 kr per person och reducerad för personer med låga förvärvsinkomster. Som förvärvsinkomst räknas även exempelvis a-kassa, pension och sjukersättning. Under dessa premisser föreligger betalningsskyldighet till och med dödsåret. Företag, juridiska personer, personer under 18 år och personer utan förvärvsinkomst (exempelvis studerande som enbart har studiemedel som inkomst) betalar ingen avgift från och med 2019. Förändringen trädde i kraft automatiskt och de som betalade TV-avgift 2018 behövde inte göra något. De som hade betalat den gamla avgiften för 2019 skulle återbetalas av Radiotjänst. Innehavaren av en TV-mottagare skulle enligt 1 § i TV-avgiftslagen betala TV-avgift till Radiotjänst. För hushåll, och efterhand även företag, räckte det med att betala en TV-avgift, oavsett antal apparater med TV-mottagare. Även butiker som sålde TV-apparater skulle betala avgift för innehavet. Privatpersoner betalade avgift för själva mottagaren. Meningarna gick isär kring skyldigheten att betala avgiften även för undanställda eller obrukbara mottagare. Medan Radiotjänst ansåg att avgiften omfattade även en TV-mottagare som inte användes, var trasig eller under dåliga mottagningsförhållanden, medan en lagändring från 2009 nämnde: "Radio- och TV-avgift betalas inte för TV-mottagare som [...] är varaktigt undanställd eller obrukbar vad gäller tid efter det att förhållandet har anmälts till RIKAB av den avgiftsskyldige.".
Television i Spanien
På senare årtionden har statstelevisionen förlorat sin ledande ställning till främst de båda privata TV-bolagen Mediaset och Atresmedia. Färg-TV-sändningar startades 1974, efter att man i två års tid testat tekniken. Sedan 1977 sänds alla TV-program i färg. Året efter infördes även TV-reklam i färg. Med början 1982 etablerades TV-kanaler för 13 av landets 17 autonoma regioner. Dessa kanaler ingick i RTVE:s public service-utbud och kontrolleras av respektive regionregering. Endast Navarra, Cantabria och La Rioja saknar egna regionala public service-kanaler. auktioner/aktuellt/">Aktuellt är Katalanska CCMA det största och mest framgångsrika av dessa bolag, och bolagets huvudkanal TV3 är TV-kanalen i regionen med störst tittarandel. Den första nationella privata TV-kanalen, Antena 3 startade 1989, följd av Telecinco och Canal+ 1990. Den största privata TV-entreprenören är Mediaset España Comunicación, vilken ingår i den italienskägda Mediaset-koncernen. På senare år har Telecinco, Antena 3 och Quatro varit de mest populära privata kanalerna. Den ekonomiska krisen efter 2008 har fått kännbara följder för de spanska public service-kanalerna. 2013 stängde regionregeringen i Valencia RTVE:s kanaler i regionen (se Radiotelevisió Valenciana), vilket gjorde 1 700 medarbetare arbetslösa. RTVE:s kanaler är sedan 2010 reklamfria och helt finansierade med skattemedel. Detta gäller dock inte i bland annat Katalonien, där det regionstyrda TV-bolaget för en aktiv mediepolitik och bekostar sina olika kanalsatsningar med både skattemedel och reklamintäkter. Det analoga TV-nätet släcktes 2010, och därefter sker distributionen via marksänd digital-TV, kabel-TV eller satellit-TV, kompletterat med TV-sändningar via Internet. Samma år infördes en ny audiovisuell lag, där både radio och television definierades som kommersiella tjänster. Fram till dess hade marksänd TV betraktats som en grundläggande samhällstjänst. Det på senare år vildvuxna spanska TV-utbudet minskades något 2014. Det året tvangs ett antal TV-kanaler stänga, eftersom deras sändningsfrekvenser behövdes till introduktionen av 4G-telefoni. Spaniens TV-utbud är numera dominerat av flera stora kommersiella TV-bolag. Privatägda Telecinco och Antena 3 är återkommande de två kanalerna med störst tittarandel, följt av systerkanalerna Quatro och La Sexta samt public service-kanalen La Primera. Den sistnämnda, spanska statstelevisionens "flaggskepp", hade under 2014 i snitt 10,0 procents tittarandel, vilket var lägre änågon tidigare uppmätt siffra. Samtidigt hade de fyra största kommersiella kanalerna 14,5 (Telecinco), 13,6 (Antena 3), 7,2 (La Sexta) och 6,8 (Cuatro) procents tittarandel. De autonoma regionernas public service-kanaler har ofta en relativt låg tittarandel (i respektive region), och kritik riktas ibland mot mängden skattepengar som satsas på TV-produktioner för få tittare. Katalanska CCMA är det största och mest framgångsrika av dessa bolag, och bolagets huvudkanal TV3 är TV-kanalen i regionen med störst tittarandel (cirka 18 procents tittarandel i 2013). Av de övriga hade endast bolagen i Baskien, Galicien och Aragonien då över 10 procent av tittarna. 2014 hade de regionala public service-bolagen en tittarandel på i snitt 8,7 procent, en andel som ett år senare sjunkit till 8,0 procent. Samtidigt är regionernas public service-produktion ofta en viktig del i det regionala kulturlivet, och de spelar stor roll för Spaniens minoritetsspråk. De autonoma kanalerna fungerar på papperet som del av TVE:s regionala TV-utbud, men ekonomiskt är de autonoma kanalerna närmare kopplade till de olika regionstyrena. Detta innebär att de ibland kan ses som en regional röst mot Spaniens centrala styre. I exempelvis Katalonien tilldelas exempelvis dess regionala TV-bolag sina medel från regionstyret. Vissa större regional-TV-bolag har en stor budget, och den hos katalanska CCMA är till och med större än statsägda RTVE.
