Liftarens guide till galaxen
Allting började som en radioserie i 12 delar. År 1978 sändes de sex första avsnitten på BBC Radio 4, 24 december samma år sändes avsnitt sju och 1980 sändes ytterligare fem avsnitt. Sveriges Radio översatte och spelade in radioserien. Den sändes av Radioteatern somrarna 1987 och 1988 med bland andra. Åren 2004–05 gjorde BBC radiodramatiseringar av den tredje, fjärde och femte boken, som kallades tredje, fjärde och femte "faserna" men dessutom med lite ordvitsig knorr på det hela. Douglas Adams hade lanserat termerna primary phase och secondary phase i samband med att BBC gav ut de två första omgångarna på CD 1993. Bokserien brukar kallas en "trilogi i fem delar" (sedermera sex delar, om man räknar med Eoin Colfers uppföljande bok), vilket torde vara världens enda. När fjärde boken utkom kallades den i marknadsföringen, i god linje med Douglas Adams humor, för "fjärde boken i liftar-trilogin", och när femte boken utkom ytterligare många år senare kallades den "femte boken i den alltmer felaktigt benämnda liftar-trilogin". Liftarens Guide till Galaxen blev första gången filmatiserad som en tv-serie i BBC:s regi 1981 och visades i bland annat Storbritannien, Tyskland, Australien, USA och Finland. Där spelades Arthur Dent av Simon Jones och Peter Jones spelade, precis som i radioteatern och talboken, "The Book". Denna version är mer lik böckerna än filmen. År 1984 publicerade Infocom textäventyret "The Hitchhiker's Guide to the Galaxy" som skapats tillsammans med Douglas Adams. Precis som alla andra versioner av Liftarens guide till galaxen tar textäventyret många egna vägar. Filmens manus skrevs till stora delar klart av Douglas Adams själv innan han dog. Filmen bygger inte heller på böckerna utan är en fristående berättelse med många inslag från böckerna. Filmatiseringen av Liftarens Guide till Galaxen påbörjades den 19 april 2004 och avslutades i augusti samma år, då efterproduktion vidtog. Filmen hade internationell premiär den 29 april 2005. Huvudrollen som Arthur Dent spelas av Martin Freeman. Dessutom medverkar John Malkovich som den galne religiöse ledaren Humma Kavula, en av figurerna som Douglas Adams skapade speciellt för filmmanuset. I en kaotisk scen medverkar Adams dotter Polly, hans syster Jane Thrift, hans syster Sue Adams och hans bror James Thrift som statister. Även hans mor Janet Thrift finns med i scenen, som visar panikslagna människor på en gata i London ögonblicket innan jorden utplånas av vogonernas konstruktionsflotta. Arthur Dent - bokens huvudperson. Ford Prefect - frilansande författare till berömt elektroniskt uppslagsverk. Zaphod Beeblebrox - galaxens fd president, har två huvuden (och tre armar, i TV-serien antyds även multipla genitalia). Trillian - Jordbo som följde med Zaphod till hans skepp sex månader innan Arthur. Marvin - den deprimerade roboten. Slartibartfast - designer av kustlinjer och Norge. Wowbagger - ofrivilligt odödlig varelse som förolämpar alla i Universum. Oolon Colluphid - debattör och författare. Prostetnic Vogon Jeltz - befälhavare för vogonernas konstruktionsflotta. Gargravarr - person som separerat med sin kropp och är "vaktmästare" vid Vidgade-Vyer-Vortex. Hooloovoo - en superintelligent nyans av blått, som var med och konstruerade rymdskeppet Hjärtat av Guld. Agrajag - varelse som är medveten om att han återföds, blir dödad av Arthur Dent i alla sina reinkarnationer. Försöker döda Arthur. Jopp-Hej-Di - den trippelbröstade horan på Eroticon 6. Eddie - Skeppsdatorn på Hjärtat av Guld. Gag Halfrunt - Zaphods och Prostetnics hjärnskrynklare.
Tappa inte sugen
Tappa inte sugen är en svensk musikalfilm från 1947 i regi av Lars-Eric Kjellgren. I huvudrollerna ses Nils Poppe och Annalisa Ericson. Handlingen kretsar kring en filminspelning. Nils Poppe spelar en statist som förgäves kämpar för att få sitt genombrott och bli upptäckt som skådespelare. Filmen premiärvisades 22 december 1947. Som förlaga till filmen har man operetten Lady Behave (Behärska dig, kvinna) av Stanley Lupino och Edward Horans som uppfördes på Chinateatern i Stockholm 12 september 1946. Lars-Eric Kjellgren gjorde med filmen sin regidebut. Tappa inte sugen blev en omedelbar kassasuccé och räknas fortfarande som en av de bästa svenska dans- och musikalfilmerna. Det dansanta paret Poppe-Ericson jämfördes med Ginger Rogers och Fred Astaire. Deras jaquettnummer "Två små grå statister" med Poppe som tåspetsdansös har blivit en filmklassiker. Albert Gaubier gjorde koreografin till alla dansinslag i filmen. Filmen är ännu inte utgiven på varken VHS eller DVD, men ingår i den kommande DVD-boxen Den Stora Nils Poppe-boxen Vol 2. Nils Poppe - Pelle Olsson, statist. Annalisa Ericson - Gulli von Lagerbaden. Gaby Stenberg - Sonja Lind. Ulla Sallert - Ylva Vendel. Karl-Arne Holmsten - Allan Bergner. Sigge Fürst - Albert "Abbe" Svensson. Stig Järrel - Valle, manusförfattare. Nils Jacobsson - Rudling, filmregissör. Arne Lindblad - André, klädexpert. Folke Hamrin - filmbolagsdirektör. Carl-Axel Elfving - regiassistenten. Margit Andelius - direktörens sekreterare. Wiktor Andersson - ateljékamrern. Lars Ekborg - telegrampojke. Beguine (Harris), kompositör Albert Harris, instrumental. Vad vet du om kärlek?, kompositör Albert Harris, text Gardar, sång Ulla Sallert. Ett enda ord, kompositör Albert Harris, text Gardar, sång Gaby Stenberg och Karl-Arne Holmsten. Ein Sommernachtstraum. Hochzeitmarsch (En midsommarnattsdröm. Bröllopsmarsch), kompositör Felix Mendelssohn-Bartholdy, instrumental. Två små grå statister, kompositör Albert Harris, text Gardar, sång Annalisa Ericson, dans Nils Poppe och Annalisa Ericson. Sonjas boogie woogie, kompositör Erik Johnsson, sång och piano Gaby Stenberg. Foxtrot (Johnsson), kompositör Erik Johnsson, dans Gaby Stenberg. Jonathan, kompositör Eskil Eckert-Lundin, text Gardar, sång och dragspel Gaby Stenberg. I min ensamhet, kompositör Albert Harris, text Gardar, sång Ulla Sallert. I en liten barkbåt, kompositör Albert Harris, text Fritz Gustaf, sång Annalisa Ericson och Nils Poppe. Suite Orientale, kompositör François Popy, instrumental. Torna a Surriento!, kompositör Ernesto De Curtis, text Giambattista De Curtis, instrumental. Jarabe tapatío, instrumental, dans Albert Gaubier och Annalisa Ericson. The Donkey Serenade, kompositör Rudolf Friml, engelsk text Bob Wright och Chet Forrest svensk text Jokern, musikbearbetning Herbert Stothart, instrumental. Spansk galopp, instrumental. Fandango, kompositör Erik Johnsson. Os pintinhos no terreiro (The Parrot), kompositör Zequinha de Abreu, text Enrico Barreiros, instrumental, dans Albert Gaubier och Annalisa Ericson. Mar, kompositör Gabriel Ruiz, text Ricardo López Méndez, sång Ulla Sallert, dans Annalisa Ericson och Albert Gaubier.
Det finns inga smålänningar
TV-serien kostade SVT1 6 miljoner kronor, sysselsatte ett 50-tal skådespelare och runt 1200 statister. Det gjordes även en exportupplaga som hette There are no Smalanders. Serien presenterade i fyra entimmes-avsnitt, som visades torsdagar med repris på söndagar. Både efter första och sista avsnittet anordnades TV-sända debatter som diskuterade serien. Serien blev oerhört kritiserad där fokus främst låg på att serien var en politisk partsinlaga mot staten Israel, men även de konstnärliga kvaliteterna kritiserades. Redan på förhand presenterades den som kontroversiell och under seriens gång gav den upphov till en mängd inlägg, ledarkommentarer och insändare. Eftersom serien redan innan den börjat sändas utsattes för omfattande kritik anordnade SVT en debatt i TV-programmet Pejling efter första avsnittet. Bland annat deltog riksdagsman Olle Wästberg som hårt kritiserade serien och menade att den var propaganda för en rörelse vars mål är att utplåna staten Israel. Även TV-chefen Sam Nilsson deltog i denna debatt och erkände där att serien var en partsinlaga, samtidigt som han menade att det måste ses utifrån att palestiniernas perspektiv varit underrepresenterat i SVT. Journalisten Hemming Sten jr skrev dagen efter första avsnittet i Expressen att serien var en katastrof och ett pekoral och att TV-chefen Sam Nilsson, när han tog beslutet att göra serien, inte visste att två av författarna, Ingela Bendt och Jim Downing, var PLO-aktivister. Kerstin Hallert i Svenska Dagbladet menade också att serien var dyr, tarvlig och antisemitisk, och även hon påpekade särskilt att två av manusförfattarna var aktiva PLO-aktivister. Även Lennart Hagman i Aftonbladet kritiserade serien, men främst för att den var förvirrande och menade att Mellanösternkonflikten bara blev mer svårförståelig då den flyttades till Småland. Karl Vennberg menade i samma tidning att serien var ett pekoral som knappast var värt den stora uppmärksamheten och att både proisraeler och propalestinier hade anledning att vrida på sig generat. En röst som skiljde sig från övriga kritiker var Inga-Lill Valfridsson, som i Aftonbladet den 25 september 1981 menade att det var en viktig serie som skapat en viktig debatt. Hon ansåg att det var en av SVT:s bästa satsningar. Hon skrev att även om den inte hade varit objektiv utan tagit ställning, så gör även andra serier det, som "Dallas" som tar ställning för den amerikanska livsstilen. Mycket av debatten var koncentrerad till tidningen Expressen där de proisraeliska rösterna övervägde. Konstnären Channa Bankier angrep den 11 september 1981 serien för att vara vämjelig, kränkande och genomfalsk och att överföringen av konflikten till Småland blev en förödmjukande förfalskning för alla parter. Ernst Klein i samma tidning hade redan på förhand angripit serien efter en förhandsvisning den 21 augusti och fortsatte den 4 september och 25 september sina angrepp på serien för att vara snurrig och verklighetsförfalskande. De fyra författarna gav i Dagens Nyheter den 8 oktober 1981 sin syn på det som förevarit och de anklagelser som förekommit om antisemitism liksom alla krav om att serien skulle stoppas. I samband med sista avsnittet anordnades en ny TV-sänd debatt, ledd av Göran Elwin med representanter för de olika åsiktssidorna liksom reportrar som Cordelia Edvardson, SvD:s utsända i Israel, och Barbro Elfström, frilansjournalist stationerad i Beirut. Det hela inleddes med att skådespelaren Palle Granditsky läste upp ett uttalande skrivet av författaren Jackie Jakubowski, en text som anspelade på TV-seriens omskrivningar, men utifrån ett proisraelisk/"virdiskt" perspektiv. Andra deltagare var bland andra Ernst Klein, Per Gahrton, Sven Öste (DN), Ulf Nilson och Anders Ehnmark. Debatten uppgavs ha stått under polisbevakning eftersom den utsatts för hot. Även personerna bakom serien hade fått ta emot flera hotelsebrev.
Det blir jul på Möllegården
Det blir jul på Möllegården var SVT:s julkalender 1980. Serien var en blandning mellan saga och verklighet och handlade om skånskt julstök under 1870-talet, med slakt och ölbryggning utfört på gården, i kontrast till samtiden när mycket köps direkt i butik. Huvudperson var sjuåriga Sofi, spelad av Mona Lundgren (sedermera gift Andersson), som bodde i Möllegården i nutid, men som mötte den magiske gåramålarn som tog henne med på tidsresor och visade gammaldags julförberedelser. Möllegårdens gårdstomte dök också upp i serien, han spelades av Lasse Pöysti och hans favorituttryck var "– Det kan du slå dig i backen på!". Sofi hade två dockskåp i sitt rum, det ena var en produktplacering från Lundby (trots att reklam i princip var totalförbjuden i SVT på den tiden) som bara syntes i bakgrunden medan det andra var ett gammaldags dockskåp som hade en viss roll i handlingen, genom att Sofi pratade med dockorna som bodde där. Många gillade den här julkalendern för de tyckte det var mycket julstämning, men en del barn skrämdes av vissa slaktscener. Scenerna från den gamla gården spelades in på friluftsmuseet Kulturens Östarp och flera biroller och statister var amatörskådespelare hämtade från Smygebygdens gillegrupp. Gåramålarn spelades av Åke Arenhill som också skrev manus tillsammans med Allan Schulman. SR utgav 1980 tal och sånger från kalendern på LP och MK, samt boken Sagor från Möllegården, med text av Schulman och illustrationer av Arenhill. Julkalendern har även varit publicerad i sin helhet i SVT:s Öppet arkiv. Mona Andersson (dåvarande Lundgren).
Lång-Lasse i Delsbo
Lång-Lasse i Delsbo är en svensk dramafilm från 1949 i regi av Ivar Johansson. Den hade urpremiär den 29 oktober samma år på biografen Svea i Delsbo. Filmen var barntillåten. Filmen är inspelad i AB Sandrew-Ateljéerna, Stockholm och i Delsbo-trakten. Handlingen utspelar sig under 1840-talet i Delsbo. Kyrkoherden Lars Landgren ser med fasa hur det moraliska förfallet breder ut sig i socknen och han bestämmer sig för att göra något åt det hela. Utöver de ovan listade medverkar flertalet statister från Delsbo med omnejd. Sten Lindgren - Lars Landgren, kallad Lång-Lasse, präst i Delsbo socken. Anna Lindahl - Matilda, Lång-Lasses hustru. Ulla Andreasson - Margit Bryngel. Peter Lindgren - Klas Hägglund i Backa. Arthur Fischer - Tratt-Lasse Bryngel, Margits fosterfar. Nils Hultgren - Mickel Hansson. Axel Högel - Tuvesson i Häggnäset, Björns far. Eric Laurent - Näslund, ordförande i kommunalnämnden. Wilma Malmlöf - Lotta Bryngel, Margits fostermor. Eric Sundquist - Björn Tuvesson, Margits fästman. Margit Andelius - fru Näslund. Torgny Anderberg - Halvar i Bakmossen. Marianne Anderberg - Hästskojar-Nisses käring. Per-Axel Arosenius - Ekstedt, pastorsadjunkt. Josua Bengtson - Tjyv-Pelle. Greta Berthels - Brännar-Antes käring. Astrid Bodin - Klas Hägglunds mor. Helga Brofeldt - Björns mor. Julia Cæsar - fru Andersson från Bergsbyn, en grälande kvinna hos Landgren. John Ekman - Brännar-Ante. Sture Ericson - en av Tratt-Lasses kumpaner. Albin Erlandzon - Skinnar-Jonte. Siegfried Fischer - Per Olsson i Överälven. Tyra Fischer - Skinnar-Jontes käring. Ivar Hallbäck - Niklas, Landgrens dräng. Gustaf Hiort af Ornäs - den ogifte mannen på förhör hos Landgren. Lissi Holmqvist - den ogifta kvinnan på förhör hos Landgren. Arne Lindblad - Törnberg i Rismyra. Adèle Lundvall - Johanna, hushållerska hos Landgren. Erik Molin - Hästskojar-Nisse. Bellan Roos - fru Anderssons styvdotter. Edla Rothgardt - en gumma hos Skinnar-Jonte. Nina Scenna - kvinnan som fört ett otuktigt leverne. Hanny Schedin - Törnbergs Malena i Rismyra. Georg Skarstedt - Kjellstedt, folkskoleinspektör. Erik Sundquist - en besökande kollega till Landgren. Ivar Wahlgren - doktor Martin Johansson. Maud Walter - en kvinna hos Skinnar-Jonte. Birger Åsander - Pelle Borst. Alf Östlund - Hägglund i Backa, Klas far. Folke Walder - Erik Jansson, frikyrkopredikanten. Rune Ottoson - pastorsadjunkt. Sten Mattsson - Fridolf, Landgrens son. Jan Christensson - Algot, Landgrens son. Erik Forslund - Petter i Lilltorp. Emmy Albiin - Petters hustru.
Singoalla (film)
Singoalla är en svensk-fransk romantisk dramafilm från 1949 i regi av Christian-Jaque, baserad på romanen Singoalla från 1857 av Viktor Rydberg. Filmen premiärvisades på biograf Royal i Stockholm den 13 december 1949. Den gavs ut på DVD 2013. När filmen kom ut var det den dyraste film som producerats i Sverige och omräknat till dagens penningvärde fortfarande en av de dyraste i svensk filmhistoria. Filmen utspelar sig under medeltiden. Den unge Erland Månesköld (Alf Kjellin / Michel Auclair) förälskar sig i en ung romsk flicka, Singoalla (Viveca Lindfors). En jättelik modell av Månesköldarnas borg, med flyglar, torn och vindbrygga byggdes utanför Sandrewateljéerna på Gärdet i Stockholm. Borgen var även uppbyggd vid Söderbysjön för utomhusscener. Filmen spelades in i tre olika språkversioner samtidigt, på svenska, på franska och på engelska. Koreografin utfördes av Teddy Rhodin, för fotot ansvarade den franska fotografen Christian Matras och filmsällskapets kulturhistoriske rådgivare var Björn Thulin. Som statister medverkade många svenska romer och flera från familjen Taikon, bland andra Katarina Taikon som ses i en dansscen. Ekonomiskt kom filmen att bli Terrafilms och Lorens Marmstedts största satsning. Inspelningen var Sveriges dittills största och dyraste och den slutliga kostnaden som överskred 3 miljoner kronor överskred den planderade budgeten på 1,4 miljoner kronor. Den slutliga kostnaden var tio gånger större än vad som var vanligt för en svensk långfilm på 40-talet. I Dagens Nyheter menade Carl Björkman: "Sägärna att Singoalla är en naiv film. Men den har charm och temperament. Och den är frukten av ett ambitiöst, konstnärligt samarbete, som i ordets bästa mening är svenskt-franskt.". I Morgon-Tidningen menade Nils Beyer att filmen var ett konstnärligt fiasko och kallade den "ett gruvligt ädelpekoral [...] som förvandlat allt mänskligt liv i handlingen till rena schablonmässigheter". I Stockholms-Tidningen ansåg filmkritikern Robin Hood att filmen borde döpas om till "Sorgebarn" och att den gav ett pinsamt intryck. Filmen blev en publiksuccé i Sverige. Den franska versionen ansågs vara betydligt bättre än den svenska. Senare kritik angående filmen rör bland annat de stereotypa och rasistiska föreställningar om romer som filmen reproducerar.
