Konstbevattning
Konstbevattning, alt. irrigation, innebär en artificiell tillförsel av vatten på torra åkrar. Det artificiellt tillförda vattnet gör att grödan kan fortsätta sin transpiration och fotosyntes, vilket i sin tur medför en markant ökad skörd för lantbrukaren. Under mitten på 1990-talet bedömdes att cirka 16 procent av världens åkerareal var bevattnad. Dessa åkrar bedömdes svara för cirka 36 procent av världens skördar. Detta innebär att den bevattnade åkerarealen i genomsnitt ger nästan tre gånger högre skörd per hektar än den obevattnade åkerarealen. Under de närmsta 30 åren lär cirka 70 procent av U-ländernas förväntade skördeökningar komma från bevattnade åkrar. På 6000-talet f Kr påbörjades den första konstbevattningen i världen (i nuvarande Irak). Det var i norra delen av Tigris floddal strax norr om dagens Bagdad. Den södra delen, mellan Eufrat och Tigris, började befolkas hundra år senare och Ubaidkulturen tog sin början. Landet i söder passade utmärkt till en enda sak – jordbruk – varför det var naturligt att handelsförbindelser etablerades. Det blev snabbt ett rikt land och den sumeriska kulturens start. Det var de ständiga översvämningarna som tvingade fram att kanaler och dammar grävdes. I och med detta kunde människan styra över naturen och utjämna dess nycker. Konstbevattningen ledde även till att matematiken utvecklades eftersom man var tvungen att veta hur mycket vatten som skulle flöda och hur mycket jord som skulle forslas bort. Sumererna räknade alltså ut flödet i nätverket av kanaler på grundval av erfarenheter från tidigare odlingar. De hängande trädgårdarna var ett slående uttryck för detta. Senare kom perser, greker och romare att förvalta dessa kunskaper och byggde i sin tur vattentoaletter, bevattningsanläggningar, akvedukter, kanaler, varmbadhus och så vidare. Konstbevattning har ofta stora miljöeffekter, som vanligtvis är positiva för grödan (annars skulle man knappast konstbevattna), men oftast mer negativa för naturen. De negativa miljöeffekterna beror dock helt och hållet på var ifrån (och hur) bevattningsvattnet tas. När grödan lider av långvarig torka, mognar den i förtid (brådmognad) med liten skörd som följd. Dessutom finns stora mängder växtnäring kvar i marken, som lätt lakas ut när nederbördsöverskottet väl kommer eftersom man normalt gödslar för en sommar med normal nederbörd. Genom att tillföra vatten i lagom mängd och låta detta infiltrera i rotzonen, kan grödan fortsätta att transpirera markvattnet som ett vanligt år och därmed mogna i rätt tid. Då tar grödan också upp den tillförda växtnäringen, vilket minskar risken för växtnäringsläckage och medföljande övergödning. Dessutom höjs både skördarna och skördekvaliteten betydligt. Under torrår kan skörden ibland fördubblas genom konstbevattning. Stora bevattningsuttag från åar eller mindre sjöar under lågvattenföring skadar vattenlevande organismer, det är därför konstbevattning kräver tillstånd. Konstbevattning sker huvudsakligen vid långvarig torka, då lågvattenföring och lågt vattenstånd råder. De flesta avrinningsområden är dessutom påverkade av markavvattningar, som ser till att överskottsvattnet transporteras bort från marken så snabbt som möjligt. Detta resulterar i låga sommarflöden, som ytterligare förvärras av eventuella bevattningsuttag. Dessa negativa miljöeffekter kan undvikas genom att anlägga särskilda bevattningsdammar (se nedan). Dessa kan med fördel fyllas på när det råder högvattenföring och högt vattenstånd i angränsade åar och sjöar. Då undviks skadliga vattenuttag vid lågvattenföring. Idag finns det i princip fyra olika sorters konstbevattningstyper. Dessa är översvämningsbevattning, spridarbevattning, droppbevattning och underjordisk bevattning. Maskinbevattning innebär att man använder en s.k. bevattningsmaskin med en lång grov slang, som är upprullad på en trumma. I ändan på slangen sitter en vattenkanon. Växttillgängligt vatten.
Vattenförsörjning
Vattenförsörjning är de system som används för att förse ett samhälle med vatten. I sin enklaste form består vattenförsörjning av en öppen vattentäkt som en flod, eller av en brunn varifrån vatten kan hämtas och bäras. Många samhällen har kranvatten, som utvinns av vattenverk och överförs med vattenledningar. Det kan finnas separata system för bevattning. Förbrukning av kranvatten kan mätas med vattenmätare. Parallellt med vattenledningar finns ofta avlopp, som leder ut till ett reningsverk.
Brandbegränsningslinje
En brandbegränsningslinje (eng firebreak) är ett område där det inte finns något brännbart material, till exempel i naturen, i städer (exempelvis en esplanad) eller i en byggnad (exempelvis en brandmur eller brandgavel). Linjen begränsar hur långt en brand kan eller får spridas. Det kan finnas naturliga begränsningslinjer i terrängen i form av sjöar, vattendrag, berg eller nedförssluttningar, och de kan också vara skapade av människor, exempelvis en väg, en stig, ett kalhygge eller en kalhuggen kraftledningsgata. En begränsningslinje kan konstrueras i syfte att begränsa en skogsbrand genom att man fäller träd eller gräver diken. Även ett parti lövskog, gammal tallskog eller ett skuggigt och fuktigt område kan ibland fungera som begränsningslinje, och vinden kan ge upphov till begränsningslinjer. Bränder kan dock ta sig över begränsningslinjer vid så kallad flygbrand. En brandgata är en begränsningslinje i form av ett långsmalt stråk i en skog som har frilagts från träd för att begränsa eller försvåra att en skogsbrand sprider sig över ett större område. En brandgata kan anläggas i preventivt syfte eller när en skogsbrand de facto hotar. Man kan då låta branden nå brandgatan. På grund av risken för rotbrand förekommer det också att marken i akut anlagda brandgator plöjs upp. Brandgatan görs ofta rak för att underlätta dess bevakning, och placeras i 30 till 45 graders vinkel mot brandfronten, så att branden inte når hela brandgatan på en gång. Begreppet brandgata används ofta även oegentligt om räddningsvägar, det vill säga öppna stråk i fast bebyggelse eller på t.ex. en campingplats som ska hållas öppna för att räddningsfordon (ambulans och brandbil) ska kunna ta sig fram. Liknande gator kan också röjas för att markera gränser. Se även ledningsgata. Skyddsavbränning är avbränning av markvegetation med lågintensiv eld inom ett bälte av en skogsmark för att skapa en begränsningslinje för skogsbrand, eller inför hyggesbränning för att begränsa den. Skyddsavbränningen begränsas genom bevattning eller en sträng av mineraljord på mossan, och genom att låta avbränningen spridas mot vindens riktning.
Avvägning (mätmetod)
Avvägning eller nivellering är en metod för att mäta den relativa höjdskillnaden mellan två eller flera punkter i landskapet. Om någon av punkterna har en känd höjd kan man även beräkna punkternas absoluta höjd över havet, den ortometriska höjden, H. Den person som genomför nivellering kallas ibland nivellör. Vid avvägning använder man sig av ett avvägningsinstrument med ett sikte i, en avvägningsstång som är graderad och ibland en så kallad flyttpunkt eller "padda". I regel utgår man från en punkt med en känd höjd och ställer upp instrumentet mellan den och nästa punkt som skall avvägas. Sedan ställer man stången över den första punkten, bakåtpunkten, och läser av dess höjdskillnad i förhållande till instrumentet, därefter ställer man stången på nästa punkt som skall avvägas, framåtpunkten, och läser av höjdskillnaden mellan den och instrumentet. För att sedan få ut höjdskillnaden, ΔH drar man av framåtavläsningen, F, från bakåtavläsningen, B. Alltså ΔH = B - F. Sedan flyttar man fram instrumentet och fortsätter. Om det skulle vara för långt mellan punkterna som skall avvägas ställer man stången antingen på fast berg eller på "paddan", som till utseendet påminner om en stridsvagnsmina. För att minska mätfelen försöker man att ställa upp instrumentet mitt emellan bakåt- och framåtpunkterna. Ett klassiskt avvägningsinstrument består av ett vattenpass, ett sikte och en graderad stång. Siktet horisonteras eller ställs in vågrätt vid den ena punkten och stången placeras lodrätt vid den andra punkten. Genom siktet kan man avläsa på stången hur mycket högre siktet befinner sig. Genom att gå vidare från en punkt till nästa, kan man mäta upp ett helt landskap eller en vägsträcka. Modernare instrument behöver endast horisonteras grovt då de har en inbyggd kompensator som automatiskt finjusterar horisonteringen. Idag använder man allt oftare så kallade digitala avvägningsinstrument som istället för att man manuellt läser av stången använder en bildsensor som läser av en streckkodsförsedd avvägningsstång. Mätfelen i varje steg ackumuleras och kan leda till olika värden när två mätsträckor möts. Andra källor till mätfel är jordens krökning, som gör att det som är vågrätt vid ena punkten inte är riktigt vinkelrätt mot det som är lodrätt vid den andra punkten, samt lokala avvikelser i tyngdkraften. Nivellering är viktigt vid planering av väg- och vattenbyggen som kanaler för frakt eller bevattning, dammbyggnader, järnvägar och landsvägar. Speciellt vid byggandet av järnvägar i mitten och slutet av 1800-talet utvecklades nivellering till en noggrann vetenskap, men också ett maktinstrument. Järnvägsnivellören kunde föreslå alternativa dragningar av järnvägen, som ledde till att andra bönders mark blev exproprierad för bygget. Den första svenska läroboken om nivellering var Adolf Helander, Handledning uti nivellerings-konsten (1853). Två skönlitterära beskrivningar om järnvägsnivellering och våndorna vid järnvägsplanering är Bjørnstjerne Bjørnsons Jærnbanen og kirkegården (1866) och August Strindbergs Äganderätten (1880-talet). Trigonometrisk avvägning med totalstation eller teodolit. Geodetiskt referenssystem.
Vattenrätt
Vattenrätt är ett begrepp som inte är direkt definierat eller preciserat i lag eller internationell överenskommelse. I begreppet vattenrätt brukar räknas in fastighetsägares rätt till vatten som ingår i eller är en del av en fastighet. I allmänhet gör man ingen skillnad på grundvatten och det vatten som finns i jöklar, åar, floder och sjöar. Vattenrätt kan också vara fristående som till exempel fiskerätt eller rätt att ta vatten eller använda vattendrag eller sjö som mottagare av avloppsvatten. I vattenrätt inkluderas också rätten att nyttja vatten för simning, rätt att färdas med båt eller flotte, rätt till farled, rätt att anlägga brygga eller lägga ut boj. I vattenrätt ingår också att dämma eller avleda vatten och sänka vattenytans nivå eller använda vatten för bevattning av åkrar eller andra odlingar. I glest befolkade områden ärätten till vatten ofta inte problemfylld men ju fler människor och samhällen och stater som berörs desto större blir risken för konflikter. Rent dricksvatten är i vissa delar av världen en bristvara och nyttjandet av vattenkällorna och kontrollen av dem får allt större social och ekonomisk betydelse. Särskilt problematiskt blir det när stora vattenresurser i form av floder flyter genom många länder och länder högre upp i systemet anses göra oproportionerligt stora uttag eller orsaka oacceptabel nedsmutsning. Rätten till vatten är reglerad olika i olika legala system. I vissa system knyter man an till äganderätten. I andra system är äganderätten inte viktig utan rätten till vatten tillkommer i första hand den som först började använda vattnet. Senare användare får lägre status i hierarkin och den med tidigare rätt kan utöva sin rätt mot sådana som har sämre rätt det vill säga kom senare. Användarbaserade rättigheter kan säljas och föras över på andra som dock aldrig får mer omfattande rätt än överlåtaren. I vattenrätt ingår dock inte vad som betecknas som havsrätt, som i allmänhet har internationell rättslig grund eller i allt fall är reglerat av en eller flera stater eller i Förenta nationernas havsrättskonvention. Sverige och Finland har i lagen (2010:897) om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland, som trädde i kraft 2010-10-01 löst en del av sina problem. Ett annat exempel på lösning om rätten till vatten i floden Mekong, som rinner genom Kina, Laos, Burma, Thailand, Vietnam och Kambodja kan man finna i en kommission som bildats. I USA finns det två olika system - beroende på i vilken delstat rätten ska utövas - för att bestämma rätten till vatten. Dels den rätt som "ärvts" från engelsk common law nämligen att rätten följer äganderätten till marken. Dels den rätt som bygger på den förste användarens rätt. I östra USA dominerar den förstnämnda rätten, i väst, som till exempel i Kalifornien, den sistnämnda. Det finns dock viss federal lagstiftning som har fått genomslag och som hindrar delstatens rätt att begränsa kommersiellt nyttjande av farbara vatten (navigable waters) och som upprätthåller viss standard på vattenkvaliteten genom Clean Water Act. Största delen av Finlands vattenområden är samfällda områden, det vill säga de är i privatpersoners samägo. Gränserna för samfällda vattenområden följer inte de naturliga gränserna för vattendrag utan en och samma sjö kan omfatta flera samfällda områden. Samfällda vattenområden har uppstått bland annat när en till stranden gränsande lägenhet har avstyckats till mindre lägenheter och de nya lägenheterna har också fått andelar i vattenområdet. Ett samfällt vattenområde och anslutningen på dess strand kan ha olika delägare. Ägande och andelens storlek antecknas på fastighetsregisterutdraget.
Vattenpost
Vattenpost är ett tappställe för dricksvatten från ett vattenledningssystem. Vattenposter används för dricksvattenbehov, för bevattning och för tillgång till vatten vid brandsläckning. Utformning och utseende på vattenposter skiljer sig mycket åt, både beroende på behov (beredskapstappställe eller permanent tappställe) och på vilket typ av vattenledningssystem som vattenposten är ansluten till. De offentliga vattenposterna i USA med sina små "torn" på trottoarerna är välkända. I Sverige har de kommunala vattenledningssystemen ofta brunnar där man från en koppling på ledningen kan ansluta ett rör till en slang eller en temporär kran, och sedan reglera tillflödet med en vattenpostnyckel.
