Blå bodarna samt Gula och Gröna gången
Blå bodarna var tillsammans med Gröna gången och Gula gången ett system av gångtunnlar genom trafikanläggningen Slussen i Stockholm. De fick sina namn 1935 och skildes åt genom färgen på väggarnas kakelbeklädnad. De stängdes av under januari 2016 inför rivningen av Slussen under Projekt Slussen. När Slussens trafikapparat planerades i början av 1930-talet av arkitekten Tage William-Olsson och ingenjören Gösta Lundborg räknade man med att cirka 60 000 fotgängare dagligen skulle passera området. Det visade sig dock att separeringen mellan gång- och fordonstrafik inte fått tillräcklig uppmärksamhet i planeringen. Risken fanns att gående skulle behöva korsa gator eller irra bort sig i anonyma gångar. För att lösa problemet inkom bland annat KTHs arkitekturstudenter med förslag för ett bilfritt system av gångförbindelser. Det slutgiltiga resultatet blev tre huvudstråk som kallades Blå bodarna, Gröna gången och Gula gången. För cyklisterna planerades ingen trafikseparering utan de fick samsas med fordonstrafiken. År 1935 lämnade Stockholms namnberedning sitt förslag till namn på tre gångvägar genom slussenanläggningen. Då anknöt man till äldre namn, exempelvis "Blåa Slussen" (eller Blå Slussen) som avsåg Christopher Polhems sluss och avbildades 1790 av Johan Petter Cumelin. Polhems sluss var utrustad med två vindbryggor. Den västra kallades "Röda Slussen" och flankerades av fyra torn i rött tegel där maskineriet för vindbryggan fanns. Den östra vindbryggan var mindre och kallades "Blå Slussen" efter den blåmålade upphissningsanordningen. Blå Slussen skulle sedermera ge namn åt gångtunneln Blå bodarna. I slutet av 1700- och början av 1800-talet förekom även "Gröna Gången" i området. Gröna Gången var en långsmal byggnad "af sten och Korsvirke" som 1763 låg strax intill Polhems sluss. Analogt med dessa namn skapades "Gröna gången" och "Gula gången" medan Blå Slussen blev till "Blå bodarna" eftersom den skulle inrymma affärer. För att hålla isär passagerna beslöts att klä väggarna med glaserade, frostbeständiga kakelplattor i ljusblå, grön respektive gul kulör. Kakelplattorna hade ett format av 148x148x9 millimeter och tillverkades vid IFÖ-verken i Skåne och glaserades på Uppsala-Ekebys fabrik i Uppsala. Materialet visade sig vara oömt och lättskött. Kakelplattorna klarade såväl klotter som hård rengöring och blev aldrig utbytta. Blå bodarna sträckte sig under Slussens östra del mellan Slussterrassen och Katarinavägen, samt vidare via en underjordisk gångbro till Saltsjöbanan. Från Norra slingan ledde även en trappa ner till Blå bodarna. Affärerna låg samlade under en kupol, mitt i Slussenkarusellen. Här fanns bland annat Ritzlers damfrisering, en blomsterbutik, fruktaffär, handskaffär, café och biljettkontor för teatrarna. Dessutom ett utställningsutrymme för Marabou "demonstrationslokal för tillverkning av konfekt m.m." och en tobaks- och tidningshandel. Varuhuset Åhlén och Holm hade en filial och Stockholms gasverk en utställningslokal. Med fasad mot Slussterrassen låg en depeschbyrå för Stockholms-Tidningen och Aftonbladet. Kupolen hade en diameter av 13,5 meter och pilhöjd om cirka 1,0 meter och bars upp av runda stålpelare. Kupolens tak släppte ursprungligen in dagsljus genom ungefär 3 000 cirkelrunda glasbetongblock av fabrikat Coupolux. Det gav så mycket ljus att det rådde dagsljusförhållanden under kupolen. Blå bodarnas tak var därmed ett exempel på tidig användning av glasbetong i kupoler med stora spännvidder. På ett samtida vykort, utgiven av Axel Eliassons Konstförlag, framträder kupolen som ett överdimensionerat fasettöga, som betraktas av nyfikna gångtrafikanter. På utsidan fortsatte skyltfönster under en av Slussens ramper (Norra slingan). Butikernas dörrar och fönsterpartier var tillverkade i anodiserad aluminium som för första gången användes i Sverige. Neonskyltar och neonpilar visade vägen. Allt var gestaltat av Holger Blom i stram funktionalistisk stil.
Bodens garnison
Vid området finns en minnesplatta för det forna Garnisonssjukhuset. Åren 1953–1966 var staben för Bodens försvarsområde lokaliserade till Kommendantbyggnaden. Åren 1928–2000 var delar av staben för Övre Norrlands militärområde (senare Norra militärområdet) förlagda till Kommendantbyggnaden. Åren 2000–2004 var staben för Norra militärdistriktet förlagda till Kommendantbyggnaden. Efter att försvaret lämnade sydöstra delarna av Boden 2005, kom staben för Norrbottensgruppen att flytta in i byggnaden. I anslutning till Kommendantbyggnaden uppfördes under 1960-talet en ny stabsbyggnad norr om Kommendantbyggnaden. Byggnaden är uppförd i tre sammansatta flyglar. Inom samma ursprungliga fastighet uppfördes ett fortifikationshus, som efter avstyckning av fastigheten ligger på Intendenturvägen 4. Byggnaden uppfördes i samma stil som de kanslihus som uppfördes efter 1901 års härordnings typritningar för infanterietablissemang, vilket tydligt ses genom byggnadens mittfront och vapenprydda tympanon. Byggnaden är uppförd i tre våningar med källare och inredd vind. Fastigheten kom vara kansli för Övre Norrlands militärområdes byggnadskontor (ByÖN), Övre Norra byggnadsområdet (FortF/ÖN) och senare Fortifikationsverket. Vid området är en minnessten över Arméns intendenturförråd rest. År 2010 öppnades en konsthallen Havremagasinet i det före detta havremagasinet. Kasernetablissemanget uppfördes 1910, och uppfördes efter 1901 års härordning efter Fortifikationens typritningar, men med avsteget att kasernerna endast uppfördes i tre våningar. Sydväst om kasernområdet i anslutning till Hedenbron uppfördes två officersbyggnader öster om Hedenbrovägen, och tre officersbyggnader väster om Hedenbrovägen. År 2016 kvarstår endast de två officersbyggnader öster om Hedenbrovägen. Kasernområdet uppfördes för det planerade Norrbottens kavallerikår, vilken dock aldrig realiserades. Istället kom 3:e divisionen ur Norrlands artilleriregemente (A 4) att förläggas den 1 april 1910 till kasernområdet. Den 3 november 1927 tillkom ytterligare ett förband till kasernområdet, då 3:e skvadronen ur Norrlands dragonregemente (K 4) förlades till den västra kasernen. Den 1 oktober 1938 upplöstes kavalleriskvadronen. I dess ställe övertogs kasernen den 19 juli 1940 av Bodens signalkompani (S 1 B), vilka var förlagda där fram till den 31 oktober 1945, då signalkompaniet istället förlades till 1:a kasernen vid Norrbottensvägen 3. Artilleridivisionen blev den 1 januari 1928 ett självständigt förband under namnet Norrbottens artillerikår. Efter att signalkompaniet lämnat kasernområdet blev Norrbottens artillerikår ensamt förband på området. Artillerikåren avvecklades den 30 juni 1951, och uppgick som en fältartilleridivision i Bodens artilleriregemente. Dock kvarstod fältartilleridivision vid Sveavägen fram till 1954. Efter avvecklingen av Norrbottens artillerikår, och artilleridivisionen lämnat området, övertogs kasernområdet den 1 juli 1954 av Signalbataljonen i Boden (S 3). Signalbataljonen kom sedan att verka i olika former på området fram till sommaren 2005. Den 1 september 2005 övertogs kasernområdet av Artilleriregementet (A 9). Åren 1953–1966 var delar av staben för Övre Norrlands militärområde förlagd till kanslihuset. Åren 1955–1975 var staben för Bodens försvarsområde lokaliserade till kanslihuset. Den 1 juli 1975 uppgick staben i Bodens artilleriregemente, och förlades till Åbergsleden. Vid kasernetablissemanget finns en minnesplatta över Norrbottens artillerikår på kasernvakten, en minnesplatta över Norrbottens artillerikår på en av kasernerna, och en minnessten över Norrlands signalkår. Vid Sveavägen 10 uppfördes tre fastigheter i en öppen fyrkant. Fastigheterna uppfördes som officersbostäder till officerarna vid Bodens ingenjörkår. Vid Sveavägen 12 uppfördes ett stabshus runt 1910. Stabshuset kom bland annat vara kanslihus för Norra Underhållsregementet, FMLOG - Servicedivisionen - Löneenheten.
Bodens helikopterflygplats
Bodens helikopterflygplats eller Bodens heliport (IATA: -, ICAO: ESPG) är en helikopterflygplats i Boden. Helikopterflygplatsen togs officiellt i bruk den 14 februari 1959 i samband med att Arméns helikopterkurs 1958/59 lokaliseras till Boden Arméns helikopterskola organiseras formellt som skolförband den 1 november 1959, och helikopterutbildningen startades med tre Hkp 2 samt nio stycken inhyrda Bell 47. Efter att Bodens kommun under en längre tid ansökt om att få överta helikopterflygplatsen, i syfte att bygga bostäder, ansökte Försvarets fastighetsnämnd (FFN) hos ÖB den 20 februari 1969 att flytta Helikopterskolan. En utredning kom fram till att Helikopterskolan skulle kunna flyttas till Vidsels flygplats. När detta blev känt för kommunen ändrades stadsplanen omgående, i syfte att behålla helikopterskolan. Den 1 juli 1991 bildad Arméflygcentrum och lokaliseras till Bodens helikopterflygplats. Arméflygcentrum byte 1994 namn till Arméns flygcentrum (AFC) och var aktivt fram till 1997. År 2004 blev helikopterflygplatsen Europas modernaste, genom att ett instrumentlandningssystem (ILS) installerats vid helikopterflygplatsen. I samband försvarsbeslutet 2004 lämnade Norrlands helikopterskvadron Boden för att samlokaliseras med F 21 Luleå på Luleå flygplats. Den 17 juni 2005 avvecklades Norrlands helikopterskvadron i Boden, och den 30 juni 2005 förklarades helikopterflygplatsen avvecklad. I juni 2006 köpte Bodens kommun ett större område i södra Boden från Fortifikationsverket. Där flygplatsen och före detta Norrlands ingenjörkår (Ing 3) ingick i köpet. Syftet med köpet var bland annat att bygga bostäder och utveckla delar av området till ett eventområde. Genom att helikopterskvadronen lämnade Boden, kom Försvarsmakten att koncentrera sin helikopterverksamhet till Malmens flygplats utanför Linköping, Luleå flygplats, Såtenäs flygplats utanför Lidköping och till Ronneby flygplats i Blekinge. 14 september 1964 totalhavererar en Hkp 2 i Rågraven nordväst om Boden (eller Rågraven nordväst om Kalix). 7 oktober 1970 döms värnpliktig brandman till 15 dagars disciplinbot om 5 kronor/dag, med bakgrund till vägran att bära hårnät, trots sitt långa hår. 24 april 1975 havererar en Hkp 6 i Avafors, 20 km nordost om Boden. 2 juli 1980 genomförs den första utryckningen med en ambulanshelikopter från Boden, detta i samband med en MC-olycka utanför Kalix. 1986, en värnpliktig mekaniker avlider i samband med en helikopterolycka i Boden.
Boden
Boden (samiska: Suttes) är en tätort i Norrbotten och centralort i Bodens kommun i Norrbottens län. Boden (Bodom, dativ pluralis, 1543) är bestämd form av pluralis av bod. Detta kan möjligen ha syftat på fäbodar. Första skriftliga benämningen på Boden är Bodebyn år 1539 i en riksskattelängd. År 1543 hade Bodebyn sju hemman. Sedan tidigare fanns samer bosatta på platsen. Överluleå kyrka började byggas 1827 och därmed var centrum flyttat till Bodträsket från Heden. Nedanför kyrkan etablerades en liten kyrkby, vilket medförde att namnet Överluleå användes synonymt med Boden. Syftet var att befolkningen skulle ha någonstans att bo under gudstjänstbesöken. Idag återstår endast ett 30-tal av de ursprungligt dryga 300 timmerhusen. På 1860-talet planerades för frakt av järnmalm längs Luleälven. För att kringgå älvens forsar började en kanal grävas söder om älven mellan Heden och Råbäcken. Arbetet på kanalen avslutades nedanförödberget, endast cirka 1 km från slutmålet. Detta, som populärt kallas Engelska kanalen-projektet avbröts, men den halvfärdiga kanalen är förklarad som byggnadsminne och resterna av den kan fortfarande ses på sina håll i terrängen. Sedan slutet av 1800-talet är staden den viktigaste knutpunkten för järnvägen i landets nordligaste delar. Järnmalm från brytningarna i Kiruna och Malmberget transporteras genom Boden, där den antingen fraktas till stålverket i Luleå eller lastas i fartyg för vidare transport. Även Haparandabanan utgår från Boden. Stambanan genom övre Norrland till Bräcke förbinder orten med de södra landsdelarna. Banan byggdes under perioden 1883–1894, och elektrifierades 1939–1942. I Befallningshavandes femårsberättelse från Norrbottens län 1896–1900 skrivs följande om Boden. Boden var bas för Övre Norrlands försvar ända fram till 1990-talet. Hela 13 % av Sveriges försvar var stationerat på Bodens garnison, I 19. Livet på orten präglas fortfarande i hög utsträckning av garnisonen. I Boden finns även Sveriges enda artilleriregemente. Även Bodens garnisonssjukhus var en stor arbetsgivare fram till dess att all verksamhet flyttades till Sunderby sjukhus. Idag är Bodens fästning med Försvarsmuseum Boden och Rödbergsfortet sevärdheter för turister. Boden låg i Överluleå socken och var från 1831 kyrkby i denna. I Överluleå landskommun inrättades den 28 februari 1896 Bodens municipalsamhälle då byggnadsstadgan började gälla i Boden. Detta följdes av brandstadgan och ordningsstadgan den 26 november 1897 och hälsovårdsstadgan den 11 mars 1898. 1919 utbröts orten ur landskommunen och bildade Bodens stad. Bebyggelsen sträckte sig efterhand även in i Överluleå landskommun som sedan 1967 tillsammans med Gunnarsbyns församling från Råneå landskommun inkorporerade i staden och orten Boden kom därefter att bara omfatta en mindre del av stadens yta. 1971 uppgick stadskommunen i Bodens kommun med orten Boden som centralort i kommunen. Boden tillhörde och tillhör Överluleå församling. Boden ingick i Överluleå tingslag till 1948 och sedan Luleå tingslag (från 1969 kallat Bodens tingslag). Från 1971 till 2002 ingick orten i Bodens domsaga och ingår sedan 2002 i Luleå domkrets. Från 1920-talet och några årtionden framåt var revy-scenen i Boden glödhet, och bland andra fick Martin Ljung sin skolning där. Varje sommar hålls Boden Alive. Familjeaktiviteter sker dagtid med karuseller och tivoli. Senare framåt kvällningen övergår man till festligheter med liveband och öltält. De stora idrottsarenorna i Boden är Boden Arena (Fotboll, Handboll, Innebandy), Björknäshallen (Ishockey), Björknäsvallen (Friidrott), och Hildursborg (Inomhusidrott). I Boden finns idrottsföreningar för ett flertal olika idrotter. Några exempel ges nedan. "Bodensare" är en benämning på invånare i eller från Boden. Boden Handboll IF, en handbollsklubb sedan 2009, spelar i högsta serien, SHE. Hornskrokens IF, en idrottsförening sedan 1933. Bodens Skidklubb, en skidklubb sedan 1976.
Bodens BK
Säsongen 2008 hamnade laget på sista plats och flyttades ner till Division 2 Norrland. Sejouren i Division 2 blev dock bara ettårig då laget omgående vann sin serie 2009 och avancerade åter till Division 1. Säsongen 2010 lyckades laget att säkra nytt kontrakt i Division 1 för säsongen 2011. Bedriften skulle dock inte upprepas under 2011. BBK tillbringade större delen av säsongen under strecket och drogs under hösten dessutom med ekonomiska problem. Laget slutade näst sist i tabellen, nio poäng från säker mark. I september 2016 beslutade Stuart Gibson och BBK att gå skilda vägar. Ny huvudtränare blev istället Peter Gitselov, som utöver sin roll som spelare och assisterande tränare i A-laget haft huvudansvaret för klubbens U21-lag, som han ledde till serieseger i division 5. Gitselovs kontrakt skrevs över två år med option till förlängning. Efter en sjunde plats i serien 2017 fick han dock i oktober samma år lämna jobbet i förtid. Den 25 oktober 2017 utsågs istället Tomas Eriksson till huvudtränare i BBK. Eriksson hade också spelat med klubben under tiden i Superettan och återvänt inför säsongen 2017, men tvingats avsluta den aktiva karriären under säsongens lopp på grund av skadeproblem. Mellan 1961 och maj 2008. Klubben bedrev tidigare ishockey. Från 1956/1957 till 1975/1976 spelade klubben oavbrutet i den näst högsta divisionen under sitt eget namn. Säsongen 1976/1977 slogs ishockeysektionen av ekonomiska skäl samman med ishockeysektionen i Svartbjörnsbyns IF och tog namnet BBK/Björns. Det från början framgångsrika samarbetet med "Björns", som gav playoff-plats säsongerna 1976/1977, 1977/1978 och 1978/1979, upphörde dock efter den misslyckade säsongen 1979/1980, där laget då missade playoff för första gången sedan spelformen infördes säsongen 1975/1976. Ishockeyn hette från 1980/1981 återigen Bodens BK, eller ofta populärt BBK Hockey. Detta gällde sedan till och med 1986/1987. Sent under 1986 stod det dock klart att ishockeyn skulle bryta sig ur moderklubben och från 1987/1988 blev Bodens IK den ishockeybedrivande klubben i staden. BIK gick dock i konkurs under hösten 2005. Ett kort tag fördes vissa diskussioner om att ishockeyn åter skulle tas upp som en sektion i BBK, men istället bildades en ny klubb: Bodens HF. Noterbart är att ishockeylaget, under olika namn, spelade oavbrutet i den näst högsta divisionen i 49 år, från 1956/1957 till 2004/2005. Bodens BK blev säsongen 1960/61 det första norrbottniska laget att vinna Division II (Norra Norrland), på den tiden den näst högsta serienivån. Boden slutade serien med 25 poäng med 12 vunna matcher, 1 oavgjord, 3 förlorade matcher och med en målskillnad av 94-57. BBK kvalificerade sig för kvalspel men tog sig inte upp till Allsvenskan. Bland målskyttarna utmärkte sig Bengt-Åke Sundberg (17 mål), Tommy Engström (14 mål) och Ingvar Carlstén (12 mål). Målvakter: Bo Söderström, Tage Fogelqvist (reserv)Backar: Hans Lindqvist, Bo Andersson, Bert Långström (C), Billy LindmarkForwards: Lars Gidlund, Tommy Engström, Bengt-Åke Sundberg, Ingvar Lundström, Bo Sandberg, Lars Isaksson, Ingvar Carlstén, Bo Lindmark, Ulf EngströmReserver: Sten-Erik Hansson, Staffan Drugge, Lars-Inge Magnusson 10 av de 14 ordinarie spelarna var egna produkter. 12/2 BBK-IFK Umeå 7-2 17/2 BBK-Morgårdshammar 4-4 19/2 BBK-Karlberg 5-3 24/2 Karlberg-BBK 9-0 (Periodsiffrorna var 0-0,2-0,7-0.) 26/2 Morgårdshammar-BBK 5-3 1/3 IFK Umeå-BBK 6-8. Resultat: 9p Morgårdshammar 8p Karlberg 7p BBK 0p IFK Umeå Karlberg besegrade i sista omgången redan klara Morgårdshammar, en match som Morgårdshammar hade behövt vinna för att BBK skulle ha avancerat. I praktiken förlorades emellertid den allsvenska platsen för BBK i näst sista omgången i en jämn match mot Morgårdshammar (som spelades i Leksand). Klubben har en sektion för handboll. Damlaget spelar i division ett. Klubben har även ett herrlag som spelar i Sveriges näst högsta serie, Herrallsvenskan. De har även norrlands största ungdomsektion.
