Skorsten
En skorsten är en anordning för att leda bort rökgaser som bildas vid förbränning av ett bränsle t.ex. i spisar, ugnar och förbränningsanläggningar som producerar fjärrvärme och elektricitet (kraftverk). Skorstenens uppgift är att sprida ut rökgaserna i atmosfären samt att dra förbränningsluft till eldstaden genom den s.k."skorstenseffekten" som bygger på självdrag. För att säkra ventilation och tillförsel av förbränningsluft utrustas många skorstenar med fläktar. Industriskorstenar kan vara mycket höga, upp till 400 meter. Förr byggdes industriskorstenar oftast av tegel, sedan av stål och numera ofta av armerad betong. I äldre flerfamiljshus och villor är det fortfarande vanligt med murade tegelskorstenar. Idag finns på de flesta håll fjärrvärme, vilket gör att inga rökgaser behöver hanteras. Samma förhållande gäller hus som värms med berg- eller solvärme. Nybyggda flerfamiljshus och villor har därför ofta enbart ventilation, ofta kombinerat med någon form av värmeåtervinning. De villaskorstenar som installeras idag har i de flesta fall syftet att föra bort rökgaserna från braskaminer, ved- eller pelletspannor. De byggs nästan alltid av moduler, antingen tunga moduler av stenmaterial eller lätta konstruktioner av stål. Vanligtvis finns normer som ställer krav på skorstenars isolering och täthet. Det finns även krav på maximal temperatur på skorstenens ytteryta. Normerna är vanligen satta så att brand inte skall uppstå vid normal rökgastemperatur. Denna är dock endast ett tiotal grader lägre än antändningstemperaturen för riktigt torrt trä. Vid forcerad förbränning och/eller vid användning av dåliga pannor, kan rökgastemperaturen bli avsevärt högre än tillåtet. I sådana fall finns risk för brand, även med en skorsten som uppfyller normerna. Vissa bränslen, t.ex. briketter, har så högt energiinnehåll att förbrännings- och rökgastemperaturen blir ovanligt hög, vilket kräver försiktighet. Andra bränslen, t.ex. spannmål, genererar vid förbränning aggressiva ämnen som kräver att den del av skorstenen som kommer i kontakt med rökgaserna tillverkas av specialmaterial. Dålig förbränning eller dåligt bränsle kan leda till att onormalt mycket avlagringar på skorstenens insida, blanksot, vilket på sikt kan leda till skorstenseld. Om skorstenselden varar länge, kan allvarliga skador på skorstenen uppstå. Moderna villapannor är så effektiva att de inte behöver vara i drift kontinuerligt för att ge tillräcklig värme, utan står stilla en stor del av tiden vilket betyder att rökgaserna hinner svalna. Närökgaserna, mätta vid skorstenens början, kontinuerligt håller en temperatur på över 160°C är skorstenen ständigt torr och varm. Här talar man om torr drift. Ärökgaserna under 160°C talar man om våt drift, dvs att aggressiv kondens kommer att fällas ut på insidan av skorstenen. Kondens kan orsaka stora problem i såväl skorsten som byggnad men går att hantera med speciell utrustning. Moderna modulskorstenar är i princip underhållsfria, det räcker med den lagstadgade sotningsplikten. Förhållandet är helt annorlunda när det gäller äldre tegelskorstenar som t.ex. installerades under det s.k. miljonprogrammet - 1960- och 1970-talen. Det är vanligt med lösa och nedfallna stenar, läckor m.m. De vanligaste metoderna för att täta rök- och ventilationskanaler är. Kanaler som renoveras med kompositfoder eller skorstensmassa behåller sin area, men reliningskiktet blir hårt och är därför känsligt för t.ex. sättningar. Flexibla stålrör motstår sättningar, men kanalarean minskar. Relining med kompositfoder. Relining med flexibla stålrör. Invändig glidgjutning med keramisk skorstensmassa.
Spis
Spis (ursprungligen spisel) är en anordning för matlagning, bakning och liknande. De kan bland annat drivas med ved, koks (bland annat AGA-spisar), stadsgas och elektricitet. En öppen spis är en murad eldstad med rökfång. Vedspisen eldas med ved. Den introducerades vid 1800-talets mitt och revolutionerade matlagningen i hemmen. Den värmde bättre och använde betydligt mindre mängd ved än de öppna eldstäderna, dessutom samlades röken bättre i skorstenarna. En nackdel var att den öppna eldstadens ljus försvann, därför följde snart också lampor i vedspisens spår, som fotogenlampan. I Sverige tillverkades vedspisar vid flera järnbruk. En vedspis var vanligen gjord i gjutjärn och kallas därför också gjutjärnsspis. Den ger förutom värme för matlagning och bak även värme för uppvärmning. Vanligen är vedspisar tillverkade för maximalt omkring 0,3 meter lång ved. De har oftast bakugn. Tidigare var det vanligt att vedspisar hade tillbehöret varmvattenberedare, se även kamin. En luffarspis är en eldstad tillverkad av ett oljefat, eller (särskilt förr) av en stubbe eller kubbe. Luffarspisar är användbara för att laga mat på. EU inför gränsvärden på utsläpp och verkningsgrad på nyinstallerade rumsvärmare (vedspisar för kök, braskaminer, kökspannor) från 2020. I Sverige införs de skärpta reglerna redan 1 juli 2018 av Boverket. Typgodkända nya spisar kan installeras utan särskilt test. Icke typgodkända spisar, exempelvis gamla renoverade spisar, som nyinstalleras i kök måste testas av sotare eller annan sakkunnig efter installation. De kan behöva kompletteras med en rökvändare för att klara gränsvärdena, om det alls är möjligt att uppfylla kraven. Öppna spisar och kakelugnar är även i fortsättningen undantagna från gränsvärdena för utsläpp och verkningsgrad. En gasspis är en sorts spis där stadsgas eller annan gas används som bränsle. Den har fördelen gentemot en elspis att en ändring av gasreglaget ger omedelbar effekt på värmetillförseln, vilket minskar risken för att maten bränns. Gasspisen används till matlagning i många länder. I Sverige har stadsgasnät i huvudsak avvecklats, men förekommer i enstaka stadsdelar. Vid alla gasspisar använder man bunsenprincipen, det vill säga gasen blandas med luft, innan den antänds, så att den brinner med en blå, ej sotande, låga. Den vanligast förekommande typen är ett genombrutet gjutjärnsplan på låga fötter, försett med en eller flera, oftast två, brännare, mestadels löst uppställd och förenad med gasledningen genom slang. Det förekommer även med ugn försedda gasspisar för kokning, stekning och gräddning. De första elspisarna utvecklades under sent 1800-tal i Nordamerika. År 1920 tillverkade Elektriska Aktiebolaget Helios ( EAH ) den första svenska elektriska spisen. De hör till de hushållsmaskiner som har högst effekt. Det finns modeller både för trefas och enfasström. Solspisar använder solljus som energikälla. De vanligast förekommande typerna är paraboliska solspisar och lådspisar. Den paraboliska solspisen består av en parabolisk reflektor som koncentrerar solljuset på kokkärlet, som är placerat på ett stativ i reflektorns fokus. Lådspisen består av en låda täckt av ett genomskinligt lock, omgivet av en eller flera uppfällbara reflektorer som riktar solljuset in i lådan där kokkärlet placeras. Paraboliska solspisar ger högre temperatur och snabbare tillagning än lådspisar, men är svårare och dyrare att tillverka. Användningen av solspisar främjas av hjälporganisationer.
