Brevlåda
Brevlåda är en behållare avsedd för postförsändelser. En brevlåda tillhör ett postföretag, varvid de postförsändelser som lämnas i brevlådan sorteras och vidarebefordras av postföretaget till adressatens postlåda, postbox, fastighetsbox eller brevinkast. Särskilt värdefulla försändelser och större försändelser, som inte ryms i brevlådan eller brevlådans inkast, lämnas i stället in på ett postkontor eller hos ett postombud. De första svenska brevlådorna infördes 1835. Det var Kungl Maj:t som den 7 mars 1835 gav ut en tryckt kungörelse angående villkoren för brevs befordran med ångfartyg, seglande fartyg och diligenser. I denna förordning bestämdes bland annat att det skulle finnas en låst brevlåda ombord på varje fartyg som gjorde reguljära resor med passagerare mellan bestämda orter. Nycklar till brevlådan skulle förvaras hos berörda postkontor. När de första svenska frimärkena gavs ut 1855 beslöt regeringen att även brevlådor skulle införas. Nu behövde man inte längre gå in på postkontoret för att betala det brev man ville skicka. Men förutsättningen för att brevet skulle befordras var att det var frankerat med fullt porto. Brevlådorna skulle sättas upp vid alla postanstalter och i städerna även på andra lämpliga ställen. Om kommunen begärde så kunde brevlådor även sättas upp utefter postvägarna. I de fall det i städerna sattes upp brevlådor på andra ställen än vid postkontoren berodde på om postmästarna ville tömma lådorna utan ersättning från Poststyrelsen. Några särskilda brevlådetömmare hade man inte råd med. I juli 1855 fanns i Stockholm 23 brevlådor utplacerade på allmänna platser i staden. På Norrmalm fanns 10 brevlådor, i Gamla stan 5, på Södermalm 3, på Kungsholmen 2, på Östermalm 2 och på Djurgården 1 brevlåda. År 1870 prövade man i Stockholm en ny brevlåda som var så konstruerad att den tömningsväska som användes samtidigt öppnade brevlådans bottenklaff. På så sätt kom aldrig brevlådetömmaren åt innehållet. Det var ett sätt att förena enkelhet med säkerhet i tömningen av brevlådor. Brevlådan som var konstruerad av filosofie doktor Martin Wiberg blev en succé och rättigheterna såldes till bland annat Tyskland 1873. I oktober 1893 beslöt postverket att köpa Wibergs uppfinning för 2 000 kronor. Brevlådor från olika länder.
Lantbrevbäring
Lantbrevbäring är en postservice i framförallt glest befolkade områden. Tjänsten utförs av lantbrevbärare, av praktiska skäl numera ofta bilburen och betrodd med utvidgade uppgifter. Har ibland kallats "rullande postkontor". Lantbrevbäring började införas i Sverige efter beslut av 1877 års riksdag (Sveriges riksdag). Generalpoststyrelsen bemyndigades den 1 juni 1877 att inrätta lantbrevbäring. Under senare delen av år 1877 gjordes förberedelser för inrättande av lantbrevbäringslinjer. Dessa förberedelser resulterade i den första av Postverket utgivna instruktionen för lantbrevbärare. När sedan linjer inrättades kom flera av dessa att ersätta små olönsamma poststationer. Från början var det gående lantbrevbärare. I slutet på 1880-talet kom även de första åkande lantbrevbärarna. Då var det hästskjutsar som gällde. Kring sekelskiftet kom cykeln att vinna insteg. Notera dock att linjerna fortfarande benämndes gående lantbrevbäring. På vissa linjer användes roddbåt. Under 1920-talet börjar bilen respektive motorcykeln att användas för lantbrevbäring. Dessa benämns då även åkande lantbrevbärare. Under 1930-talet kom utdelningen längs många åkande lantbrevbäringslinjer att övertas av bussbolag och ske i samband med vanliga reguljära bussturer, med postväskor. Speciellt skedde detta i Norrland. Från mitten på 1950-talet började Postverket dra in poststationer i större skala och ersätta dessa med lantbrevbäring. Detta är en utveckling som fortsatt in i modern tid. Lantbrevbäring innebär i första hand distribution av post och tillhandahållande av vissa tjänster – exempelvis betaltjänster. Dock har lantbrevbäring tidigare också kombinerats med postföring. Detta betyder att lantbrevbäraren även transporterade post mellan två eller flera fasta postinrättningar, exempelvis poststation. Åkande lantbrevbärare och postförare kunde även medföra brevlådor där man kunde posta sin post. Tjänsteutbudet från lantbrevbäringen har ständigt utökats. Förutom utdelning och inhämtning av brev och paket utförde man betaltjänster åt V65, Postgirot och Postsparbanken (Post- och Kreditbanken → PKBanken → Nordbanken). Historiskt var det viktigt att lantbrevbäringen när den inrättades fick ta upp och dela ut brev under samma tur utan att de postbehandlades vid en fast postinrättning. Den moderna lantbrevbäringen utför även på vissa linjer olika andra tjänster av social och omsorgskaraktär efter avtal med kommuner. Under 1920-talet uppstod en efterfrågan på fast postal service i mindre orter, där det inte var ekonomiskt försvarbart med inrättande av en poststation. Detta resulterade i att Postverket införde så kallade stationära lantbrevbärare, vilka hade ett motsvarande tjänsteutbud som vanliga ambulerande lantbrevbärare, men hade en fast lokal med fasta tider under någon eller några timmar under några eller alla veckans dagar. Totalt inrättades 193 stationära lantbrevbärare innan denna tjänst bytte namn till postombud från 1 januari 1933. Frimärkssamlare (filatelister) kan samla på olika spår från lantbrevbäringslinjer antingen i form av datumstämplar eller genom olika använda postala blanketter. Från 1880-talets senare hälft och fram till några år efter sekelskiftet 1900 tilldelades en del lantbrevbärare en egen datumstämpel. De kunde således stämpla frimärkena på breven de tog emot och avlämnade under turen. Tidigare (och även senare) kunde frimärken på försändelser som inte behandlades vid en fast postinrättning makuleras genom att man kryssade med en penna. Två typer av lantbrevbärarstämplar användes under denna första period. Den ena innehåller antingen förkortningen LANDTBR. eller LANDTBREF.B. och ett nummer, bestående av antingen enbart siffror eller vanliga siffror följda av Romerska siffror. Dessa båda varianter betecknar linjens nummer. Sedan följde en period där endast två stämplar på slutet av 1920-talet användes för så kallad stationär lantbrevbäring.
Stockmann (Helsingfors centrum)
Hela byggnadens golvyta var cirka 38 000 kvadratmeter, varav cirka 5 000 var uthyrt till andra företag. Under bottenvåningen fanns rymliga lagerutrymmen som fortsatte under Centralgatan längs hela dess längd. Varuhuset hade också sin egen kraftcentral vars effekt räckte för att elektrifiera en mindre stad. Kallelser till extrainsatta repetitionsövningar började droppa in genom brevlådorna. Under den första omgången inkallades cirka 50 anställda på Stockmann som måste för en längre tid, eller för alltid, lämna sina försäljningsdiskar och skrivbord eller lagerutrymmen. På några veckor ökade den inkallade personalens antal med det dubbla. Företagets paket- och lastbilar måste överlämnas till försvaret. Dessutom tvångsbeställdes stora varupartier, såsom kläder, bestick och tandborstar. Skoavdelningens röntgenmaskin med vars hjälp kunderna hade kunnat granska sina fötters position i skorna konfiskerades också. Militärcensuren började använda maskinen till att genomlysa postpaket. Myndigheterna rekommenderade att limma stora pappersremsor kors och tvärs över varuhusets stora skyltfönster för att skydda dem från att gå sönder. Varuhuset var ganska väl förberett på de kommande larmmöjligheterna. Redan 1931 hade en gasmask tagits med i sortimentet, trots att åtgången hade varit dålig. En del av varuhusets stora källarutrymmen reserverades som skyddsrum och de var de första egentliga skyddsrummen i Helsingfors. Överallt i affärsutrymmena och i trapporna fanns skyltar som visade vägen till skyddsrummet. Varuhusets tre översta våningar tömdes för säkerhets skull. Under kriget avbröt hälften av varuhusets avdelningar sin verksamhet. Bomber förstörde folks hem och ingen köpte längre möbler, mattor och andra inredningsartiklar. Också försäljningen av leksaker och lyxprodukter rasade. I stället köpte många kunder vita kappor som skyddade sin bärare i den öppna vinterterrängen. Efter de första bombningarna täcktes varuhusets skyltfönster av bastanta splitterskydd i trä. Senare gjordes små öppningar i splitterskydden. Mängden reklam och affischer minskades betydligt. Personalledningen hade märkt att den bästa reklamen var varuhusets skyddsåtgärder för människornas säkerhet. Skyddsrummet förstorades så att det rymde totalt 3 000 personer. Dessutom byggdes ett extra tak ovanpå ljusgården och taket i lagret under den stöddes. Under Vinterkrigets nästa 80 luftalarm räknar man att cirka 100 000 personer sökte skydd i Stockmanns skyddsrum. Före kriget hade varuhuset hållit öppet till sex på kvällen, men under kriget stängde det redan klockan 15 så att kunderna och personalen skulle hinna hem innan det blev mörkt och bombningsfaran var som störst. Vid årsskiftet uppgick den utkommenderade personalens antal till 170, varav nio var lottor. Bokslutet för 1939 innehöll ett nytt konto för försvarsberedskap som var i bruk under hela andra världskriget. I slutet av Fortsättningskriget i februari 1944 genomfördes storbombningarna av Helsingfors. Totalt 16 490 bomber fälldes under tre nätter. Trots att Stockmanns varuhusbyggnad låg på en central plats i Helsingfors skadades byggnaden först 26 februari 1944 då fler än 600 fiendeplan attackerade Helsingfors. Då träffades byggnaden och dess omgivning vid Tre smeders plats och Mannerheimvägen av fyra bomber. Den bomb som landade på varuhusets tak fick glastaket ovanför ljusgården att ramla ner och stora kopparplattor flög ända till Gamla studenthusets gård. Tryckvågen spräckte splitterskydden på varuhusets skyltfönster, samt varuhusets alla andra fönster. Också hundratals försäljningsbord av glas, hyllor, skåp och speglar gick i kras och en stor del av inventarierna slungades runt omkring. Bombsplitter perforerade sprinklersystemet som började spruta vatten mitt i allt kaos. Också träinredningen ådrog sig stora skador. De söndriga fönstren och det stora hålet i taket släppte in vinterkylan vilket gjorde att vatten- och värmeledningar frös.
Martin Wiberg
Martin Wiberg, född 4 september 1826 i Viby, Skåne, död 29 december 1905 i Stockholm, var en svensk mekaniker och uppfinnare. Wiberg blev student i Lund 1845 och filosofie magister där 1850. En av hans mer kända uppfinningar var en räknemaskin som han räknade ut och tryckte logaritmtabeller med (1875). Maskinen var en differensmaskin och använde samma principer som utformats av Charles Babbage och Georg Scheutz. Wibergs maskin rönte intresse internationellt och tabellerna utgavs på tyska, franska och engelska. Maskinen som var i samma storlek som en symaskin, vägde cirka 15 kilo och var gjord av mässing och järn. Den finns numera på Tekniska museet i Stockholm. Han uppfann även en kupéuppvärmningsapparat som användes på flera svenska järnvägar, en kontrollapparat för bestämmande av tåghastigheten på järnvägar, självtömmande, mekaniska brevlådor, en så kallad bottenhuggare för upphämtning av djur och växter från havsbottnen, som prisbelönades vid världsutställningen i Philadelphia 1876, maskiner för tillverkning av tändsticksaskar, som var de första i sitt slag och som användes även utomlands, så kallade remisskistor, använda vid statens järnvägar, en gräddsättare, en separator, en kaffe-extraheringsapparat, en kontrollapparat för uppmätning av vätskor, en sättmaskin, som hade avsevärda fördelar framför dåtida sådana (till följd av ekonomiska svårigheter gick uppfinningen om intet), och ett bakladdningsgevär, som var försett med automatiskt slutstycke och vars låsmekanism mycket lätt kunde tas isär. Den ansågs dock vara alltför snabbskjutande och därigenom orsaka ammunitionsslöseri. 1896 erhöll Wiberg patent på ett "spektralinstrument", utrustat med klaviatur så att vid anslag av olika tangenter olikfärgade ljusstrålar skulle kunna framkallas och därigenom "åstadkoms ett färgspel som, alltefter färgernas växlande, framkallar olika intryck på ögat och olika fysiologiska verkningar på de föremål, som därav påverkas". Tangenterna stod i förbindelse med "färgade skivor av glas eller annat genomskinligt ämne", genom vilka ljuset från en utanför instrumentet befintlig ljuskälla växelvis och efter "den spelandes" önskan kastades. Wiberg ansåg att ljusets inverkan på synsinnet under vissa omständigheter borde kunna åstadkomma lika behagliga sensationer som luftdallringarna, omsatta till toner, verkar på hörseln. I akt och mening att åstadkomma en "färgtonsopera" ägnade sig Wiberg åt uppfinningen, vars fullbordande omintetgjordes genom Alfred Nobels död. Denne lär ha varit villig att bistå med nödvändigt kapital. 1896 fick Wiberg även patent på en "anordning för separering av olika tunga vätskepartiklar" och på en "automatisk smörkärna", 1901 patent på "sätt att behandla torv för att öka dess användbarhet som bränsle" samt 1903 ett patent avseende "luftmaskin" ("En långsträckt låda med skarpt tillspetsad framdel framdrives medelst explosioner, vilka av en lättantändlig vätska alstras i explosionskamrar") samt ett på "explosionsturbin". Wiberg sysslade även med försök att bota sjukdomar med ljus, men måste upphöra med det på grund av brist på pengar och på grund av det motstånd han såsom icke medicinsk fackman mötte. I likhet med ett stort antal andra uppfinnare var Wiberg fullkomligt i avsaknad av affärssinne och förmåga att göra sina idéer lönsamma för honom själv.
Stockholm-Barkarby flygplats
Stockholm-Barkarby flygplats (IATA: -, ICAO: ESKB), (även kallat Hägerstalunds flygfält) var en svensk militär flygplats och senare regional flygplats belägen i Barkarby, Järfälla kommun, cirka 3 km sydost om Jakobsberg och cirka 15 km från Stockholm. Flygverksamhet pågick åren 1913–2010, då flygplatsen stängdes den 1 juni 2010. På platsen planeras stadsbyggnadsprojektet Barkarbystaden. Flygfältet togs i bruk 1913 och kom att bli en av Sveriges äldsta flygplatser. Under perioden 1915–1916 användes fältet för övningsflygningar runt Stockholm. Namnet var då Hägerstalunds flygfält eller Barkarby flygstation. I januari 1917 beställde försvaret fyra Fokker D IV flygplan som skulle användas för jaktförsvar över Stockholm. Efter leveransen till Barkarby ställdes dock flygplanen i mobiliseringsförråd och skrotades efter några år efter att knappt ha använts. År 1919 startade reservofficeren Per Oscar Herrström firman P O flygkompani, som bedrev civil passagerarflygning och flygskola med två Avro 504K och en De Havilland DH 6 Dove. När utrikesflygningarna hade kommit igång 1919 med flygningar till Helsingfors och Berlin, skedde det från Barkarby. Fram till 1936, då Bromma flygplats invigdes, var Barkarby tillsammans med Bulltofta de enda svenska flygplatser som hade reguljära utrikesförbindelser. Den 4 september 1923 landade fransmannen J Dagnaux efter att ha flugit från Paris till Barkarby på tolv timmar. År 1926 flyttade försvaret in på Barkarby med Stabens flygavdelning och utförde testflygningar av nya flygplanstyper. Bland annat testades Svenska Aero Jaktfalken av Nils Söderberg. ABA startade försök med postflygningar till London och Amsterdam den 18 juni 1928 med en Junkers F 13. Flygplanet hade försetts med en brevlåda där allmänheten kunde lägga i sin post. Flygningen till London tog 19 timmar. Pilot vid första flygningen var Bernhard Liljeberg. Vid Charles Lindberghs Sverigebesök 1933 fick han tillfälle att flyga en av Flygvapnets Sk 10 på Barkarby. Flygfältets långa historia kan delas in i tre huvudepoker, en som pionjärflygplats för såväl experimentell flygning och tidigt trafikflyg som militärt flyg, en epok som ren flygflottilj och slutligen en epok då det varit upplåtet för allmänflyget. Fältet vid Barkarby omnämns första gången 1913 som en övningsplats för Arméns flygkår. Under första världskriget blev intresset för flyg allt större och under perioden 1915-16 användes fältet för tidiga övnings- och experimentalflygningar. I januari 1917 beställde försvaret fyra Fokker D IV flygplan som skulle användas för jaktförsvar över Stockholm. Men behovet försvann när kriget var slut och efter leveransen till Barkarby ställdes flygplanen i mobiliseringsförråd. Flygplanen skrotades några år senare efter att knappt ha blivit använda. År 1919 startade reservofficeren Per Oscar Herrström firman P O Flygkompani, som bedrev civil passagerarflygning och flygskola med två Avro 504K och en de Havilland DH 6. När utrikesflygningarna hade kommit igång 1919 med flygningar till Helsingfors och Berlin skedde det från Barkarby. I början av 1920-talet flyttades den begränsade landbaserade civila flygverksamheten som dittills förekommit på Ladugårdsgärde till Barkarby. Den 4 september 1923 landade fransmannen J Dagnaux efter att ha flugit från Paris till Barkarby på tolv timmar. ABA startade försök med postflygningar till London och Amsterdam den 18 juni 1928 med en Junkers F 13. Flygplanet hade försetts med en brevlåda där allmänheten kunde lägga i sin post. Flygningen till London tog 19 timmar. Pilot vid första flygningen var Bernhard Liljeberg. Fram till Bromma Flygplats invigdes var Barkarby och Bulltofta i Malmö de enda svenska flygplatserna med reguljära utrikesförbindelser. Vid invigningen av Bromma 1936 flyttades allt trafikflyg som varit på Barkarby dit. Barkarby stängdes för civil användning.
