Byggnadsmaterial
Vid byggandet och underhållet av en byggnad används ett mycket stort antal olika material. Viktiga egenskaper för ett byggnadsmaterial är hållfasthet, livslängd och underhåll samt miljöpåverkan. Kostnaden för byggnadsmaterialen i en byggnad uppgår till ungefär 40% av den totala byggkostnaden. Torv för torvtak samt olika strå till stråtak är exempel på naturmaterial. Olika produkter för ytbehandling av detaljer i eller på en byggnad kan vara av naturliga framställda oljor som till exempel linolja för färgtillverkning. Kalksten som bryta och bränns i ugnar får man kalk som ingår i en murbruk, från kalk kommer även cement som ingår i betong och lättbetong. Sten förekommer som byggnadssten såsom Kalksten, granit, marmor och olika skiffer samt råmaterial vid tillverkningen av mineralull. Glas förekommer till olika byggnadsglas för infattning i fönster och dörrar och är även råmaterial vid tillverkning av mineralull. Stål ingår i balkar och armering i konstruktioner samt som olika material i detaljer för förbandsteknik. Lera förekommer som grundmaterial till flera olika byggnadsmaterial, såsom murtegel taktegel och leca samt kakel och klinker som är tillverkade av lera. Plast förekommer i flera byggnadsmaterial såsom olika folier för fuktspärr/tätskikt eller cellplast. Numera finns fönster och dörrar samt inredning och möbler i plast. Trä är ofta förekommande i konstruktioner i byggnader såsom byggnadsvirke och träskivor, golv och lister. Tidigare var trä det enda materialet till stommen till fönster och dörrar samt inredning och möbler. Naturmaterial kan växtfiber av lin eller hampa vara som förekommer till isolering.
Fasterna kyrka
Fasterna kyrka är en kyrkobyggnad i Fasterna. Den är församlingskyrka i Fasterna församling i Uppsala stift. Kyrkan har medeltida ursprung men har blivit kraftigt ombyggd vid början av 1800-talet. Byggnadsmaterialet är tegel och i viss mån gråsten. Kyrkans planform är ett stort, likarmat kors och ovanför korsmitten vilar ett kupoltorn av tegel och trä. Förebild anses ha varit Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Ytterväggarna är spritputsade och målade i gult och vitt. Korsarmarna täcks av valmade sadeltak klädda med plåt medan tornet täcks av en kopparklädd tornhuv. Alla korsarmar utom den östra har portaler. Sakristian är inhyst i östra korsarmens östparti och avskiljs från koret med en tegelvägg. Kyrkorummet täcks av vitputsade trävalv där korsmitten har ett slags kryssvalv, medan korsarmarna har tunnvalv. Innerväggarna är vitputsade och genombryts av bågformiga fönster som släpper in rikligt med ljus. Under koret i östra korsarmen finns ett underjordiskt gravvalv från 1600-talet för ätten Oxenstierna på Mörby slott. Kyrkans byggnadsmaterial skall till viss del ha tagits från slottet efter att det övergivits och förfallit. Ursprungliga kyrkan hette Esterna kyrka och uppfördes någon gång på medeltiden. Socknen omnämns för första gången 1303 och kyrkan fanns möjligen redan då. Medeltidskyrkan var byggd av gråsten och hade samma bredd som nuvarande kyrka. Under 1400-talet försågs kyrkorummet med tegelvalv. Liksom de flesta medeltidskyrkor i trakten hade den vapenhus i sydväst och sakristia i nordost. På 1600-talet byggdes kyrkan ut åt öster och fick ett tresidigt kor. Under det nya koret inreddes ett gravvalv för familjen Oxenstierna. Ett kopparstick i Suecia antiqua et hodierna visar hur kyrkan såg ut efter ombyggnaden. Långhuset täcktes av ett valmat tak som hade en sirlig takryttare över östra taknocken. Kyrkfönstren var då stora och rundbågiga från att tidigare troligen ha varit små. Mot slutet av 1700-talet kom verksamheten på Rånäs bruk igång på allvar och invånarna i grannsocknen Fasta blev alltmer talrika. Sockenkyrkan i Fasta räckte inte till och var dessutom förfallen. Tanken uppväcktes att de båda socknarna Fasta och Esterna skulle bygga en gemensam kyrka. 1797 slogs de båda medeltida socknarna samman och fick namnet Fasterna socken. Ritningar till ny kyrka uppvisades 1796 av akademibyggmästaren Johan Neosander i Uppsala och bearbetades av arkitekten Olof Tempelman. Nya kyrkan uppfördes på Esterna kyrkas grund så långt den räckte. Esterna kyrkas medeltida murar bevarades till viss del och återfinns i västra korsarmen. Kyrkan uppfördes i nyklassicistisk stil och fick namnet Fasterna kyrka. 1806 hade byggnadsarbetet kommit så långt att kyrkan kunde tas i bruk och 9 november hölls första gudstjänsten där. När Fasterna kyrka var färdigbyggd revs Fasta kyrka och ligger sedan dess i ruiner. På den plats där Fasta kyrka låg står numera klockstapeln till Rånäs kapell som uppfördes 1908. Fasterna kyrka har inte förändrats nämnvärt sedan den färdigställdes. Inredningen är helt och hållet från 1800-talet. Bänkinredning, predikstol och läktare i norra, södra och västra korsarmarna är samtida med kyrkan. En renovering genomfördes 1938 under ledning av arkitekt Ärland Noreen. Bland annat gjordes en del av sittplatserna bekvämare. Dopfunten har en fot av sandsten från äldre medeltid. Ovanpå foten vilar en musselformig skål av kalksten. Fot och skål hörde ursprungligen inte ihop. I kyrkan finns ännu en funt av sandsten som troligen har tillhört Fasta kyrka. En dopskål av driven mässing har hört till Fasta kyrka och skänktes troligen dit på 1680-talet. Orgeln tillverkades av P.Z. Strand och sattes upp 1834. 1938 byggdes orgeln om av Johan Westerlund då den utökades till 17 stämmor. Oblatasken skänktes till kyrkan av Magnus Stenbock år 1706. Predikstolen med tillhörande timglas är från 1800-talets första årtionde och samtida med nuvarande kyrka. En korkåpa i röd sammet är från 1500-talet.
Boverkets byggregler
Boverkets byggregler, BBR, är en samling av föreskrifter och allmänna råd som fastställs av Boverket och gäller svenska byggnader. I PBL, PBF, BBR och EKS finns statens minimikrav på det som byggs. BBR innehåller regler om de flesta tekniska egenskapskraven i Plan- och bygglagen. De krav som inte ingår är bärförmåga, stadga och beständighet, bredbandsanslutning och laddning av elfordon. Reglerna i BBR handlar också om utformningskrav och tomtkrav i PBL. BBR gäller för nybyggnation, tillbyggnader och ombyggnader. Det är den som låter utföra arbetet (byggherren) som är skyldig att se till att lagar och förordningar följs. BBR är indelat i följande avsnitt. Inledning beskriver bland annat det juridiska sambandet mellan lagar och föreskrifter. Allmänna regler för byggnader innehåller sådant som gäller alla kapitel, exempelvis regler om material och produkter, projektering, utförande och drift- och skötselinstruktioner. Tillgänglighet, bostadsutformning, rumshöjd och driftutrymmen innehåller regler för hur byggnader ska utformas. Tillgänglighet för att vara tillgängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Bostadsutformning är vad som ska finnas i en bostad, exempelvis rum för personhygien, daglig samvaro, sömn och vila samt kök. Rumshöjd anger vilken minsta rumshöjd som gäller för olika typer av rum. Bärförmåga, stadga och beständighet är ett avsnitt som endast hänvisar till Boverkets föreskrifter och allmänna råd om tillämpning av europeiska konstruktionsstandarder, EKS. Brandskydd beskriver hur en byggnad ska utformas för att fungera vid en brand. Det ställs krav på utrymningsvägar, skydd mot uppkomst av brand, brandspridning inom en byggnad och mellan byggnader, bärförmåga vid brand samt anordningar för brandsläckning. Hygien, hälsa och miljö beskriver hur byggnaden ska utformas för att inte påverka människor negativt. Det innebär krav på frisk luft, ljus, inomhustemperatur och tillgång till vatten samt på byggnadsmaterialen som byggnaden består av. Avsnittet behandlar även fukt. Bullerskydd handlar om hur byggnader ska utformas för att ljud inte ska störa de som vistas i byggnaden. Säkerhet vid användning innehåller regler för att olycksfall ska begränsas. Exempel på olycksfall tas upp är halkning, fall, klämning, snubbling, brännskador, explosioner, drunkning, instängning, förgiftning och elstötar. Energihushållning ställer krav på byggnaden framförallt gällande isolering.
Ekonomibyggnad
En ekonomibyggnad är någon av de byggnader på en jordbruksfastighet (eller trädgårds- eller skogsbruk) som används i produktionen. Bostäder som kallas mangårdsbyggnader, hobbyverkstäder och liknande byggnader räknas inte till ekonomibyggnaderna. Till ekonomibyggnaderna hör bland annat magasinsbyggnader, ladugårdar och garage för jordbruksmaskiner. Ekonomibyggnaderna och uthusen var nödvändiga för djurhållning, förvaring och arbetssysslor i det förindustriella samhället. På äldre tiders gårdar fanns det en byggnad eller en byggnadsdel för varje ändamål. Typerna av ekonomibyggnader och dess placering har varierat och utvecklats beroende på naturgeografiska förhållanden, traditioner och näringar. Byggnaderna har även delvis förändrats med tiden och influenser, vilket inverkat exempelvis på konstruktionslösningarna och byggnadsmaterialen. De flesta av de ekonomibyggnaderna som finns kvar än idag är uppförda under perioden 1870-tal till 1940-tal. Ekonomibyggnader från 1700-talet eller äldre är mycket sällsynta och har oftast tillhört gårdens välbyggda och särskilt representativa byggnader, som t.ex. magasin eller stallar. Många traditionella ekonomibyggnader har i dag förlorat sin tidigare funktion, genom dagens jordbruksdrift, den tekniska utvecklingen, självhushållets försvinnande och rationaliseringar. Smedjor, magasin, lador, småfähus, brygghus, kvarnar m fl har övergivits och brukar därför kallas för överloppsbyggnader. Särskilt problematiskt är bevarandet av de storskaliga jordbruksbyggnaderna som lador och ladugårdar. Stockholms läns museum om Landsbygdens ekonomibyggnader och uthus. Läst 2014-08-08.
Kalksandsten
Kalksandsten är en byggnadssten som är framställd av bränd kalk, sand och vatten. Råvarorna blandas och därefter formas stenarna i pressar under högt tryck för att därefter genomgå en härdningsprocess i en autoklav. Kalksandsten är således resultat av en kemisk process och en helt annan än den för lerteglet. Kalksandstenen ånghärdas istället för att brännas. Kalksandsten har haft många olika benämningar, bland annat kalkcementtegel, KS-sten, silikattegel och kalksandtegel. Även det så kallade Mexiteglet är en kalksandsten. MEXI är dock ett produktnamn på den kalksandsten som började tillverkas i Kvarntorp 1965. Produkten blev även känd under namnet Ludvikategel efter den kalksandstensfarbiken som anlades 1902-1903 under namnet Bergslagernas Tegel- och Kalkbruk AB i Ludvika. Bruket lades troligen ned någon gång mellan 1947 och 1950. Sanden, som var den ena huvudingrediensen, hämtades dels från ett sandtag i Sunnansjö, dels sögs den upp från sjöbottnen av sjön Väsman. Teglet har använts till många kraftstationsbyggnader och pumpstationer runt om vid gruvorna som exempelvis i Lekombergs kraftcentral och Ivikengruvans pumpstation. På dessa båda byggnader användes även rödfärgade tegelfogar. Upptäckten att en blandning av sand och en liten mängd kalk som utsattes för högt ångtryck hårdnade gjordes redan 1880 i Tyskland. År 1898 började produktionen av kalksandsten i Tyskland i större skala. I Sverige kom produktionen igång vid sekelskiftet 1900. Den första tillverkningen skedde vid Ragnhildsborgs kalksandstensfabrik, norr om Södertälje. 1902 anlades en fabrik i Visby och omkring 1904 en fabrik i Lomma. Redan 1911 fanns inte mindre än 16 fabriker runt om i landet. Den ljusgråa stenen blev snabbt populär och användes gärna i industribyggnader, Exempelvis så är de första av Enskedes olika slakthus uppförda av kalksandsten. Produktionen i Ragnhildsborgs kalksandstensfabrik var omfattande och lades ner först på 1930-talet. Under 1970- och 1980-talet var kalksandsten flitigt använd i Sovjetunionen, där den kallas "vitt" eller "silikattegel" (силикатный кирпич). Byggnadsmaterialet hade tillverkats i Ryssland redan i slutet av 1800-talet, men bara i mindre skala. Den polska statliga import- och exportkoncernen Polimex-Cekop, som sedan 1951 samarbetade med svenska Ytong och Siporex rörande lättbetong, undertecknade 10 september 1971 ett avtal om leverans till Sovjetunionen av utrustning till 25 fabriker för silikattegel. Den 5 april 1973 öppnade en av dessa fabriker i Brjansk, numera under namnet EuroBrick. Polackerna gjorde liknande kontrakt med flera länder i Östeuropa och Asien. Vid tillverkning av kalksandsten används råvarorna: sand (-sten), bränd kalk samt vatten i form av ånga. Själva tillverkningsprocessen innebär att råvarorna blandas och massan pressas i formar under ett tryck av 150 - 200 ton. Efter att massan pressats samman till rätt format ånghärdades den i autoklaver. Det sker under 12 timmar med ett tryck av 12 atö. Vid autoklaveringen reagerar sandens kiselsyra, kalk och vatten och bildar kalciumhydrosilikater. Örebro läns museum: Om världskoncernen Ytong AB och dess betydelse för det moderna samhällets bebyggelse.
Arkitektyrkets historia i Sverige
Fortifikationsingenjörerna stod för lejonparten av dåtidens statliga projektering av byggnader. Bland 1800-talets militärarkitekter var Fredrik Blom en av de mest framträdande. Förutom att rita flera av militärbyggnaderna på Skeppsholmen blev han också känd för sina prefabricerade hus både inom och utom Sverige. Dessa bestod av dubbla brädväggar med lufttätt papp emellan. Väggar, golv och tak fördes till byggnadsplatsen i delar och var förberedda med spånt för smidig sammanfogning. Industrialiseringen och därmed också urbaniseringen skedde i snabb takt under århundradet, vilket ledde till många uppdrag för arkitekterna. Offentliga byggnader uppfördes för att möta praktiska behov i staden och dessutom ge ett representativt intryck i linje med tidsandan. Byggnaderna kunde bestå av bland annat monumentala järnvägsstationer, sjukhus och rådhus. På grund av den stora bostadsbristen tog spekulationsbyggandet fart. Byggmästarna var inriktade på kortsiktig vinst och gårdsutrymmena utnyttjades maximalt vilket gav bostäder med dåliga sanitära förhållanden som följd. 1874 kom den första enhetliga byggnadsstadgan för hela landet. Stadgan stipulerade det kommunala planmonopolet och satte regler för inrättandet av kommunala byggnadsnämnder. Rollerna för arkitekten respektive byggmästaren och hantverkaren kom gradvis att bli glida isär under 1800-talet. Arkitektens arbete blev inriktat på form, volym och komposition medan byggmästarens och hantverkarens arbete kom att fokuseras mot på tekniska konstruktioner och detaljering. Detta tillsammans med skråväsendets upphörande 1846 gav som konsekvens att arkitektarbetet under 1880-talet utkristalliserades som ett tydligt eget yrke. 1911 beslutade riksdagen om att förändra arkitektutbildningen till att bli mer konstnärligt och mindre tekniskt inriktad, därmed blev det nya synsättet på arkitektyrket officiellt ratificerad. Arkitektens status och ställning var under den första hälften av 1900-talet stark. Byggnadsverksamheten expanderade över hela landet, men arkitekterna verkade i huvudsak i Stockholm. 1936 bildades SAR som den första rikstäckande och självständiga organisationen för arkitekter i Sverige. Fram till andra världskriget var arkitekterna i hög grad fria yrkesutövare. Anställning betraktades som en form av praktik, målet var att starta ett eget kontor. Vidgande arbetsfält öppnade sig där arkitekter tog på sig uppdrag inom bland annat arbetsledning, stadsplaneteknik och trädgårdskonst. Fram till 1960-talets början fanns fortfarande en småskalighet i byggandet som gynnade arkitektens position. 1960-talet kom att bli en brytningstid, då yrkesrollen förändrades radikalt. Socialdemokraterna drog igång miljonprogrammet med storskaligt organiserat byggande. Tidens tecken var byggstandarder, statliga byråer och stora byggföretag. "Apparaten Bygg-Sverige" kom att bli arkitekternas huvudsakliga arbetsgivare. Även kontoret blev större och gavs namn med karakteristiska anonyma akronymer som VBB och FFNS. Eftersom alla ritningar skulle vara färdigställda när bygget startade försvann kontakterna för arkitekterna under själva bygget. Detta ledde till att en viktig del av möjligheten till inhämtandet av tyst kunskap gick förlorad – kontakten med byggandets verklighet, kunskapen om byggnadsmaterialen och ömsesidigt utbyte med andra yrkesgrupper. Arkitekten kom att ofta att bli en "ritslav" som pressaded att producera på ett större kontor. 1970-talet präglades av omvärdering i samhället. Den socialdemokratiska modellen av storskalig planering ifrågasattes i och med den gröna vågen. Miljonprogrammet fick ett abrupt slut delvis beroende på kritiken men i högre grad på grund av att bostadsbristen förbytts i ett överutbud. Byggandet kom efter miljonprogrammet mer att ske i en mindre skala. De i yrkesrollen brutna fragmenten av dels ingenjörsmässigt "rationell" projektering och dels konstnärlig skicklighet började att sammanfogas.
