Cellplast
Cellplast, ibland kallad skumplast, är en typ av plast. Frigolit och Ecoprim är båda cellplaster. Cellplast indelas i mjuk och hård cellplast. Den mjuka cellplasten används i madrasser och möbelstoppning (se skumgummi), medan den hårda cellplasten används i väggisolation (till exempel i kylskåp). Cellplast har fått en stor betydelse i byggindustrin, till exempel vid isolering av husgrunder eller väggar, och även som putsbärare på fasader. Den hårda cellplasten finns i olika skalor av hårdhet och olika skivor lämpar sig därmed för olika tillämpningar. Oftast är kraven på hållfasthet, värmekonduktivitet och fuktupptagning viktiga att ta hänsyn till när man väljer skiva. EPS (Expanderad PolyStyren) tillverkas genom att små pärlor av polystyren med tillsats av pentan utsätts för värme. Pärlan expanderas till en kula som upp till 98% består av tomrum. Kulorna smälts samman till skivor. XPS (Extruderad PolyStyren) tillverkas genom att polystyren smälts och under tryck tillsätts koldioxid. När trycket minskar expanderar smältan och en skiva bildas med mängder av små hål i, ungefär som en ost. XPS skivor klarar oftast högre krav på hållfasthet och används därmed för mer krävande tillämpningar. Färgen på skivan beror på tillverkaren, oftast är färgen orange, rosa eller blå.
Arkitekturmodell
En arkitekturmodell är en typ av skalmodell, ibland kallad "fysisk" modell, som tillverkas för att presentera ett byggnadsobjekt. Arkitekturmodeller används till exempel i arkitekttävlingar eller för att kommunicera designidéer till kunder, kommittéer, och till allmänheten. Arkitekturmodellen är ett verktyg som kan användas för att utställningar, presentationer, kapitalanskaffning, och för upphandlings- och försäljningssyfte. Enkla och åskådliga modeller kan snabbt göras med hjälp av kartong, träklossar, polystyren, cellplast och annat material. Sådana modeller är ett effektivt verktyg för att ge en tredimensionell förståelse av en tänkt konstruktion, som används av arkitekter, inredningsarkitekter och utställare. För en detaljerad och ingående presentationsmodell anlitas ofta speciella modellbyggare som utformar förslaget. Arkitektoniska modeller används av arkitekter för en rad ändamål. Arkitekturmodeller kan vara av olika slag. Vanliga material som har använts i århundraden för arkitektoniska modellbyggnader är papper, balsa, lind och andra träslag. Moderna professionella byggare av arkitektmodeller utnyttjar olika moderna skivmaterial, kompositer, cellplast och uretanplast. Ett antal företag producerar färdiga delar för byggdelar (till exempel balkar och profiler), väggar, möbler, människor, fordon, träd, buskar och andra föremål som används i modellerna. Dessa föremål har som uppgift inte bara att försköna modellen, utan också att hjälpa observatören att få rätt känsla av skala och proportioner som modellen representerar. Sedan några år tillbaka finns system som gör att modeller kan "skrivas ut" och modellen byggs upp av skikt på skikt med hjälp av CAD-modeller och speciella skrivare. En annan teknik, även den CAD-baserad, innebär att delarna skärs ut med datorstyrd laser. Som alternativ till en "fysisk modell" används virtuella modeller. Modellerna kan konstrueras i 3D med hjälp av byggnadens ritningar i 2D, ibland används virtuella modeller för att kontrollera tekniska lösningar, till exempel dragning av ventilationsrör etc. Modern programpaket inkluderar avancerade funktioner såsom databaser över komponenter, automatiserade tekniska beräkningar, möjligheter att röra sig i modellen, dynamiska reflektioner, och naturtrogna texturer och färger. Snabba, ad hoc-modeller, ibland för att studera samspelet mellan volymer, eller för att få en uppfattning om hur de ser ut från olika vinklar. Att planera en byggnad med hjälp av grova modeller kan vara en praktisk metod för att förutsättningslöst undersöka idéer. Modeller är en effektiv metod för att ställa ut och sälja en designlösning. Många människor, inklusive utvecklare och kommande husköpare kan inte visualisera ett mönster i tre dimensioner (3-D) från två-dimensionella (2-D) ritningar. En arkitekt får använda småskaliga fysiska modeller, eller digitala datormodeller, för att hjälpa till med att förklara idéer. En modell kan vara användbar för att förklara en komplicerad eller ovanlig design för en grupp inom byggprojektet, eller som underlag för diskussion mellan olika designteam av arkitekter, ingenjörer och stadsplanerare. Modeller används också som visar delar av en byggnad, till exempel som ett inslag i presentationen av en prestigefylld byggnad, eller som en del av en museiutställning (till exempel skalriktiga kopior av historiska byggnader). Exteriörmodeller är modeller av byggnader, som vanligen omfattar några landskapsarkitektur eller medborgerlig platser runt om i byggnaden. Interiörmodeller är inredningsmodeller av salar, rum, och våningar vilka visar interiörplanering, ytskikt, färger, möbler och dekorationer. Landskapsmodeller är modeller av landskapets utformning och utveckling som visar gångviadukter, små broar, pergolas, vegetationsplanteringar och utformning. Landskapsarkitekturens arkitekturmodeller visar vanligtvis allmänna platser och kan i vissa fall inkludera byggnader också.
Jonas Jonsson (företagsledare)
Han reste 1921 med stipendium från Kommerskollegium till USA, där han studerade tillverkningen av prefabricerade hus och började efter sin återkomst till Sverige att tillverka sådana hus här, de så kallade "Vansbrohusen", som tillverkades efter IBO-systemet, som var AB Industribostäders Patenterade System. Åren 1930–1940 var Jonsson ledare för cellulltillverkningen vid AB Nordisk Silkecellulosa i Norrköping. Från 1940 var han anställd som kolugnsexpert vid Statens bränslekommission. AB Nordisk Silkecellulosa antog senare namnet Celloplast. Cellplast är en typ av plast och kallas ibland skumplast. År 1905 fick Jonsson uppdraget att bygga en stor kolugnsanläggning vid Fagerviksverken, som var ett ångsågverk med namnet Fagerviks bolag och var beläget i Timrå i Medelpad i Västernorrlands län. Fagervik i norra delen av Timrå ligger öster om Sörberge och är en bruksort som växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. För träkolning använde man en speciellt byggd retort, som var traditionellt en mycket enkel destilleringsapparat för kolugnar. Principen var densamma som för kolning i kolmila, men istället för stybb hade man murade väggar av rödtegel. I Fagervik stod en ny sulfitfabrik klar år 1912 för att börja producera för Wifsta Varfs AB, den fabriken lades ned 1975. År 1909 blev Jonas Jonsson disponent för AB Träkol i Vansbro i Dalarna. Vid AB Träkol verkade han som kolugnskonstruktör, teknisk chef, disponent och ledare för sågverk, snickerifabrik och kraftverk fram till 1929. Jonas Jonsson var entreprenör och expert på kolugnar. Den viktigaste produkten för AB Träkol var naturligtvis träkol och för att utnyttja det fina virket till mer än träkol sökte han ständigt nya idéer. Han experimenterade redan som ung pojke med sågspånen som brukade ligga i stora högar utanför sågverken. Jonsson var en stor praktisk naturbegåvning och han undersökte möjligheterna att kunna dra nytta av detta avfall. Vid sin studieresa till USA studerade han tillverkning av träfiberplattor som använder träfiber och spån. År 1928 experimenterade Jonsson fram en träfiberplatta eller wallboard, och han fick patent på den under namnen Jonit och Fibrex. Detta var en epokgörande uppfinning, som han fick patentet på den 1932. Under andra världskriget skulle hans uppfinning, konstsilket, få stor betydelse. Jonit och Fibrex började tillverkas fabriksmässigt vid släktgården Höjen i Rengsjö, öster om Bollnäs i Hälsingland. Plattorna framställdes genom en defibreringsmetod. Genom metoden maldes avfallsflisen med specialkonstruerade kvarnstenar av järn till skillnad mot en tidigare utexperimenterad metod av den amerikanske ingenjören William Henry Mason, som gjorde sig känd som uppfinnaren av masonit. Åren 1924–1925 uppfann den amerikanske ingenjören William Henry Mason delvis genom en händelse, en metod att tillverka träfiberplattor genom att frigöra träets lignin och använda det som bindemedel vid hoppressning med ånga till tunna fiberplattor. Sommaren 1927 praktiserade den unge svenske ingenjören Arne Asplund hos Mason i Laurel i Mississippi och fick sedan vid sin hemresa till Sverige i uppdrag av Mason att intressera investerare i Sverige för att uppföra en masonitfabrik. Arne Asplund kom i kontakt med grosshandlaren Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsågs AB i Rundvik i Nordmalings kommun, vilket vid denna tidpunkt hade ekonomiska problem. Detta ledde till att Wikström hösten 1927 reste till Mississippi och kunde sluta det första licensavtalet om tillverkningsrätt för den så kallade masonmetoden, enligt Masons patent och med varumärket Masonite. En masonitfabrik uppfördes på sågverkets fabriksområde i Rundvik, vilken var Sveriges första träfiberskivefabrik och den första masonitfabriken utanför USA. Masonitfabriken använde avfall från sågverk och skog som baskomponenter. Arne Asplund var en av de ansvariga för byggnationen av fabriken, som startade sin produktion 1929.
Sandwichkonstruktion
Sandwichkonstruktion är en materialkonstruktion där man satt samman tunna skikt av ett jämförelsevis hållfast material på vardera sidan av ett tjockare skikt av lätt, men i förhållande till sin vikt, hållfast material. Mellanskiktet bör tåla skjuvning ganska bra, medan de tryck- och dragkrafter som uppstår vid böjning av skivan tas upp av ytterskikten. På så sätt får man ett skivmaterial som är både lätt och hållfast – betydligt lättare jämfört vad som skulle krävas för att uppnå samma styrka med bara en tjock skiva av det hållfastare av materialen. Exempel på sandwichkonstruktioner är cellplast mellan aluminiumplåtar (vanligt i till exempel kylskåp och husvagnar) och bikakestruktur av papp mellan två skivor masonit (vanligt i inomhusdörrar och skåpluckor). En ännu vanligare sandwichkonstruktion är wellpapp, bestående av ett skikt veckat papper (fluting) limmat mellan två skikt plant papper (liner), vilken emellertid har hög böjhållfasthet bara i en riktning. En sandwichkonstruktion kan även vara välvd, exempelvis används det i båtar där en kärna av hård skumplast eller skivor av balsa mellan två skikt av glasfiberarmerad plast. Mellanskiktet kan då bestå av en skumplast som sprutats in mellan glasfiberskikten som sedan härdar till ett styvt skum, eller också lägger man upp ett glasfiberlaminat som man lägger en skiva av hård skumplast som sedan lamineras med ytterligare ett glasfiberskikt. Den här konstruktionen används i exempelvis plastbåtars däck, det är även vanligt när det byggs one-off-båtar och fartyg med den här tekniken. I Sverige har Karlskronavarvet varit ledande när det gäller fartyg av sandwichkonstruktion. I byggproduktionen används sandwichkonstruktioner bland annat som fasadelement. De består av en bärande inre skiva, av en värmeisolering och ett ytskikt som kan vara betong, tegel eller plåt.
Flytväst
En flytväst är ett plagg, oftast tillverkat av syntetiska fibrer, med innehåll som hjälper bäraren att flyta. Det finns olika slags flytvästar, till exempel räddningsvästar, seglarvästar samt kanot- och kajakvästar. Även flytoveraller och motsvarande plagg är mycket populära, men kan vara problematiska. En del flytplagg är avsedda att användas där hjälp finns snabbt tillgänglig, andra i mer krävande förhållanden. Man bör vara medveten om att flytvästens lyftkraft är ganska liten eftersom den endast är avsedd att hjälpa till att lyfta en människokropp som har ungefär samma densitet som vattnet så mycket att personen utan ansträngning kan hålla huvudet över ytan. En flytväst märkt "för kroppsvikt upp till 50 kg" har i de flesta fall en lyftkraft på cirka 5 kg. Man klarar alltså inte av att simma med särskilt mycket last även om man tar på sig en flytväst. Flytvästar och andra flytplagg behandlas i den internationella standarden ISO 12402:2006 och delas där in i grupper för olika användningsområden. Tidigare gällde standarden EN 393, EN 395, EN 396 och EN 399, innan dess i Sverige konsumentverkets regler och fram till 70-talet VDN-märkning. Dessutom innehåller standarden avsnitt om livvästar för havsgående fartyg (ISO 12402-1), material och tillbehör (ISO 12402-7 och -8), testmetoder (ISO 12402-9 och avsnitt i de övriga delarna) och val och användning av utrustningen (ISO 12402-10). Klasserna 50, 100, 150 och 275 benämns enligt hur många newton (N) plaggets lyftkraft nominellt skall vara. 50 N kan hålla 5 kg (fem liter människokropp) ovanför ytan. Den verkliga lyftkraften varierar dock beroende på storlek, till exempel så att flytvästar för barn har betydligt mindre lyftkraft än den nominella. Standarden ISO 12401 behandlar selar och säkerhetslinor för arbete på däck i fritidsbåtar, vilka ibland integreras med flytvästarna. Den tidigare standarden var EN 1095. De traditionella flytvästarna innehåller ett fast ämne som är lättare än vatten, vanligen cellplast såsom polyeten eller PVC, tidigare till exempel kork. På senare år har det blivit vanligt med uppblåsbara räddningsvästar, som fylls med gas ur ett tryckkärl vid behov. Innan sådana flytvästar aktiverats är de betydligt mindre än traditionella flytvästar. Uppblåsbara räddningsvästar är vanligen i klasserna för krävande förhållanden, 150 N eller mera. De uppblåsbara västarna har en patron med koldioxid eller annat ämne som i gasform kan fylla västen och vanligen en ventil med en cellulosatablett eller annan anordning som utlöses då flytvästen hamnar under vatten. Ventilen kan också utlösas manuellt genom att dra i ett snöre eller flytvästen blåsas upp med munnen. Ventilen kan ha en säkring som hindrar oavsiktlig aktivering. Uppblåsbara västar kräver regelbunden kontroll och service. Vissa delar måste bytas ut regelbundet och efter användning eller oavsiktlig aktivering. Uppblåsbara västar ställer också större krav på att användaren kan använda dem på rätt sätt – till exempel kan de vara farliga då de utlöses om man har kläder ovanpå dem. Räddningsväst är en flytväst som är i 100-klassen eller högre. Räddningsvästar har krage som ser till att hålla huvudet över vattenytan, reflexer, grenband, och visselpipa. Västen måste även klara av att i allmänhet vända en medvetslös person till ryggläge för att bli godkänd enligt ISO-reglerna. Räddningsvästar i 100-klassen klarar inte att hålla en medvetslös persons mun och näsa över vatten i grövre sjögång eller att säkert vända en person med tyngre kläder. Social- och hälsovårdsministeriet ansåg i sitt utlåtande om flytoveraller att de inte bör skaffas för användande i arbete eller användas i arbete. Räddningsväst klass 275 (ISO 12402-2), för alla vatten och alla förhållanden. Räddningsväst klass 150 (ISO 12402-3), för alla vatten, men inte säker tillsammans med tung eller vattentät klädsel. livvästar och flythjälpsplagg för speciella ändamål (ISO 12402-6).
