Cementa
Cementa AB är ett svenskt byggmaterialföretag, vilket är ett dotterföretag till det tyska Heidelberg Cement Group. Cementa tillverkar cement i Slite och Skövde. Tillverkningen i Degerhamn upphörde i april 2019. Cementa har sitt ursprung i Skånska Cement. År 1869 reste den då nyutexaminerade civilingenjören Otto Fahnehjelm till Gotland för att undersöka möjligheterna att anlägga där en cementfabrik. Fahnehjelm var den förste i Sverige som på allvar studerade cementfrågan. Någon fabrik tillkom dock inte då på Gotland utan det blev istället i Skåne, där man 1870 konstaterade att kalkstenen från Limhamns kalkbrott var lämplig för cementtillverkning. Hans efterföljare A.W. Lundberg, som varit stadsbyggmästare i Falun, fortsatte med projektet och tog kontakt med några engelska industrimän, som var intresserade av att anlägga en cementfabrik på Gotland. Man undersökte möjligheterna att tillverka portlandcement på ön. Inget blev av de planerna och Lundberg fick kontakt med industrimannen Frans Henrik Kockum i Lomma och kom att engagera sig där istället. Skånska Cement grundades år 1871 och anlade Sveriges första cementfabrik 1873 i Lomma för utnyttjande av kalkstensförekomsten i Limhamn. Företagets start var ett direkt resultat av Otto Fahnehjelms undersökningar av de svenska kalkarterna. Fahnehjelm ritade också bolagets första byggnader. På Gotland blev det i Visby som Visby cementfabrik grundas 1884. 1917 grundades även Slite Cement och kalk och kort därpå Vallevikens cementfabrik i Rute. Fabrikerna i Visby och Slite köptes 1931 av Skånska Cement, medan Vallevikens cementfabrik lades ned 1947. År 1893 bildas Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget för att samordna marknadsföringen mellan Skånska Cementaktiebolaget i Limhamn, Ölands Cementfabrik i Degerhamn och Visby Cementfabrik på Gotland.Samma år kom även cementfabriken i Hellekis att ingå. År 1909 kom cementfabriken Ivö med. År 1922 antogs namnet Cementa för företaget. 1930 köpte Skånska Cementaktiebolaget upp aktiemajoriteten i Visby Cementfabrik. Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget Cementa blev 1966 helägt av Skånska Cement AB, som senare övertog firmanamnet för sitt nya dotterbolag för cementtillverkningen. År 1973 förvärvade Cementa konkurrenten Gullhögen och Euroc bildades och blev Cementas moderbolag. År 1996 gick Euroc och norska Aker samman under namnet Scancem och tre år senare köpte den tyska koncernen HeidelbergCement AG Scancem. Cementas produkter köps av betongtillverkare och entreprenörer i bygg- och anläggningsbranschen. Omsättningen var år 2011 ca 1,3 miljarder kr och antalet medarbetare uppgår till ca 425. Cementa hade tidigare c på öppenett eget rederi med en fartygsflotta på över 14 fartyg. Cementa i Slite släpper ut nästmest koldioxid i Sverige enligt en rapport från Naturvårdsverket. Cementa i Slite släppte ut omkring 1,6 miljoner ton 2017. Cementas koldioxidutsläpp, drygt 1,5 miljon ton om året, kommer från tillverkningen av cement. Mellan 55 och 60 procent av koldioxiden frigörs när kalkstenen hettas upp. Resten kommer från de bränslen som används i processen.
Cement
Cement (latin cæmentum, murbruk) är ett hydrauliskt bindemedel, vilket kännetecknas av att det hårdnar genom reaktion med vatten till en produkt som ej är löslig i vatten. Den framställs genom uppvärmning av en blandning av kalksten och lera till en temperatur av 1450 ° C. Cement används främst till olika slags byggnadsarbeten och är en viktig ingrediens i betong och murbruk. Portlandcement är den egentliga beteckningen på dagens cement, patenterad 1824 av Joseph Aspdin. Namnet knyter an till halvön Portland i England, då cementens färg är lik portlandsten, en välkänd byggnadssten. Cement är en viktig ingrediens i betong och murbruk. Den första svenska cementfabriken grundlades år 1872 i Lomma i Skåne men redan för ett par tusen år sedan använde sig romarna av cement- och betonglika material vilka de kallade concretum - därav det engelska ordet concrete. Byggnadsverken kallades Opus caementicium, varifrån det svenska ordet cement härstammar. Romarnas kunnande gick förlorat vid tiden för Romarrikets fall och tekniken var bortglömd fram till 1414, när man i ett schweiziskt kloster hittade Vitruvius verk. Tack vare Vitruvius verk vet man vilka beståndsdelar den romerska cementen bestod av: en blandning av släckt kalk, kiselsyra, aska, vulkanisk sand och tegelmjöl. Detta material kallas idag puzzolaner efter halvön Pozzuoli där romarna vid tiden utvann den vulkaniska askan. Vid tillsats av vatten uppstår en kemisk reaktion som bildar kalciumsilikathydrat. Reaktionen sker även under vatten. Eftersom vatten är den behövliga komponenten för cementens härdning talar man om hydraulisk cement. Dagens cement tillverkas huvudsakligen av en blandning av finmalen kalksten och lera som bränns till cementklinker (små kulor) i roterande ugnar vid en temperatur upp mot 1 450 °C och är energikrävande. I Limhamnsfabriken gick det år 1910 åt 3 500 kcal per kilo cement, år 1940 var motsvarande siffra 1 400 kcal. Efter kylning mals cementkulorna till pulver. Därefter tillsätts fem procent gips för att hämma cementens bindning till ett fint pulver som saluförs som cement av olika kvalitéer. I Sverige ökade antalet cementfabrikerunder slutet av 1800-talet. Det har funnits 15 anläggningar för tillverkning av portlandcement med följande år för igångsättning, Lomma 1873, Limhamn 1889, Visby 1884, Öland 1888, Hellekis 1892, Maltesholm 1899, Klagshamn 1902, Ivö 1908, Valleviken 1917, Slite 1919, Skövde 1925, Lanna i Örebro län 1932, Köping 1941, Stora Vika 1949. Idag återstår tre av dessa - Slite, Skövde och Degerhamn. Cement som används till byggnader och anläggningar i Sverige skall vara CE-mäkt. Det finns tre olika hållfasthetsklasser, för var och en av dem finns tre klasser för tidig hållfasthet. 32,5 42,5 och 52,5 är normtryckhållfastheten efter 28 dygn i MPa. L (low), N (normal) och R (rapid) är klassen för tidig hållfasthet. Beteckningen kan då bli tex. CEM I 52,5 R, eller CEM II 42.5 R. Beteckningen kan ytterligare byggas på genom att ange andra egenskaper. Totalt finns 27 typer av vanliga cement. EN 197-1 Cement Del 1: Sammansättning och fordringar för ordinära cement. EN 197-2 Cement Del 2: Utvärdering av överensstämmelse. EN 197-4 Cement Del 4: Sammansättning, fordringar och kriterier för överensstämmelse för slaggcement med låg tidig hållfasthet. CEM I är en ren portlandcement. CEM II Portland-kompositcement som innehåller minst 65% portlandklinker. CEM III innehåller minst 20% och som mest 65% portlandcement och resterande är masugnsslagg. CEM IV Puzzolant cement (inte vanligt i Sverige). CEM V Kompositcement (inte vanligt i Sverige). 32,5 Låg tidig hållfasthet. 42,5 N Normal tidig hållfasthet. 52,5 R Hög tidig hållfasthet. CEM klass S (slow, långsamhärdande) CEM 32,5 N. CEM klass N (normal, normalhärdande) CEM 32,5 R, CEM 42,5 N. CEM klass R (rapid, snabbhärdande) CEM 42,5 R, CEM 52,5 N, CEM 52,5 R. CEM I - SR 0 (Sulfatresistent portlandcment (med C3A innehåll = 0 %). CEM I - SR 3 (Sulfatresistent portlandcment (med C3A innehåll ≤ 3 %).
Stora Vika cementfabrik
Stor oro spred sig bland Stora Vikas invånare, att deras enda arbetsgivare skulle lägga ner verksamheten. Cementfabriken dominerade inte bara Vikabornas arbetsliv utan snart sagt varje del av vardagen, bolaget ägde huvudparten av bostäderna, vägnätet, vatten- och avloppsinstallationer, skolan, båthamnen och mycket mera. Sedan år 2006 pågår hantering med biobränsle i några av de gamla fabrikslokalerna och i kalkbruket. Bakom verksamheten står systerföretagen Stockholms Bulkhamn (med hamnverksamhet) och First Bioenergy (ansvarig för biobränslet). Runt de numera vattenfyllda kalkdagbrotten och genom det omgivande landskapet finns även en natur- och kulturstig kallad Fjärilsstigen. Stigen är cirka tre kilometer lång och längs den finns 16 informationstavlor som berättar om naturen, forntida lämningar och den tidigare industriverksamheten. Kalkrika, öppna marker, god solinstrålning och värme bidrar till en ovanligt rik flora där fjärilar trivs. År 2014 har här inte mindre än 47 rödlistade fjärilsarter noterats. Ansvariga för Fjärilsstigen är Nynäshamns kommun och Nynäshamns Naturskyddsförening. Från kalkbrottet (nordost om fabriken) transporterades de stora kalkstensbitarna till ett grovkrosshus, där en käftkross av typ Blakes tuggare nr. 17 från Morgårdshammar AB sönderdelade kalkstenen i bitar om 20 centimeter. I nästa byggnad, finkrossen, krossades kalkstenen till ännu mindre bitar. Sedan följde en automatisk och manuell sortering och slutligen fördes materialet till tre kalkstenssilor som rymde 1 100 ton vardera. Härifrån gick en 670 meter lång linbana till lagerbyggnaden. Höjdskillnaden är 18,6 meter och det behövdes fem betongmaster som mellanstöd. Varje korg rymde 1,3 ton kalkkross och linbanans hastighet var 1,3 meter per sekund, vilket innebar en kapacitet av cirka 200 ton per timme. Där linbanan korsade landsvägen monterades ett skyddsnät. Linbanan levererades och monterades av Nordströms linbanor, som var Sveriges största tillverkare av industrilinbanor. Vid Fållnäsviken anlades en hamn med en 200 meter lång och sju meter bred betongkaj. Farleden muddrades 40 meter bred och sju meter djup och tio fyrar sattes upp. På kajen placerades sammanlagt fyra cementsilor (byggda i två etapper). Hit fördes den färdiga cementen med hjälp av tryckluft genom rörledningar. Totalt rymde alla fyra silor 28 000 ton cement. Cementen lossades och lastades med hjälp av en sju tons vipparmskran, som hade en svängradie på 14 meter. Strax norr om hamnen uppfördes den stora lagerhallen, fabrikens största byggnad, 275 meter lång, 35 meter bred och 30 meter hög. Byggnaden är fortfarande väl synlig från västra sidan av Fållnäsviken. Här lagrades kol, cementklinker, gips och kalksten. Byggnaden är en pelarkonstruktion med pelare längs långsidorna. Det välvda taket täcktes med eternitplattor och bars upp av limträbalkar av fabrikat Töreboda limträ. I byggnaden fanns två snabbgående traverskranar med gripskopor och en lyftkraft av 10 ton. Parallellt med lagerhuset står det 200 meter långa ugnshuset med sina två 60 meter höga skorstenar, murade av gult radialtegel. Ugnshuset konstruerades som en öppen hall med fristående pelare. Här fanns cementfabrikens hjärta, två 145 meter långa roterugnar, där varje ugn kunde producera cirka 170 000 ton cementklinker per år. Det rörde sig om så kallade UNAX-ugnar av fabrikat FLSmith och Co. Ugnarna eldades med kolpulver som blåstes in i brännkammaren, senare användes olja som bränsle. Mellan lagerhus och ugnshuset står den runda slambassängen med ett kupoltak av betong. Bassängen rymde 5 000 kubikmeter råslam och här fanns anordningar för mekanisk och pneumatisk omrörning. Bland övriga mindre byggnader märks, mäss med hotellrum, kök och restaurang, ett ungkarlshotell, förvaltningskontor, driftslaboratorium, verkstad, verkstadsskola, personalrum samt en panncentral med sopförbränningsanläggning (av eget avfall) och smidesverkstad.
Torrmetoden
Torrmetoden respektive våtmetoden är en process för tillverkning av cement. Torrmetoden är den ursprungliga, äldre processen vid tillverkning av cement. Den bygger på att det finmalda kalkstensmjölet blandades upp med cirka 15 procent vatten till en råslam och pressades till tegel. Det våta teglet brändes sedan vid mycket höga temperaturer (1 400 °C) i upprättstående schaktugnar. Materialet maldes därefter till cement. Torrmetoden övergavs på 1920-talet till förmån för den effektivare men mera bränslekrävande våtmetoden. Torrmetoden vidareutvecklades på 1960-talet och gjordes mera energieffektiv, som innebar att det tidigare råslammet och teglet ersattes med små kulor (granulat). Till skillnad från den äldre torrmetoden tillförs cementugnarna råmaterialet i vått i tillstånd i form av råslam som innehåller cirka 30 procent vatten. Råslammet mellanlagrades i en slambassäng och transporterades sedan till en roterande cementugn. Det tar flera timmar för materialet att passera genom ugnarna. På sin väg möter slammet allt högre temperaturer, vattnet dunstar bort och olika kemiska reaktioner inträffar. Vid maximal temperatur (1 400 °C) sintrar materialet ihop till glödande, knytnävsstora klumpar som kallas cementklinker. Cementklinkret mals sedan till cement. Våtmetoden som började introduceras under 1920-talet kom successivt att överges när bränslepriset ökade med början på 1960-talet. Vissa cementfabriker som byggde hela sin tillverkning på metoden (till exempel Stora Vika cementfabrik) fick då läggas ned. Andra fabriker övergick till den vidareutvecklade torrmetoden.
Melamin
Melamin är en organisk förening, som tillhör den heterocykliska gruppen. Föreningen är vit och har kristallin struktur. Den kemiska formeln är C3N3(NH2)3. Det kemiska namnet enligt IUPAC är 1,3,5-triazin-2,4,6-triamin. Melamin framställs genom upphettning av cyanamid (H2NCN), som det är en trimer av. Det framställdes syntetiskt av den tyske kemisten Justus von Liebig 1834. I industriell skala framställs melamin genom termisk sönderdelning av urea (CO(NH2)2) till cyansyra (HOCN) som sedan polymeriseras till melamin. Melaminplast tillverkas genom kemisk reaktion mellan melamin och formaldehyd, och är en hård och mycket tålig härdplast som används till exempel till plasttallrikar, plastkoppar, plastskålar och i laminat till bordsytor, köksluckor och bänkskivor. Melaminplast kan blandas i cement för att sänka vattenhalten och gör betongen tätare, starkare och mer motståndskraftig. Det underlättar också gjutningen genom att göra cementen mer lättarbetad. Melamin används också som vattenavstötande ämne i sedlar. Melamin kan orsaka irritation av hud och slemhinnor och är skadligt att förtära. Melaminplast kan innehålla höga halter av formaldehyd. Formaldehyd är cancerframkallade och kan ge allergier. Våren 2007 upptäcktes i USA att vissa typer av djurfoder innehöll melamin, och det uppdagades att restprodukter av melamin upphandlades av kinesiska grossister som malde ner melaminet till ett pulver som ger intrycket av att vara protein vid provtagning, trots att det helt saknar proteinets övriga egenskaper. Det nermalda melaminet blir en billigare råvara och köparen tror att den får högvärdigt protein. Hösten 2008 uppdagades i Kina, efter ett par dödsfall och tusentals insjuknade barn, att melamin tillsatts i mjölk, mjölkpulver och mjölkprodukter avsett för spädbarn. Melamin är rikt på kväve och har tillsatts för att proteinhalten i mjölkersättning ska verka högre än den egentligen är. Halten av kväve mäts i kvalitetskontrollen för att bestämma proteinhalten. Melamin i livsmedel kan även ge njursvikt med dödlig utgång. Den kinesiske dissidenten, författaren och människorättskämpen Zhou Qing menar att melaminskandalen bara är toppen på ett isberg. De avslöjanden som han gjort har presenterats i en uppmärksammad bok "What kind of god" och i diverse artiklar i internationella tidskrifter. Hans budskap är att det politiska systemet inte vill ha en öppen granskning av industrimaten. I samband med larmen gick Livsmedelsverket ut med information om melamin. Där konstaterades att de doser av melamin som konsumenten kan få i sig via livsmedel importerade till Sverige är mycket låga, och därför också risken att få några symptom. Vid mycket höga doser däremot kan melamin orsaka njursten, något som i sin tur kan orsaka inflammationer i uringångarna. Ännu högre doser kan orsaka dödsfall, vilket har inträffat i Kina.
