Flaggstång
Flaggstång är en stång avsedd för upphängning av flagga eller vimpel. En flaggstång tillverkas vanligen av trä eller glasfiber och monteras fast lodrätt i marken eller på ett berg. En fasadflaggstång, även kallad fasadstång, är en mindre flaggstång avsedd att fästas på en fasadvägg eller dylikt. Nationalflaggan hissas på flaggdagar, på allmänna helgdagar eller vid andra särskilda högtider som exempelvis födelsedagar. Övriga dagar brukar ibland vimpel användas. Även andra typer av flaggor än nationella flaggor används, till exempel reklamflaggor, men dessa bör ersättas med nationalflaggan på de nämnda högtidsdagarna. Vid dödsfall och begravningar hissas flaggan "på halv stång" för att markera att man har sorg. Detta innebär att flaggan först hissas upp till topp, för att sedan omedelbart sänkas ned till 2/3 höjd om det är fristående flagga, eller till halva höjden om det är en fasadstång. När flaggan tas ned görs manövern baklänges, först hissas flaggan i topp för att sedan omedelbart halas ner. Ursprungligen var flaggstången tillverkad av trä med en skåra längst upp genom vilken flaggstångslinan löper. Numera tillverkas flaggstänger oftast av glasfiber eller trä som limmas till en ihålig flaggstång så att en ventilationskanal bildas i stången. På så sätt eliminerar man risken för fukt och rötproblem i stången. Flaggstänger är oftast vita, men det förekommer också andra färger. Flaggstångslinan används för att hissa och hala ner flaggan. Flaggstångsknapen kan vara tillverkad av plast, trä eller lättmetall. Den är fäst på flaggstången, cirka 1,40 meter över marknivå. Det finns även flaggstänger med dubbla knapar, där den övre knappen sitter på fyra meters höjd. Man fäster flaggstångslinan i den övre knappen för att obehöriga inte ska kunna hissa eller hala flaggan så enkelt olovandes. Flaggstångsknapen används för att fästa flaggstångslinan i. Moderna flaggstänger saknar idag flaggstångsknap och har istället endast en vev för att hissa och hala flaggan med. Flaggstänger för offentliga platser har dessutom ofta en liten låsbar dörr på stången för att förhindra obehörig användning av flaggstången. Flaggstångsknopp kallas den knopp som sätts fast i övre delen av en flaggstång. Knoppar finns i olika utföranden och storlekar beroende på flaggstångens längd. Exklusiva flaggstångsknoppar kan vara tillverkade i glas och belagda med bladguld medan enklare varianter är av plast. I Sverige är knoppen normalt droppformad, men i andra länder kan andra former förekomma, till exempel rund eller oval. Flaggstångslinan var ursprungligen gjord av hampa och tillverkad på ett repslageri. Numera används flaggstångslina i spunnen nylon, vilket är mer hållbart. Flaggstångslinan används till att hissa upp flaggan i flaggstången. Längden på en flaggstångslina beräknas genom att ta dubbla längden på flaggstången som linan ska användas till och till detta läggs en säkertslängd på 1-3 meter. Efter upphissad flagga fästes flaggstångslinan med ett dubbelt halvslag på flaggstångsknappen. Flaggstångslinan sätts på plats innan flaggstången reses och bör för det mesta bytas ut med cirka 10 års mellanrum. Åtgärden sammanfaller ofta med att det också börjar vara dags att tvätta själva flaggstången. En tredjedel av stången bör vara högre än huset och den bör exponeras mot en lugn bakgrund. Sveriges äldsta bevarade flaggstång står i Askersby, Värmland. Sveriges äldsta bevarade flaggstång restes 1894 i byn Samsta (Sundsjö socken) utanför Östersund, Jämtland. Sveriges högsta flaggstång finns i Slagsta i Botkyrka kommun. Stången är 48 meter hög, och flaggan 60 m². Hur och var placerade man flaggstången under 1900-talets första hälft? Foton från Bohuslän.
Folkets Park i Kävlinge
Folkets Park i Kävlinge, Silverforsen Folkets Park, i Kävlinge är en andelsförening som bildades 1905 av arbetarna på Kävlinge skofabrik. Kring sekelskiftet levde ganska många människor i stor fattigdom och svält. Disponenten gav tillåtelse att dela upp mark för odling av matpotatis och andra grödor på fabrikens baksida. Eftersom behoven var stora, växte verksamheten till att omfatta i stort sett alla anställda. Den 28 april 1905 köpte arbetarna mark norr och väster om skofabriken. Drygt hälften blev avstyckad för odling som finns än idag med kolonier längs med en av de finaste sträckorna av Kävlingeån. Den andra markhalvan på 33 000 kvadratmeter gjordes i ordning för mötesverksamhet och nöjen. Parken invigdes 29 april 1906, två dagar före första arrangemanget i parken. Genom åren har många engagerade och dugliga både skött parken och arrangerat danser, möten och andra aktiviteter. Parkens utveckling ledde till att ett Folkets Hus bildades av den äldre Möllare-bostaden, vid sidan om den gamla dansrotundan. Lördagen den 25 januari 1993 utbröt en brand, ingen orsak till branden har framkommit. Händelsen medförde att andelsföreningen mer eller mindre lades ner, trots många försök att återupprätta status i Kävlinge. Under hela 1990-talet har sedan parken och koloniområdet drivits av ett fåtal intresserade. Sedan 2002 har parken drivits av en ny styrelse. Markarealer har växlats med kommunen och banverket för att rätta till fastighetslängden. När de första bostadsrätterna i Kvarnparken stod färdiga, ägde fortfarande andelsföreningen den anslutande Väverigatan, som dock snabbt blev skiftad med kommunen. Avlopp, vatten och el har åter landat på fastighetslängden. Parken har rensats upp, flaggstången rätats upp, gräset har klippts, sjuka träd fällts och buskar och sly har klippts ned eller tagits bort. Det arrangeras bröllop längs ån, SM i metfiske, filmafton utomhus, kvartersfester och firmafester. Sedan 2009 arrangeras midsommarfirande och bilträffen Silverforsa i samarbete med både kulturbilföreningen (för bilar äldre än 1959) och dansföreningen LLDancestudioKävlinge.
Frälsningsarmén
Frälsningsarmén (salvationist) (engelska: The Salvation Army) är en internationell protestantisk kristen kyrkoorganisation och rörelse för evangelisation, nykterhet och socialt arbete med metodistisk bakgrund. Den grundades 1865 av den brittiske predikanten William Booth i East End i London. Rörelsen finns sedan 1882 i Sverige. Frälsningsarmén omfattar (år 2010) 1 109 249 frälsningssoldater uppdelade på 14 869 kårer och utposter och under ledning av 26 032 officerare. Man predikar på cirka 180 språk i 130 länder (september 2021). Omkring en miljon medlemmar deltar i olika ungdomsgrupper. Man driver bland annat 315 sjukhus och kliniker med sammanlagt omkring 1,5 miljoner patienter samt omkring 3 000 hem och centra för missbrukare, hemlösa, handikappade et cetera och 4 600 stationer för matutdelning. Catherine Booth, William Booths fru, planerade Frälsningsarméns fana/flagga, som togs i bruk år 1878. Fanan står framme i alla Frälsningsarméns lokaler. Den används vid olika högtidliga förrättningar och i processioner, och den kan också hissas i en flaggstång. Frälsningsarméns fana/flagga halas dock inte på halv stång, utan vid begravningar och minneshögtider fästes en vit bandrosett på fanan. Fanans färger ärött, gult och blått, vilka symboliskt står för de sanningar Frälsningsarmén förkunnar. Den flagga som hissas på en vanlig flaggstång brukar inte ha stjärnan med texten Blod och Eld utan ortens/landets namn följt av ... för Kristus till exempel Göteborg för Kristus eller Sverige för Kristus. Vapnet är Frälsningsarméns officiella märke. Dess form och bilder beskriver Frälsningsarméns andliga krigföring mot synd och ondska. Frälsningsarmén har även en annan symbol som kan vara enklare att känna igen, "Den röda skölden". Först användes denna sköld som symbol för Frälsningsarméns arbete bland de allierade soldaterna under 1:a och 2:a världskrigen. Senare kom den att användas som symbol för Frälsningsarméns sociala arbete men är numera en symbol för hela Frälsningsarmén. Rörelsen hette till en början "Östra Londons Kristna Mission" och startades 5 juli 1865, men bytte namn till The Salvation Army 1878. Till Sverige kom rörelsen 1882 under ledning av Hanna Ouchterlony som även var med och startade "Frelsesarmeens" arbete i Norge 1888. Frälsningsarméns första möte i Sverige hölls i Ladugårdslandteatern vid Östermalmstorg i Stockholm 28 december 1882. Frälsningsarmén tilläts verka i Storfurstendömet Finland och därifrån försökte man sprida verksamheten till egentliga Ryssland, något som dock mötte motstånd. År 1913 började man ge ut en tidning i Sankt Petersburg och under 1914 inrättades en "slumstation" och hösten 1915 ett härbärge för krigsflyktingar, men det var först efter februarirevolutionen 1917 som man kunde verka offentligt. Under första världskriget underlättades arbetet genom att ryska soldater, som tillfångatagits av Tyskland, slussades tillbaka till hemlandet via Sverige och Finland i en hjälpverksamhet där Frälsningsarmén tog aktiv del. Många ryska krigsinvalider kom hem med ett gott intryck av Frälsningsarmén. Men i början av 1920-talet förbjöds verksamheten helt inom Sovjetunionen och låg nere till början av 1990-talet. Under sin historia har Frälsningsarmén drabbats av en del schismer och utbrytningar som resulterat i trossamfund som Volunteers of America och American Rescue Workers i USA, Nederlandsch Leger des Heils i Holland, Church Army i England, Kirkens Korshær i Danmark och Svenska Frälsningsarmén (grundad 1905 och upplöstes 2015/2016 för att helt uppgå i Equmeniakyrkan). Högsta ledare för territoriet Sverige och Lettland är sedan november av 2020 överstarna Bo och Christina Jeppsson. Deras företränare var kommendörerna Clive och Marianne Adams. Frälsningsarméns utåtriktade tidning heter Stridsropet. Myrorna är Frälsningsarméns kedja med secondhandbutiker. Rött – Jesu försoningsblod. Gult – Den Helige Andes eld. Blått – Helgelse och hjärtats renhet.
Bellmanhistoria
Bellmanhistorier kallas en typ av roliga historier som framför allt är vanliga bland barn i skolåldern. Historierna handlar ofta om Bellman och två utländska medborgare (exempel: "Bellman, tysken och dansken"). Slutpoängen är då relaterad till ett vad mellan de tre, där figuren Bellman tack vare sina ovanliga förmågor avgår med segern. Kopplingen till den historiska personen Carl Michael Bellman är sekundär eller helt frånvarande. På senare år verkar vetskapen om varifrån namnet alls kommer ha gått närmast helt förlorat, nu är det vanligt att barnen säger "en rysk, en tysk och en Bellman". Bellmanhistorier finns också som en podcast. Premiäravsnittet publicerades tisdagen den 25 februari 2020 och avsnitt släpps varje söndag. Folklivsforskaren Bengt af Klintberg menar att historierna har sin upprinnelse i det faktum att Carl Michael Bellman redan under sin livstid blev känd för sin förmåga att improvisera kvicka verser. En stor del av denna tillfällighetsdiktning gavs ut i tryck ett par årtionden efter hans död i boken Fredmans handskrifter (1813). De äldre Bellmananekdoterna utmynnar ofta i en starkt frispråkig vers, lagd i Bellmans mun, men är definitivt inte författade av honom. De äldsta anekdoterna som finns utgivna handlar om Bellmans fattigdom och hans försök att få kungen, Gustav III, att vara mer frikostig. I förordet till Bellmans Valda skrifter (1835) återger utgivaren Per Adolf Sondén en historia ur ett brev från 1808, skrivet av en av Bellmans samtida. "Bellman skulle en vinterdag ha mött kungen, som undrade varför han gick så tunnklädd. Bellman svarade: 'Jag kan i underdånighet försäkra Eders Majestät att jag har hela min garderob på mig.'". I boken Svenska anekdoter eller karakteristiska drag och infall (1837) ingår fyra Bellmanshistorier, bland annat. "På sin dödsbädd spänner Bellman upp ett paraply över sig, hustrun och barnen och säger: 'Å Gudskelov, nu kan jag dö nöjd, när jag ser att ni allesammans har tak över huvudet!'". Sondén skriver vidare i förordet till Valda skrifter. "Ehuru Bellman levat så nära vår tid, hava dock många sagolika traditioner om honom blifvit satte i omlopp. Ibland allmogen hör man stundom berättelser om infall och upptåg, som tillskrifvas Bellman, ehuru de till en del äro bevisligen äldre.". Bellmans visor om dryckenskap och hans bibelparodier gjorde att han kom att uppfattas som ett slags hovnarr vid Gustav III:s hov. På så vis anser af Klintberg att han övertog en tradition med upptåg som varit känd sedan 1600-talet genom traditionen kring den medeltida figuren Till Eulenspiegel. Det typiska för Bellmanhistorier är att de ofta kretsar kring området "kiss och bajs" eller är av sexuell karaktär. De moderna Bellmanhistorierna går, enligt af Klintberg, att dela in i tre typer. Exempel: "Bellman ska uppför en backe med en skottkärra. Skottkärran är tung och Bellman svär. En präst kommer förbi och säger: Du får inte svära, Bellman, för då kommer du inte upp till himlen. - Jag skall inte upp till himlen, jag skall upp för backen, säger Bellman.". Typ 2 anser af Klintberg vara av modernare snitt och de återfinns också i andra länder där Bellman inte alls är inblandad. Exempel: "Bellman och ryssen och tysken diskuterar vem som har de längsta flaggstängerna. Hos oss är flaggstängerna så höga att de når upp till molnen, säger ryssen. Hos oss når de högre än molnen, säger tysken. Våra flaggstänger är så höga att de petar Gud i arslet, säger Bellman.". Bellman och två utlänningar.
Emil i Lönneberga (film)
Emil i Lönneberga är en svensk långfilm från 1971 i regi av Olle Hellbom. Filmen är baserad på Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga. I huvudrollerna ses Jan Ohlsson, Allan Edwall, Björn Gustafson, Lena Wisborg, Emy Storm och Maud Hansson. Filmen fick uppföljarna Nya hyss av Emil i Lönneberga (1972) och Emil och griseknoen (1973). Filmen utspelas i Lönneberga i Småland i början av 1900-talet. På gården Katthult bor Emil med sin pappa Anton, mamma Alma, lillasyster Ida, drängen Alfred (som är Emils bästa vän) och pigan Lina. På gården finns även hästarna Markus och Jullan, katten Månsan, kor, grisar och höns. Emil är en påhittig pojke i 6-årsåldern. Hans ständiga hyss kommer sig ofta av hans stora nyfikenhet och viljan att hjälpa till. Dessvärre drabbas oftast hans pappa Anton av hans hyss och allt som oftast får Emil tillbringa några timmar i snickarboden där han under tiden han väntar på att bli utsläppt täljer sig ytterligare en trägubbe till sin stora samling. När Emil inte är upptagen med att sitta inlåst i "Snickeboa", gillra råttfällor, fastna med huvudet i soppskålar, hissa upp Ida i flaggstången, gräva varggropar, ställa till med julkalas för fattighjonen eller leka sicken blås - så går han och Alfred gärna och badar i sjön. Vi får i filmen vara med om ett år på Katthult, från sommar till sommar. Trots att filmen blev en biosuccé, fick filmen mestadels negativa recensioner från filmrecensenter, bland annat från Jan Aghed, som pratade om förljugen sörgårdsmentalitet. Filmen följdes av Nya hyss av Emil i Lönneberga (1972) och Emil och griseknoen (1973). Filmerna klipptes sedan om till en TV-serie på 13 avsnitt med titeln Emil i Lönneberga, med sändningsstart 22 november 1975. Musiken ur filmen blev snabbt populär och skivan med filmmusiken sålde snabbt motsvarande en Guldskiva. I januari 1979 hade albumet sålt i 250 000 exemplar och certifierades med en platinaskiva. "Hujedamej, sånt barn han var", musik av Georg Riedel, text av Astrid Lindgren, sjungs av Lina (Maud Hansson), signaturmelodi. "Plank vals", musik av Allan Edwall. "Amanda och Herman (Amanda satt med en krans i håren)", folkvisa, sjungs av Alfred (Björn Gustafson) och Lina när Emil (Jan Ohlsson) har låst in sig i snickarboden. "Fattig bonddräng", musik av Georg Riedel, spelas på dragspel i bakgrunden när Emil har låst in sig i snickarboden. "Oppochner-visan", musik av Georg Riedel, text av Astrid Lindgren, sjungs av Emil, på vägen till doktorn i Mariannelund. "Mi märr ho lunker fälle mä", folkvisa, sjungs av Anton (Allan Edwall) vid ett flertal tillfällen, speciellt vid muntert humör. "Ack Alfred, det bästa vore...", folkvisa, sjungs av Lina när hon skurar köksgolvet. "Ett litet fattigt barn jag är", folkvisa, sjungs av de gamla från fattigstugan på stora tabberaset i Katthult. "I dalen där som de stämt möte" (även känd som När kvällen stundar alternativt Alfred och Anna), folkvisa, sjungs av Lina när hon stryker tvätt. "Liten visa om hurudeles livet är kort liksom kärleken", musik av Georg Riedel, text av Astrid Lindgren, sjungs av Lina när hon klär upp sig. "Vildandens klagan / Vildandens sång", musik av Elna Nilsson-Rydman, text av Johan Bernhard Gauffin.
