Sammanfogning
Sammanfogning, eller bara fogning, även hopfogning, innebär att två materialstycken binds ihop till ett större stycke. Anslutningen (mellanrummet och beröringsytorna) mellan de ingående styckena kallas fog och mellanrummet kan vara utfyllt med någon typ av fogmassa såsom lim eller murbruk. Spalter och dylika mellanrum som inte fäster styckena på något sätt räknas inte som fogar. Söm är en typ av fog. En fog kan medge olika rörelse mellan styckena. Objekten kan vara av plast, plåt, aluminium och så vidare. Sammanfogningen görs med någon typ av förbandsteknik (fogmetod), till exempel limning, olika svetsar, spikning och nitning. Det vertikala avståndet mellan styckena i en fog kallas fogsprång. När fogen, till exempel via efterbearbetatning, inte syns i färdigt skick kallas den för skarv. Rät stumfog (I-fog) eller snefasad stumfog. Kälfog (Livplåt, kälfog).
Expansionsfog
Expansionsfog, även dilatationsfog, i dagligt tal ofta kallad rörelsefog eller dillfog, är den byggtekniska termen för en fog som tillåter viss rörlighet mellan två byggelement. Rörligheten behövs för att kompensera längdskillnader som uppstår på grund av termisk expansion. T.ex. kan en lång hängbro med farbana av stål vara flera decimeter kortare vid sträng kyla än i högsommarvärme. Vid sådana broar kan inte en enkel fog (som skulle vara mycket bred och mycket störande vid kyla) placeras i farbanan, utan en expansionsskarv måste konstrueras på ett passande sätt.
Fogmassa
Fogmassa är ett material som används för att fylla i och täta fogar. Ett exempel på fogmassa är murbruk. Fogmassa kan till exempel användas till att fylla i fogarna mellan kakelplattor. Det kan också användas för att laga mindre hål och skador, till exempel efter skruvar och spikar. Idag finns två typer av fogmassa för kakel och klinker inomhus, traditionell cementbaserad fog och fogmassa baserad på geopolymerteknik. Den senare tål sura hushållsrengöringsmedel, har fotokatalytiska egenskaper och är utrustad med peciclean-effekt, vilken gör att den i princip nästan är självrengörande.
Amalgam (odontologi)
Amalgam är en blandning av metaller som bildas vid reaktion mellan kvicksilver och någon annan metall. I dagligt tal syftar man på silveramalgam (tandamalgam) som i Sverige är förbjudet att använda i tandvården sedan år 2009. Beroende på vilka metaller man kombinerar kvicksilvret med kan man få olika amalgamer. Amalgam har använts inom tandvården med en blandning av kvicksilver, silver, koppar, indium, tenn och zink. Cirka hälften av en amalgamfyllning består av kvicksilver beroende på hur väl tandläkaren packar amalgamet. Amalgam är ett "utmärkt och användbart restaureringsmaterial" och har använts inom tandvården av olika skäl. Det är billigt och relativt enkelt att använda och bearbeta under behandlingen, det håller sig mjukt under en kort tid så det kan packas för att fylla ut varje oregelbundet utrymme, och bildar sedan en hård kemisk förening. Amalgam har längre hållbarhet jämfört med andra restaureringsmaterial, såsom kompositer. Men denna skillnad har minskats i takt med utvecklingen av nya kompositmaterial. Amalgam brukar jämföras med epoxibaserade kompositer eftersom många tillämpningar är lika och många fysiska egenskaper och kostnader är jämförbara. När man började använda amalgam för att laga tänder är inte känt men man har funnit spår av silverpasta i tandhål redan från Tangdynastin på 600-talet. I västvärlden introducerades bruket i Frankrike i mitten av 1800-talet. Amalgam för dentalt bruk består av kvicksilver som blandas med olika metaller i pulverform (silver, tenn, koppar och zink). Kvicksilvret reagerar med metallerna och formar en legering som hårdnar under kristallisation. Tandvårdsprodukten levereras oftast i en försluten kapsel där pulverblandningen och kvicksilvret förvaras åtskilda. Kapseln placeras i en amalgamblandare som vibrerar kapseln kraftigt varvid pulver och kvicksilver blandas. I Sverige råder ett generellt förbud mot användning av tandamalgam sedan 2009. Amalgam är "tolerant mot en bred skala av kliniska behandlingssätt och ganska tolerant mot förekomsten av föroreningar under insättningen." Det motsatta förhållandet gäller för komposittekniken som är mer känslig för flera faktorer och fordrar "extrem varsamhet" och ett "betydande fler noggranna steg". Kvicksilver har bakteriostatiska egenskaper medan TEGMA (bestående av några äldre epoxibaserade kompositer) "befordrar tillväxten av mikroorganismer." Detta innebär ökande försämring under äldre epoxibaserade compositer medan områden under amalgamfyllningar påverkas i mycket långsammare grad. Återkommande försämring längs fyllningskanterna (fogen) är en mycket viktig faktor när det gäller misslyckade restaurationer, men oftare så i restaurationer av komposit. I Casa Pia-studien i Portugal (1986–1989), gjordes 1748 upprepade restaurationer och 177 (10,1 %) av dem bedömdes ha misslyckats under studiens gång. Återkommande försämring längs fogens kanter var den huvudsakliga orsaken till misslyckandet både i fallet amalgam och kompositrestaurationer, och svarade för 66 % (32/48) respektive 88 % (113/129). Krympning vid polymerisationen, krympningen som äger rum under komposithärdningsprocessen, har pekats ut som den primära orsaken till postoperativ läckning från fogarna. Detta är några av skälen till att amalgam har fortsatt att vara ett utmärkt restaurationsmaterial framför epoxibaserade kompositer. En randomiserad klinisk prövning i New England (The New England Children's Amalgam Trial, NECAT), uppvisade resultat som var konsistenta med tidigare rapporter som föreslog att amalgam hade längre livslängd än expoxibaserade kompositer i mjölktänder och komposit i de permanenta tänderna. Compomerer hade sju gånger högre sannolikhet för att erfordra utbyte och kompositer sju gånger högre sannolikhet att fordra lagning. En studie har visat att inandad ånga av kvicksilver tas upp till cirka 80 % i kroppen. Kvicksilver från amalgam har uppmätts i andningsluft, urin, avföring, njure, hjärna, med flera ställen.
Smog
Smog kommer av engelskans smoke, rök och fog dimma, och betecknar en blandning av dimma och luftföroreningar som främst förekommer i storstäder. Kolväten bidrar till smogen. Uttrycket myntades av den i London bosatte läkaren Henry Antoine Des Voeux i skriften Fog and Smoke ("dimma och rök") och citerades den 26 juli 1905 i Londondagstidningen Daily Graphic. Tidningen skrev att Des Voeux "gjorde allmänheten en tjänst genom att komma på ett uttryck för Londondimman".
Vällning
Vällning, hetsning eller smidessvetsning, är en sammanfognings- och legeringsteknik där man utgår från två eller flera metallstycken i fast tillstånd, exempelvis järn, nickel och platina, som värms till hög temperatur och sedan smids samman. Processen är en av de enklaste för att sammanfoga två metallämnen och har därför använts sedan långt tillbaka. Sedan metoderna bågsvetsen och gassvetsen uppfunnits under den industriella revolutionen har smidessvetsning blivit ersatt på många håll. Vällning har sitt ursprung i konsten att smida järn och stål. Kunskapen att välla samman järn är troligtvis lika gammal som bruket av järn, och har haft stor betydelse ända fram till dagens moderna industri där den nästan uteslutande ersatts av svetsning. Den gamla tekniken att välla samman järn lever dock kvar hos konstsmeder och vapensmeder. Tillverkning av länkar till kätting är ett av de traditionella användningsområdena. När två bitar järn välls samman så bildar de en bit. Efter en perfekt vällning är fogen lika stark som materialet omkring. Vällning skiljer sig från konventionell svetsning i det att metallen inte når smältpunkten vid sammanfogningen. Bindningar mellan atomerna sker genom att lokal plastisk deformation och höga temperaturer underlättar diffusion av atomer i ytlagren. Det finns också moderna sammanfogningsmetoder som bygger på fysikaliska processer i det fasta tillståndet, bl a Friction Stir Welding (FSW) och Diffusion Bonding. Den senare metoden kan exempelvis svetsa samman aluminium med titan. Innan ytorna välls så formas de så att orenheter lätt pressas ut vid sammanfogningen. Om oxider eller flussmedel stannar kvar i fogen så blir den svagare, och i värsta fall lossnar bitarna helt. För att hålla bitarna så rena som möjligt från oxider under uppvärmning så regleras syremängden i härden noga, och den bör ha en svagt reducerande effekt. Om det är för mycket syre i elden kan järnet också förbrännas. Utformningen av fogytorna är viktiga för att temperaturen inte skall hinna sjunka för mycket, eftersom detta påverkar vidhäftningsförmågan. När ytorna är klara hettas de upp till nära vällningstemperaturen. De tas därefter ur elden och borstas med stålborste, varefter flussmedel läggs på. Som flussmedel används sand eller borax. Flussmedlet sänker oxidernas smältpunkt, så att de lättare pressas ut ur fogen. Sedan lägges järnen in i elden igen för att värmas till vällningstemperaturen, inte långt från smältpunkten. Järnet är då vitglödgat och har en temperatur omkring 1350 °C. Det svåra är att veta när ytorna nått rätt temperatur, för om järnet tas ur ässjan så oxideras det snabbt vilket försämrar vidhäftning. I stället kan smeden känna försiktigt på det med en ståltråd. När tråden klibbar mot ytan har rätt temperatur nåtts. Nu måste smeden arbeta snabbt. Järnen tas snabbt från ässjan till städet, och med några lätta hammarslag knackas ytorna mot varandra så att flussmedlet pressas ut och metallen får kontakt. Fogen är ännu inte så stark och kanske inte helt sammanfogad, så järnet läggs i elden igen, och proceduren upprepas till dess att vällen är klar. Sammanfogning kan även ske genom pressning eller valsning. När fogen väl är klar går den att smida till önskad form.
Klickgolv
Klickgolv används oftast som benämning på ett golv med mekanisk limfri klickfog. Tekniken återfinns i bl.a. laminatgolv, parkettgolv, härdade trägolv och vinylgolv. Tidigare sammanfogades golv genom att en not och en fjäder limmades samman. Klickgolvet utvecklades 1993 av det svenska företaget Välinge Innovation AB som var först i världen med klickgolvet. Uppfinningen patenterades och publicerades i en internationell patentansökan WO 94/26999 PCT. Laminatgolv och parkettgolv som installeras mekaniskt utan lim började benämnas klickgolv eftersom sammanfogningen ofta skedde med ett hörbart klickljud. Klickgolvet uppskattas ha eliminerat 100 miljoner limflaskor årligen som tidigare behövts för att sammanfoga laminatgolv och parkettgolv med den traditionella tekniken. . Klickgolvets mekaniska fog består av en not och en fjäder som finns på golvplankans motsatta sidor. Vid installation läggs golvplankorna med långsidan mot varandra och vinklas ner vilket låser både långsidan och kortsidan på intilliggande golvplanka. Där finns olika typer av mekaniska klicklås, exempelvis 2G och 5G. Till dessa finns flertalet varianter där mindre anpassningar har gjorts och som går under egna namn. En klickfog kan se olika ut beroende på användning. 2G-fogen är anpassad för att användas på en golvbrädas långsida som vinklas in och låser mot intilliggande golvplanka. 5G-fogen används på en golvplankans kortsida och innehåller ofta en plastfjäder som tillåter att kortsidan kan låsas i en vertikal vinkel vid installation. Det första klickgolvet som producerades med den patenterade klickfogen var ett laminatgolv från norska Alloc. Detta golv visades för första gången i Januari 1996 på den internationella mässan DOMOTEX i Tyskland. Det första parkettgolvet med en mekanisk klickfog tillverkades av Kährs år 2000.
Murförband
Murförband är namnet på de olika teknikerna för att ordna stenarna i en mur, antingen av tegelsten eller natursten. Avsikten med murförbanden är huvudsakligen att de vertikala fogarna inte skall fortsätta oavbrutet genom flera lager (skift) av stenar, och att även diagonala fogar i möjligaste mån undviks. En tumregel är att ju mer komplicerat ett förband är desto starkare är det. Beroende på stenarnas läge i muren kallas de olika skiften. En annan benämning för koppskift är sträckskift. Krysskift kallas ibland för veckmurning, smygskift eller strömskift. En vanlig benämning av koppsten är bindare. Lodrätta fogar kallas för "stötfogar" och de vågräta för "liggfogar". Den sida som en sten ligger på kallas dess "ligg", den sida som de andra stenarna vilar sig på kallas dess "bygg" och den smala sidan av stenen, som är plan och ligger i murens yta kallas för "koppyta". Stenarna i ett skift läggs så att de täcker stötfogen i underliggande skift. Som huvudregel gäller att ett löpskift följs av ett koppskift. De murförband som har omväxlande löpskift och koppskift i samma skift används i tjockare murar och i ihåliga murar. Stötfogarna i ett skift bör vara genomgående genom muren. Vid konstruktioner av hörn och avslut av mursidor vid fönster och dörröppningar kan behövas passbitar. Man använder då trekvartssten, halvsten, kvartssten (pettring) och en lång smal "byggmästarpettring". De huggs vanligen till på plats av muraren. Måtten för dessa delar av helstenen är. Vid konstruktioner där två murar korsar varandra binds dessa ihop genom att man under murningen låter skiften för de två murarna växelvis passera korset. En tegelsten enligt Svensk standard har måtten 250 × 120 × 62 mm. Tillsammans med en fog på 13 mm ger det en bygghöjd på 75 mm. Stenens längd är således lika med två gånger bredden plus en 10 mm stötfog. Även andra måttserier förekommer, stortegel har till exempel måtten 300 × 145 × 74 mm (kallas även 12-tums tegel). Jämför även modultegel. Förbländertegel är ett mindre och mer hårdbränt tegel med större krav på måttnoggrannhet. Det används för mer krävande murning. Förband med särskild tillämpning är. löpskift när stenarna ligger längs med muren och varje sten kallas löpsten. koppskift när stenarna ligger vinkelrätt emot muren och varje sten kallas koppsten. rullskift när stenarna ligger "på högkant" vinkelrätt mot muren. krysskift när stenarna bildar en vinkel med murens framsida. 1/4-sten (pettring), 12 × 5,5 cm. byggmästarpettring, 6 × 25 cm. Munkförband (finns i olika varianter). förband för ihåliga murar.
Boraxfass
Boraxfass är ett gammalt redskap för lödning av silver. Det består av en liten burk med lock och en smal pip med en tandad ovansida. Vid lödning av silver tillämpas sedan gammalt hårdlödning, en silverlegering med lägre smältpunkt än arbetssilvret smälts in i den heta fogen. Slaglodet läggs på fogen i form av filspån och vanligen lades ett flussmedel i form av borax på fogen, dels för att hålla syret borta och hindra silvret från att oxidera och dels för att få slaglodet att fördela sig jämnt i fogen. I äldre tid lades boraxet vanligen på i form av ett pulver. Man använde då vanligen en boraxfass för att lägga på boraxen. Boraxfassen placerades inne i handen och fylldes med boraxpulver varvid den placerades inne i handen. Då guldsmeden strök med nageln över dess tandade kant så att vibrationerna sakta strödde ut pulvret genom pipen. Boraxfassen är känd åtminstone sedan tidigt 1400-tal.
