Gipsskiva
Gipsskiva är en skiva av gips som har en yttre beläggning av papp på båda sidor. Gipsskivan används ofta i byggnadsproduktionen för beklädnad av väggar samt för beklädnad av innertak och golv. Den traditionella svenska gipsskivan har en bredd av 1200 mm och monteras vanligen på trä- eller plåtregel med 600 eller 400 mm centrumavstånd beroende på konstruktion. Det finns även 900 mm breda skivor som är framtagna på grund av belastningsskador i byggindustrin, dessa monteras med 450 mm centrumavstånd. Skivor till innertak finns även med bredd 600 resp 300 mm. Gipsskivan har brand- och ljudhämmande egenskaper och har normalt en tjocklek på 13 mm eller 9 mm för renovering av befintliga skivmaterial. Gipsskivan monteras i ett eller flera lager beroende på brand- och ljudhämmande krav. Gipsskivor med färdig ytbehandling för innertak finns med bredderna 600 och 300 mm. Gipsskivan kan bearbetas med såg eller i vissa fall med kniv. Den skurna kanten fasas med en surformhyvel. Förr fästes gipsskivan med spik, idag monteras skivor med gipsskruv. Skruvarna ska ej dras djupare än strax under ytan, ej helt genom gipsskivans pappskikt. En skruv dragen genom pappen har förlorat sin verkan. Det finns skruvmaskiner med djupinställning för bandad skruv. Vid skruvning med en enkel skruvdragare håller montören fram skruv med handen. Maskiner med momentbegränsare minskar problemet med genomskruvning av pappen. På grund av belastningsskador bland snickare anser Arbetsmiljöverket nu att gipsskivor över 900 mm bredd ska undvikas där så är möjligt, regel eller läktavståndet måste anpassas efter skivans bredd. På skivor som levererats utan ytbehandling fogas skarvar och hörn med remsor av papper eller glasfiber. Svensk byggnorm föreskriver skarvremsa av papper, då denna till skillnad från glasfiberremsan kan ta upp skjuvpåkänningar. Problem med att få pappremsan att fästa ordentligt utan att släppa gör att många gör-det-själv byggare trots allt får ett bättre resultat med glasfiberremsan. Fogen spacklas sedan med lämpligt spackel. Det finns vinkelprofiler av plast eller metall för förstärkning av yttre hörn. Gipsskivan har normalt ett dåligt skydd mot fukt, om den inte har ett skyddande ytskikt och bör ej användas utomhus. Orsaken är risk för mögelbildning vid fuktskador. En ny typ av gipsskiva med glasfiberförstärkt yta är att föredra till utrymmen där det kan uppstå problem med fukt. Damm från glasfibern har visat sig ge problem på bygget, till exempel näsblod och klåda. Nu kräver tillverkare att heltäckande skyddskläder används vid montage. Detta löser dock bara snickarnas besvär men inte problemen för andra yrkesgrupper som gör håltagningar. Det finns dock fibercementskivor som använts under lång tid utan arbetskyddsproblem eller mögelbildning på grund av fuktskador. Gipsskivan ger bara marginell värmeisolering och ljudisolering. Detta beror dels på att den är tunn och dels på att gipset är kompakt och inte innesluter särskilt mycket luft. Väggar med regelavstånd c/c 600 mm isoleras med skivor som har 565 mm bredd, vilka kläms ihop ca 1 cm mellan de 45 mm tjocka träreglarna. Vid den allt populärare konstruktionen stålregel med c/c 400 mm används skivor med 410 mm bredd. Detta format är tyvärr ännu ovanligt på byggvarumarknader, vilket innebär att gör-det-självare och småföretagare ofta tvingas skära till passande isolering. För stålregelväggar med c/c 450 mm är det ännu svårare att finna isolerskivor med passande bredd, 460 mm. Detta är anmärkningsvärt, då etablerade tillverkare av gipsskivor rekommenderar denna regelkonstruktion även till väggar som ska isoleras.
Gips
Gips eller kalciumsulfathydrat är ett mineral, kemiskt ett hydrat av anhydrit (kalciumsulfat). Den kemiska formeln skrivs CaSO4•2H2O. Gips är bland annat en viktig industriråvara. Dess mest framträdande egenskap är att när man blandar halvhydratet CaSO4•1/2H2O (bränd gips) med vatten i lämpliga proportioner, stelnar blandningen genom att kristallvatten tas upp. Hårdheten enligt Mohs hårdhetsskala är 2. Gips är ett relativt vanligt mineral. Brytvärda tillgångar finns bland annat i Italien, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Irland, USA och Kanada. Gips fås också som en biprodukt till flera industriella processer, till exempel svavelrening med skrubbrar i fossileldade värmekraftverk. En speciell sorts transparent form av gips kallas selenit. Gips används bland annat som byggmaterial och till bandage. I form av gipsskivor används gips för beklädnad av väggar, innertak och undergolv i moderna hus. Gips används även som livsmedelstillsats och betecknas med E-nummer 516. Gips är ett bra material för att göra avgjutningar och/eller gjutformar. Gipsning utförs vid bland annat benbrott, en metod för att fixera benen under läkningsprocessen. Gips har funnits användbart som vitt pigment, C.I. Pigment White 25 (C.I. 77231), i målarfärg, som ingrediens i gesso för grundmålning och i papper för färg och tryckkvalitet. Alabaster är en finkornig varietet av gips som används till prydnadsföremål. Att nordiska länderna saknade brytvärda tillgångar av gipssten bidrog till att den på kontinenten förhärskande tekniken med gipsbaserad puts blev dyr eftersom man måste importera. Istället blev kalk det vanligaste bindemedlet för puts i dessa länder. När Carl von Linné på sin Skånska resa fick höra rykten att man stött på gipsfyndigheter i samband med kalkstensbrytningen i Limhamn vid Malmö, så var det ett så uppseendeväckande budskap för Sverige, att han ändrade sina resplaner och sände efter kunninga bergsmän för att undersöka ryktena, som dock visade sig sakna grund.
Örebro kartongbruk
Örebro kartongbruk grundades år 1901 som Örebro pappersbruk. Det låg i Almby i Örebro, och nedlades år 2010. Från början tillverkades sulfatmassa vid fabriken i Örebro. 1941 överflyttades denna tillverkning till Frövifors. Tillverkningen var huvudsakligen inriktad på kartongtillverkning. År 1950 arbetade vid bruket 13 tjänstemän, 10 arbetsledare och 235 arbetare. 70 personer arbetade vid anläggningen vid nedläggningen. Genom åren har bruket ägts av bl.a. följande andra bolag: Frövifors, Esselte Well, Assi Domän, Redline och franska La Farge. Det sistnämnda bolaget köpte Örebro pappersbruk år 1988, och man bytte då namn till Örebro Kartongbruk. Den del som tillverkade plastbelagt papper, vilket man började med i början av 1960 talet i Esselte Wells gamla lokaler, mer eller mindre av en slump, då Örebro Pappersbruk som då tillverkade papperssäckar(fd Bates papperssäckar), beslutade att se om den då alltmer förekommande plasten som material i produkter, kunde vara ett alternativ i form av plastsäckar, skickade sin försäljningsingenjör Bo Matsoms till Storbritannien, för att där undersöka om denna typ av produkt skulle vara en framtida ekonomisk bärande sådan. En positiv bieffekt var att Bo Matsoms även bekantade sig med plastbelagt papper, vilket i allt högre grad ersatte vaxbelagt papper för barriäregenskaper, och som han lade fram som en tänkbar ny produkt för Örebro Pappersbruks ledning. De tog till sig denna idé, lät utreda den, och beslutade om att investera i en 1`a plastbeläggningsmaskin (extraundervisning) och sedan en 2'a maskin i Esselte Wells gamla lokaler. 1972 flyttades tillverkningen över gatan till ett sentida skolager, där extraundervisning 2 samt en nyinvestering i extraundervisning 3 placerades. 1988 investerade man i ytterligare extruder (4), då man samtidigt avsågade extruder 2 till ett pakistanskt företag. 1990 kom nästa 2 investeringar i form av extruder 5, samt en tryckmaskin(Tm13). Assi Domän fortsatte sitt ägarskap till år 2000, då det såldes till österrikiska Frantschach, vilket år 2004 bytte namn till Mondi Packaging i Örebro AB, då de köpte aktiemajoriteten i Frantscach. Sedermera ändrades namnet till Mondi Örebro AB. Koncernen har sitt huvudsäte i Wien, och heter Mondi AG. Under de senare åren fram till nedläggningen av Örebro kartongbruk tillverkades kartongskivor till gipsskivor. Årsproduktionen låg på 50 000 ton per år.
Trossbotten
Trossbotten är utrymmet mellan golvbjälkarna i ett hus. Den är ofta försedd med något materiel för värme- och ljudisolering. Tidigare isoleringsmaterial kunde bestå av torv, halm eller olika träspån från sågverk och hyvelindustrier. Material med ljudisolerade egenskaper kunde tidigare bestå av kolstybb, sand eller torkad lera. I trossbotten är oftast el- och vvs-installationer lagda, även ventilationsrör kan vara förlagda mellan balkar. Numera består isoleringen av mineralull, cellulosafiber eller av returfiber från papper (ecofiber). Bjälklaget beläggs i regel med limmade och skruvade spånskivor som undergolv, därefter finns det olika lösningar. En metod är det så kallade flytande golvet som kan konstrueras på två olika sätt beroende om det monteras golvvärme eller ej. Ett golv med golvvärme kan bestå av en byggmodul av cellplast med en aluminiumplåt med urtag för pexslangar som beläggs med golvgips för att senare beläggas med klinker eller laminatgolv samt parkettgolv. Ett flytande golv kan bestå av undergolv av spånskiva med ett lager mineralull med hög densitet för att motverka stegljud. På mineralullen läggs och limmas en golvspånskiva som får en golvgips skruvad inför valfri golvbeläggning som även här kan bestå av klinker, laminatgolv eller parkett samt heltäckningsmatta. Undertaket i ett mellanbjälklag kan vara i olika utförande, ett kan vara gipsskivor eller någon form att träpanel. Trossbotten är ett utrymme på örlogsfartyg där det meniga manskapet har sina uppehålls- och sovplatser.
Mineralull
Mineralull är ett samlingsnamn för byggnadsmaterial av mineralfiber som i första hand används för värmeisolering, men även för ljudabsorption. Fibrerna är långa och tunna och bildar en porös massa. Mineralull delas in i två huvudtyper, glasull och stenull, beroende på basmaterial. Mineralullen har låg skrymdensitet genom att den till största delen består av luft. Genom att luften hålls stilla, ger mineralull god värmeisolering. Eftersom luften ska hållas stilla är det viktigt att isoleringen skyddas mot tryckskillnader som skulle kunna leda till att kall luft eller heta brandgaser strömmar genom mineralullen. Där den inte är inbyggd på annat sätt kan vindskydd av t.ex. träfiberskivor, papp eller papper behöva ordnas. Eftersom skrymdensiteten är låg blir värmekapacitiviteten låg d.v.s. det går inte åt mycket värme/kyla för att värma/kyla ullen och ändringar i utomhustemperaturen kan därför slå igenom relativt fort inomhus även om byggnaden är väl isolerad vilket kan synas som en paradox, men alltså beror på att kvoten mellan värmeledningsförmåga och den volymetriska värmekapacitiviteten (denna kvot kallas termisk diffusivitet) inte är låg. Eftersom mineralull är värmeisolerande och obrännbart är det användbart i brandskyddade konstruktioner. Det bör dock användas i kombination med andra material eftersom heta brandgaser annars kan passera genom den luckra ullstrukturen. Därför kan det vara en fördel att använda mineralull med hög skrymdensitet trots att denna har något högre värmeledningsförmåga och kostar mer. Stenull har högre smältpunkt än glasull och ger därför väsentligt bättre skydd. Mineralull isolerar inte bara värme, utan absorberar även ljud. Därför används materialet även i exempelvis innerväggar mellan rum där värmeisolering inte behövs. Väggar med regelavstånd c/c 600 mm isoleras med skivor som har 565 mm bredd, vilka kläms ihop cirka 1 cm mellan de 45 mm tjocka träreglarna. Vid den allt populärare konstruktionen stålregel med c/c 400 mm används skivor med 360–365 mm bredd. Detta format är tyvärr ännu ovanligt på byggvarumarknader, vilket innebär att självbyggare och småföretagare ofta tvingas skära till passande isolering. För stålregelväggar med c/c 450 mm är det ännu svårare att finna isolerskivor med passande bredd. 410 mm. Detta är anmärkningsvärt, då etablerade tillverkare av gipsskivor rekommenderar denna regelkonstruktion även till väggar som ska isoleras. Tidigare kläddes väggar invändigt ofta med 1200 mm breda gipsskivor. Eftersom skivor i detta format ökar risken för belastningsskador går en trend mot 900 mm skivbredd och därmed regelavstånd c/c 450 mm. Enligt ovan är det svårt att i GDS-bygghandeln finna mineralullsskivor i passande bredd. Detta leder till att självbyggare tvingas skära ut passande bredd från bredare skivor, vilket innebär slöseri med naturresurser, onödiga kostnader samt sämre arbetsmiljö. Råmaterialet till glasull kan vara returglas eller sand, SiO2. Råmaterialet smälts vid cirka 1400 °C och den smälta massan leds till roterande spinnare varvid glaset slungas ut ur små hål och stelnar. De tunna trådarna av glas bearbetas tillsammans med fenolharts och cirka 0,5 % mineralolja för att binda damm. Glasullen formas sedan till isolerskivor eller andra produkter. Glasull används som isoleringsmaterial och har mycket goda värme- och ljudabsorptionssegenskaper och är obrännbar (A1 enligt Euroclass ). Glasullens kemiska bindemedel förgasas vid 200 °C. Glasull kan ha vissa hälsoaspekter eftersom dess fiber kan förorsaka damm vid till exempel isolering av en byggnad. I Europa är dock glasull sedan 1998 klassificerad som biolöslig och icke-cancerogen enligt EUCEB . Glasfiberull kan skapa hudirritationer för känsliga personer vid kroppskontakt men är idag gjord av en fin fiber som inte kan jämföras med den som användes på 1970-talet. Största tillverkaren av glasull i Sverige är Isover (tidigare Gullfiber).
Prefabricering
Prefabricering (eller prefabrikation, även prefab), är förtillverkning av delar på en annan plats än där de sedan ska monteras. Ordet är sammansatt av pre- (latin: prae-) som betyder före-, framför- och fabricering som betyder tillverkning, framställning. Begreppet används oftast i samband med husbyggnad, där man talar om prefabricerade byggnadsdelar eller förhandstillverkade byggnadselement. Prefabricering är en del av industriellt byggande. Att använda förtillverkade byggnadselement har i Sverige en lång tradition som går tillbaka till 1600-talet, drottning Kristina lär ha uppfört ett av sina jaktslott med förtillverkade byggnadsdelar. På 1800-talet konstruerade arkitekten Fredrik Blom flyttbara hus. Dessa hus bestod av en pappklädd regelstomme med den yttre beklädnaden av vertikala brädor och den inre horisontellt beklädd. Byggelementen fogades samman på byggplatsen tillsammans med golv och tak samt mycket av den invändiga stommen som var förberedd. Kung Karl XIV Johan lät 1820 uppföra Rosendals slott på Djurgården i Stockholm enligt dessa principer. Tillverkning av en timmerhusstomme har länge förekommit på det här sättet, t.ex. hus som var förberedda i Småland för att monteras på Öland eller på Sveriges västkust. Det moderna svenska trähusbyggandet med prefabricerade element började först på 1920-talet i större skala när några sågverk tog upp småhusbyggandet. Dessa sågverk tillverkade och sålde förberett byggnadselement efter ritningar som man tillhandahöll. In på 1930-talet fanns det flera fabriker som färdigställde trähuselement till försäljning. Försäljningen ökade i takt med att fler fick tillgång till statliga egnahemslån. Dessa lån gjorde det möjligt även för familjer med en blygsammare inkomst att bygga ett eget hus. Lånen bidrog till ökningen av tillverkningen inför den kommande efterkrigstiden som blev en exportrush till flera av Europas länder vars bebyggelse var raserad. Fram till slutet av 1950-talet var avsättningen god, då råvarupriserna steg samt löner och andra omkostnader. Inför 1960 talet engagerade sig kommuner och större byggföretag i gruppbyggande av småhus. Det kom andra bättre material i stället för olika spån i väggar och trossbotten. Glasull och stenull började användas. Som invändig beklädnad började man använda olika träskivor eller gipsskivor. Trähusen började tillverkas i moduler med förinstallerade eldragningar samt vatten och avlopp för att minska byggtider. Stomelement (bärande byggnadsdelar) av betong tillverkas i Sverige sedan 1930-talet och utgör numera ett dominerande inslag i bostads-, industri-, kontors- och affärshusbyggandet.
