Befästningsordlista
Ordlista för befästningskonst. Bild av en fingerad befästning med bastionssystem och utanverk. Alra, anordning för dolt avbrott i en förbindelsegång, trappa eller liknande. Apparell, uppfart från vallgatan till vallgången. Barbett, även surtout, öppen plattform med bröstvärn för artilleripjäs. Batardeau, hålldamm för att hindra vattnets inträngande till en lägre belägen plats. Berm, utsparad kant mellan vall och grav för att fördela jordtrycket. Blindering, täckt eldställning eller skyddsrum varifrån eldgivning kan ske. Bonett, huvudskydd uppfört på en vall för skyttar, se bröstvärn. Brisur, kort förbindelselinje mellan kurtin och den indragna flanken i en bastion. Carré, anläggning med fyrkantig, vanligen kvadratisk utstakning. Cavalier, högverk, till exempel på själva huvudvallen, inuti en bastion eller motsvarande. Donjon, försvars- och bostadstorn eller skyddad logementsbyggnad. Eskarp, vägg på insidan av vallgrav, den första delen av vallen utifrån sett. Förhuggningar är brötar av fällda träd med kronan riktad mot fienden. Glacis, även fältvall, gräsbevuxen sluttning som är en del av utanverken framför själva vallen eller vallgraven. Kasematt, skyddat utrymme för artilleripjäs. Kavaljer, förstärker bastionen. Kontereskarp, vägg på motstående sida av vallgrav jämfört med eskarpen. Kontregard skyddar till exempel en bastionsfas. Lynett eller lunett, ett kraftigare öppet utanverk med tillbakaböjda faser. Orillon, inbuktning vid övergången mellan bastion och kurtin. Parapet, bröstvärn på exempelvis en mur, balkong, bro, kaj eller liknande. Ravelin, utanverk i vallgraven mellan bastionerna. Redutt, friliggande slutet verk. Tvärvall, även travers, tvärgående försvarsvall.
Signalkräfta
Signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) är en nordamerikansk kräfta som introducerats till Europa. Signalkräftan bär på kräftpesten som är dödlig för flodkräftan, vilket på många platser utrotat denna. Arten listas som invasiv inom EU (Naturvårdsverket 2016). Den har en vit fläck på framklorna. Färgen på kräftornas skal kan variera markant, alltifrån mörka, mer eller mindre svarta skal i vatten med dybottnar, till ljust blåa i mineralrika vatten (även albinoexemplar är kända). Om en klo eller ett ben på en kräfta klipps av en annan individ så växer det ganska så omgående ut en ny, det förklarar exemplar som har olika stora klor. Könen skiljer sig visuellt på utsidan genom att hanar på undersidan, där kroppen slutar och stjärten börjar, har ett par små "extraben", vilka saknas helt hos honor. Honorna har även bredare stjärt och hannarna har större klor. Singalkräftan introducerades i Sverige 1960 som ersättning för den pestdrabbade flodkräftan. Fiskeribiologen Gunnar Svärdson hade under en resa till USA 1958 aktivt letat efter och funnit ett pesttolerant och motståndskraftigt alternativ. Utplanteringen påbörjades 1960. Den vita fläcken i klornas tumgrepp tyckte Svärdson liknade en stins vinkande med sin flagga som signal när ett järnvägståg skulle avgå. Därav bildades kräftans svenska namn. Signalkräftor finns i Sveriges samtliga län, förutom på Gotland, Norrbotten och Västerbotten. Signalkräftor utgör den vanligaste fångsten av kräftor i Sverige idag då cirka 85% av de kräftor som fångas är av denna art. Eftersom arten är listad som invasiv inom EU så är det inte tillåtet att till exempel importera eller föra in, avsiktligt föda upp eller släppa ut signalkräftor i Sverige. Dock förekommer det idag utannonsering av så kallade "utsättningskräftor", det vill säga signalkräftor avsedda att placera i vatten för introducering. Att bjuda ut dessa kräftor till försäljning är inte olagligt men det faktum att det existerar en marknad öppen för privatpersoner indikerar att det förekommer köp med illegal utsättning som följd. Signalkräftan har samma utseende redan när de kläcks. De byter skal när de växer eftersom deras exoskelett inte har någon tillväxt. Denna process heter ömsa. När en kräfta ömsar "kryper den ur" sitt gamla skal, och under finns då ett nytt, till en början pappersliknande skal. Under denna period är kräftan mycket sårbar, då dess huvudskydd sätts ur spel tills det nya skalet blivit hårt nog att stå emot angrepp av konkurrenter och predatorer. Några av signalkräftans naturliga fiender är mink, ål, gädda, abborre samt andra kräftor. Signalkräftor är ofta smittbärare av kräftpest och bär pesten i skalet, men de är själva mer tåliga mot pesten än europeiska kräftor. Om signalkräftor sätts ut i vatten med flodkräfta resulterar detta oftast i 100 % dödlighet för flodkräftan. Det är därför förbjudet att sätta ut signalkräftor (och flodkräftor) utan tillstånd från Länsstyrelsen. Signalkräftor dör av den kräftpest den bär med sig i skalet om den utsätts för någon form av stress. Under senare år har många signalkräftbestånd minskat och även om orsaken inte är klarlagd i detalj visar undersökningar att det kan orsakas av andra infektioner i kombination med kräftpest.
Professionell boxning
Professionell boxning eller proffsboxning, är boxning där vinnaren får pengar som belöning. Proffsboxning skiljer sig även från amatörboxning i fråga om regler och utrustning. Proffsboxare får varken använda tröja eller huvudskydd. Handskarna är lättare på grund av tunnare stoppning och saknar den vita markering som amatörboxhandskar har för att underlätta poängräkningen. Proffsboxningen är kontroversiell på vissa håll i världen. Dess motståndare hävdar att proffsboxningen är skadlig, gör publiken våldsam samt anser att det är fel att tjäna pengar på en sport där mycket går ut på att medvetet slå någon annan. Proffsboxningens förespråkare däremot hävdar att det finns andra minst lika skadliga sporter, att boxningspublik ofta uppför sig bättre än till exempel huliganer på fotboll och att proffsboxning bör få vara ett yrke, med proffsboxare som frivilligt slåss. Sverige förbjöd proffsboxning efter ett beslut i Sveriges riksdag den 26 november 1969. Beslutet trädde i kraft den 1 januari 1970. Bakgrunden var rekommendation i Nordiska rådet. Det svenska proffsboxningsförbudet var omdebatterat och Sveriges riksdag avslog motioner om återinförande 1985, 1993, 1995 och 1997. En förespråkare var Moderata samlingspartiets Gullan Lindblad. Den 1 januari 2007 blev proffsboxning återigen tillåtet i Sverige, dock under förutsättning att man hade tillstånd från länsstyrelsen i det län där boxningen skulle anordnas och att matcherna inte planerades för mer än fyra ronder för män och max sex ronder för kvinnor (fler ronder för damer beroende på kortare tid per rond). En fyra-rondersmatch betraktas som en legitim proffsboxningmatch och är vanlig i en boxares inledande karriär. Senare tillät man via dispenser längre matcher. Till exempel har den svenska boxningsstjärnan Frida Wallberg boxats åtta ronder i Sverige då hon försvarat sin WBC-titel. Bland stater med proffsboxningsförbud finns är Kuba, Island och Nordkorea. Norge förbjöd proffsboxning 1981 . 2014 blev proffsboxning tillåtet i Norge.
Amatörboxning
Amatörboxning är en typ av boxning där man sedan 1980-talet, till motsats från professionell boxning, bland annat använde huvudskydd (hjälm). Amatörboxning ingår sedan 1904 i Olympiska sommarspelen, och sedan 1974 anordnas världsmästerskap i amatörboxing. Europamästerskap i amatörboxing anordnas sedan 1925. Olympisk damtävling hålls från 2012. Begreppet amatörboxning är numera vilseledande, eftersom en amatörboxare som vill nå toppen tränar professionellt, och många amatörboxare numera försörjer sig ekonomiskt på sin gren. Istället kommer begreppet från tidigare förhållanden, då man fram till 1980-talets slut var mycket striktare på att skilja amatörer och proffs. Kuba är ett exempel på ett land som sedan 1970-talet haft stora framgångar inom amatörboxning. I amatörboxning är målet att försvara sig själv och att samla poäng genom att träffa motståndaren med godkända slag. Avsikten är inte att vinna genom att skada motståndaren fysiskt. Träffar mot huvud och överkropp ger poäng. Ringdomarens uppgift är att övervaka att boxarna inte bryter mot reglerna. Slag under midjan är förbjudna, liksom fasthållning. Då boxarna håller fast varandra så skiljer domaren dem åt (att hänga på motståndaren upprepade gånger leder till poängförlust och till sist till diskvalificering). Domarens främsta uppgift är att garantera boxarnas säkerhet. Knock outs är sällsynta inom amatörboxning, eftersom domaren oftast bryter ojämna matcher redan tidigare. I amatörboxning använder utövarna huvudskydd (ändrades 2013) och linne, medan proffsboxarna tävlar med bart huvud och bar överkropp. Amatörboxare använder även mjukare handskar. I amatörboxning består matcherna av fyra ronder på två minuter, medan proffsboxningsmatcher vanligen är sex, åtta eller tio ronder långa. Inom proffsboxningen tillåter ringdomaren hårdare tag än inom amatörboxningen och han väntar oftast längre med att bryta en ojämn match.
Spahi
Spahi (även sipahi, sepahi eller spakh, från turkiskans sipahi, ursprungligen från persiskans سپاهی, sepâhi) kallades ursprungligen den främsta av de sex besoldade ryttarkårer ("kapikulu"), som uppsattes av den osmanska statskassan. Senare övergick benämningen till alla dessa kårer och slutligen till allt oregelbundet rytteri. De bar oftast tunga rustningar och vapen, men de använde även pilbågar och lätthanterliga svärd. Osmanska rikets sipahier var oftast turkar. Sipahiernas hästar hade seldon smyckade med guld, silver och ädelstenar. De själva bar kläder av brokad eller siden i scharlakansröd, hyacintgul eller mörkblå färg. Deras vapen utgjordes av båge och pilar, en liten sköld, en lätt lans (vanligen av grön färg), ett kort svärd besatt med ädelstenar och en stridsklubba vid sadelknappen. Ledarna över dessa kavallerier bar istället för hjälm turbaner med ihopflätade kedjor. Detta gav ett bättre huvudskydd än vanliga stridshjälmar. Eldvapen införde man först vid 1548 års persiska fälttåg, det första försöket slog dock därmed illa ut. Först under de senare europeiska krigen visade det sig vara nödvändigt för osmanerna att införa de nya vapnen. Likväl förlitade sig sipahierna ännu vid slutet av 1500-talet huvudsakligen på pil och båge. År 1586 utbröt på grund av livsmedelsbrist ett uppror bland sipahierna som endast kunde lugnas genom att deras önskan, att sultanen själv skulle föra dem mot Persien, blev uppfylld. Då osmanska riket nu, vid slutet av 1500- och början av 1600-talet, till följd av sina dåliga affärer blev ur stånd att betala ut solden, gick det så långt att sipahierna under upprepade revolter förklarade att de med sin usla avlöning inte kunde täcka kostnaderna för sin utrustning under ett fälttåg. På så sätt blev under årens lopp missförhållandet mellan dessa truppers styrka på papperet och i verkligheten allt större. Fransmännen upptog benämningen för det rytteri, som de uppsatte i Afrika av nordafrikanska trupper. Till en början avsedda endast för ordonnanstjänst, utgjorde spahi 1834 endast 4 skvadroner, men 1845 3 regementen på 6 skvadroner. De blev sedermera likställda med det övriga kavalleriet. 1er régiment de spahis, en pansarbataljon i 6. lätta pansarbrigaden (6ème BLB), är i dag bärare av det nordafrikanska kavalleriets traditioner i den franska armén. Den engelska termen sepoy kommer av spahi, från persiskan via urdu.
Thaiboxning
Thaiboxning (Muay Thai på thailändska) är en thailändsk fullkontakts kampsport. Kampsporten har sitt ursprung från den forntida thailändska arméns närstridssystem, kallat Muay Boran. Självförsvar, vapen och så vidare har dock skalats bort under åratal av hårt urval då stilen optimerats för ringen och de tävlingsregler som gäller i dag. Den thailändska nationalsporten MUAY THAI började utövas i Sverige 1977 av Krister Bergenhall som är en stor legend inom Thaiboxningen. Efter ett flertal besök i Thailand, beslöt att ta sporten till Sverige. År 1979 bildades Järfälla Thaiboxning Club.(Numera Stockholm Muay Thai) Kort därefter startades det Svenska Thaiboxnings Förbundet (STBF). Styrelsen bestod av Krister Bergenhall (Järfälla Thaiboxning Club), Lars Ryhammar (Vingåkers Thaiboxningsklubb) samt Tor Lagerström. 1984 arrangerades den första svenska thaiboxningstävlingen i Solna Hallen och 1985 arrangerades Sveriges första SM. Antalet föreningar ökade och antalet tävlingar som arrangerades ökade. En thaiboxningsmatch går under fem ronder gånger 3 minuter och reglerna tillåter slag, sparkar, kast, knän och i bland annat Thailand, Finland och Skottland (nu även Sverige) även armbågar med full kraft och utan andra skydd än handskar, tandskydd och suspensoar. Till skillnad från många andra kampsporter har thaiboxningen nämligen få och enkla tekniker. I stället för att lära sig fler och fler tekniker slipar thaiboxarna sina grundtekniker, sin fysiska kondition och tekniska finesser med hjälp av säck, mitts och sparring. I Sverige finns idag väl utvecklade möjligheter att tävla under säkra former på en nivå som passar den enskilda utövaren. Sverige är en stark thaiboxningsnation och har genom åren haft flera proffs och amatörvärldsmästare. Man använder skenben, knän händer och armbågar i framför allt slag- och sparktekniker, men även kast (med armarna enbart) är tillåtna. Knockout ger omedelbar seger oavsett poängställning. Slag ger färre poäng än sparkar. Det som ger mest poäng är knän in mot höftpartiet och gärna ovanför, i njurhöjd. I enlighet med klassiska regler får man även använda armbågar, och de enda skydd som används är suspensoar och tunna handskar. I Europa sker det dock sällan att armbågar tillåts och när så sker är det uteslutande i finalmatcherna i stora turneringar. "Muay Thai är en åttapunkters kampsport, det vill säga, Fötter, knän, händer och armbågar.". I Sverige arrangeras de flesta tävlingar av Svenska Muay Thai-förbundet. De flesta matcher som arrangeras är D-klass-matcher, D-klass innebär att thaiboxaren måste använda kampväst, benskydd, huvudskydd och tandskydd. I Sverige används även tjockare handskar än i Thailand. Man följer boxningsstandard när det gäller tjockleken på handskarna (dvs. efter utövarens vikt) som mäts i ounce. Generellt sett kan man säga att handskarna går från 10-16 ounces. I Thailand omges tävlingarna av ritualer, som att de tävlande framför en dans före matchen som sedan ackompanjeras av thailändsk musik. Denna dans kallas wai kru ram muay (boxardans). Under dansen har thaiboxarna en huvudbonad som kallas för Mongkol, vilken till formen påminner lite om en tennisracket utan nät. Dansen som utförs syfte dels till att driva bort onda andar, dels till att hedra boxarnas läromästare. En annan ritual som utförs före matchen är wai kru, där boxaren hedrar sin kung, sin gud och sin tränare genom att går tre varv runt boxningsringen och sedan buga tre gånger. Wai kru kan se olika ut beroende på vilken Camp man tävlar för. De flesta Campen eller "klubbarna" har oftast sina egna Wai kru:s och de kan variera mycket i utseende.
