Sällskapsresan II – Snowroller
Sällskapsresan II – Snowroller är en svensk komedifilm från 1985 i regi av Lasse Åberg och Peter Hald. I huvudrollen som Stig-Helmer Olsson ses Åberg och i övriga framträdande roller Jon Skolmen, Cecilia Walton, Eva Millberg, Björn Granath, Klasse Möllberg, Bengt Andersson och Staffan Ling. Filmen hade biopremiär i Sverige den 4 oktober 1985, den sågs av två miljoner biobesökare. Stig-Helmer Olsson reser tillsammans med Ole Bramserud till schweiziska Alperna för skidsemester, i orten Kirchberg. På resan får de sällskap med ett antal andra personligheter, bland annat familjen Jönsson, den pratglade fabrikören Brännström och dennes tystlåtne kamrer Hedlund från den norrländska landsbygden. Stig-Helmer har aldrig tidigare åkt slalom, bortsett från en skolresa i barndomen men får sällskap av Lotta som också är nybörjare och skall gå i samma skidskola medan Ole umgås med Lottas vän, Kärran, som har tävlat i yngre dagar och håller sig till lite mer avancerade backar. Sällskapet bjuds på en heliskiing-tur med picknicklunch av engelsmannen Algy, som går i samma skidskola som Stig-Helmer och Lotta, och senare samma dag fastnar de båda paren i en stollift långt upp på berget en timme på grund av strömavbrott samtidigt som dimma uppstår och de får bråttom ner till dalen. Lotta och Kärran blir fotomodeller till Brännström och Hedlunds "omstrukturering" – den svenska folkskidan – men de husvagnsresande småindustriherrarna vet inte att damerna ljuger om att de skulle vara damfrisörskor, när Kärran i själva verket är byrådirektör för utvecklingsfonden som Brännström ansökt om ekonomiskt stöd från. Lotta och Kärran blir inbjudna på middag i husvagnen där de bland annat får dricka vargtass som är en dryck bestående av hemkört och lingondricka. Storrökaren fru Jönsson, Gullan, börjar charmas av den schweiziska backrestaurangvärden Rudi vilket skapar en viss svartsjuka hos den snåle och lättirriterade direktör Jönsson. Under resans gång blir vissa av resenärerna terroriserade av vilt skidåkande ungdomar från slalomklubben Samurajerna i Hökarängen. På resenärernas sista åkdag, nyårsafton, anordnar reseledarna Nalle och Mackan en liten slalomtävling – och Stig-Helmer får möta sin främsta rival, Nalle, som senaste sommaren hade en viss kärleksaffär med Lotta. Dagen följs av ett nyårsparty på discobaren på kvällen för samtliga hotellgäster – då Stig-Helmer blir lite försenad efter en "axellux"-behandling, direktör Jönsson har ett gipsat ben och Hedlund är för tillfället spårlöst försvunnen. Följande sommar gifter sig Stig-Helmer med Lotta, som hunnit bli gravid, och Stig-Helmer får en mycket speciell bröllopspresent av Algy. När filmen skulle göras åkte teamet till Österrike för att hitta rätt vyer och arbeta med manuskriptet, men blev alltför problematiskt så inspelningen blev framflyttad ett år – filmen var annars tänkt att produceras 1984. Filmen spelades in i den schweiziska byn Verbier, vilket exempelvis vid ett par korta tillfällen syns i bild i filmen skrivet på skyltar (kabinbanan med den fejkade bult-scenen var den 30-platsade Croix des Ruinettes–Les Attelas som användes 1957–1994, och den stollift som Stig-Helmer evakueras/firar sig med rep var vid tvåstolsliften Les Attelas 3). Det finns många orter i Alperna med namnet Kirchberg, och den mest kända är grannby med Kitzbühel i Österrike, men för filmens del hade namnvalet inte med någon specifik ort att göra geografiskt sett. I slutet av filmen, när Stig-Helmer och Lotta gifter sig, får Stig-Helmer ett riktigt ånglok i bröllopspresent och järnvägen där Stig-Helmer och Lotta kör ångloket är Industrispåret Södra station–Hammarbyhamnen–Stadsgården i Stockholm. Scenerna i Stig-Helmers lägenhet, vindsrummet, husvagnen, Nalles sovrum, vid välkomstmötet och andra trängre inomhusutrymmen är inspelade på Europastudios i Bromma. Filmen blev den sista i bolaget Europafilm, av ekonomiska skäl.
Kärra
En kärra är en enklare typ av vagn som bara har en hjulaxel (alternativt två samverkande hjulaxlar tätt efter varandra), samt som saknar egen framdrivningsanordning och därför dras eller skjuts av någon eller något. En kärra behöver stödben eller stödhjul när den står parkerad för sig själv. Har den minst två axlar och i princip helt och hållet stöder hela sin vikt på dessa, så är det en vagn. Olika typer av kärror är: jigg, sulky, rockard, dogcart och skrinda, men även bil- och traktorkärror. Historiskt har kärran varit allenarådande i Sverige norr om fäbodgränsen, inklusive Bohuslän. I Uppland och Mälardalen, Småländska höglandet, södra Västergötland och Dalsland har kärror och vagnar använts parallellt medan i södra Sverige vagnar varit allenarådande. Kärra är även en vardaglig och egentligen felaktig benämning på bil.
Hästfordon
Hästfordon är definierat som ett fordon som är förspänt med dragare. Det vill säga, ett hästfordon kan vara en vagn som dras av en eller flera hästar och bestämmelser för fordon enligt Vägverkets förordningar gäller. Om man rider eller leder hästen gäller förordningarna bara i vissa delar. Hästen har använts som dragdjur sedan den domesticerades för ca 6000 år sedan. Släp, vagnar och kärror utvecklades för att kunna utnyttja hästen till packning och resor för en eller flera personer samtidigt. Men framförallt ökade även krigföringen när man kunde transportera mycket mer vapen och soldater och de hästar som var för små för att ridas kunde nu användas till vagnarna. Att använda hästen som fordon var även till stor hjälp för människan när denne ville erövra mark. Egyptierna koloniserade bland annat dalgångarna vid Eufrat och Tigris med hjälp av häst och vagn. Ekerförsedda hjul på vagnar har funnits sedan 2500 f.Kr i Mesopotamien. Egyptierna hade avancerade häststridsvagnar som kördes med tvåspann (två hästar förspända framför vagnen) redan 1600 f.Kr och under 1300-talet f.Kr. hade Kina fulländade vagnar som inte förändrats mycket under alla århundradena. De mest kända hästfordonen genom tiderna var de diligenser som användes under 1700-1800-talets vilda västern. Dessa diligenser användes både som taxi och för att dela ut post eller transportera varor. Den industriella revolutionen under 1800-talet ledde till att befolkningen ökade lavinartat i städerna och likadant blev det med antalet hästdragna fordon. Både mjölk och post delades ut med hjälp av hästdragna kärror och till och med brandkåren använde sig av hästdragna kärror med vattenpumpar som kunde väga flera hundra kilo. Man hade även hästdragna hästomnibussar i de största städerna. Efter mitten av 1800-talet var vagnshästen den vanligaste typen av häst i världen. Vi sekelskiftet fanns ca 3-5 miljoner hästar enbart i de amerikanska storstäderna och en motsvarande siffra i Europa. Då det inte fanns trafikljus eller övergångsställen kunde det ofta bli trafikkaos i storstäderna. Denna kraftiga förfrågan på vagnshästar påverkade även aveln och under den här tiden utvecklades högklassiga vagnshästar som den numera utdöda Norfolktravaren, men även nu levande hästraser som Cleveland Bay och Hackneyhästen, som är välkänd för sin höga aktion. Den första hästomnibussen gick i Paris så tidigt som 1662 men det skulle dröja fram till 1828 innan en reguljär passagerartrafik startades, även denna gång i Paris. I Stockholm förekom även trafik med hästomnibussar och från 1850-talet och framåt fanns flera omnibussbolag som trafikerade olika linjer, men det fanns aldrig något sammanhängande linjenät. I Stockholm fanns dock ca 8000 hästar som drog vagn, och ca 750 av dessa drog istället hästdragna spårvagnar. Hästomnibussarna var också ett obekvämt fortskaffningsmedel eftersom gummihjul ej fanns och gatubeläggningen var ojämn. Detta gjorde att hästomnibussarna ej vann någon större popularitet i Sverige men i London blomstrade affärerna och runt 1890 fanns hela 2 210 hästomnibussar som sysselsatte 11 000 människor och över 20 000 hästar. De hästdragna omnibussarna försvann i stort sett när spårvägarna infördes under slutet av 1800-talet. De första spårvagnarna var hästdragna men ersattes av elektriskt drivna vagnar efter bara några år. Efter Andra världskriget ersattes många hästar med hjälp av mekaniska maskiner och fordon, bilar eller traktorer. Inte minst de hästdragna vagnarna som ersattes av bilar, bussar och tåg. Idag förekommer körning med hästar mest för nöje, som sport, t.ex. travsport eller inom turismen. Bonniers stora hästlexikon av Elwyn Hartley Edwards. Ryttaren och allemansrätten. Olika typer av Hästvagnar.
Säckkärra
Säckkärra, magasinkärra, transportkärra, paketkärra, bagagekärra eller pirra är en L-formad tvåhjulig kärra. Den används för transport av mindre gods, inklusive paket, bagage och säckar. Säckkärran och liknande typer av kärror är tvåhjuliga. Den har i regel två uppstickande handtag, som i vissa mindre kärrvarianter kan vara sammanfogade till ett stort, tvärställt handtag. Kärran skjuts i regel framåt, med lasten lutande mot ramen och lastflakets botten. Ramen och lastflaket bildar gemensamt ett L, och lastflaket innehåller i tyngre säck- och paketkärror ofta en utfällbar förlängningsdel. Ursprungligt har säckkärran konstruerats och använts för att köra säckar med i till exempel kvarnar eller magasin samt mellan distributionsfordon, lager och butik. Vid tiden för säckkärrans tillkomst var det brukligt med lagerhållning av olika varor i säckar med en vikt av femtio till hundra kilo. Säckkärran används numera på byggarbetsplatser eller av flyttfirmor med flera där man behöver flytta säckar eller kartonger eller annat gods. Ofta har en modern säckkärra en fällbar förlängning av L:ets nedre skänkel för att möjliggöra transport av större saker. En större variant är fatkärran för att flytta oljefat med, samt en annan variant tegelkärran för murtegel, som var vanlig på byggarbetsplatser på den tiden man murade hus i större utsträckning än nu. En trappkärra är en variant av säckkärran med en speciellt anpassad hjulkonstruktion och rörlig axel för att smidigt kunna förflytta föremål i trappor.
Höger- och vänstertrafik
Höger- och vänstertrafik är de konventioner som innebär att fordon ska framföras på en viss sida av vägen, höger eller vänster sida, beroende på i vilket geografiskt område och i vilket trafiksystem man befinner sig. I många trafiksystem är dessa konventioner nödvändiga för att mötande fordon inte ska kollidera med varandra. Räknat per väglängd har 28 procent vänstertrafik medan man håller till höger på 72 procent. Ursprungligen kördes fordonen till största delen på vänster sida. Till sjöss och längs järnvägar finns liknande regler. För länge sedan fanns inga regler om höger/vänstertrafik, däremot fanns praxis, eftersom det var praktiskt om åtminstone alla hästekipage (eller oxar, åsnor etc) möttes på ett visst sätt. 1998 hittade arkeologer en välbevarad väg som ledde till ett romerskt stenbrott. Spåren i vägen var djupare på ena sidan av vägen än på den andra. Då man antog att kärrorna körts tomma till stenbrottet och lämnat det fyllda med tung sten, drog arkeologerna slutsatsen att romarna, åtminstone på det här stället, tillämpat vänstertrafik. Den ursprungliga vänstertrafiken skulle kunna förklaras med att merparten av människor är högerhänta. När ryttare och kuskar mötte varandra på vägarna, höll de tömmarna med vänster hand och kunde använda högerhanden till att hälsa på den mötande, alternativt försvara sig med svärd i högerhanden. I slutet av 1700-talet började ett skifte mot högertrafik att äga rum i en del länder, bland annat i USA där kuskar börjat köra större fraktvagnar dragna av hästspann. Det fanns inget förarsäte, så kusken satt på den bakre, vänstra hästen, så han kunde sköta piskan med högerhanden. Det föll sig då naturligt att köra på den högra sidan av vägen, då kusken kunde hålla uppsikt över hjulen på mötande ekipage. Det skedde också en lagändring i Frankrike efter franska revolutionen, där man ändrade många regler. Under Napoleons styre spred sig högertrafiken till fler länder. Britterna höll sig å andra sidan till vänster, enligt en vägtrafiklag antagen 1776. De hade mindre vagnar och kusken satt på vagnen, ofta på högra änden av förarsätet, så att han kunde använda högerhanden för att sköta den långa piskan utan att riskera att snärja in den i lasten bakom sig. Han höll till vänster för att det gav bäst uppsikt över mötande trafik. Områden som uppgick i Brittiska imperiet tog över bruket med vänstertrafiken, med vissa undantag. I Kanada körde man på vänster sida, men bytte så småningom till höger sida för att underlätta gränspasseringar mot USA. När brittisk järnvägstrafik började byggas ut på 1830-talet, var det även där i regel vänstertrafik som gällde. Tidiga motordrivna fordon hade förarsätet placerat i mitten (smala fordon på grund av smala vägar och det ansågs att personen som körde skulle ha utrymme. Hos hästekipage var det så för att kusken skulle ha utrymme att rycka i tömmar och i piskan mm). Senare blev bilarna bredare och föraren sattes på ena sidan för att ge plats åt en passagerare. Vissa biltillverkare valde att placera förarsätet mot mitten av vägen, medan andra valde att montera förarsätet på sidan som vette mot vägkanten, för att undvika skador från trottoarer, rännstenar, väggar och andra hinder. Slutligen blev det förra alternativet det förhärskande. I Sverige hade man däremot ratten mot vägkanten, till vänster, mest för att Sverige var inringat av länder där samma praxis tillämpades och man importerade bilar från Tyskland och andra länder med högertrafik. Den 7 september 2009 övergick ögruppen Samoa till vänstertrafik. Beslutet genomfördes för att bättre anpassa sig till Australien och Nya Zeeland, där 170000 utflyttade samoaner bor. Det är på Samoa billigare att importera australiensiska eller nyzeeländska bilar än bilar från högertrafikländer som USA. En del länder i Karibien samt Surinam och Falklandsöarna i Sydamerika har också vänstertrafik.
