Svensk köksstandard
Likriktningen var praktisk för nu kunde man kombinera skåpsnickerier från olika producenter och allt passade ihop. Chefen för Statens planverk, Lennart Holm, menade "hellre 1000 lägenheter efter en genomarbetad oklanderlig plan än 50 efter 20 olika planer". Men likriktningen fann inte bara anhängare, pressen menade att det "goda hantverket" kom i fara och att nyskapandet av snickerier som avvek från standarden skulle hämmas. Statens institut för konsumentfrågor gjorde i slutet av 1960-talet en uppföljning, som även innefattade två personer. Denna omprövning ledde till förändringar i standarden som kom att gälla för bostäder under 1970-talet. Arkitekt Alice Thiberg, studerade arbetshöjder och räckhöjder och publicerade 1968 BFR-rapporten Planutformning av kök: förslag till inredningsmått och plantyper. Senare forskning‚ från 1970-talet‚ har betonat flexibilitet i utformningen, anpassning till olika funktionshinder, och modultänkande. För miljonprogrammets krav på produktion av en miljon lägenheter under en tidsperiod från 1965 till 1976 passade standardiserade kökssnickerier och typritningar för kök utmärkt. Det skulle produceras en miljon nya kök på tio år. Med stöd från den statliga byggnadslånebyrån försökte man även garantera kvaliteten på de bostäder som skulle byggas. Villkoren var utformade så att de förmånliga lånen endast gavs till byggnader som uppfyllde fastställda miniminormer för standard i fråga om utrustning och storlek, det gällde både privata som kommunala byggherrar. Villkoren fanns beskrivna i normsamlingen God bostad som Bostadsstyrelsen gav ut mellan åren 1964 och 1976. I den behandlades varje del av bostaden, allt från måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp till garderober och kök samt arbetsytor i köket. År 1980 inarbetades dessa normer i Svensk byggnorm SBN 80, kapitel 71. År 1970 antog SIS en ny standard för kökssnickerier som var en vidareutveckling av 1962 års standard. Miljonprogrammets byggnader tillverkades huvudsakligen industriellt med betongelement och en grundmodul på 6M (60 cm). I denna grundmodul passade lägenheter, rum och även snickerierna. Grundmodulen 60 x 60 cm gick igen även i vitvarorna och gör det fortfarande idag. Arbetsbänkhöjden fastställdes till 90 cm inklusive en 15 cm hög sparksockel. Till väggskåpen fanns ett alternativ som kallades "kontinental höjd". Det var ett mått efter europeisk förebild och innebar att väggskåpen inte längre anslöts till rummets tak utan maximalhöjden för alla snickerier skulle vara 210 cm inklusive sparksockel. Köksinredningen blev lika hög som en normal innerdörr och lika hög som överkant fönster, vilket var estetiskt önskvärt. Nu började man även sälja svenska standardkök i utlandet. På 1980-talet förträngdes fullhöjdsköket nästan helt av kontinentalhöjdsköket, som gick snabbare att montera upp och blev därför billigare. I SS 91 42 31 sammanfattades kunskaperna om kökets funktioner och planering för matlagning och måltider. Efter en redovisning av olika funktioner, ergonometriska förutsättningar med mera, gavs en rad olika exempel på behovet av bänklängd och förvaringsutrymmen för hushåll av olika storlek. Inredningsexempel visas för höjden 210 cm, s.k. "kontinentalhöjd" och 225 cm, s.k. "fullhöjd". Vid "kontinentalhöjd" anslöt väggskåpen inte till taket, vilket däremot var fallet vid "fullhöjd", då en passbit fyllde ut utrymmet upp till taket. I de olika planlösningsexemplen i standarden kommenteras olika alternativa lösningar. Minimibehovet av förvaring och arbetsytor hade beräknats för olika hushållsstorlekar. I planerna angavs längden på bänkskivor med mera (så kallade inredningslängder) kort och gott som K28, K38 etc (vilket avsåg 280 cm, 380 cm etc).
Miljonprogrammet
Först mot slutet av reformen användes fasader av prefabricerade betongelement, annars övervägde putsade fasader. Särskilt i Stockholms län blev puts det vanligaste fasadmaterialet på rekordårens flerbostadshus. Även tegel var under rekordåren ett vanligt fasadmaterial, dock inte som konstruktionsmaterial i stommar. Det var inte ovanligt att man tillverkade prefabricerade betongelement med ett ytskikt av tunt fasadtegel. Husbyggandet under byggperioden präglades av effektivitet och ekonomisk rationalitet. Det redan högt uppskruvade byggtempot (år 1963 producerades drygt 80 000 lägenheter) drevs upp ytterligare. Före riksdagsbeslutet om en miljon lägenheter hade Östberga byggts 1960 söder om Stockholms innerstad. Östbergahöjden var det första större bostadsområdet i Sverige som uppfördes av prefabricerade betongelement. Byggmetoden krävde att en tillfällig fabrik anlades nära själva byggarbetsplatsen. Fabriken tillverkade sedan betongelement på plats och elementen sattes ihop till hus med hjälp av lyftkranar. Byggentreprenören Ohlsson och Skarne drev här det industriella byggandet ett långt steg framåt. Ohlsson och Skarne skulle sedan bli en av de stora aktörerna under miljonprogrammet. Senare tillverkades betongelement klimatoberoende på fabrik och transporterades till arbetsplatsen. Metoden kortade, effektiviserade och industrialiserade byggandet avsevärt, och användes ofta i byggandet av större husområden här tiden. I modifierad form används metoden än i dag. Vid byggandet av skivhus ställdes ofta lyftkranarna, som skulle montera betongelementen, på räls, detta för att underlätta byggandet ännu mer. Huslängornas inbördes avstånd blev beroende av kranarnas räckvidd. Då rälsgående kranar kräver plan mark, plansprängdes terrängen och växtligheten togs bort. Nyplantering anlades sedan då byggnaderna färdigställts. Det var skillnad mot byggandet av förorter under exempelvis 1950-talet då man sökte bevara befintlig vegetation så långt som möjligt. Att flera av reformens förorter kallas "betongförorter", vars byggnader upplevs som höga, stela och emellanåt gråa är dock inte korrekt. Exempelvis kan Tensta ge ett sådant intryck om man kör förbi norr om stadsdelen på E18. Närmar man sig Tensta, Hjulsta och Rinkeby från söder, möts man däremot av en utbredd lågskalig bebyggelse, där hus med fasader av puts och tegel dominerar. De höga skivhusen mot E18 återspeglar helt enkelt stadsplanerarnas tanke att de skulle fungera som en "skyddsmur" för den övriga bebyggelsen. Inte allt utfördes således som höga hus med råa betongfasader. En betydande del (cirka 30 procent) av det samlade byggprogrammets produktion utgjordes av småhus, som i Kälvesta i nordvästra Stockholm. Här finns fasader med ytskikt av puts, trä och tegel och mycket av den ursprungliga växtligheten är bevarad. Kälvesta kan kallas ett "horisontellt miljonprogramsområde" med cirka 2 000 enfamiljsbostäder. Flertalet hus byggdes i form av radhus om 4 rum och kök. Kälvesta räknas till en av de sista stora och enhetliga småhusstadsdelarna sedan 1930-talet. Med stöd från den statliga byggnadslånebyrån försökte man garantera bostädernas kvalitet. Villkoren var att de förmånliga lånen endast gavs till byggnader som uppfyllde fastställda normer för standard i fråga om utrustning och storlek, det gällde båda privata som kommunala byggherrar. Villkoren fanns beskrivna i normsamlingen God bostad som Bostadsstyrelsen gav ut mellan åren 1954 och 1976. God bostad utgjorde krav för att få statliga bostadslån. I skriften behandlades varje del av bostaden, allt från måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp till garderober och kök samt arbetsytor i köket. För reformens krav på produktion av en miljon lägenheter passade standardiserade kökssnickerier och typritningar för kök utmärkt. Det skulle produceras en miljon nya kök på tio år och den svenska köksstandarden kom väl till pass.
