Lås
Ett lås är en mekanisk, elektromagnetisk eller elektromekanisk anordning som ska förhindra oönskat tillträde till ett utrymme eller otillbörligt tillgrepp av egendom. En nyckel, elektronisk nyckel eller en elektronisk eller mekanisk kod används för att öppna ett lås. För att låsa upp ett lås utan nyckel kan man använda en dyrk. Låssmed kallas den som har som yrke att tillverka lås, kopiera nycklar eller montera låssystem. De äldsta konstruktionerna för "låsning" av dörrar är en regel eller hasp som fixerar dörren på insidan, ett förstadium till låset. Det grekiska tempellåset var försett med en rem som från bommens insida gick ut genom ett hål i dörren. På det viset kunde man skjuta för dörren utifrån. Man öppnade med en böjd metallstav, en föregångare till nyckeln. Sådana lås var i bruk på 400-talet f. Kr. och beskrivs av Homeros. Fallregellåset, en föregångare till cylinderlåset förekom i Egypten redan 2.000 f. Kr. Fallregellåset hade ett antal sprintar, som av egen tyngd föll ned i fördjupningar i dörregeln och hindrade att den sköts åt sidan. En "nyckel" i form av en vinklad träbit motsvarande regelns fördjupningar sköts in genom ett hål i dörren till ett urtag i bommen. Lås där låskolven hölls på plats med fjädrar, och öppnades med en järnnyckel, uppfanns i Romarriket. Dessa kom till Norden redan under romersk järnålder. I Norden var lås vanliga redan på vikingatiden och de så kallade iriska kopplen finns ristades som betydelsefulla detaljer på dåtidens runstenar. Kistor, dörrar och skrin behövde givetvis också låsas och ett par sådana låstyper som förekom var fallregellåset och trapetslåset, i slutet av vikingatiden kom även bultlåset. Fällbomslåset, som bygger på romartida konstruktioner fanns sin form i Tyskland under medeltiden. En medeltida låstyp som ännu är vanlig på äldre härbre- och kyrkdörrar kallas draglås. Med ena handen placeras nyckeln i låset och vrids om, varvid ett antal spärrfjädrar frigörs. Med andra handen skjuts låskolven åt sidan, genom ett handtag som placerats i en springa på dörren. Springlåset eller smällelåset, där låskolven hålls i låst läge av en fjäder, och endast kan öppnas medan belastning hålls på nyckeln och kan "smällas igen" uppfanns på 1400-talet. Fram till 1700-talet kom den att bli den vanligaste konstruktionen för kistlås och en snarlik princip används ännu i vanliga dörrlås. Under 1600-talet spred sig de franska tillhållarlåsen att sprida sig, då de var betydligt svårare att dyrka upp. 1778 uppfanns flertillhållarlåset av Robert Barron och 1784 det så kallade Bramahlåset, ett kombinationslås vilka båda ytterligare försvårade dyrkning. 1818 uppfanns Chubblåset och i början av 1800-talet uppfann den amerikanske uppfinnaren Linus Yale den äldre cylinderlåset. Kombinationslås som öppnas helt utan nyckel, så kallade "bokstavslås" i form av hänglås, uppfanns redan 1540 av Hans Eneman. Då hade enklare varianter av samma teknik redan existerat länge. Ordet lås är av nordiskt ursprung och kommer från fornsvenskans las, troligen besläktat med norskans lam för dörrhake. I äldre svenska använde man orden lycka och läsa istället för låsa. Därtill finns begreppet "lås och lycklar" i betydelsen lås och nycklar, en fras som bland annat fortlever inom den juridiska termen "lyckta dörrar". Benämningen konstlås hänför sig till lås av sådan konstruktion att det fordras en mera ingående kännedom om hur man skall öppna eller stänga det, till exempel bokstavslås och kodlås. Se separat artikel Stöldskydd (bil). Ett försäkringskrav är att billås av ett visst fabrikat ska kunna tillverkas i minst 1 000 unika varianter, och att dessutom, då serien upprepas, leverans ska ske till vitt skilda orter. Icke desto mindre händer det någon gång att en viss nyckel passar till två olika bilar, som råkar befinna sig på samma ort, även om sannolikheten för att detta ska ske är låg. Liknar ett stort hänglås. Se Cykellås § Bygellås.
Cykellås
Cykellås, en anordning som används för att låsa cyklar med. Det finns olika typer av cykellås. Slanglås består av en enklare vajer, klädd i plast och med ett lås i ena änden, i vilken man fäster den andra änden för att låsa. Dessa är oftast det billigaste alternativet till cykellås men också de som är bland de lättaste att bryta upp. Dessa lås är i regel ej säkerhetsgodkända. Man ska försöka fylla så mycket som möjligt av bygeln för att göra det svårare att bryta upp. Bäst är om man låser cykeln vid tramporna med ramen och bakhjulet i bygellåset. Ramlås även kallat blocklås är en typ av cykellås, där huvuddelen (blocket), till skillnad från många andra slags cykellås, är svetsat eller fastskruvat i ramen. Konstruktionen förstärker stöldskyddet, då det ökar den tid som åtgår att bryta upp det, och kräver kraftigare verktyg, än som är fallet med enklare låsanordningar. Tar man till alltför våldsamma metoder för att forcera ett blocklås är det dessutom risk att man allvarligt skadar cykelramen. Det är enkelt att använda, och har den fördelen att man alltid har det med sig. Med låset upplåst kan nyckeln på vissa typer av blocklås sitta kvar i nyckelhålet under färd, varför det är ett ögonblicks verk att låsa cykeln vid parkering. I Sverige kan ett cykellås vara SSF-godkänt, det innebär att det tar en viss tid att öppna utan nyckel, samt att det är motståndskraftigt mot klippverktyg och hammare. Säkerhetsgodkända lås är vanligast av typen bygellås, en kraftig låskedja alternativt en anordning med låspinne monterad direkt på ramen, för att öppna dessa lås ifall man skulle tappa sin nyckel krävs bågfil, metallborr eller vinkelslip. Många försäkringsbolag kräver att man har ett sådant godkänt cykellås för att försäkringen ska gälla vid eventuell stöld. Ramlås, även kallat blocklås - Kan vara antingen fastsvetsat eller fastskruvat på ramen. Bygellås - Liknar ett stort hänglås. Vajerlås - Spiralformad vajer, vilket gör den lång, med lås i ändarna. Kabellås, även kallat slanglås - En enkel kabelslinga med lås i ändarna. Låskedja - En kedja med lås i ändarna.
Blixtlås
Ett blixtlås eller en dragkedja är ett slags låsanordning för främst kläder, skor och väskor. Ett blixtlås består av en löpare som dras mellan två rader av häktor: när den dras åt ena hållet låses de två radernas häktor i varandra, och när den dras åt andra hållet lösgörs de från varandra. Materialet var tidigare uteslutande metall, men numera görs blixtlås även i plast. Världens största tillverkare är idag japanska YKK. Det första blixtlåset patenterades redan 1851 av den amerikanske symaskinskonstruktören Elias Howe. Viktiga förbättringar gjordes av amerikanen Whitcomb L. Judson (1893) och senare förbättrades konstruktionen ytterligare av två svenskamerikaner: Peter Aron Aronsson 1906 och smålänningen Gideon Sundbäck 1913. Sundbäck omnämns ibland som dragkedjans uppfinnare, men han utvecklade alltså något som det redan fanns äldre versioner av. I de första blixtlåsen syddes häktorna fast i tyget för hand, en i taget. Sundbäck kom på idén att stansa ut häktorna och klämma fast dem i två tygband, som sedan kunde sys fast med maskin. I Sverige började blixtlås tillverkas 1931 vid Gusums bruk. Dragkedjor används numera i alla typer av kläder och väskor, många gånger i stället för knappar. Dragkedjor används på jackor, overaller, stövlar och gylfen på byxor. Blixtlås tillverkas numera ofta av både plast och metall. I tunnare plagg passar de finare och mjukare plastblixtlåsen, som kan färgas i olika modefärger, medan metallblixtlås fortfarande är vanligast när kraftigare textilier ska låsas ihop eller där påfrestningarna på blixtlåset är större. Det finns dock även kraftigare blixtlås i plast för vissa skor och väskor. Oftast har blixtlås en definierad startpunkt och en slutpunkt, men det finns även blixtlås som kan öppnas och låsas från två håll. De vanligaste blixtlåsen har de två halvorna fast förenade med varandra i ena änden. Med det öppningsbara blixtlåset kan man lätt haka isär halvorna, när löparen förts ända till föreningspunkten. Lika enkelt kan man haka samman halvorna, när blixtlåset ska stängas. Optilonlåset är en sorts plastlås, men där alla de små häktorna i ett vanligt metallås är ersatta av två längsgående spiralfjädrar, listigt tillknycklade så att de hakar i varandra, när löparen drar ihop dem, och dras isär, när löparen förs åt andra hållet. Nationalencyklopedin, 2007. Nationalencyklopedin, 2010.
Det låsta rummet
Klassiska verk i genren inkluderar. Några av de kryphål som kan hittas i låsta rummet-mysterier. 1. Ett mord har verkligen begåtts i ett hermetiskt slutet rum, och mördaren finns inte kvar, därför att mördaren aldrig var i rummet, till exempel var mordet en olyckshändelse/ett självmord, en illusion skapar ett alibi, eller så dödades offret av den förste som kom in i rummet. 2. Någon har fifflat med en existerande ingång eller en lönngång och sedan dolt den. I Clayton Rawsons bok Mord i hög hatt presenterar trollkarlen Merlini ytterligare en lösning. 3. Mordet begås i ett hermetiskt slutet rum, men ingen mördare har tagit sig ut ur det, inte därför att han inte var där, utan för att han gömmer sig i det och försvinner innan någon letar reda på honom. I sina senare verk arbetade Carr och Rawson på att överraska läsaren genom att hitta nya lösningar. Den enda dörren, som är låst från insidan, måste brytas upp (och likets position antyder klart att offret inte kunde låsa dörren efter att mördaren hade begått brottet). Det finns ingen eldstad eller skorsten genom vilken mördaren hade kunnat fly. Det enda fönstret har galler på utsidan, eller så finns det orörd snö på fönsterblecket utanför. Det finns ingen hemlig passage eller lönndörr till rummet. Mordvapnet återfinns ingenstans trots att offret uppenbarligen har blivit förgiftad, knivhugget, skjuten eller strypt (och dödsorsaken slås fast utan några tvivel vid en obduktion senare). Om offret har dött av elektricitet, finns det inga strömförande kablar nära liket, om offret är skjutet har ingen i närheten hört några skott. John Dickson Carrs Den ihålige mannen (1935), Det krökta gångjärnet (1938), Dörren låst inifrån (1941) och Han som viskade (1946). Carter Dicksons The White Priory Murders (1934), Det slutna rummet (1938) och Listig som en orm (1944). Clayton Rawsons fyra Merlini-romaner, främst den första: Mord i hög hatt (1938). Agatha Christies Den flygande döden (1935) och Hercule Poirots jul (1938). Nicholas Blakes Dödens skal (1935). Gaston Lerouxs Det gula rummets hemlighet (1908). Peter Loveseys Den siste detektiven (1991). Israel Zangwills Det stora Bow-mysteriet (1892). Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue (novell) (1841). Ellery Queens Konsthandlarens kista (1932), Den stängda dörren (1937) och Kungen är död! (1952). Hake Talbots Seans (1944). Melville Davisson Posts Doomdorfmysteriet (novell) (1914). S. S. Van Dines The Benson Murder Case (1926). Flera av G. K. Chestertons Fader Brown-noveller, främst Den hemliga trädgården, Den osynlige mannen, Fel format, Hundoraklet, Dolken med vingar och Miraklet med månskäran. Jonathan Creek, engelsk TV-serie. Den franske författaren Paul Halter (född 1957) har skrivit över trettio låsta rummet-mysterier och omöjliga brott, inklusive La Malédiction de Barberousse, La Quatrième Porte, Le Brouillard Rouge, La Septième Hypothèse och Le Crime de Dédale. Sjöwall/Wahlöös Det slutna rummet. Jan Brobergs antologi Mord i slutna rum (1967) innehåller noveller av flera klassiska deckarförfattare ovan. På engelska finns ett antal antologier med urval av låsta rummet-noveller, som t.ex. The Mammoth Book of Locked-Room Mysteries (red. Mike Ashley), All but Impossible! (red. Edward D. Hoch) och Death Locked In (red. Robert Adey/Douglas Greene). Om offret återfinns med ett knivsår i ett låst rum, inget vapen återfinns, och ett fönster är öppet, kan mordet ha begåtts av en professionell knivkastare från byggnaden intill som fäst en lina vid kniven. Ögonvittnen kan luras att tro att de har sett en särskild person gå in i eller gå ut ur ett rum när de i själva verket såg en spegelbild. Det kan gå att ta sig in, förklädd till någon annan, i kläder gjorda av papper, och sedan göra sig av med dem i en brasa. En dolk gjord av is som smälter innan mordet upptäcks. Offret blir skjuten i samma ögonblick som han ska stänga lägenhetens enda fönster. I fallet drar han med sig fönsterhaken och stänger fönstret från insidan.
Tillståndsmaskin
En tillståndsmaskin (eng State Machine eller Automaton) är en abstrakt modell som används till exempel inom mjukvaruutveckling, hårdvarudesign, beräkningsteori och språkvetenskap. Tillståndsmaskiner används för att beskriva skeenden i olika former med hjälp av tillstånd och villkor för övergång från ett tillstånd till ett annat. Vanligen anses tillståndsmaskin vara synonymt med ändlig tillståndsmaskin (eng Finite State Machine eller Finite Automaton) då en tillståndsmaskin måste ha ett ändligt antal tillstånd för att vara praktiskt användbar. En tillståndsmaskin består av ett antal tillstånd och ett antal övergångar mellan dessa tillstånd. Ett exempel på en tillståndsmaskin kan vara en modell för en dörr. En tillståndsmaskin befinner sig alltid i ett tillstånd och om ett visst villkor uppfylls övergår tillståndsmaskinen till ett annat tillstånd. Om till exempel tillståndsmaskinen för Dörr befinner sig i tillståndet Stängd och villkoret för övergången Öppna inträffar (det vill säga, någon öppnar dörren) så övergår tillståndsmaskinens tillstånd till Öppen. Tillståndsmaskiner beskrivs ofta med blocksymboler som representerar tillstånd och pilar som representerar övergångar. Villkoret för övergång skrivs vid pilen. Låt oss anta att tillståndet Låst införs i modellen för dörr. Vilka nya övergångar kräver detta? Skall det till exempel finnas en övergång till Låst när dörren är i tillståndet Öppen. I en viss mening är det möjligt att låsa en öppen dörr, men funktionellt sett är det inte meningsfullt. Vi utökar dessutom tillståndsmaskinen med tillståndet Fel. Den valda tillståndsmaskinen kommer att stoppa i tillståndet Fel om man antingen försöker låsa eller låsa upp dörren när den är öppen, eller om man försöker öppna eller stänga dörren när den är låst. Det kanske finns ett bättre sätt att hantera felbeteenden på. Modellen för Dörr ser nu ut så här. En Finit Tillståndsmaskin (eng Finite State Machine (FSM) eller Finite Automaton) är ett mångsidigt och allmänt använt verktyg för att modellera förlopp med hjälp av tillstånd, övergångar och händelser. Det går att särskilja två grupper av finita tillståndsmaskiner: igenkänningsmaskiner och översättningsmaskiner. En igenkänningsmaskin matas med ett indata i någon form och meddelar sedan omvärlden om detta indata var korrekt eller ej enligt något kriterium. En igenkänningsmaskin används till exempel till att kontrollera att en sats skriven i ett formellt språk (se formell grammatik) är korrekt och välformad. Översättningsmaskiner används för att översätta ett indata från en symboluppsättning till en annan. Man kan särskilja två olika typer, Moore-maskiner och Mealy-maskiner. En Moore-maskin använder endast ingångshändelser. Detta innebär att när en tillståndsförändring inträffar i en Moore-maskin så produceras också en del av resultatet av systemets arbete i samband med övergången. Vilket resultat som produceras beror endast av vilket tillstånd som övergången sker till. En Mealy-maskin använder endast indatahändelser. Detta innebär att när en tillståndsförändring inträffar i en Mealy-maskin så produceras också en del av resultatet av systemets arbete i samband med övergången. Vilket resultat som produceras beror, i motsats till Moore-maskinen, på vilket indata som ger upphov till övergången i kombination med vilket tillstånd som övergången sker till. I praktiken används ofta en mix av dessa två maskintyper för översättning. Man skiljer även mellan deterministiska och icke-deterministiska tillståndsmaskiner. Nästa tillstånd och nästa utdata för en finit tillståndsmaskin är en funktion av det aktuella indatat och det aktuella tillståndet. Det finns ett flertal definitioner av finita tillståndsmaskiner beroende på vilken typ man talar om. En igenkännarmaskin är en kvintupel (femställig symbolföljd) <, Σ, S, s0, δ, F>, , där. S är en ändlig icke-tom mängd av tillstånd.
