Mineralull
Mineralull är ett samlingsnamn för byggnadsmaterial av mineralfiber som i första hand används för värmeisolering, men även för ljudabsorption. Fibrerna är långa och tunna och bildar en porös massa. Mineralull delas in i två huvudtyper, glasull och stenull, beroende på basmaterial. Mineralullen har låg skrymdensitet genom att den till största delen består av luft. Genom att luften hålls stilla, ger mineralull god värmeisolering. Eftersom luften ska hållas stilla är det viktigt att isoleringen skyddas mot tryckskillnader som skulle kunna leda till att kall luft eller heta brandgaser strömmar genom mineralullen. Där den inte är inbyggd på annat sätt kan vindskydd av t.ex. träfiberskivor, papp eller papper behöva ordnas. Eftersom skrymdensiteten är låg blir värmekapacitiviteten låg d.v.s. det går inte åt mycket värme/kyla för att värma/kyla ullen och ändringar i utomhustemperaturen kan därför slå igenom relativt fort inomhus även om byggnaden är väl isolerad vilket kan synas som en paradox, men alltså beror på att kvoten mellan värmeledningsförmåga och den volymetriska värmekapacitiviteten (denna kvot kallas termisk diffusivitet) inte är låg. Eftersom mineralull är värmeisolerande och obrännbart är det användbart i brandskyddade konstruktioner. Det bör dock användas i kombination med andra material eftersom heta brandgaser annars kan passera genom den luckra ullstrukturen. Därför kan det vara en fördel att använda mineralull med hög skrymdensitet trots att denna har något högre värmeledningsförmåga och kostar mer. Stenull har högre smältpunkt än glasull och ger därför väsentligt bättre skydd. Mineralull isolerar inte bara värme, utan absorberar även ljud. Därför används materialet även i exempelvis innerväggar mellan rum där värmeisolering inte behövs. Väggar med regelavstånd c/c 600 mm isoleras med skivor som har 565 mm bredd, vilka kläms ihop cirka 1 cm mellan de 45 mm tjocka träreglarna. Vid den allt populärare konstruktionen stålregel med c/c 400 mm används skivor med 360–365 mm bredd. Detta format är tyvärr ännu ovanligt på byggvarumarknader, vilket innebär att självbyggare och småföretagare ofta tvingas skära till passande isolering. För stålregelväggar med c/c 450 mm är det ännu svårare att finna isolerskivor med passande bredd. 410 mm. Detta är anmärkningsvärt, då etablerade tillverkare av gipsskivor rekommenderar denna regelkonstruktion även till väggar som ska isoleras. Tidigare kläddes väggar invändigt ofta med 1200 mm breda gipsskivor. Eftersom skivor i detta format ökar risken för belastningsskador går en trend mot 900 mm skivbredd och därmed regelavstånd c/c 450 mm. Enligt ovan är det svårt att i GDS-bygghandeln finna mineralullsskivor i passande bredd. Detta leder till att självbyggare tvingas skära ut passande bredd från bredare skivor, vilket innebär slöseri med naturresurser, onödiga kostnader samt sämre arbetsmiljö. Råmaterialet till glasull kan vara returglas eller sand, SiO2. Råmaterialet smälts vid cirka 1400 °C och den smälta massan leds till roterande spinnare varvid glaset slungas ut ur små hål och stelnar. De tunna trådarna av glas bearbetas tillsammans med fenolharts och cirka 0,5 % mineralolja för att binda damm. Glasullen formas sedan till isolerskivor eller andra produkter. Glasull används som isoleringsmaterial och har mycket goda värme- och ljudabsorptionssegenskaper och är obrännbar (A1 enligt Euroclass ). Glasullens kemiska bindemedel förgasas vid 200 °C. Glasull kan ha vissa hälsoaspekter eftersom dess fiber kan förorsaka damm vid till exempel isolering av en byggnad. I Europa är dock glasull sedan 1998 klassificerad som biolöslig och icke-cancerogen enligt EUCEB . Glasfiberull kan skapa hudirritationer för känsliga personer vid kroppskontakt men är idag gjord av en fin fiber som inte kan jämföras med den som användes på 1970-talet. Största tillverkaren av glasull i Sverige är Isover (tidigare Gullfiber).
Byggnadsmaterial
Vid byggandet och underhållet av en byggnad används ett mycket stort antal olika material. Viktiga egenskaper för ett byggnadsmaterial är hållfasthet, livslängd och underhåll samt miljöpåverkan. Kostnaden för byggnadsmaterialen i en byggnad uppgår till ungefär 40% av den totala byggkostnaden. Torv för torvtak samt olika strå till stråtak är exempel på naturmaterial. Olika produkter för ytbehandling av detaljer i eller på en byggnad kan vara av naturliga framställda oljor som till exempel linolja för färgtillverkning. Kalksten som bryta och bränns i ugnar får man kalk som ingår i en murbruk, från kalk kommer även cement som ingår i betong och lättbetong. Sten förekommer som byggnadssten såsom Kalksten, granit, marmor och olika skiffer samt råmaterial vid tillverkningen av mineralull. Glas förekommer till olika byggnadsglas för infattning i fönster och dörrar och är även råmaterial vid tillverkning av mineralull. Stål ingår i balkar och armering i konstruktioner samt som olika material i detaljer för förbandsteknik. Lera förekommer som grundmaterial till flera olika byggnadsmaterial, såsom murtegel taktegel och leca samt kakel och klinker som är tillverkade av lera. Plast förekommer i flera byggnadsmaterial såsom olika folier för fuktspärr/tätskikt eller cellplast. Numera finns fönster och dörrar samt inredning och möbler i plast. Trä är ofta förekommande i konstruktioner i byggnader såsom byggnadsvirke och träskivor, golv och lister. Tidigare var trä det enda materialet till stommen till fönster och dörrar samt inredning och möbler. Naturmaterial kan växtfiber av lin eller hampa vara som förekommer till isolering.
Saint-Gobain Isover
Saint-Gobain Isover AB är ett företag i Billesholm (Bjuvs kommun) i nordvästra Skåne som tillverkar isoleringsmaterial av glas. En stor del av råvaran är krossglas från kasserade buteljer. Det startades av Höganäsbolaget 1933 i mycket blygsam skala, och produkten tillverkades då enligt något som hette Hagermetoden. Det fanns vid denna tidpunkt ett par andra metoder att göra isolering av glas, Gosslermetoden och Owensmetoden. Hagermetoden bedömdes dock vara den rätta för tillverkningen i Billesholm. Denna metod kom att användas i Billesholm till 1960, då det beslutades att övergå till en fransk metod som kallas telprocessen. Med telprocessen fick man en produkt som var betydligt mera lätthanterlig än sin föregångare. Då hade man redan i tre år tillverkat isolering med telprocessen på ett dotterbolag i Söråker. Detta företag i Billesholm har med åren växt till att vara landets ledande leverantör av isoleringsmaterial. Företaget har bytt ägare några gånger. Från Höganäsbolaget övergick ägandet till Gullhögens Bruk 1961 och företaget fick namnet Gullhögens Mineralull AB. 1973 friköptes bolaget av Industrivärden i samband med att Eurockoncernen köpte 84% av aktierna i Gullhögens Bruk och fick då namnet Gullfiber AB. Sedan 1986 ingår företaget i den världsomspännande franska koncernen Saint-Gobain.
Semi-hydroponic för odling av orkidéer
Semi-hydroponisk odling eller semi-hydro, s/h, passiv hydroponic*, semi-hydrokultur, halv-hydrokultur. Metod att odla växter i inert* odlingsmedium* (utan jord). Mediet förser rötter med vatten och näring med hjälp av kapillärkraft. Den luckra strukturen i mediet med mycket luft tillfredsställer rötternas syrebehov. Semi-hydroponic populariserat och namngett av Ray Barkalow - "First Rays Orchids" - . På grund av sin enkelhet, effektivitet och låga kostnader för utrustning används den mer och mer. Naturligtvis är även konventionella orkidémedier "hydroponiska" i sin natur. Mediet är primärt till för att ge mekaniskt stöd, det tillför praktiskt taget ingen näring. Gödning tillförs istället med näringslösning. Orkidéerna planteras i valfri behållare (dock ej glas) utan bottenhål men med 2 eller fler sidohål 3–5 cm upp på kärlet. Krukan kan vara genomskinlig för att man ska kunna se vattennivån med mera. När man vattnar bildas en vattenreservoar i botten. Från reservoaren transporteras näringslösningen kontinuerligt till rötterna. Några populära odlingsmedier: LECA-kulor (Light Expanded Clay Aggregate) - expanded/fired clay pellets eller lerkulor, perlite, vermiculite, grus, träkolsbitar, mineralull eller liknande material. Också kombinationer av dessa, till exempel LECA och träkol. Krukan vattnas rikligt när reservoaren är nästan tom. Beroende på förhållanden kan vattningsintervallet variera frånågra dagar till 2-3 veckor. Gödning tillsättes i vatten vid varje vattning. Spädes ut den till 1/2 - 1/4 av rekommenderad koncentration. En gång i månaden spolas krukan ordentligt med rent, ljummet vatten för att motverka utfällningar av skadliga salter som anhopas i substratet och kring rötter (viktigt). Medlet sköljes och blöttlägges över natten. Plantan genomvattnas och avlägsnas från krukan. All gammal kompost tas bort försiktigt. Ruttna och för långa rötter trimmas bort. Rotpaketet sköljes i rent, ljummet vatten. Lite medium lägges i botten av en ny kruka. Orkidén placeras i behållaren, mer medium, krukan skakas måttligt, mera medium, krukan skakas och så vidare. Till slut genomspolas mediet med ljummet vatten. Dämpat ljus och ingen näring första månaden. Nästan alla populära orkidéer trivs i vattenkultur: Paphiopedilum, Phragmipedium, Masdevallia, Phalaenopsis, Cattleya, Cymbidium, Oncidium, Dendrobium, Epidendrum, Miltoniopsis, Pleurothallidinae och Zygopetalum. Undantag utgörs av stora törstiga växter, de vars rötter måste torka regelbundet och de som kräver torr, kall vila som Dendrobium nobile. Omplantering sker närötterna inte får plats eller när växten kräver vattning för ofta. Proceduren är mycket enkel - man flyttar plantan med vidhängande substrat till större kruka och fyller på med mer blötlagt medium. Fördelar med semi-hydro är: fina plantor och bra blomning, ingen risk för övervattning, inga gissningar vad vattning och gödning beträffar, ingen rotröta, inga rörliga delar, lätt omplantering, medium kan återanvändas, små/måttliga kostnader. Nackdelar som nämnts är: Ibland måste man vattna ofta. Omplantering till större kruka kan hjälpa. Alger kan växa på mediet och krukans insida (om den är genomskinlig). Detta är främst ett kosmetiskt problem och uppstår oftast hos uteväxter. Yttre behållare utan hål används. Inre behållare med plantan kan ha bottenhål utan sidohål. Vattennivån mäts med hjälp av flottör. Utrustning går att köpa, ganska dyrt. odlingsmedium - all substrat växten odlas i, organiskt (ex. jord, kompost) eller oorganiskt (ex. perlite). Semi-hydroponic är odling i oorganiskt substrat (utan jord) exempelvis LECA-kulor eller inerta organiska media som kokosnötfibrer eller skal. hydroponisk (från grekiska) - hydro = vatten, ponos = arbete, ansträngning, trötthet, också smärta, lidande - "arbetande vatten, vattenarbete", eg. odling utan jord. inert - kemisk inaktiv. Materialet tål väta och bryts inte ner samt påverkar varken vatten eller växt i sammanhanget.
Långdrag
Långdrag, även kallat meddrag, är skålningen på undersidan av ett timmerblock vid timring. Skålningen skall göras så väl anpassad till den underliggande stockens form, att långdragets kanter sluter helt tätt mot denna endast genom väggens tyngd. Långdraget kan göras med dragjärn och yxa eller i senare tid med timmerfräs. I boningshus, fähus och stall läggs isolering i långdraget i form av vägg- eller husmossa. I andra byggnadstyper såsom härbren och trösklador lämnas det tomt. Numer används även mineralull eller annan värmeisolering som fyllning.
Efterklang
Efterklang eller rumsklang uppstår som följd av att ljudet från en ljudkälla i ett rum inte enbart når mottagaren (lyssnaren, mikrofonen osv.) direkt, utan även via reflexer i golv, väggar och tak. Till skillnad från ett eko upplevs efterklang som ett kontinuerligt avtagande ljud, omedelbart efter det primära ljudet. Efterklangen karakteriseras av hur lång tid det tar innan ljudet har sjunkit under uppfattbarhetströskeln, sedan ljudkällan tystnat. Ett vanligt akustiskt mått på efterklang är att ange hur lång tid det tar innan ljudets intensitet minskat med 60 dB, sedan ljudkällan upphört att generera ljud. Ett enkelt sätt att få en uppfattning om efterklangen i ett rum är att göra ett distinkt handklapp, och sedan lyssna på det avklingande ljudet av reflekterat ljud - efterklangen. Inom ljudtekniken finns olika hjälpmedel för att skapa konstgjord efterklang, vilka ofta benämns reverb - som är en förkortning av det engelska ordet för efterklang (reverberation). Äldre typer kunde baseras på fjädrar och plåtar, men nu är de vanligen konstruerade med digital elektronik. För att minska efterklangen i ett rum, i syfte att förbättra ljudkvaliteten, kan man tillföra material med högre ljudabsorberande effekt än de ursprungliga ytskiktens. För att inte förändra rummets utseende, väljer man då ofta att arbeta med ljudabsorbenter som fästs eller hängs i taket. Ofta är dessa utformade som vita plattor, och består av mineralull. Det finns även textilier med dokumenterade ljudabsorberande egenskaper som går att använda i samma syfte, som kan hängas längs väggar eller fritt i rummet. Sabines formel ger ett enkelt samband mellan efterklang och absorptionsarea. Den del av akustiken som främst sysslar med efterklang i rum är rumsakustiken. För att skatta efterklangen i ett rum kan man då använda sig av förenklade teoretiska modeller, som Sabines formel, eller mer omfattande modeller som strålgångsberäkning med dator. Inom arkitektur behövs metoder som kan förutspå vilken efterklang ett rum kommer att få, vilket kan ske genom så kallad simulering. Rummets form och ytskiktens ljudabsorberande egenskaper används då för att beräkna hur ljudet kommer att bete sig i rummet, till exempel hur lång tid det tar innan reflektionerna från en handklappning klingat av.
Grund (arkitektur)
Grund (husgrund eller fundament) är den del av en byggnad som står mot markytan. Exempel på olika typer av husgrund är krypgrund, källare, plintgrund eller platta på mark. Grundläggningens uppgift är att bära byggnadens stomme, att hålla fukt och radon borta, och ibland att bidra till husets isolering. Alla typer av grundläggning har historiskt orsakat fuktproblem och sjuka-hus syndrom i stor omfattning, med mögel och röta som följd. tryckimpregnerat doftar då det blir fuktigt eftersom volatila föreningar frigörs vilket kan medför elak lukt i huset. Förutom problem relaterade till fukt kan även grundläggningen tappa bärighet eller få sättningsskador. Det gäller särskilt byggnader på ler- och siltmark med begränsat grundläggningsdjup eller pålningsdjup, men kan förekomma på alla marktyper utom berg. Grunden kan utsättas för tjälhävning vid stark och långvarig kyla, tjälen kan trycka undan vattenmättad sand eller lera med senare sättningar som följd när marken torkar upp. Grundbotten bör vara plan så att det ej kan bildas fickor eller fördjupningar för vatten i till exempel berg eller lera, grundbotten bör vara väl dränerad. Beroende av förhållande på platsen kan det behövas sprängningarbeten av berg eller större stenar, även schaktas för dränering och installationer. Det är viktigt är att avleda grundvatten från grundbotten med en tillfredsställande dränering och marken bör ha en viss lutning från grunden för att avleda regn och smältvatten. Takavvattning som leder vattnet ned i dräneringen eller ett gott stycke från huset bidrar till minskade fuktproblem i grundläggningen. För att fuktskyddet skall fungera måste dräneringen vara tillfredsställande och underhållas enligt rekommendation, brunnar skall rensas varje år och dräneringen kan behövas läggas om vart 20 år. All grundläggning kan vara känslig för brister i dräneringen och eventuellt ytvatten, än värre vid översvämningar som når grunden, vatten sugs lätt upp och kan ställa till skador. Vid en ny grundläggning kan en fuktsäkerhetsprojektering vara viktig för att klarlägga vilken grundläggning och utförande, som är den mest lämpade för respektive byggprojekt. Förebyggande åtgärder mot radon är viktig vid all grundläggning, med speciella radonbromsar, täta dukar eller flexibla skivor som är gastäta för att stänga vägen för radongasen upp mot vistelsezonen. I Sverige förekommer huvudsakligen tre olika typer av husgrunder. I andra länder förekommer även pålgrund. En del större byggnader kan även stå på en plintgrund, men har kommit mest till användning för sommarstugor eller kolonistuga samt friggebodar. Platta på mark har traditionellt gjutits på ett kapillärbrytande skikt av till exempel tvättad makadam. Idag gjuts plattan uteslutande på underliggande isolering av cellplast eller hård mineralull. De tidigare plattorna på mark har i småhus drabbats av problem med mögel och röta i syllar och golvkonstruktioner. Orsaken till detta var att man lade isoleringen ovanpå betongplattan. Fukt kondenserade upp mot betongens översida. I och med det omfattande fuktsäkerhetsarbetet de senaste 30 åren och dess insikt i fuktdynamik lägger man isoleringen under betongen, oftast någon form av cellplast i flera förskjutna skikt för att erhålla en ångspärr. Det byggs fler plattor på mark för varje årtionde som går, förmodligen till följd av att det uppstår fuktproblem i uteluftsventilerade krypgrunder och uppmärksamheten angående fuktproblem i andra typer av grundläggningar . Det kan med fördel installeras golvvärme i väl isolerad betongplatta. För att grunden ska fungera väl under lång tid kan det vara lämpligt med en fuktsäkerhetsprojektering vid utförandet av en platta på mark. Boverkets Byggregler BBR. Boverket. Åtgärder mot radon.
