Sax (olika betydelser)
Sax eller SAX kan syfta på. Sax – handredskap för klippning. Sax (fälla) – en fälla som består av två metallskänklar, som slår ihop när saxen utlöses. Sax (lyftanordning) – en lyftanordning bestående av två korslagda bommar. Sax (personnamn) – ett efternamnnamn samt personer med efternamnet. Sax (vapen) – ett eneggat svärd/huggkniv. Saxlift – ett redskap för höjdarbete. Brandvaktssax – ett gripverktyg med stång, med vilket brandvakten kunde ta personer om halsen. Saxofon – ett blåsinstrument av metall. Saxsprint – ett mekaniskt fästelement. Timmersax – ett redskap i skogsbruket. SAX – Stockholmsbörsens datoriserade automatiska handelssystem för aktier, se Stockholm Automated Exchange. Sax (kommun) – en kommun i provinsen Provincia de Alicante i Spanien Sax (kommunhuvudort) – en kommunhuvudort i provinsen Provincia de Alicante i Spanien.
Sax (vapen)
Sax (även Hadseax, Seax, Seaxe, Scramaseax, Scramsax och Sachsum-lat.) är ett eneggat svärd/huggkniv. Inom arkeologin används termen "sax" om eneggade svärd främst i germanskspråkiga områden under tiden 400-1100 e.Kr., särskilt Brittiska öarna, Skandinavien och Norditalien. Saxsvärdens form och konstruktion uppvisar en bred variation. De vanligaste konstruktionsdetaljerna är en utskjutande tånge i klingans överkant eller mittlinje där en kavle av organiskt material (trä, horn) varit fäst, samt en stor eneggad klinga. Klingan bars horisontellt i bältet i en svärdsskida, med klingans egg uppåtvänd. I Tyskland används följande definitioner av saxar från 450 till 800 e.Kr., i kronologisk ordning. Den generella kronologiska trenden är att klingan med tiden gjordes tyngre, längre och tjockare. Långsaxar, som blev vanliga i slutet av 600-talet e.Kr., var de längsta. Dessa var både smalare och lättare än sina föregångare. Ursprungligen bars saxarna tillsammans med eneggade och/eller tveeggade svärd och var antagligen menade som sidovapen. Från 600-talet och framåt blev saxarna det vanligaste eggvapnet (vid sidan av kastyxan), ibland i kombination med mindre knivar. Resten av Europa, förutom delar av Skandinavien, följer en liknande utveckling även om saxtyperna varierar beroende på plats. Inom Skandinavien lever de stora saxsvärden kvar som längst i Norge, där man under 800-talet smidde extremt långa saxar och försåg dem med samma slags fästen som tidens vanliga tveeggade svärd. En ytterligare typisk saxform är den så kallade ryggbrutna saxen. Dessa saxar har en skarpt vinklad bladrygg, som sluttar ner mot bladets spets, där sluttningen vanligen består av 1/3 till 3/5 av bladets längd. Dessa saxar återfinns både i långsaxutförande samt med mindre blad mestadels på de brittiska öarna. Ett fåtal har hittats i Tyskland. De är vanligen smidda på 700-1000-talet. Några exemplar har mönstersmidda klingor, och andra har inläggningar i silver eller koppar etc. En sax kallas ofta i dag på engelska scramasax eller scramaseax, från scrama "sår" (jämför tyskans Schramme "köttsår", holländska schram "skråma" och svenska skråma) och sax (tyska Sahs "dolk"). Dock används ordet 'scramasaxi' bara i tidig medeltida litteratur (I Gregorius av Tours Frankerkrönikan), vilket gör att begreppet scramasax egentligen är felaktigt. Saxare kan ha byggt sitt stamnamn på just ordet seax då de var kända för att använda vapnet. Saxen har dessutom behållit en symbolisk funktion i Essex och Middlesex, England, vilka båda har tre saxar i sina ceremoniella emblem. Smal långsax (Schmaler Langsax). Smalsax (Schmalsax) - Smalsaxen har ofta dekorativa band eller ormmönster på klingan, och inkluderar ofta metalldetaljer i fästet samt knapp. Saxen är också ofta böjd mot spetsen, med början vid svärdets mitt. Lätt bredsax (Leichter Breitsax) - Liknar smalsaxen men saknar ofta metalldetaljer på fästet och har bara enklare ornamentik på klingan, som parallella linjer. Klingan oftast böjd likt smalsaxens. Tung bredsax (Schwerer Breitsax) - Har enklare dekorationer, om några alls, samt långt (>, 20 cm) fäste i organiskt material. Klingan oftast böjd likt smalsaxens. Atypisk bredsax (Atypischer Breitsax) - Liknar den tunga bredsaxen. Långsax (Langsax) - Klingan mäter 50 cm eller längre, ofta med flera längsgående åsar, mönstersmidd klinga och fäste som hos bredsaxen. Klingan är ofta rak, eller lätt böjd mot spetsen. Klingans rygg böjer sig lätt, eller med en skarp vinkel mot spetsen.
Saxenborg
Saxenborg är en kursgård 3 km öster om Grangärde, Ludvika kommun i södra Dalarna. Gården är belägen intill östra stranden av sjön Saxen. Huvudbyggnaden var tidigare ett fattighus som låg i Pärlby på västra sidan sjön Saxen, byggd 1870. 1907 blev den ersatt och huset drogs över isen (i tre delar) till sitt nuvarande läge 1912–14. På sin nya plats fungerade huset som ett av Dalarnas flottaste pensionat fram till 1926. Brukspatronen på Nyhammars bruk och riksdagsman Jansson från Saxhyttan höll tillställningar här vid nyår och andra högtider. Komplexet blev ett vilohem 1927–1954. Anläggningen köptes av dåvarande NTO 1955 och blev utbildningscentrum för ungdomsledarutbildning, teater och studiecirkelledare. Fram till våren 2011 var Saxenborg en kombinerad kurs-, konferens- och friluftsgård samt hotell som de sista åren bedrevs som ekonomisk förening med stora andelar ägda av Ungdomens Nykterhetsförbund och IOGT-NTO-förbundet. I november 2010 begärde styrelsen föreningen i konkurs efter flera års ekonomiska problem. Under våren 2011 köptes gården av International Mission Church i Stockholm. Anläggningen består utöver huvudbyggnaden av bland annat Konferenshuset, Ljusgården, föreståndarebostad, badplats, bouleplan, utedansbana och grillplats. Mats Hellsten 1975–1982. Mats Gunnarsson 1994–2000. Christer Wik 2000–2007. Anette Eriksson Dahlgren 2009-2011.
Sax (fälla)
En sax är en fälla som består av två metallskänklar, som slår ihop när saxen utlöses. Användningsområdet är framförallt för att fånga eller bekämpa rovdjur. Några varianter ärävsax och björnsax. Användandet är numera i många fall olagligt, bland annat ärävsaxen olaglig inom EU. En sax kan även användas vid fiske som till exempel gäddsax. Även sådan sax är i vissa fall förbjuden. Den får dock användas av yrkesfiskare och av enskilda markinnehavare.
Agaton Sax och bröderna Max
Agaton Sax och bröderna Max (1965) är Nils-Olof Franzéns sjunde roman om detektiven Agaton Sax. Här introduceras datamaskinen Tänkande August, uppkallad efter en bov som Agaton Sax en gång tog fast, och som sedan blev en hederlig man. Super-Max och hans bröder Mix och Mox kommer till Byköping med sin trolleriföreställning. Tidigare hade det skett en stor stöld på nytryckta sedlar i Storbritannien. Agaton Sax förstår genast att det är bröderna Max som har begått stölden. Lispington anländer till Byköping och han och Agaton Sax går på bröderna Max' föreställning. Sedan tar de upp förföljandet av ligan. På ett tåg i Tyskland är de nära att de får fast skurkarna, men de hinner fly. De förföljer bröderna ända till England innan de lyckas få fast ligan. Ett hårstrå spelar en stor roll i denna bok.
Sax
Saxar som kan användas med en hand för klippning finns huvudsakligen av två typer: skänkelsaxar (handsaxar med fingeröglor) – och bygelsaxar (mer kända som ullsaxar). Dessa saxar kan i Europa följas tillbaka till omkring 300 f.Kr. Ullsaxen är känd i Sverige före vikingatiden. Handsaxen påträffades i Sverige med början på 800-talet, men blev vanlig först på 1500-talet. Handsaxar används för klippning av tyg, tråd, papper, hår, metall och vid matberedning. Saxen består av två skär som förenas med en bult, skruv eller nit. Handsax med stålöglor i ett stycke med skären var länge den vanligaste saxtypen för många olika ändamål. Skräddarsaxen visar att med mässing var öglornas ergonomiskt optimala form färdig redan 1880. Senare används även öglor av plast. Saxskären skall vara lätt böjda så att de mjukt och fjädrande arbeta mot varandra i skärningspunkten. Slipning av skären har alltid varit ett av de mest krävande arbetsmomenten vid saxens tillverkning. Slipningen har utförts för hand ända till senare hälften av 1990-talet. Även om försök hade gjorts tidigare med speciella saxslipmaskiner, var man länge beroende av skickliga händer för den sista finputsningen. Saxskäret skulle i upprepade omgångar föras i en bågformig bana mot olika slipskivor med allt finare kornstorlek. De handslipningar som visas på bilderna från år 1962 har detaljerat beskrivits av Leonardo da Vinci: "träskiva beklädd med läder och bestruken med en blandning av olja och smärgel". Med de gamla saxslipmaskinerna var saxeggen i kontakt med slipskivan flera sekunder. Därför måste slipskivan vara mycket mjuk. Man kunde inte använda keramiska profilerade slipskivor, som allmänt har använts i andra verkstäder från början av 1900-talet. År 1967 gjorde det finländska industriföretaget Fiskars stora framsteg i utvecklingen av en ny metod för slipning av saxar i en planslipmaskin med profilerad slipskiva. Man upptäckte att saxskärens alla ytor kunde definieras med parallella linjer, både flata ytorna, konturerna och skäreggen. Eggen är i kontakt med slipskivan en tusendels sekund och spolas med vatten under flera sekunder vid arbetsbordets rörelser. Där den gamla metoden hade förbrukat 40 slipskivor för ett visst antal saxar, förbrukade den nya metoden en slipskiva för samma antal saxar. Planslipmaskinens precision gör att varje yta och kontur blir färdig med en slipning, och att saxens kvalitet och hållbarhet blir överlägsen jämfört med saxar gjorda enligt de gamla metoderna. Fiskars kunde vid världsutställningen i Spanien 1992 berätta, att en slipare på ett 8 timmars skift med de nya metoderna kunde slipa lika många saxar som tidigare på ett år med de gamla metoderna. Planslipmaskiner och keramiska slipskivor var allmänt i bruk i verkstäder i början av 1900-talet, som visas på en bild från Skansen, Stockholm. Världens första planslipmaskin för saxtillverkning kom 1965 från AB Malcus Holmquist i Halmstad, slipskivorna levererades från SlipNaxos AB i Västervik, precisionsmätinstrument kom från CE Johansson i Eskilstuna och det rostfria stålet från Sandviken. Bygelsax, ullsax, fårsax eller sisare är den äldsta typen av sax som förekommer i arkeologiska fynd från omkring 300 f.Kr. Den består av ett halvcirkelformat, fjädrande järnband som håller skänklarna isär när de inte aktivt pressas samman. Denna saxtyp används fortfarande vid manuell klippning av får. Mindre sisare används inom bland annat sömnad, bonsaiodling och tillverkning av fiskeflugor. I jakt är en sax ett numera förbjudet fångstredskap där en mekanism gör att fällan slår ihop när djuret (inte nödvändigtvis enbart räv) trampar i den. En grövre variant kallas analogt vargsax eller björnsax. Rävsax är också en skämtsam benämning på den speciella radiopejlmottagare, som används vid radiopejlorientering, RPO, likaledes skämtsamt kallat rävjakt.
Sachsens historia
Sachsen är namnet på en rad historiska statsbildningar i norra och östra Tyskland som sammanlagt har en historia på mer än tusen år. Saxarnas ursprungsområde, det gamla Sachsen, var huvudsakligen beläget i det nuvarande förbundslandet Niedersachsen. Efter det att hertigdömet Sachsen upplöstes 1296 kom namnet "Sachsen" att förknippas med en rad olika statsbildningar utanför det ursprungliga Sachsen. Det område som idag går under namnet Sachsen kallades ofta för "övre Sachsen" för att skilja det från övriga områden som historiskt kallats Sachsen. Sedan markgreven av Meissen, Fredrik den stridbare, tog över Sachsen-Wittenbergs vakanta kurfurstevärdighet 1423 kom namnet "Sachsen" främst att förknippas med Kurfurstendömet Sachsen och dess efterföljare, samt en rad mikrostater i Thüringen. Efter Preussens seger över Kungariket Sachsen i slaget vid Leipzig (1813) bildades även den preussiska Provinsen Sachsen ur de från kungariket erövrade områdena. Efter de tyska monarkiernas sammanbrott i den tyska revolutionen 1918 och Preussens upplösning efter Nazitysklands nederlag i andra världskriget organiserades Tysklands territoriella indelning flera gånger. Idag bär tre förbundsland namnet Sachsen: Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Fristaten Sachsen. Gamla Sachsen var en region i det som idag är Tyskland, ungefär motsvarande förbundsländerna Nordrhein-Westfalen, Niedersachsen och Sachsen-Anhalt. Här hade saxarna sitt huvudsakliga bosättningsområde efter folkvandringstiden. I stället för den ursprungliga germanska befolkningen inträngde under 600-talet slaviska stammar i de områden, som i väster begränsas av Elbe och Saale, i öster av Oder. Från och med 900-talet återvanns småningom det förlorade. Den av konung Henrik I vid Elbe anlagda borgen Meissen blev mot århundradets slut medelpunkten för markgrevskapet Meissen, i vilket tyska kolonister i alltjämt växande omfattning slog sig ned. Sachsarna höll länge fast vid sina gamla gudar och gjorde hårdnackat motstånd mot alla omvändelseförsök. Karl Martell och hans son Pippin, som sökte bringa dem till underkastelse under det frankiska riket och den kristna tron, vann endast partiella framgångar. Först Karl den store lyckades kuva sachsarna. Från år 772 företog han upprepade krigståg in i hjärtat av sachsarnas land. Genom uppförande av starka borgar, genom hänsynslösa härjningar, massavrättningar o.s.v. utmattade han sina motståndares krafter, och redan 777 kunde han hålla en riksdag i Paderborn, där de underkuvade lovade honom trohet och massvis lät döpa sig. Men den stränghet, varmed han sökte undertrycka den hedniska kulten och införa frankiska, kyrkliga inrättningar, väckte en hejdlös förbittring. En förnäm västfal Widukind framträdde som ledare för motståndet. Det ena upproret avlöste det andra, å ömse sidor kämpades med växande förbittring. Ännu långt efter sedan det gamla Sachsen som politisk enhet upphört, kvarlevde medvetandet om en sachsisk stam. Sachsare var länge beteckning på Nordtysklands befolkning över huvud (däri inbegripet folket i de från slaverna vunna områdena öster om Elbe och Saale, fastän kolonisterna i dessa bygder endast till ringa del var av sachsisk härkomst). 783 vann Karl emellertid två avgörande segrar vid Detmold och vid Hase. 785 uppgav Widukind striden och mottog dopet. Under de nya uppror, som utbröt 792–804, använde Karl med förkärlek utvägen att förflytta stora delar av den sachsiska befolkningen från dess hemland. (Därom vittnar ännu ortnamn i mellersta och södra Tyskland.) I dessas ställe kom frankiska kolonister. Regionen annekterades stegvis i Frankerriket, och blev sedermera hertigdömet Sachsen. Henrik fick behålla endast sina familjegods (se Braunschweig), den hertigliga värdigheten i de västliga delarna av landet (Westfalen) tillföll ärkebiskopen av Köln, och åtskilliga furstar, som förut stått under den sachsiske hertigens överhöghet, erkändes som riksomedelbara.
