Skruvmejsel
För riktigt trånga utrymmen finns mejslar där klingan är böjd i rät vinkel alldeles intill mejselspetsen. Om dessutom svängrummet är begränsat kanske skruven inte kan vridas mer än i stort sett ett kvarts varv. I fallet spårskruv kan man då behöva två typer av vinkelmejsel, en där spetsen är parallell med resten av klingan, och en andra typ med spetsen vinkelrätt däremot. Vanligen kombineras bägge typerna i en klinga utan handtag med en variant i vardera änden på klingan, som då brukar vara böjd i Z-form. I fall med krysspår kan man med samma spets ta nytt tag med 90° skift med samma spets. Då är det vanligt att man har t.ex. phillips #2 (PH2) i ena änden och PH1 i andra änden av ett Z-böjt verktyg. För måttliga vinkelavvikelser och måttliga vridningsmoment finns böjliga klingor. En vanlig konstruktion består av en kärna med en tätlindad helix i fjäderstål med skruvning åt ett visst håll. Tätlindat ovanpå kärnan en andra helix med skruvning åt det andra hållet samt en yttre linda av falsat stålband (liknar metallmantlad duschslang), som håller ihop det hela. Elektriskt och pneumatiskt drivna skruvmejslar kallas skruvdragare. De eldrivna skruvdragarna kan vara sladdlösa och drivs då av uppladdningsbara batterier. En föregångare till skruvdragaren är tryckmejseln. För losstagning av skruvar som sitter mycket hårt, kanske rostat fast, finns slagskruvmejseln, som bygger på samma princip som tryckmejseln. En specialform av skruvmejsel är skruvutdragaren. Om skruvskallen blivit skadad kan det bli svårt att lossa skruven med en normal skruvmejsel. För att råda bot på detta kan man borra ett hål (mindre än skruvens tjocklek) i änden på skruven. I detta hål trycker man in en speciell skruvutdragare, som är konisk och vänstergängad. När man vrider skruvutdragaren moturs biter den sig fast i skruven allt hårdare ju mer man drar. Med lite tur kan man på så sätt få loss den skadade skruven. Skruvar med härdat stål kan vara problematiska, då det är nästan omöjligt borra det hål som krävs för skruvutdragaren. Skruvutdragarna har inget eget handtag, men är utformade med en fyrkant i ytteränden, där man för vridning tar tag med en skiftnyckel eller passande U-nyckel. De tillverkas i flera dimensioner för att passa vid utdragning av olika grova skruvar, och levereras oftast i satser om 4 olika stora. Så kallade säkerhetsskruvar finns av flera slag. Systemen pozidriv och supadriv har små avvikelser sinsemellan. En supadrivmejsel kan därför till nöds användas på en pozidrivskruv. En pozidrivmejsel passar däremot dåligt på en supadrivskruv. Med tiden slits alla mejselspetsar och slirar därför gärna vid höga vridmoment. Den enkla spårmejseln kan lätt skärpas många gånger, och bör vårdas lika väl som skärande verktyg. De andra mejselspetsarna kan inte skärpas med enkla medel, och kan därför behöva kasseras när de blivit alltför slitna. Mer påkostade mejslar kan vara försedda med hårdmetallspets och håller då längre. Skruvar som används vid skruvförband avsedda att öppnas enbart av fackfolk och inte obehörigt öppnas av allmänheten, kan ha en liten pinne i mitten av mejselspåret. En specialskruvmejsel för att montera eller demontera en sådan skruv måste därför vara försedd med ett hål i spetsen för att ge plats för pinnen i skruvspåret.Mejselspetsar av detta speciella slag är dock allmänt tillgängliga utan några restriktioner, varför "säkerheten" mot obehörigt öppnande är tämligen fiktiv. En typ av säkerhetsskruv går att dra (medurs) med en vanlig spårskruvmejsel, men skruvskallens spår är så utformat att mejseln slirar ur vid moturs vridning. Ett skruvförband med en sådan skruv blir permanent, och något specialverktyg för att lossa sådana skruvar finns inte. Om skruvskallen dessutom är av härdat stål är det så gott som omöjligt att borra bort skallen. Föremål så ihopskruvade blir i princip oreparerbara, och blir de felaktiga måste de kasseras.
Skruv
Vid anbringande av vridmoment vid skruvens ända, exempelvis med manuell vridning eller motor, tvingar lutningen fram en axiell rörelse, det sker alltså en växling från rotation till linjärörelse. Normalt blir förhållandet så att en mindre kraft men större rörelse anbringad för skapa rotation, resulterar i en mindre rörelse men större kraft att ändra skruvens läge i förhållande till godset, muttern eller vadhelst gängan gör ingrepp i eller verkar mot. Lutningen är i regel sådan att skruven blir självhämmande, så att en kraft i skruvens axialriktning inte kan få skruven att rotera, eftersom friktionsvinkeln är större än gängans lutning. Skakningar kan emellertid skapa en risk att ett skruvförband öppnar sig. Därför brukar man dra åt skruven så hårt att förspänningen i skruven skapar tillräcklig friktion. Dessutom kan olika gänglåsningsprinciper användas, såsom kontramutter, låsmutter eller gänglåsningsmedel. Vänstergängade skruvar används för att fästa en maskindel som roterar så hastigt att gängning åt andra hållet (än det normala) behövs för att motverka att skruven lossnar. För speciellt bruk kan man göra en skruv med så stor stigning att en axiell kraft resulterar i rotation. Fästelementskruv finns i många olika varianter men kan indelas i två vanliga huvudtyper efter gängans utformning och dess användning - maskinskruv och trä- eller plåtskruv. Medan maskinskruv normalt avses att skruvas in i en motgående godsgänga eller en mutter och har relativt hög hållfasthet, så är trä- eller plåtskruven avsedd att skruvas direkt i ett mjukt underlag alternativt tunt gods med eller utan förborrat hål. Trä- eller plåtskruv är normalt av relativt låg hållfasthet, då användningen i sådana material inte kräver höghållfast stål. Det finns även maskinskruv som är självborrande och självgängande och kan sägas vara en hybrid av de två typerna, gängor som Taptite®. De vanligaste maskinskruvarna är cylindriska skallskruvar det vill säga skruvar med huvud. Andra skruvar omfattar pinnskruv, gängad stång, stoppskruv och olika gängade artiklar som ofta inte förspänns. Skallskruvar kan indelas i försänkta huvud och platt huvud med avseende på upplagsytan som tar upp kraften från underlaget vid förspänning. Skallen är försedd med ett verktygsgrepp till exempel utvändig sexkant, invändig sexkant, torx, spår-, stjärn- eller trekantsgrepp. Utförandet med avseende på verktygsingrepp är standardiserat. Skruvar indelas i en mängd underklasser beroende på utförande och användningsområde. Plåtskruv och träskruv kan vid en hastig blick förefalla lika men träskruven har en klenare kärna och djupare gängor som ger bättre fäste i trä som är porösare. Den styrka som plåtskruvens kraftigare kärna ger är inte nödvändig i träkonstruktioner. Bult används ofta lekmannamässigt och vardagligt som benämning på en lite större cylindrisk skruv, ofta med sexkantshuvud till vilken en mutter skruvas. Enligt fackmannamässig terminologi saknar en bult gängor och låses med exempelvis friktion, en sprint såsom saxpinne eller spännstift. Skruvgängan har olika standarder för stigning och form (profil). Nästan alla skruvar är högergängade, men för speciella funktioner görs vänstergängade skruvar. Exempelvis då sådan vridbelastning förekommer som annars kan lossa skruven, som vänster cykelpedal. Eller då en rotation ska orsaka samtidig rörelse åt motsatta håll, som i vantskruvar. Metrisk gänga är idag vanligast, standard enligt ISO sedan 1947, men fortfarande används i viss utsträckning tumgängor av olika slag till exempel UNC (Unified Coarse) och UNF (Unified Fine), inom vissa områden, främst i produkter relaterade till USA. Även andra och ibland exotiska gängor existerar till exempel BSA-gänga, vilket står för British Standard Association. Tidigt hade varje tillverkare sin egen gängprofil och stigning, men detta standardiserades vid mitten av på 1800-talet av Joseph Whitworth.
Skruvdragare
Skruvdragare är en elektriskt eller pneumatiskt driven apparat för att montera skruv och/eller borra. En skruvdragare för montering av mutter eller skruvar med sexkantigt huvud (kan även skruvas i med hylsnyckel) kan kallas bultdragare. En skruvdragare kan jämföras med en borrmaskin som är utrustad med skruvmejslar av typ bits. Jämfört med en borrmaskinen har skruvdragaren ett lägre varvtal och högre vridmoment. Vridmomentet som anges i enheten Newtonmeter (Nm) är hos en skruvdragare ofta inställbart i flera steg, det vill säga detta avgör hur hårt skruven kommer att dras (momentbegränsning). Skruvdragare drivs vanligen elektriskt via elnätet (230 V) eller med batterier men även pneumatisk drivning finns. Vid användning av enklare skruvdragare hålles en skruv med en hand mot skruvdragarens mejselspets, medan skruvdragaren regleras med den andra handen. Mer avancerade skruvdragare kan använda så kallad bandad skruv, det vill säga ett antal skruvar som är löst fästa på ett plastband, som från ett magasin matas mot skruvdragarens mejsel. Bandad skruv underlättar vid omfattande montering, till exempel av byggskivor. Skruvdragare som är specialgjorda för byggskivor saknar momentinställning, istället dras skruven till ett förinställt djup. För skruvning av skruvar som kräver extra högt vridmoment finns slagskruvdragare som vrider skruven genom små knackande rörelser. Skruvdragaren har framtill en fast eller ställbar verktygshållare. Den kan även utgöras av en avtagbar sexkantshylsa, i hållaren placeras utbytbara korta mejslar, eller bits, för olika typer av skruvspår (phillips, torx etc.). Mejslarnas sexkantiga skaft är vanligen 25 mm (1 tum) långa och har nyckelvidden 6,35 mm (1/4 tum). För skruvning vid svåråtkomliga platser finns mejslar med längre skaft och ledade vinklar. Alternativt kan man använda en förlängare mellan skruvdragarens verktygshållare och en kort standardmejsel. Verktygshållaren kan innehålla en magnet, som i första hand håller fast de olika bitsen, men dessutom hjälper till att hålla fast sådana skruvar som är tillverkade av magnetiskt material.
Skruvförband
Med skruvförband avses, inom konstruktion, förbindning av olika delar med hjälp av skruv. Det finns två typer av skruvförband, förspända och icke förspända. I ett förspänt förband ges förbandet en förspänning ofta upp till 70-75% av skruvens sträckgräns. Denna förspänning bör vara så stor att den last förbandet sedan utsätts för aldrig överstiger förspänningskraften och därför de sammanfogade delarna aldrig separeras från varandra. Skruvförbanden bör förspännas med en axialkraft som är två till tre gånger större än den yttre lasten. I icke förspända förband tas lasten upp som dragspänning i skruvskaftet och skjuvspänning av gängorna. Ett icke förspänt förband används i första hand i rörliga förband av olika slag, och mutterlåsning krävs för att den inte skall lossna. Icke förspända förband är utomordentligt känsliga för utmattning. Kraften som håller samman ett skruvförband kallas förspänning, som tillförs genom vridmoment hos skruvarna. Förspänningen är en procentsats av skruvens sträckgräns. När skruven dras åt sträcker den sig samtidigt som flänsen komprimeras, likt en fjäder. Denna axiella rörelse skapar en förlängning av skruven på grund av kombination mellan drag- och vridspänningar. Skruvförbandet ska konstrueras på så vis att extern last påverkar skruvförbandets klämda delar som i sin tur fördelar lasten jämnt över skruvarna. Konstrueras förbandet på detta sätt kommer skruvarna inte utsättas för större kraft än förspänningskraften, såvida inte krafter överstiger förspänningskraften. Med skruvförband, förr även kallat bultförband, avses ett förband där olika delar, exempelvis två plåtar eller plankor, hålls samman med hjälp av skruv och mutter. För att inte skada godset används bricka eller flänsmutter så att kraften vid åtdragning fördelas över en större yta. Normalt väljs komponenterna så att muttern är starkare än skruven i förbandet. Skruvarna i ett skruvförband utsätts för två typer av krafter, dels en tvärkraft, skjuvning, dels en utdragande kraft, dragpåkänning. Skruvarna i ett skruvförband dras åt med hjälp av ett moment, antingen för hand med vanlig fast nyckel eller med momentdragare. Åtdragningsmomentet varierar beroende på skruvstorlek och material. Med hjälp av det vill man uppnå en axiell förspänningskraft i skruven. Oftast anges riktlinjer för hur stort moment som bör användas, dock finns det flera faktorer som påverkar förspänningskraften, där en av de största är friktionen i gängorna Friktionen påverkas av bland annat ytbehandling, smörjning och anläggningsplan. Uppskattningsvis går ca 50% av det tillförda monteringsmomentet åt till att övervinna friktionen mellan den roterande skruvens kontaktyta och brickan alternativt anläggningsytan runt skruvhålet. Sedan går cirka 40% till att övervinna friktionen i gängan mellan skruv och invändiga gängan, vilket innebär att endast ca 10% av det tillförda momentet åstadkommer den önskade förspänningskraften.
Korkskruv
Korkskruv är ett köksredskap som används för att öppna flaskor som förseglats med kork, vanligtvis vinflaskor. Korken sitter stadigt fast i flasköppningen och kan kräva ansträngning att få upp. Det finns många modeller av korkskruven, från den enklaste till sådana med hävstänger till öppnare som drivs med en övertrycksprincip. Korkskruven består av en spetsig, helixformad metallskruv fäst vid ett handtag, som gör att användaren kan få ett stadigt grepp om korkskruven. Öppnaren skruvas ner genom korken som därefter dras upp med ren muskelkraft. Alternativa modeller med hylsa eller en flexibel flaskomslutare finns också. Där är skruven omgiven av en hylsa i plast som läggs om flaskhalsen. Hylsan tjänar som handtag för ena handen, den andra handen skruvar korkskruven ner i korken. Vid ett visst läge har skruven skruvat sig ner tillräckligt långt genom korken och övergår då, med samma rörelse, att lyfta upp korken ur flaskan. Denna modell kallas hovmästar- eller kyparmodell då professionella kypare och sommelierer ofta använder denna typ. Den har flera delar som är utfällbara. Den består av ett handtag i metall som håller de olika delarna i infällt läge. Ofta finns en folieskärare som är en liten kniv som kan skära genom vinflaskfolien som sedan avlägsnas. En spetsig korkskruv som skruvas ner i korken. Man kan fälla ut ett flaskstöd som kan läggas an mot flaskhalsens kant och kan sedan användas som hävstång, ibland i två steg. Den klassiska hävarmsmodellen består av en metallkropp som sättas an mot flaskhalsen, en skruv i metall, som när den skruvas ner i korken lyfter upp två metallvingar. När skruven skruvats ner i korken används vingarna för att med hävstångsprincipen dra upp korken ur flaskan. Denna modell kräver mindre ansträngning än en klassisk modell, men har nackdelen av att bli vinglig då man måste använda båda händerna för att trycka ner vingarna. En annorlunda modell som inte använder sig av en skruv, är portvinsöppnaren. Den har två tunna metallblad som man pressar ner längs med korken. Därefter vrids korken upp med hjälp av handtaget. Denna modell är bra för gamla, sköra korkar. Denna modell ser ut som en tång, där det undre handtaget läggs om flaskhalsen. Man klämmer därefter åt det övre handtaget och skruven vrids ner i flaskan och dras upp i samma rörelse.
