Sliprännor
Sliprännor eller slipskåror är en fornlämningstyp som i folkmun i Sverige ofta kallas svärdslipningsstenar. De utgörs av slipade raka fördjupningar i berg och stenblock med jämnt bågformig längdsektion. De är från ett par decimeter till över en meter långa, vanligen några centimeter breda och upp till en decimeter djupa i mitten. På de flesta platser där de förekommer är de samlade i större eller mindre grupper, liggande sida vid sida, ofta i solfjäderform, ibland korsande (se bilden från Dibjärs), till och med på kanten av en annan slipränna (se bilden från Ronehamn). Den förste som i skrift nämnde om sliprännorna var troligen Danska kyrkans superintendent i Visby stift Hans Nilssøn Strelow i sin Guthilandiske Cronica, som utkom år 1633 i Köpenhamn. Han skriver där om en sorts stenar, "vilka är så som en veckad kudde på ovansidan". Det kan knappast röra sig om någonting annat än sliprännor. Han förmodade att det rörde sig om naturbildningar ("Guds sköna skapelse"). I mitten av artonhundratalet skrev Pehr Arvid Säve om Gotlands historia. Han var antagligen den förste som mera ingående studerade stenarna med sliprännor, av honom benämnda "sliparestenar". Ur Säves anteckningar: Man säger att våra förfäder i dem slipat sina svärd – eller ock att draken i dem skurat sitt gods. – Troligen hafva dessa stenar blifvit begagnade att på dessa slipa våra förfäders stenvapen och flintredskap, som man kallar 'Thors-kilar', och som på Gotland finnas talrika fastän aldrig af landets sten eller kalk. Sliprännor är i vetenskaplig litteratur kända från Gotland sedan 1850-talet, och då kallades de "sliparestenar". August Waldemar Lundberg skrev år 1873 i Vitterhetsakademiens månadsblad att: "några stenkast från hafsstranden vid Ronehamn å Gotlands sydöstra kust ligga kringspridda en mängd temligen stora rullstensblock af gneis och granit, af hvilka åtminstone tretton äro på de uppåt vända sidorna försedda med inslipade refflor, hvilka i allmänhet icke äro parallella, utan gå i olika riktningar ... Några hafva flera refflor, andra blott en eller två, några refflor äro djupa och långa, andra kortare och grunda, men alla äro uppenbarligen gjorda af menniskohänder i en mycket aflägsen forntid.". År 1918 gjorde Rutger Sernander undersökningar vid insjön Fardume träsk. Fem stenar med sliprännor låg i vattenytan, men träsket hade sänkts c:a 1 meter i slutet av 1800-talet. Han kom därför till slutsatsen att sliprännorna hade tillkommit under en period med torrt klimat, nämligen subboreal tid, vilken ungefär sammanfaller med yngre stenålder och äldre bronsålder. Snart skulle dessa fornlämningar emellertid få det fantasieggande namnet "svärdslipningsstenar". Det väcktes dock röster mot tolkningen att rännorna uppkommit vid slipning av svärd. Sliprännornas bågform omöjliggjorde nämligen hypotesen. Även mängden sliprännor trotsade tanken på vapenslipar. Enbart på Gotland registrerades i en undersökning redan år 1933 drygt 500 slipblock och sliphällar. Fynden av sliprännor var jämnt fördelade över hela ön. Det konstaterades då också att "ej sällan gå rännorna i samma block i olika riktningar, någon gång även tvärs över andra. Liknande är fallet å hällytor.". Den allmänna uppfattningen bland arkeologer i början av 1900-talet var att stenredskap eller i varje fall föremål av sten hade slipats i de gotländska sliprännorna. År 1933 gjorde geologen Henrik Munthe en omtolkning av landhöjningsförloppet på Gotland, varvid de lägst liggande sliprännorna skulle hamna för lågt för en stenåldersdatering. Därmed blev syftet med sliprännorna helt dolt i dunkel. Arkeologen John Nihlén förmodade att kulthandlingar spelade stor roll. Senare har dock denna bild modifierats, och man förmodar att upprepade höjningar och sänkningar av havet kan ha förekommit. Mer ingående studier av strandförskjutningen för fyndplatserna under den aktuella tidsperioden krävs för att ge svar på detta.
Skridskor
Skridskor är fotbeklädnader med hårda blad som sätts fast på fötterna för skridskoåkning på is. De första kända skridskorna gjordes av ben från hjort eller boskap och betecknades ursprungligen som isläggar. Det finns numer flera olika typer av moderna skridskor men nutida som har gjorts av djurben är resultat av hobbyverksamheter och motsvarar inte dagens önskemål kring skridskoåkning. Varianter för färd på is. Varianter avsedda för annat underlag än is är. Skridskoskenor finns i många olika modeller, bland annat med taggar och utan tagg. Konståkningsskridskor har taggar frampå skenan för att man ska kunna hoppa högre, men hockeyrör har inte taggar framtill. Skridskoskenans undersida har en form med en skålformad (konkav) yta som är en till tre millimeter bred och några centimeter längre än skridskon. Det är kanten av denna skålformade yta som utnyttjas för att ge fäste när skridskoåkaren tar sina skär. Denna kant på skenan måste slipas regelbundet eftersom skärpan på eggen mattas av eller får skåror. Ett tecken på att man behöver slipa är att skridskon halkar i sidled när man åker. Man kan skrapa utsidan på sin nagel mot skenans vassa kant för att se om skenan är vass eller inte. Om lite vitt från nageln nöts bort behöver den inte slipas. Ett par skenor behöver skötas för att hållas i gott skick. Man bör torka sina skenor med en handduk eller trasa varje gång man har använt dem för att förhindra att skenan rostar. Förvara inte skridskorna med skyddet på. Skyddet ska endast användas då man går på och av isen. Förvara skridskorna i tygpåse, gärna var för sig. bandyskridskor, bandyrör, se Bandy. hastighetsåkningsskridskor se Hastighetsåkning på skridskor. ishockeyskridskor, hockeyrör, se Ishockey. konståkningsskridskor, se Konståkning. rullskridskor med fyra parvis placerade hjul. inlines med fyra linjärt placerade hjul.
Vittring
Vittring är inom geologi en exogen kraft, som mekaniskt och kemiskt bryter ner bergarter till mindre partiklar som sten, grus, sand, lera eller joner. Erosion kan sedan föra bort materialet. Man brukar skilja på alla former av vittring men bara exogena krafter, mekanisk vittring och kemisk vittring. Magmatiska bergarter som bildas vid låga temperaturer är vanligen vittringsbeständiga, medan de som bildas vid höga temperaturer är mer känsliga. Hos sedimentära och metamorfa bergarter beror vittringskänsligheten mycket på vad bergarten bildats av. Detta har störst kraft på hösten och våren. Mekanisk vittring är en form av vittring där en bergart bryts ned i mindre delar av yttre mekaniska krafter. Mekanisk vittring förändrar därför inte den kemiska sammansättningen hos bergartens mineral, det finns flera typer av mekanisk vittring där frostsprängning, termisk expansion, abrasion och biologisk aktivitet kommer att beskrivas mer ingående nedan. Frostsprängning eller frostvittring är benämningen på den vittring som sker när vatten i bergets sprickor fryser. Vatten expanderar ungefär nio procent vid frysning och denna expansion ger ett uttryck på sprickans sidor som kan vidga den, när vattnet i sprickan tinar är sprickan större, och vid nästa frostcykel kan den åter vattenfyllas och vidgas mer. Efter ett antal frostcykler kan delar av berget brytas loss helt. Detta är en av dessa yttre krafter. När en bergssida under lång tid utsatts för frostsprängningar bildas en taluskon vid bergssidans fot. En talus är en slänt av vittrat material som brutits loss och fallit ned, de partiklar som brutits loss kan variera kraftigt i storlek, från små korn till stora block. Ju större partiklarna är desto längre ned längs slänten rullar de, därför återfinns grövre material i talusens botten, medan finare material finns längre upp. Berg som värms upp expanderar, och krymper sedan ihop igen när det avkyls. I områden med stora temperaturvariationer under dygnet, såsom öknar bildas spänningar i bergets yttre lager, som kan få lager att spricka av berget. Vittringseffekten från termisk expansion förstärks om det samtidigt förekommer fukt i sprickorna. Termisk expansion kan även benämnas som temperaturvittring, eller solsprängning. Tryckavlastning innebär att material (berg, jord eller is) försvinner, vilket leder till att trycket på det underliggande berget minskar. Denna avlastning får berget att spricka parallellt med ytan. Tryckavlastning är vanligast hos bergarter bildade under stort tryck, eller när glaciärer retirerar. Intrusiva magmatiska bergarter, som granit, bildas under högt tryck och kan forma plutoner med en högre motståndskraft mot vittring än den bergart den formats i. När dessa eroderar fram kan avlastningssprickorna bli omfattande. Abrasion kallas den process där en yta utsätts för vind, rinnande vatten eller glaciärer, vilket i sin väg kan föra bort vittratt material. Abrasion genom vindpåverkan kan liknas vid blästring. Partiklar i strömmande vatten slipar en yta och glaciärer som drar fram över en yta spräcker och slipar den. Vanligen är ytor som vittrats genom abrasion mjuka i formen. Vittring kan även ske genom biologisk aktivitet: Exempelvis kan rötterna hos växter leta sig ned i sprickor, och vidga dem, en process som kan jämföras och samverka med, frostsprängning ovan. Levande, och förmultnande växter kan också avge syror, som angriper mineral. Detta klassificeras som kemisk vittring, som beskrivs nedan. Vid kemisk vittring bryts en bergart ned genom kemiska reaktioner, främst genom att den utsätts för mer eller mindre aggressiva processer av luft och vatten. När sprickor i kalksten vidgas genom upplösning kan omfattande karstsystem bildas. Den huvudsakliga vittringsprodukten är alltså lermineralet kaolinit.
Metallografi
Metallografi är en specialisering inom metallurgi som går ut på studiet av metallers och legeringars struktur och utseende främst studerat genom mikroskop. Metallografin började utvecklas i slutet av 1800-talet. Metallografens uppgift är att göra en kvalitativ och kvantitativ beskrivning och bedömning av metallers mikrostruktur med hjälp av mikroskop. Utifrån struktur och utseende kan slutsatser dras om materialets egenskaper. Vid mikroskopiering slipas, poleras och etsas normalt provbiten varefter provbiten granskas i mikroskop eller under lupp. Etsmedlet påverkar metallens yta vilket synliggör till exempel korngränser och olika faser. Det finns en uppsjö av olika etsmedel framtagna för olika metaller. För att undvika fel vid preparering är det viktigt att ha kännedom materialets egenskaper och vilken process materialet genomgått. Mot bakgrund av det ökande antalet kompositmaterial och legeringar och nya vidareutvecklade material som keramik och polymerer är det vanligt att man använder beteckningen materialografi istället för metallografi för att fånga hela spektrumet av material. Metallografi används som en del av kvalitetssäkring och skadeanalys samt vid forskning och utveckling. Precis som icke-metalliska kristaller visar metaller en kristallin struktur som kan beskrivas kvalitativt och kvantitativt. I metallografi tar man fram ett prov, slipar det till hög glans och undersöker provet i ljusmikroskop. En repfri och plan yta som är representativ för materialet behövs för att undersöka materialets mikrostruktur. Det är viktigt att prepareringen av provet inte påverkar ytan genom formförändring, repor eller smörja. Framställning av oklanderliga ytor för prov är i grunden möjligt för alla fasta material även om det kan vara mycket kostsamt för vissa material. Direkt efter polering gör de skilda reflektionsegenskaperna för metaller och icke-metaller att en första beskrivning av materialets renhet kan göras. Föroreningar visar sig vanligtvis som mörka fält i metallen. Slipunderlag är papper eller textilduk som slipkorn är fästade vid. Polerunderlag är huvudsakligen duk (filt, sammet, konstfiber, linne). För bästa resultat vid slipning och polering vänds provet 90 grader efter varje slipvarv. Omsorgsfull rengöring mellan varje slip- och poleroperation är nödvändig för att säkra mot att stora slipkorn från föregående slipning följer med och ger repor på provet. Torkning görs och därefter spolas provet med starkt förångande vätska (vatten, olja) innehållande alkohol, till exempel ren etanol. Provet torkas därefter i en varm eller het luftström så att vätskan förångas och provet blir torrt och fläckfritt. Om man ska dra slutsatser om provets mikrostruktur är det nödvändigt att etsa provet. I det etsade provet blir materialets verkliga struktur undersökt. Etsningen ska ske omedelbart efter poleringen. Valet av etsmedel följer av materialets sammansättning och storleken på den struktur som ska undersökas. Om rätt kontrast har tagits fram på provet genom etsning kan man se värmebehandlingstillstånd och kvalitet samt få flera nycklar till framställningsprocess och felorsaker. Förutom ljusmikroskopet kan elektronmikroskop användas. Genom att man med elektronmikroskopet kan undersöka även opolerade ytor kan man undersöka brottytor. Om elektronmikroskopet är utrustad med en detektor föröntgenstrålning kan man avgöra den kemiska sammansättningen genom att analysera röntgenstrålningen som alstras när preparatet beskjuts med elektroner. Genom att analysera diffraktionsmönster som uppstår i transmissionselektronmikroskop eller i svepelektronmikroskop utrustad med en så kallad EBSD-detektor kan man även bestämma kristallstruktur och kristallorientering för enskilda kristaller, s.k. "korn". Våtslipning med SiC-papper med kornstorleken P320/P500/P800/P1000/P1200. Förpolering med diamantsuspension med kornstorleken 6 µm, 3 µm, 1 µm på konstsiden eller bomullsduk med alkoholhaltigt smörjmedel. Metallographische Werkstoffe.
Mohs hårdhetsskala
Mohs hårdhetsskala visar reptåligheten för olika mineral genom att ett hårdare mineral kan repa ett mjukare. Skalan skapades av den tyske mineralogen Friedrich Mohs som baserade den på tio mineral som fick varsitt värde på en skala 1–10. Inom materialteknik finns flera definitioner av hårdhet. Ett materials okända hårdhet bestäms genom att man undersöker vilket mineral på skalan som är det hårdaste som kan repas, eller omvänt, vilket är det mjukaste mineral, som förmår repa provföremålet. Mineral med hårdhet 1–2 kan repas med en nagel, och mineral med hårdhet 1–6 kan repas med en stålspik (stål har hårdhet 7 Moh). Mohs hårdhetsskala är endast en jämförande skala. Exempelvis är korund (9 Moh) dubbelt så hårt som topas (8 Moh), medan diamant (10 Moh) är nästan fyra gånger så hårt som korund (9 Moh). Diamant är det hårdaste naturmaterial som finns. Det enda som kan repa en diamant i rumstemperatur är en annan diamant. Diamantverktyg används därför ofta i skärande bearbetning, men kan inte användas för att snabbt skära stål eftersom friktionsvärmen får diamanter att lösa upp sig i stålet. En briljant är en smyckeslipad diamant. Enda sättet att slipa fram briljantens fasetter har hittills varit att använda mera diamant, i detta fall i form av diamantpulver. Korund ingår ofta i industrins slipskivor, och med detta kan de flesta hårda material slipas till önskad form eller skäras. Skulle man försöka skära diamant med korund går det åt fyra gånger så mycket korund som avlägsnad diamant eftersom diamant är fyra gånger hårdare. Bergarter består av blandningar av olika mineral. Exempelvis består bergarten porfyr främst av kvarts, fältspat och hornblände. Porfyr har hårdhet 7 Moh. Detta kan jämföras med bergarten gråvacka (samlingsnamn för berg av förhårdnad ler- eller sandsten), som har hårdhet 4 - 5 Moh. Tack vare hög hårdhet steg efterfrågan på krossat berg av typ porfyr och kvartsit på 1980-talet, då Vägverket införde krav på lägsta tillåtna resistens mot slitage från dubbdäck hos stenmaterial till slitlager av asfalt på högtrafikerade landsvägar.
