Spånskiva
Spånskiva (spånplatta) kallas skivor som skapas genom att kutterspån blandas med lim och pressas till skivor. Spånskivan är tätare, billigare och mer likformig än vanligt trä eller plywood.
Träskiva
En träskiva är en porös eller hård skiva tillverkad av träfiber eller olika träspån samt faner som pressas tillsammans under högt tryck. Träskivor tillverkas för allehanda tänkbara användningsområde samt även i vattenfast kvalité för utomhusbruk. Träfiberskivor kallas även board. Lamellträ är en träskiva som tillverkas av trälameller, oftast rektangulära stavar av trä. Lamellträ tillverkas företrädesvis av torkad furu, även andra träslag kan förekomma. Lameller hyvlas, sorteras samt limmas under press och värme till önskad bredd. När limmet härdat hyvlas skivorna till önskad tjocklek varefter de beläggs med ett yttre skikt av samma materiel på båda sidor. Ytskiktet kan bestå av board eller faner. Även spånskivor eller någon annan ytbeläggning förekommer. Lamellträ tillverkas för inomhusmiljöer. Lamellträ var stommen i möbler eller inredning innan spånskivan började bli vanlig. Limfog (eller limfogskivor) tillverkas i flera olika träslag, oftast furu i olika bredd och tjocklek för vidareförädling till möbler och inredningssnickerier. Limfog säljs i bygghandeln som gör den själv för olika ändamål. Limfog är en annan variant av lamellträ som förr var stommen i fanerade möbler, även i dag vid möbeltillverkning av bättre klass. Lamellträ och limfog har ett liknande tillverkningssätt i grund. Treetex är en porös skiva som kom till stor användning i husbyggen redan under 1930-talet. Treetex har en del akustik- och värmeisolerade egenskaper och var enkel att tapetsera. Plywood är en skiva av faner som krysslimmas till önskad tjocklek. Plywood finns att tillgå i flera olika kvalitéer för olika ändamål. Vattenfast limning är den mest förekommande med olika ytor av faner. Plywood används inom bygg-, möbel- och inredningsindustrin samt inom båtbygge. Asfaltboard är en bitumenimpregnerad, porös träfiberskiva framtagen som vindskydd på träbyggnader och till blindbotten i bjälklag. HDF, High Density Fibreboard, är en skiva av fina träfiber tillsammans med lim som hårdpressas till en hård träfiberskiva. HDF är lik MDF-skivan men av hårdare kvalitet som kan användas till produkter som belastas hårdare, till exempel till målade inredningar, stommen i laminatgolv, det yttre skiktet i till exempel ytterdörrar. Masonit eller board var den första träfiberskivan som kom att tillverkas i Sverige år 1929. Masonit har ett stort användningsområde eftersom den även finns i vattenfast utförande, så kallad oljehärdad masonit. Masonit tillverkas också i en perforerad variant. De största användarna är möbel- och byggindustrin. Masonit är ett varumärke, hård board tillverkades under en rad varumärken som exempelvis Unitex, Fibrex, Karlit och Asfarock. Spånskiva är en träfiberskiva som tillverkas av sågspån som limmas och pressas samman under högt tryck och värme. Spånskivan finns att tillgå även i vattenfast utförande samt cementbunden för brandskydd. Spånskivan har kommit till stor användning inom möbel-, inrednings- och byggindustrin. MDF (Medium Density Fiberboard) är en modernare träfiberskiva som har kommit till användning inom möbel-, inrednings- och byggindustri. MDF tillverkas av fint sågspån från barrträd. OSB (Oriented Strand Board) är en träfiberskiva som tillverkas av hyvlat träfiber som limmas i tre skikt. OSB-skivan började tillverkas i Kanada 1976 och har fått ett stort användningsområde inom byggindustrin där man ställer höga krav på statik.
Kutterspån
Kutterspån är ett träavfall från snickerier eller sågverk som bearbetar träråvaror till olika produkter med olika hyvelmaskiner eller fräsmaskiner. (Cutter är det engelska ordet för en typ av fräs). Tidigare var kutterspån det dominerande valet till värmeisolering i hus och byggnader. Fortfarande påträffas det vid renovering av äldre hus stora mängder kutterspån i väggar, golv och vind. Vid ekologiskt byggande finns det ännu idag kvar som ett gott alternativ, men bör planeras med omsorg för att fylla brandsäkerhetsbestämmelserna. Tidigare var hyvelspån och övrigt träspån ett problem på sågverk och övrig träförädlingsindustri. Träspån användes för uppvärmning vid torkning av virke i virkestorkanläggningar och värme i egna lokaler. En stor mängd har industrier som tillverkar pappers och träskivor använt, eller förvarat i egen deponi i anslutning till sågverk eller träindustrin. Från råmaterial till färdig produkt kan det vara upp till 50 % sågspån eller kutterspån som biprodukt. Kutterspån är i dag en råvara i bränslepellets, spånskivor och pappersmassa, fast de har för korta fibrer för att ge papper av god kvalitet. Med stigande energipriser har de industrier som tillverkar produkter av träspån fått konkurrens av dem som använder sig av bioenergi. Kutterspån används också, eller har använts, som strö till djur i bland annat ladugårdar, svinstall, och hönshus. Kutterspån är det vanligaste bottenmaterialet i burar för gnagare som hålls som husdjur, som hamstrar, gerbiler, marsvin, tamkaniner och dylikt. Det anses dock oftast alldeles för dammigt för att vara lagligt och dessutom för det mesta gjort av barrträ vilket innehåller terpentin som är ett gift. Terpentinet i sin tur ökar halten av ammoniak då det blandas med urin och är cancerframkallande. Att det är skadligt visade sig även vid just framställningsplatser där arbetare ofta drabbats av bland annat astma eller allergi från vissa träslag. När det gäller djur visar sig problemen oftast i form av problem med luftvägarna och ögonen, men detta misstas ofta för spånallergi. 11 § i djurskyddslagen L80 säger: "Ett förvaringsutrymme ska vara försett med bottenmaterial och bomaterial om det behövs för att tillgodose djurens behov. Bottenmaterial och bomaterial ska då finnas i en för djurarten och djurens ålder tillräcklig mängd och vara av god kvalitet och i övrigt beskaffat så att djuren inte kan skadas av gifter, mögel eller damm.". Alternativ till kutterspån är till exempel flis från träslagen al eller asp, se närmare till exempel guldhamster.
Skiva
Spånskiva – sågspån blandat med lim och pressat till skivor. Grammofonskiva – en typ av fonogram där ljud lagras på en cirkulär skiva Julskiva – ett fonogram med julsånger. Vinylskiva – en grammofonskiva av vinylplast. Cd-skiva – ett optiskt lagringsmedium för blanad annat fonogram. Dvd-skiva – ett digitalt optiskt lagringsmedium. Skivminne – en anordning för lagring av information som används i datorer. Skiva – ett äldre svenskt ord för fest Studentskiva – en typ av fest för gymnasieelever. Kräftskiva – en traditionell svensk fest i samband med kräftfiskesäsongen.
Bergö kyrka
Bergö kyrka är belägen på ön Bergö i Malax, Österbotten, Finland. Den är uppförd åren 1800–02 av byamännen på egen hand och ursprungligen till bönehus. Den är hemkyrka i Bergö församling. Till formen är kyrkan en enkel långkyrka, till vilken en sakristia ansluter sig på norra sidan i kordelen. Kyrkan är uppförd av stock och beklädd med så kallat råvirke. Innerväggarna är nedtill beklädda med spånskivor och övre delen av makulerad juteväv. Kyrkan vilar på en stenfot av kilad sten. Taket har från början varit täckt av brädor, senare med pärtor, men är numera belagd med målad plåt. Elektricitet installerades 1954, centralvärme 1964 och högtalaranläggning med hörselslinga 1984. Till kyrkan leder två dörrar, vid dörren i södra sidoarmens östra vägg finns även en handikappramp, som byggdes 1984. Takrännor och stuprör monterades 1985. Altaret är en imitation av det nygotiska Malaxaltaret. Missionssyföreningen i Bergö donerade i februari 1957 två korfönster med katedralglas. Fönstren är komponerade av konstnär Gunnar Forsström. Altartavlan är målad 1919 av konstnär Theodor Schalin. Dold av den nya altartavlan finns en äldre altartavla, 4 alnar hög och 2,5 alnar bred, som är av kolorerat papper med ram och föreställer Nattvarden. Predikstolen är från 1829, och har tidigare haft sin plats i kyrkans nordöstra hörn. Orgelläktaren uppfördes efter senaste krig. Den åttastämmiga orgeln installerades 1956, byggd av firma J.V. Virtanen, Esbo och enligt byggarens egen berättelse dess första orgel. Piano inköptes 1981. Ljuskronan framme i kyrkan är av mässing och "Förfärdigad av Matts Svedberg, Malax, 1878". I södra sidoarmen hänger en ljuskrona av järnbleck, som är en gåva av Solf församling. Framför läktaren finns en ljuskrona av mässing och porslin med petroleumlampa som är från 1887. På altaret finns en sjuarmad mässingsljusstake som är en gåva av Aina Samberg 1914. Framme i koret finns också två femarmade ljusstakar av järn, vilka är en gåva av pastor Alvar Nyqvist 1929. Kyrkan renoverades invändigt 1966. Första tanken på en ny renovering väcktes 1997, redan då med tanke på 200-årsjubileet. I juli 2000 beslöt kyrkofullmäktige att anhålla om stöd från kyrkostyrelsen, i augusti 2001 kom styrelsens slutliga beslut och i oktober godkändes planerna i Museiverket. Vid renoveringen kom många gamla och genuina handgjorda konstruktioner att lyftas fram igen. Då spontbrädorna i kyrktaket togs bort upptäcktes en vacker målning i blått och guld, som ingen nu levande tidigare sett. Målningen har restaurerats och samtidigt använts som utgångspunkt då färgsättningen - i varmt ljusgult, gråblått, brunt och grönt - bestämts. Till det ovanliga med Bergö kyrka hörde att en bänk inte var den andra lik, eftersom de var hemmagjorda i olika gårdar. Bänkarna finns kvar, men de har breddats några centimeter, ryggstöden är vinklade en bit bakåt och de har fått ändamålsenliga psalmbokshyllor. Det nutidsenliga som kommit till i samband med renoveringen är bland annat vatten- och avloppsledningar (förr kånkades allt vatten från församlingshemmet), toalett, diskskåp, städförråd, klädutrymme, direkt elvärme under bänkarna, isolering, ventilation under golvet, tak över huvudingångens trappa, förstorat altare och utflyttad altarrund, förnyad ljudanläggning i kyrkan och till församlingshemmet, alarm samt automatisering av klockringningen. Kyrkan återinvigdes den 17 november 2002. Samtidigt firades kyrkans 200-årsjubileum.
Wilh. Schauman
Oy Wilh. Schauman Ab var ett finländskt skogsindustriföretag. Oy Wilh. Schauman Ab bildades efter Wilhelm Schaumans död 1911. Dennes efterlämnade verksamhet omfattade sågverk, plywoodfabriken i Jyväskylä samt socker- och cikoriafabriken på Alholmen i Jakobstad. Särskilt plywoodproduktionen var lönsam. En andra plywoodfabrik byggdes i Nyslott och var klar 1921 och Östra Finlands fanérfabrik i Joensuu förvärvades 1924. År 1928 prioducerade företaget 31.000 kubikmeter plywood. År 1934 byggdes en sulfitmassafabrik på Alholmen i Jakobstad, som invigdes 1935 under det separata bolaget Ab Jacobstads Cellulosa–Pietarsaren Selluloosa Oy. Detta bolag förvärvades 1960 av Oy Wilh. Schauman Ab. Sockerfabriken såldes 1919 till det samma år bildade Finska socker Ab (numera inom tyska Nordzucker). Produktionen av cikoria fortsatte i liten skala fram till 1964. Under 1950- och 1960-talen utvidgades produktionen med tillverkning av träfiberskivor och spånskivor och grundades Wisapak-fabriken i Jakobstad med sulfitmassa- pappers- och påstillverkning. I början av 1970-talet var Schauman största producent av avsalumassa, och bruket i Jakobstad var Finlands största. Schauman slogs samman med Kymmene Oy 1988.
Lövsåg
Lövsåg är en såg som har en lång bågformad kropp. Den har ett väldigt tunt löstagbart blad. En lövsåg är bra för att såga i tunt virke såsom spånskivor. För att byta ut bladet finns det skruvar på sågen som släpper loss bladet.
Masonit
Masonit, (masonitskiva) en generisk term med ursprung i varumärket Masonite, är en form av träfiberskiva. Till skillnad från spånskiva används inget tillfört lim, utan vid tillverkningen expanderas trämassan genom att under högt tryck ånga träfibrerna och sedan spruta ut dem i normalt lufttryck, innan de pressas ihop till skivor med träets eget lim, lignin, som bindemedel. Tillverkningsprocessen för masonit uppfanns 1924 av Thomas Edisons chefsingenjör William H. Mason, som först försökt, och misslyckats med, att tillverka papper av restflis. Ett par år senare startade Mason produktion i USA och licensierade produktionsrätt till företag i olika delar av världen med så stora inbördes geografiska avstånd att de inte skulle konkurrera med varandra. Ett sågverk i Rundvik hade vid den tiden den i Stockholm verkande grosshandlaren Carl Wikström som huvudägare. Denne blev först i världen, i konkurrens med andra industrimän, att ingå licensavtal med Mason för firma P Wikström Jr:s räkning. Genom Nordmalings Ångsåg AB uppförde Rundviksverken i norra Ångermanland 1928–29 den första masonitfabriken i Europa. Materialet fick sitt svenska genombrott vid Stockholmsutställningen 1930, och kort tid därefter tillverkades möbler, inredning, hus och båtar gjorda av masonit. Dessutom såldes många ritningar och byggsatser för hemmabyggen i masonit. Masonit tillverkades i Rundvikfabriken i Västerbotten, så småningom under företagsnamnet Masonite AB. Boardfabriken sysselsatte omkring 90 personer och omsatte omkring 100 miljoner kronor per år. Företaget begärde sig i konkurs den 5 april 2011. Masonite AB var den enda producenten i Europa som använde sig av Masons tillverkningsprocess. Masonite AB köptes 2006 av den norska koncernen Byggma ASA. I maj 2012 packades fabriken ihop och skickades till Thailand.
Bokhylla
En bokhylla är en förvaringsmöbel där man kan rada upp böcker, pärmar, ställa prydnadssaker eller blommor. Bokhyllor finns i olika material och formationer. Materialet är vanligen massivt trä eller spånskivor och formationen är rektangulär, ca 2 meter hög, med fyra eller fem hyllplan. Det finns bokhyllor i stål med glashyllor, vägghängda hyllor, bokhyllor med luckor, bokhyllor med lådor, låga bokhyllor och sådana som är anpassade för att ställas i ett hörn. Har man en liten lägenhet kan det vara praktiskt med en s.k. kombinationshylla där bokhylledelen sitter fast med till exempel tv-bänk, vitrinskåp och cd-hylla. I villor med ett biblioteksrum är det vanligt att bokhyllor är inbyggda i väggen, de går då ända upp till taket. Så länge böcker i första hand tillverkades genom att skrivas av för hand var de sällsynta och dyrbara föremål. Under medeltiden förvarades de framför allt i speciella bokskåp eller bokkistor, de sistnämnda för mindre samlingar eller för böcker som behövde transporteras. Både skåp och kistor var ofta försedda med lås. Skåpen hade en eller flera hyllor för böckerna, vilka oftast förvarades liggande. Som de värdeföremål de var dekorerades böckernas pärmar med vackra utsmyckningar, ibland av metall och stenar. Att förvara dem liggande med frampärmen uppåt visade upp de vackra dekorationerna, men hade också ett rent praktiskt syfte, eftersom de utsmyckade pärmarna riskerade att skadas ifall de låg för tätt intill varandra. För större boksamlingar, exempelvis i klostren, där fler behövde få tillgång till böckerna, valde man att avsätta ett eget rum för böckerna, de första biblioteken. Eftersom biblioteken innebar större kontroll över vilka som hade tillgång till böckerna kunde man använda andra typer av hyllor, som bättre exponerade böckerna samtidigt som de utnyttjade utrymmet mer effektivt. Dessa bokhyllor liknade vår tids kyrkbänkar, med en lutande hylla i lagom höjd där boken både kunde förvaras och läsas på plats. Bokhyllorna placerades så gott det gick så att de belystes från fönstren utan att skugga varandra, det vill säga med ena kortsidan mot ytterväggen. För att minska risken för att böcker försvann eller blev felplacerade kedjades de ofta fast i metallstänger som fästes i hyllan. Efterhand som boksamlingarna blev större blev detta system så småningom ohållbart, speciellt när flera personer ville använda böcker som var placerade på samma hylla. En horisontell hylla lades därför till ovanför den lutande, där böckerna kunde ligga när de inte användes. Under slutet av 1500-talet utvecklades bokhyllan ytterligare genom att flera hyllor lades till ovanför den lutande "läsbänken". Något senare började man ställa böckerna vertikalt på hyllorna snarare än lägga dem horisontellt, även det en platsbesparande åtgärd. Böckerna ställdes då ofta med ryggen bakåt, mot bokhyllan, för att kedjan, som oftast var fäst i den yttre delen av bokpärmen, skulle kunna falla fritt från hyllan utan att skada böckerna. Det finns exempel på böcker från Italien och Frankrike med titeln eller författarnamnet på ryggen, vilket tyder på att de förvarades med ryggen utåt på bokhyllan, redan från 1500-talet. Det verkar dock ha varit vanligare att förvara dem med ryggen inåt i Tyskland, Holland, Spanien och England, en sed som höll i sig även sedan man slutat kedja fast böckerna vid bokhyllorna. Boktryckarkonsten gjorde att böckerna blev fler och billigare. De nya böckerna behövde inte kedjor, även om vissa bibliotek hade böcker fastkedjade fram till slutet av 1700-talet. När böckerna inte längre kedjades fast i hyllorna behövdes inte längre fasta läsbänkar vid bokhyllorna, vilket gjorde att man kunde utnyttja utrymmet för att förvara fler böcker. Hyllor som hängs på konsoler på väggen bör vara av rätt proportion så att inte hyllan rivs från väggen, eller viker/böjer sig under trycket av lasten. Några tumregler.
