Spik
Spikens tvärsnitt är oftast fyrkantigt men kan även vara runt. Vissa tillämpningar kräver extra motstånd mot utdragning och där är spiken försedd med hullingar (ankarspik, gipsplattespik) eller är spiralvridet (skruvspik, takplåtspik). Spik med cirkulärt tvärsnitt har den nackdelen att den bjuder så gott som inget motstånd mot vridning av de sammanfogade delarna. Blir mer eller mindre ett gångjärn. Kantig spik bidrar däremot till vridmotstånd. Spik slås in i de olika materialen med hammare i de flesta fall, större spik kan slås in med en liten slägga eller huvudet på en yxa. Vid industriell spikning eller i byggbranschen kommer spikpistoler till användning. Tränagel eller dymling är en äldre metod för att foga detaljer av trä mot varandra, eller för att låsa tappen vid till exempel tappning. En träplugg som är likadan i bägge ändarna används för att fästa grövre timmer respektive plankor vid byggande av träfartyg samt vid timring i äldre timmerhus, även kallad dymling. Ett annat användningsområde är allmogebåtar. Att enepinna en bordläggning förekommer fortfarande även om det var mer vanligt förr. Bleckspik används vid plåtslageriarbeten för att fästa till exempel fönsterbleck och andra plåtdetaljer på hus. Bleckspik finns i flera färger för att harmoniera med det beslag som fästs, längden oftast 25 mm. Ankarspik är en spik med räfflor för att försvåra att den dras ur vid belastning eller när virket skjuvar sig. Ankarspiken används till olika hålband eller byggbeslag vid trähusbyggnad. Dyckert är spik som antingen helt saknar huvud eller har ett mycket litet koniskt huvud. Dyckerten fäster huvudsakligen genom friktion. Avsikten är att hela spiken ska slås in i materialet så att ingenting sticker ut, dyckertspik används till invändiga snickerier såsom foder vid fönster och dörrar, socklar vid golv eller till taklister med mera. Furuspik är en spik som var vanlig förr till husbyggen, innan dagens heldragna trådspik kom till. Furuspiken var tidigare handsmidd innan smidesmaskiner började utvecklas. Furuspiken påträffas ofta vid reparation i äldre hus. Den används än i dag vid grövre snickerier samt vid all renovering av äldre byggnader. Furuspiken finns att tillgå galvaniserad eller i svartjärn. Kamspik är en spik med räfflor för olika träarbeten, dessa finns i olika längder från 20 mm och uppåt. Kamspik tillverkas i rostfritt stål som är det vanligaste, spiken finns även att få i koppar eller brons. I vissa länder tillverkas kamspik i stål, eller för spikpistoler på band. Hästskosöm är en spik med särskild form som slås underifrån genom hästskon och ut genom hovens utsida där den böjs och klipps av med en hovtång. Klippspik framställs genom klippning av plåt i motsats till trådspik som dras med tråd som ämne och till handsmidd spik. Används till spikning av exempelvis karmar och reglar i lättbetong. Kopparspik finns för olika ändamål, till exempel runda med räfflor, för plåtslageriarbeten. Det finns även en fyrkantig modell, som används till träbåtsbygge för nitning av bord samt spant. En annan modell som har ett huvud (kallat rosset) användes till dekoration av paneler och dylikt. Koppar går inte att använda tillsammans med stål, järn, eller aluminium i fuktiga miljöer, på grund av korrosion. Denna förstärkts ytterligare i saltvatten. Rostfritt eller syrafast stål går dock bra att använda tillsammans med koppar. Nubb är en typ av kortare spik med ett platt huvud. Normalt 6 till 18 mm lång. Nubben har i allmänhet kvadratisk genomskärning och ett platt cirkelformat huvud. Nubb tillverkas genom pressning. En grövre sorts nubb, från 18 till 25 mm längd, förekommer och användes för spikning av mjuka mattor och dylikt, s.k. mattspik. Av tråd tillverkad småspik i samma längder som nubb kallas vanligen stift, vare sig den är gjord av järn- eller mässingstråd.
Spikmatta
En spikmatta är en matta fylld med små spikar som pekar uppåt. Spikmattor används ibland som akupressur eller till meditering. De är dock mest kända som någonting som fakirer använder som "magi" när de lägger sig på spikarna utan att skadas. I själva verket är det inget magiskt med det – vikten fördelas relativt jämnt över spikarna och därför gör det inte ont alls. Det beror dock på hur jämnt fördelade spikarna är över mattan och avståndet mellan dem. Spikmattan används inom Veda. Spikmattan marknadsförs ofta som att den lindrar smärta, botar sjukdomar, etc, men det finns inga vetenskapliga belägg på att den skulle göra det. Under 2008 och 2009 blev spikmattan en populär företeelse i Sverige. Den lanserades på marknaden av olika tillverkare och under olika namn såsom Svenska Spikmattan, Ryska Spikmattan, Fakirmattan, Shaktimattan, Yantramattan, Hathamattan, Qi-mattan med flera varianter. Det förekommer även mindre varianter i form av spikkuddar. Gemensamt för alla dessa är att spikarna är gjorda av plast. Handelns Utredningsinstitut utsåg spikmattan till årets julklapp 2009. Spikmatta är även ett polisiärt hjälpmedel för att tvinga fordon att stanna. De så kallade spikarna består då av ihåliga ventiler som rycks loss och fastnar i däcken så att dessa töms på luft. På detta sätt kan inte fordonet längre köra. I Sverige inleddes försök med spikmattor i början av 1940-talet och 1953 beslöt man att en schweizisk konstruktion skulle införas som standard Mattan var 4,2 meter lång och tillverkades av 7 cm bred sadelgjord i vilken spikarna fästs. Det tog ca 15 sekunder för ett däck att tömmas och i regel fastnade fyra spikar per däck. Fram till 1960 hade ännu inte den dåvarande konstruktionen av spikmatta använts i ett skarpt läge. Numer ingår moderna spikmattor i polisens utrustning och används ibland vid utryckning.
Spikpistol
En spikpistol är ett verktyg som används för att skjuta in bandad spik i trä eller andra material. En spikpistol som drivs med tryckluft, batteri, gas eller kolsyra förekommer för trådspik från 50 mm upp till 125 mm. Det finns tryckluftsdrivna pistoler för klammer eller dyckertspik, mindre maskiner kan även drivas med elektromagnetism. Till grövre bult eller fästdon drivs maskinen med drivpatroner. Spik till spikpistoler kan vara bandade på en rad med cirka 40st trådspik, (rakbandad spik). För andra maskiner som har trummagasin är spiken bandad på rullar med upp till 350 spik per rulle. Med dagens tillgänglighet på spikpistoler och bultpistoler har arbetsplatsolyckorna ökat med dessa maskiner. Handhavaren har ibland inte förstått riskerna med att maskinen gör moment snabbare i jämförelse med manuell indrivning av spik och bult.
Spikborn
Spikborn (även Spikboren eller Spijkbåren) var ett torp i nuvarande kommundelen Segeltorp i Huddinge kommun. Torpet låg under säteriet Vårby gård och byggdes troligen på 1650-talet, de sista resterna av byggnaden revs i februari 1977. Det märkliga namnet härrör troligen från verktyget "spikborr". Området "Spikborn" ligger inom Gömmarens naturreservat. I äldre handlingar från 1700-talet skrevs namnet Spijkboren och Spijkbore. Ordet "borr" ingår i namnet och en spikborr definieras som "en borr med skruvformig spets, hvarmed hål förborgas vid spikars inslagning" (enligt Dahlins ordbok). Något i torpets närhet liknade tydligen en spikborr. Spikborn återfinns på kartografen Abraham Hesselgrens General Carta öfwer Vårby sätegård... från 1703 som torp, men är förmodligen 50 år äldre. Torpet var beläget strax söder om Juringeån (Långsjöns utlopp mot Vårby och Mälaren). I jordeboken 1749 nämns det som Vårby säteris rusthåll och i husförhörslängden från 1751 som dagsverkstorp under Vårby gård. Siste torparen var Olof Olsson, född 1767, och hans hustru Maria Margaretha Persdotter, född 1784. De flyttade från Spikborn år 1827 och stället blev därefter bostad för en gift dräng. År 1840 lades jorden till Vårby gård. De sista resterna efter Spikborn revs i februari 1977. Vid en arkeologisk undersökning som genomfördes 1981 registrerades lämningarna efter ett boningshus, en ladugård och en potatisgrop med uppkastad kantvall. Idag återstår en överväxt husgrund med en hög tegelstenar från torpets skorsten och den intilliggande kallvattenkälla, där de boende hämtade sitt dricksvatten. Namnet lever kvar i Spikbornsvägen.
Spikutdragare
Spikutdragare är ett verktyg för att dra ut spik med. Spikutdragaren finns med och utan glidhammare, glidhammaren underlättar när man ska slå ned spikutdragarens käftar över spikens huvud vid spikutdragning. Spikutdragare underlättar arbetet vid renovering av träkonstruktioner vid demontering av till exempel trägolv från bjälklag när golvtiljorna ska återmonteras.
Spån (byggmaterial)
Fram till medeltiden var takspån i Europa det vanligaste taktäckningsmaterialet på finare byggnader och användes även ofta som fasadbeklädnad. Livslängden för impregnerad spån av furu kan vara runt 40 år eller längre, för spån av ek eller lärk ännu längre. Kyrkspån och stavspån spikas i den övre kanten av varje spån och nästa varv läggs överlappande. Överlappningen blir synlig i den nedersta tredjedelen av varje spån. Skarvar och spikar täcks så att taket blir tätt och nederbörden rinner av. Tak- och väggspån klövs förr med yxa och spånhuggning var ofta en inte obetydlig inkomstkälla för skogsbygdernas människor. Spåntak finns ofta på kyrkor men användes även på andra statusbyggnader. Även utvändiga gavlar och långskepp kan vara klädda med spån. Stav- eller kyrkspån är vanligen cirka två centimeter tjocka i nederänden av ek eller furu. De är ofta tio till tolv centimeter breda och 35 till 50 centimeter långa. I senare tid har man ibland, för att spara virke, kluvit spånen med såg och på det sättet fått ut två spån ur varje bit. Den sågade ytan spikas i så fall nedåt. Stickspån är cirka tre till sju millimeter tjocka, tio till femton centimeter breda och fyrtio centimeter långa och blev ett mycket vanligt taktäckningsmaterial i bland annat Skandinavien under senare delen av 1800-talet. Maskinhyvlade spån ersatte under 1800-talet i stor utsträckning främst nävertaken samt stråtaken i skogsbygderna. Nävertaken bestod av klovor lagda tätt över ett lager av näver. Nävertaken kunde läggas utan att man behövde använda spik, men insamlingen av näver och framställning av klovor och krokar var mycket arbetskrävande. När maskindrivna spånhyvlar blev vanliga i kombination med att spiken blev billigare genom industrialismen övergick allmogen allmänt till spåntak som krävde mindre arbetsinsats och dessutom ansågs "modernare". Det finns maskinhyvlade spån eller spån klyvda för hand med yxa och träklubba. Den handskurna tillverkas genom att man delar en rakvuxen (alltså en som vridit sig lite, eller helst inte alls) och tätvuxen tallstam i fyrtio centimeter långa bitar. Dessa klyvs först med yxa i fyra delar (som "tårtbitar") och den innersta delen av varje fjärdedel tas, liksom barken, bort. Därefter späntas pärtorna radiellt med en dubbelskaftad kniv. Denna slags pärt anses mer hållbar, men kräver mycket mera arbete och finare råvara än maskinpärt. Maskinhyvlad spån skars med en spånhyvel som ofta kunde dras av en råoljemotor eller ett vattenhjul, och i vilken man hyvlade tre till fem millimeter tjocka skivor ur ett ämne bestående av en fyrtio centimeter lång avsågad färsk trädstam, oftast av tall. Man hyvlar då tangentiellt på sex eller åtta sidor om ämnet, ända tills alltför lite av ämnet återstår. Tak av maskintillverkad spån håller minst 25 år om arbetet ärätt utfört och taket underhålls. Enligt traditionen ska råvaran till spån tas i en månad vars namn innehåller ett r, alltså senast i april, annars finns det risk för mögelbildning på grund av savstigning i trädet. Ett spåntak bör bestrykas med tjära, ungefär vart femte år. Exempel för byggnader med spåntäckta tak och fasader är Granhults kyrka från 1220-talet och Biologiska Museet från 1893. Nyare exempel för byggnader med spånklädda fasader är Villa Ekarne (1907) och Villa Mullberget (1909), (båda i Stockholm). Ordet pärt kan förväxlas med tågvirke som hänger under rån på råsegel för sjömäns fotfäste för sättande eller tagande av segel. Ordet träspån kan förväxlas med alla slags spånor av trä beroende på vilket sätt dessa har tillkommit, sågspån, hyvelspån, svarvspån med flera.
Koka soppa på en spik
Att koka soppa på en spik är ett uttryck hämtat från en folksaga med samma titel. Folksagan handlar om en luffare som ber en snål gumma att bjuda honom på soppa. Luffaren har bara en gryta och en spik som han börjar koka soppa på, men ber gumman om han kan få lite krydda till soppan. Genom att sedan fråga efter fler och fler ingredienser lyckas han till slut koka en ätbar soppa på spiken. I överförd bemärkelse kan uttrycket betyda att lyckas åstadkomma något av "ingenting", av en till synes hopplös situation, eller att uppförstora något som inte har tillräcklig substans i sig, att överdriva för- eller nackdelar genom att i en argumentation föra fram en stor mängd argument som vart och ett inte är relevanta eller håller för granskning, men som den argumenterande anser tillsammans utgör bevis för att han eller hon har rätt. Jämför göra en höna av en fjäder respektive kejsarens nya kläder. Folksagan förekommer i många olika kulturer.
Ellips (matematik)
En ellips är den geometriska orten för en punkt, vars avstånd till två givna punkter, brännpunkterna, har en konstant summa. Ett mått på ellipsens form är dess excentricitet, e = c/a där c är halva avståndet mellan brännpunkterna och a halva tranversalaxelns längd. Ju större excentriciteten är, desto mer tillplattad är ellipsen. Ellipsen kan även fås som ett diagonalt snitt genom en kon. En approximation till en ellips kan ritas med hjälp av två spikar, en tråd och en penna. Spikarna placeras där man vill ha ellipsens brännpunkter. Tråden binds fast i spikarna. Den fria trådens längd ska vara lika med den önskade summan av avståndet från ellipsen till brännpunkterna. Pennan placeras så att den sträcker tråden. Pennan förs åt sidan i de riktningar för vilka trådens sträckta tillstånd bibehålls. På detta sätt kan halva ellipsen ritas. För att rita den andra halvan flyttar man pennan till andra sidan av tråden, sträcker ut tråden åt andra hållet och upprepar ritandet enligt ovan. Ellipsen definieras som den geometriska orten av de punkter vars sammanlagda avstånd till brännpunkterna är konstant. Denna konstant är lika med längden av ellipsens längre axel, transversalaxeln. Ofta används halva detta avstånd, den så kallade halva storaxeln, i matematiska och fysikaliska sammanhang. I astronomin betecknas halva storaxeln med bokstaven a. Lillaxeln, konjugataxeln, skär vinkelrätt storaxelns mitt. Halva lillaxeln betecknas b. där a och b >, 0 (när a=b är detta ekvationen för en cirkel). När ellipsen har medelpunkt i origo (h=k=0) så skär den x-axeln i punkterna (±a, 0)och y-axeln i (0, ±b). På parameterform kan ellipsen beskrivas av. där a och b är halva längden av ellipsens storaxel respektive lillaxel. En ellips omkrets kan inte bestämmas med elementära funktioner om a och b är olika utan ges av en elliptisk integral. Omkretsen kan dock beräknas med en oändlig potensserie enligt. där ellipsens excentricitet är. En god approximation är Ramanujans. Och en ännu bättre approximation. Det var ett viktigt steg för människans föreställningar om universum när Johannes Kepler under det tidiga 1600-talet visade att planeternas banor kring solen är ellipser, med en av brännpunkterna i solen. Keplers lagar var en stor förbättring jämfört med Ptolemaeus excentriska cirklar och epicykler.
