Stege
Stege, ett enklare slag av trappa, utförd av trä eller metall och vanligen bestående av två parallella stänger (motsvarande vangstyckena på en trappa) förbundna med ett antal på sinsemellan lika avstånd insatta spjälor eller pinnar, vilka tjänstgör som trappsteg. Flyttbara stegar av olika slag, skarvstegar m.fl., används bl.a. i stor utsträckning inom brandväsendet. Fasta stegar förekommer stundom i stället för trappor av utrymmes- eller kostnadsskäl i torn och industriella byggnader samt även, då vanligen av metall, vid maskinanläggningar, inom fartyg o.s.v.
Jakobs stege (Gamla Testamentet)
Jakobs stege eller Jakobs trappa är enligt Gamla Testamentet den stege som förbinder Jorden/människan och Gud/himlen. Patriarken Jakob såg denna stege i en drömsyn, enligt Första Mosebok 28:12. I Bibel 2000 är texten översatt med trappa, eftersom Bibelkommissionen menade att texten syftade på ziqqurattemplens trappor i dåtidens Babylon. Jakobs dröm om en mötesplats mellan himmel och jord kan peka mot Jesus som förenar himmel och jord i Johannesevangeliet 1:51. Ur denna synvinkel betraktas Jesus inom kristendomen som stegen, på det att han fungerar som en brygga mellan himmel och jord. Jakob såg i en dröm återföreningen av himlen och jorden, och Jesus väckte den.
Heliga gravens kyrka
Kyrkans festdag är den 14 september och sammanfaller med Det heliga korsets upphöjelse. Kyrkan är en del av världsarvet Gamla staden i Jerusalem och dess murar. Konstantin den stores mor Helena fick platsen påvisad under sin vallfärd till Jerusalem år 324. Det låg då ett romerskt tempel helgat till Venus där. Templet revs och en gravvård och en kulle upptäcktes, kullen utsågs till Golgata och en kyrka byggdes som stod klar år 335. Kyrkan brändes under belägringen av Jerusalem år 614 då den persiske storkungen Khusrov II ska ha tagit det sanna korset som krigsbyte. Den drabbades svårt av flera bränder och jordbävningar under de kommande århundradena, vissa så omfattande att kyrkan till stora delar förstördes, men förblev en välbesökt kristen helgedom även efter att araberna erövrade Jerusalem år 637. Den 18 oktober 1009 beordrade den fatimidiske kalifen al-Hakim bi-Amr Allah, som då regerade över Jerusalem, att kyrkan skulle totalförstöras. Kyrkan återuppbyggdes åren 1027-1048 med medel från den bysantinske kejsaren Konstantin IX efter en överenskommelse med den nya kalifen, al-Hakims son Ali az-Zahir. Under det första korståget och korsfararnas erövring av Jerusalem var det i gravkyrkan som Gottfrid av Bouillon utsågs till det nyutropade Kungariket Jerusalems ledare. Han valde att inte kalla sig kung utan Advocatus Sancti Sepulchri, ungefär "Heliga gravens beskyddare". Under 1100-talet bebyggdes området som tidigare bestått av flera kapell och de heliga platserna samlades under ett tak. Kyrkan fick vara kvar även efter att Saladin tog över Jerusalem och kristna pilgrimer fick besöka den enligt tredje korstågets fredsavtal. Franciskanerna renoverade kyrkan 1555 efter en lång tid av misskötsel trots ett stadigt ökande antal pilgrimer. Under århundradena som följde skulle kontrollen över Heliga gravens kyrka ständigt orsaka dispyter mellan de kristna samfunden i Jerusalem, främst de latinska och ortodoxa som ofta mutade lokala makthavare och vars rivalitet inte sällan eskalerade till regelrätta slagsmål mellan präster. För att få bukt med de konstanta oroligheterna kring helgedomen valde Höga porten att utfärda ett edikt år 1767 som delade upp själva kyrkobyggnaden mellan de olika sekterna. Efter en svår brand 1808, där kyrkokupolen rasade in, återuppbyggdes den 1810 i dåtida osmanskt inspirerad barock. Vid en jordbävning 1927 skadades kyrkan svårt och kunde inte repareras förrän på 1960-talet. Kyrkan är säte för patriarken av den Grekisk-ortodoxa kyrkan i Jerusalem, åt Romersk-katolska kyrkans högsta företrädare i staden, samt Armenisk-apostoliska kyrkans företrädare. Därtill används kyrkan av Koptisk-ortodoxa kyrkan, Etiopisk-ortodoxa kyrkan, och Syrisk-ortodoxa kyrkan. Dessa sex samfund har genom århundraden stridit om makten över kyrkan och det är en av anledningarna till att kyrkan inte restaurerats bättre och oftare. Enligt muslimsk sed gick det inte att äga heliga platser, bara ha besittningsrätt. När Osmanska riket intog Jerusalem 1516 förändrades det och förenklat var det den som lagt taket som ägde en byggnad. Stridigheter och mutor mellan kristna samfund för att få göra renoveringar rasade under århundraden. År 1852 infördes "påbud om status quo för heliga platser" och ingenting fick förändras i gravkyrkan utan att alla ägare var överens. En stege som stod på en avsats ovanför huvudingången har därför inte kunnat flyttas. Stegen kallas Status-quo-stegen eller den oflyttbara stegen. Enligt en tradition glömdes den kvar av en hantverkare eller någon som tvättade fönstren men råkade stå där när påbudet infördes. Stegen kan anas på bilder från tidigt 1800-tal och användes antagligen av prästerna i det armeniska samfundet för att ta sig till en kryddträdgård på avsatsen och för att erbjuda prominenta gäster en bättre åskådarplats vid ceremonier. Stegen finns inte på alla avbildningar före 1852 men var förmodligen ett mer permanent inslag än tillfälligt kvarglömd.
Repstege
En repstege är en stege där sidorna består av två parallella rep mellan vilka på jämna avstånd tvärgående stegpinnar är fastgjorda. Repen motsvarar en vanlig steges sidostänger. Med fler rep än två kan bredare repstegar konstrueras. Stegpinnarna, fotstegen, kan vara av trä eller något annat lätt men hållfast material. Den enklaste varianten av repstege hopbinds med enbart rep och träpinnar som material med hjälp av repstegsknutar. En repsteges fördelar är lätt vikt och att den inte tar mycket utrymme i anspråk att förvara eftersom den kan vikas ihop. Repstegar används därför mest i sammanhang där utrymmet är begränsat och där vikten måste hållas så låg som möjligt, eller där det är objektet man klättrar uppför inte är tillräckligt rak för en vanlig stege, till exempel inom sjöfart. Nackdelen med repstegar är att det är svårare att klättra på en repstege än att klättra på en vanlig stege. Detta eftersom en repstege inte har samma stabilitet som en vanlig stege med fasta sidostänger. Repstegar används även som klätterredskap för träning och på lekplatser. Den är även vanlig mellan en trädkoja och marken, eftersom den kan halas upp för att undvika ovälkomna besökare. Ordet "repstege" är belagt i svenska språket sedan 1784.
Fönsterputsning
Fönsterputsning är rengöring av fönster. I Sverige anses fönsterputsning, enligt ett utslag från kammarrätten i Jönköping, ingå i begreppet "skälig levnadsnivå". Redskap som vanligen brukar användas är fönsterputsmedel, gummiskrapa och sämskskinn. Som alternativ till fönsterputsmedel kan en svag diskmedelslösning användas eller fönstersåpa. Den kan appliceras på fönstret med en påblötare, (washer) eller en cellulosasvamp. Sämskskinnet används för att torka kan ersättas med en microfiberduk och gamla trasor . För fönsterputsning finns en särskild gummiskrapa kallad squeegee (skwiss) som har raka (ej rundade) kanter samt en utbytbar gummilist. Professionellt används ibland en fönsterskrapa med inbyggd luftsug likt en liten eldriven dammsugare. Samtidigt som denna fönstertvätt skrapar rent vatten från fönstret suger den upp det smutsiga vattnet från rutan som samlas upp i en tank. Fördelen med att suga upp vattnet är rena fönsterlister och inga ränder på rutan. ). En person som utför fönsterputsning kallas fönsterputsare. Att ramla eller att halka på vatten är de största riskerna med fönsterputsning. I vissa delar av världen kräver professionell fönsterputninsning en statlig licens, exempelvis i Skottland. Där sådan licens inte finns kan vem som helst bli professionell fönsterputsare och många har ramlat ner från stegar då man stått felaktigt eller inte säkrat stegen på korrekt sätt. I Storbritannien anses fönsterputsning vara det mest riskfyllda yrket av alla. Flera fönsterputsare dör varje år och många skadas. Den kanske mest kända melodin med anknytning till fönsterputsning, "The Window Cleaner", även känd som "When I'm Cleaning Windows", är skriven och framförd av George Formby. Den framfördes först i filmen Snurren direkt (originaltitel Keep Your Seats, Please) från 1936. Melodin blev en omedelbar succé, men blev inledningsvis bannlyst av BBC i Storbritannien som ansåg att dess antydningar om vad som skedde i sovrum var för grova. Efter att det framgått att det brittiska kungahuset gillade melodin kunde den släppas fri.
Masmästare
Masmästare kallades den som var chef och ansvarig för hyttan där masugnen producerade tackjärn. Sven Rinman (1720 – 1792), bergsråd och riddare av kungliga Wasaorden författade ett Bergwerkslexicon som blev klart 1788. Där hittar man rollbeskrivningen för masmästaren. Masmästaren, liksom mästersmeden i smedjan, anställde och avlönade, från sin lön, hyttans övriga arbetare. Det finns en äldre masmästareförordning från 1766 tillgänglig via internet. Stegresare kallas i järn-bergslagen en sådan arbetare, eller masmästare, som, jemte masmästare-konsten, förstår at bygga en masugn med dess pipa, efter cirkel, eller Stege. Stege vid masugnar kallas det steglika måttet, eller den art af cirkel, hvarefter pipan uti en masugn muras. Bokning var en process som användes vid gruvor eller järnbruk för att slå sönder järnmalm till mindre stycken eller grövre eller finare pulver. Detta är en förberedelse för tillverkning av tackjärn i masugn. I äldre tid gjordes detta manuellt med slägga, senare användes maskiner, krossmaskiner. Bokning kan indelas i handbokning (med handhammare mot tackjärnshällar eller hårda stenar, yrkesbenämning bokare), torrbokning (maskinellt med stampverk, senare med krossverk) och vattenbokning (i rinnande vatten). För att sköta hyttan behövde masmästaren. Masmästaren ska känna till allt som ingår i framtagandet av tackjärn i masugnen. Han ska känna till de använda malmernas egenskaper för att producera största mängd tackjärn av god kvalitet på kortaste tid med minsta förbrukning av träkol och med minsta omkostnader. Masmästaren ska känna de olika malmernas egenskaper med eller utan tillsatser, hur malmen rostas, bokas (knackas sönder i lagom stora bitar) och blandas med varandra. Han ska förstå hur man bygger en masugn med tillhörande maskineri, att inrätta masugnens fodring (insida) efter ugnens och malmens egenskaper och vara van vid att övervaka processen, blästern (inblåsning av luft) och ugnens skötsel under blåsningen (driften). Till hans hjälp finns för det första en Övermasmästare som har både teoretisk och praktisk erfarenhet och som ska, enligt Kungliga Bergskollegiet 1753 års utfärdade instruktion, stötta masugnsägaren med erforderlig kunskapsöverföring. För det andra en Stegresare eller masugnsmurare, som ska vara pålitlig vid masugnsbyggnad. För det tredje en Ställmästare som inte behöver befatta sig med byggnad av masugnen men är kunnig i igångkörning av masugnens ställe (botten) och passa på blåsningen (driften). För det fjärde en Vaktare som ensam har tillräcklig kunskap och erfarenhet i övervakning och underhåll av masugnen när den är i drift. gjutare tillverkar föremål av gjutjärn. hundlassare, lastar malmhunden. hyttdrängar sköter allehanda manuella arbetsuppgifter enligt masmästarens order. klensmeder reparerar och tillverkar föremål i smedjan. kolrisslare siktar träkolen för att få bort det finkorniga (kolstybben). kolskjutare hämtar träkolen från kolhuset. krossare arbetar vid malmkrossen. krossförman förestår malmkrossen. malmskjutare fyller och hanterar malmhunden. malmslagare, se bokare ovan. rostbrännare arbetar vid rostugnen. rostugnsförman förestår rostugnen. uppsättare. När en blåsning skulle göras i masugnen ansvarade uppsättaren för att rätt mängd kol, malm och kalk blandades i masugnen, enligt masmästarens anvisningar. slaggskjutare sköter borttransport av slagg.
Reidar Ekner
Reidar Ekner, född 25 juli 1929 i Gävle, död 5 juli 2014 i Telemark i Norge, var en svensk författare, översättare och litteraturvetare. Han är kanske mest känd för boken Efter flera tusen rad från 1974 som handlar om dottern Torun och hennes cancersjukdom. Den översattes till flera språk. Ekner debuterade som poet 1960 med samlingen Etnografika. Hans doktorsavhandling 1962 behandlade Hans Larssons syn på poesi. Efter den blev Ekner docent i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms universitet. Han var litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1958–1973 och översatte många böcker, såväl poesi – bland annat Gary Snyder, Sigbjörn Obstfelder och Denise Levertov – som prosa, till exempel Herman Melville, Djuna Barnes och D. H. Lawrence. Ekner var också styrelseledamot i Svenska Översättarförbundet från 1962 och gästprofessor vid universitetet i Berkeley i Kalifornien 1970. Han var en pionjär när han 1953 tog över kursen "Skriv vad du vill" inom kursverksamheten vid Stockholms högskola. Bland deltagarna fanns Sonja Åkesson, PC Jersild, Lennart Engström, Bo Holmberg, Kaj Henmark, Sven Wernström. Siv Widerberg, Ingegerd MartinelI, Heidi von Born, Barbro Törnroos och Ulf Ulfvarson. Han hörde till Gunnar Ekelöfs vänner och skrev ofta om dennes författarskap. 1967 publicerade Ekner I den havandes liv, en samling med essäer om Ekelöf. Mellan åren 1991 och 1993 gav Ekner ut Ekelöfs skrifter i åtta band. Han var också aktiv i Gunnar Ekelöf-sällskapet. Åren 1973–1999 drev han också förlaget Arkturus, som förutom skrifter och översättningar av Ekner (listade i bibliografin nedan) även gav ut Christian Stannow, Rönnog Seaberg, Gary Snyder (i översättning av Thomas Gartz), Elin Wägner och William Pitt Root. Ekner var sedan 1994 gift med den norska författaren Eldrid Lunden och efter 1997 bosatt i Bø i Telemark i Norge. Att läsa poesi: metoder för diktanalys (tillsammans med Örjan Lindberger, Verdandi, 1955). Etnografika: dikter (Norstedt, 1960). Hans Larsson om poesi: en analys av hans estetik (Norstedt, 1962) [Diss. Stockholms universitet]. Skiljaktigheter: dikter (Norstedt, 1963). En sällsam gemenskap: Baudelaire, Söderberg, Obstfelder, Rilke: litteraturhistoriska essäer (Norstedt, 1967). I den havandes liv: åtta kapitel om Gunnar Ekelöfs lyrik (Bonnier, 1967). Andhämtning, bilder [dikter] (Norstedt, 1969). Gunnar Ekelöf: en bibliografi (Bonnier, 1970). Liten hjälpreda: anvisningar för författare av uppsatser och avhandlingar i litteraturvetenskap och andra humanistiska ämnen (Arkturus, 1973). Efter flera tusen rad (Författarförlaget, 1974). 6., omarb. uppl. 1985 Dansk översättning: Efter flere tusind rad (1980). Nederländsk översättning: Na zoveel straling (1986). Norsk översättning: Etter flere tusen rad (1987). Fransk översättning: Voyez cet enfant (1988). Tysk översättning: Klage um die Tochter (1988). Italiensk översättning: Dopo molte migliaia di radiazioni (2005). Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt [dikter] (Norstedt, 1974). Den svenske toalettsabotören [dikter] (Arkturus, 1975). Halvvägs mot mörkret: dikter och anteckningar (Norstedt, 1979). Mellan polerna: dikter (Norstedt, 1982). Stenarna i skrinet: fyra metamorfa berättelser (Kalejdoskop, 1984). Under trädkronorna: dikter (Norstedt, 1987). Flödet: dikter 1979–80 (Arkturus, 1999). Kalenderdikter 1974–2006 (CKM, 2006). Ett fönster i Karthago: berättelser och speglingar (CKM, 2009). Läsningar av engelskspråkig prosa och lyrik (Nomen, 2011). Förintelsens tema: artiklar och andra texter 1958–1999 (CKM, 2011). Från Strindberg till Jersild: läsningar av svensk prosa och lyrik (Nomen, 2011). Herman Melville: Billy Budd, förmärsgast (Billy Budd, foretopman) (Rabén och Sjögren/Vi, 1955). Peter Taylor: Staden Thorntons änkor (The widows of Thornton) (Wahlström och Widstrand, 1956). Henry Miller: Leendet vid stegens fot (The smile at the foot of the ladder) (Rabén och Sjögren/Vi, 1956). Herman Melville: Benito Cereno , Bartleby (Tiden, 1958).
