Tapetskolan vid Karlberg
Tapetskolan vid Karlberg eller Tapetväfveriet vid Karlbergs slott, även kallad Karlbergsfabriken, var en svensk skola i tapetväveri för flickor vid Karlbergs slott, aktivt från cirka 1688/89 till 1695. Det var troligen samma anläggning som det barnhem hon också inrättade där. Flera av dess tapeter bevaras fortfarande i Husgerådskammaren. Skolan grundades av drottning Ulrika Eleonora den äldre och bekostades av henne personligen. Året för dess grundande är okänt, men Karlbergs slott överläts på Ulrika Eleonora år 1688, och den första färdigproducerade tapeten från skolan är daterad år 1689. Ulrika Eleonora grundade även ett barnhus (barnhem) vid Karlberg, och flickorna från detta barnhem ska ha varit samma flickor som var verksamma i Tapetskolans verkstad. Barnhuset och Tapetskolan tycks ha varit samma verksamhet. Anna Maria Schmilau, kallad "inspektorskan på Karlberg", och en Katarina von Häcken ska tillsammans ha fungerat som föreståndare och ledare av verksamheten. De föräldralösa flickorna undervisades av Daniel Rydenius, kaplan i Solna församling, i den vanliga ämnena kristendom, skrivning, läsning och räkning, medan "tre finska adelsjungfrur", Maria Helena, Emerenzia och Anna Elisabet Klingbyl, ska ha haft hand om väveriverkstaden. Tapeterna tillverkades av basselisse inköpta av silkesmanufaktursintressenterna, medan Kungsholmens glasbruk tillverkade glasstifter. Bland väveriets produkter fanns en tapet (1689) föreställande Meleagers historia efter förebild från den i Bryssel av Jan Lyniers (1689), en tapet föreställande Meleagros som överlämnar det kalydoniska vildsvinets huvud till Atalanta (1690) samt en av Meleagros moder (1691). För tapeten från 1691 finns en förteckning på nio flickor som tillverkade den och vars namn annars är okända: Katarina Dorotea Häcken, Margareta Sofia och Susanna Magdalena Lille, Margareta Bergvall, Katarina Stiivert, Hedvig Bergh, Elisabet Helmers, Margareta Anmbjörnsdotter och Hedvig Jolianna (utan tillnamn). Tapeterna köptes av kungahuset och eleverna fick betalt: i december 1692 utbetalades 27 rdr till nio flickor, samtliga ur 1691 års tapet förutom Margareta Ambjörnsdotter som ersatts av Anna Sofia Troppa. Efter Ulrika Eleonoras död 1693 förnyade Karl XII kontraktet med barnhusets föreståndare om underhåll för de då 30 barn som Hennes Majestät värhögstälskeliga, nu mehra hoos Gud evinnerligen sahliga gemähl vid Karlberg lätit under hälla." Det tycks som om barnhuset och tapetskolan steg för steg avvecklades, då kungen gav tycks ha gett årsunderhåll till de barn som lämnade barnhuset. Vävskolan var fortsatt i verksamhet fram till april 1695, uppenbarligen för att slutföra den tapet de hade arbetet med då Ulrika Eleonora avled. I april 1695 noteras att de tre lärarna för vävskolan har flyttat till Stockholm och att deras lön ska tilldelas dem som pension, och att olika belopp skulle utbetalas till dhe sex stora flickorna vid Carlbergs barnhuus, som dersammastädes hafwa wäfvit tapeter och nu komma dädan med tjugo daler sölfvermynt tiil afskedspengar", och att "tre flickor, Kristina, Susanna och Kerstin, som hittills varit vid Karlbergs barnhus och nu äro komna därifrån tilläggas deras ärsunderhåll af 200 DK. hvar", varav en, Catharina Dordi (Häcken), skulle resa hem till Pommern.
Tapet
Allt papper gjordes i ark fram till början av 1800-talet. Måtten på arken varierade, men ett vanligt mått var 50 x 60 centimeter. Råvaran var linne- hampa- och bomullslump. Mönster på tapeterna gjordes med en tryckstock av trä. Mönstret skars ut i stocken. En stock fick göras för varje färg. Under 1800-talet trycktes många tapeter med tidens nyupptäckta pigment, som gav starka färger men visade sig giftiga eftersom de innehöll arsenik. Efter 1830 började papper tillverkas på rulle, och man övergick till att valstrycka tapeter. Mönstret skars ut i en rund stock. På detta sätt kunde man göra tapeter både snabbt och billigt. Redan vid mitten av 1800-talet kunde man trycka 10 till 15 färger åt gången. För varje färg i tapetmönstret fanns en tryckvals med tillhörande färglåda. Problemet vid denna revolution var att få tag på råvaran till papperet. Lumpen räckte inte till och därför började man använda träslipmassa till papperstillverkningen. Resultatet blev att papperskvaliteten försämrades avsevärt. Det sena 1800-talets tapetpapper kan av denna anledning variera, beroende på hur påkostad tapeten är. Först under 1900-talet började pappersmassa av högre kvalitet användas. I mitten på 1800-talet började bland andra Munksjö pappersbruk tillverka förhydningspapp i rullar, vilket genast väckte stor uppmärksamhet. Den nya tekniken att framställa papp i rullar medförde en för sin tid avancerad marknadsföring, där slagordet "Papp i långa banor" stod i centrum. För att spänna väggarna använde man brun väggpapp, som fanns i tre olika tjocklekar och var 1,50 meter bred. Denna papp var avsedd för invändig tätning av väggar mot drag och fukt samt för att ge ett bra underlag för målning eller tapetsering. Genom att spänna pappen fick man en jämn yta. Innertakpappen, eller spänn- och klisterpappen, användes för att spänna innertak. Den fanns i tre olika tjocklekar, två vita och ett brunt, och var 1,50 meter bred. Klisterpappen användes för att dölja skarvarna. Även här fick man ett plant fint tak, och en fördel var att det inte ramlade ner något från springor i taket. Pappspänning var en del av målarens arbete. Att pappspänna väggar och tak blev vanligt under senare delen av 1800-talet och fram till 1940-talet. Då tog framför allt masonit och andra porösa skivor över. De äldre tapeterna var, till skillnad från dagens, inte kantskurna. De hade en bredd på 47 cm. Tapeterna levereras i dag i rullar om cirka 10 meter och har en mönsterbredd på 53 centimeter. I de fall då tapeten inte är kantskuren, utförs detta lättast med hjälp av en skärlinjal med skärklots. En vass tapetkniv och stållinjal eller en sax kan också användas. Andra viktiga verktyg som behövs vid tapetseringen är en tjock pensel eller en roller, tapetborste, lod, tumstock samt ett tapetserarbord. Tapetklistret på 1700- och 1800-talen var en relativt lös välling kokad på fint råg- eller vetemjöl och vatten. På 1920-talet började man använda kallvattenlösliga stärkelseklister i pulverform, och på 1940-talet kom cellulosalimmet. Maskintryckta papperstapeter har alltid monterats på samma sätt som i dag och tapetseringen bör kunna utföras av en lekman. Omsorgsfullt underarbete och noggrannhet är dock A och O för ett bra resultat. Limfärg var från början den vanligaste ytbehandlingen på spännpappen. Ibland patenterar man även pappen med en linoljefärg före limfärgsmålning. För att få en tvättbar yta i kök till exempel, målar man enbart med oljefärg eller tempera. På 1950-talet började limfärgstapeter ytbehandlas med polyvinylacetat (PVA), vilket var en stor händelse inom tapetindustrin. Detta medförde att man fick en tvättbar yta med större motståndskraft mot smuts och nötning. I dag används, hos en del tillverkare, syntetiska bindemedel och ytskikt för att uppnå de traditionella limtryckta tapeternas utseende och egenskaper, men med de moderna tapeternas tvättbarhet, är att förstärka limfärgen med linolja.
Fototapet
En fototapet är ett stort motiv som täcker en hel vägg. Fototapeten är uppdelad på olika tapetvåder som limmas direkt på väggen och tillsammans bildar det hela motivet. Fototapeter tapetseras sällan på samtliga väggar i ett rum utan fungerar oftast som en fondvägg. Många förknippar fototapeter med 1970-talet då det var en stor trend för att sedan nästan helt försvinna under 1980- och 1990-talet. Länge fanns endast de kollektioner tillgängliga som tagits fram på 1970-talet. Men idag finns ett stort urval av fototapeter, nästan varje tapetleverantör har någon form av fototapet i sitt sortiment. Den moderna fototapeten trycks numera digitalt vilket medför att man kan använda en egen bild och skapa en helt unik tapet. En stor skillnad mellan fototapeter och traditionella tapeter är möjligheten till en obegränsad mönsterbild samt antalet samtida färger i en design. Traditionella tapeter trycks med valsar där varje vals trycker en färg. Valsen roterar och mönsterbilden är begränsad till valsens omkrets och bredd. Den moderna fototapeten trycks istället digitalt och blandar CMYK färger för att ge en näst intill obegränsad färgblandning. Den digitala tekniken använder inte valsar vilket medför att mönsterstorleken är obegränsad.
Aubusson-tapet
Aubusson-tapet, vävd tapet som är gjord i den staden Aubusson i mellersta Frankrike. Aubssons tapettraditioner går tillbaka till 1400-talet. Genom väveriernas sammanslagning uppstod 1665 Manufacture royale d'Aubusson. Den ledande personligheten här var Jean-Joseph Dumont, som själv levererade kartonger. Man arbetade även efter förlagor av målningar av Nicolas Lancret, Claude Gillot, Antoine Watteau och François Boucher. Under perioden 1730-1770 skapades stora tapetsviter med pastoraler, kineserier, trädgårdsfester, tesällskap med mera. Till skillnad från i Beauvais tog man i Aubusson emot beställningar från mindre förnäma och förmögna kretsar, tapeter som ofta vävdes i ylle i stället för de mer påkostade sidentapeterna. Tapeterna anpassades även till den borgerliga smaken som föredrog idylliska och sentimental scener. På 1700-talet tillverkades även tapeter med smala bårder av blomstergirlander och verdyrer, senare vävdes även möbelgarnityr i Charles Percier och Pierre Francois Leonard Fontaines stil och golvmattor. Liksom i Oudenaarde vävdes här verdure-tapeter, dvs gobelänger med skogsmotiv i gröna färger.
Gyllenläder
Gyllenläder är läder som mönstrats i relief och därpå försilvrats och delvis förgyllts. Gyllenlädrets stora tid var senrenässansen och barocken, då det användes både till tapeter och möbelklädslar. Mönstren var i stort sett lika tidens textilmönster. Gyllenläder är relativt ovanligt i byggnadssammanhang. Det har använts till klädsel av dörrar i offentlig miljö där man önskar ljud- och ljusdämpande egenskaper, exempelvis på väggar och dörrar i föreläsningssalar, teater- och film/biosalonger/">biosalonger. Vidare förekommer det som lindad klädsel på handledare i påkostade trapphusmiljöer samt som tapeter och möbelklädsel av silver- eller gyllenläder i högreståndsbyggnader. Under 500-talet förekom dekorerat läder i ökenstaden Ghadâmes, belägen i nuvarande Libyen. Utvecklingen till gyllenläder med en bladsilveryta, som skyddats mot korrosion med pigmenterad fernissa vilket gav en guldillusion, spred sig vidare till den iberiska halvön. Man vet att spansk tillverkning förekom på 800-talet, dessvärre saknas bevarade resultat. Under hela 1500-talet etablerades gyllenlädermakarskrån i viktigare spanska städer. Kunskapen om gyllenlädertillverkning spred sig vidare i varierande omfattning till Portugal, Italien (som därefter hade stor tillverkning), Frankrike, nuvarande Tyskland (exempelvis Berlin, Augsburg och Nürnberg) samt i England (främst i London). Även i nuvarande Belgien och Nederländerna där gyllenlädertillverkning pågick i stor omfattning under hela 1600-talet och över halva 1700-talet. Runt Östersjön uppges orterna Danzig och Königsberg haft egen tillverkning. I Sverige importerade man under 1600-talets senare hälft från framför allt Nederländerna med Flandern, men det kan ha förekommit import även från Frankrike och Tyskland. Redan tidigt präglades den försilvrade narven med punsar och liknande verktyg. I gemak och salar som endast sparsamt lystes upp av ljuskronor gav de punsade ojämnheterna glittrande reflexer, vilket kunde ge ett uppskattat ljuskomplement. Under 1600-talet var det vanligt att de olika tillverkarna lät tillverka tryckta blad som i bild visar de olika mönster som tillhandahålls. Tillsammans med en lista med olika färgkulörer erbjöd de en stor variation valmöjligheter vid beställningarna. Färgvalet kunde starkt påverka priset eftersom vissa pigment även på den tiden var dyrare än andra. Det är värt att påpeka att all representationsbyggenskap knappast stärkt slottsägarnas ekonomiska situation. Karl den XI:s reduktion förbättrade knappast den enskilde adelsmannens ekonomi, och landet blev inte rikare genom Kart XII:s utrustningskrävande fälttåg. Modets växlingar på kontinenten kunde medföra nedmontering av gyllenläder till förmån för moderna material som siden- eller till och med papperstapeter. Detta skedde alltså inte i Sverige. Gyllenläder blev åter auktioner/aktuellt/">aktuellt i Sverige under senare delen av 1800-talet. Calnan, Christopher, och Haines, Betty (redaktörer), Leather: Its Composition and Changes with Time, The Leather Conservation Centre, Northampton, 1991. Gustavsson, K. Helmer, Läder, dess kemi och tillverkning, Teknos folkbibliotek, Bonniers förlag, Stockholm, 1944. Koldeweij, Eloy, Ledertapeten: Galerie Glass 1991, artikel i utställningstidskrift, 1991. Malfilâtre, M. K., Gyldenlæder, historie og teknik, avgångsuppsats vid Konservatorsskolan i Danska Konstakademien, 1995. Retannage with Aluminium Alkoxides, Leather Conservation Centre, Northampton, 1989. The Fibre Structure of Leather, Leather Conservation Centre, Northampton, 1981. Thorstensen, Th. C., Practical Leather Technology, van Nostrand Reinhold Co., 1969. Waterer, John W., Leather in Life, Art and Industry, Faber and Faber Ltd., London, 1952. Waterer, John W., Spanish Leather, Faber and Faber Ltd., London. 1971.
Fredsbergs prästgård
Fredsbergs prästgård är en av länets bäst bevarade prästgårdsmiljöer. Tillsammans med omgivande bebyggelse – kyrka, löneboställe och skola – utgör den en särpräglad kulturhistoriskt värdefull miljö. Huvudbyggnaden och den östra flygeln har mycket högt kulturvärde. Den östra flygelns interiör är ovanligt välbevarad. På fastigheten finns dessutom vedbod från cirka 1920 och en källare. Den omgivande trädgårdsanläggningen som finns dokumenterad 1917 är till större delen igenlagd och igenvuxen. Prästgården har tidigare omgivits av en trädgård, numera består denna av en gräsmatta med spridda fruktträd och övriga större träd. Trädgårdens terrasserade avsatser i sluttningen väster om mangården är dock fortfarande synliga. Uppfarten till mangården flankeras av två granitpelare med en järngrind. Öster om grinden avgränsas gården av ett rödfärgat trästaket, väster om grinden av en häck. Utanför häcken, strax öster om vedboden, ligger en torvtäckt jordkällare. Mellan prästgården och kyrkan ligger löneboställets bostad med tillhörande ekonomibyggnader. Huset har en sexdelad plan. I Nordiska museets prästgårdsinventering 1917 finns skisser av prosten G T Lundblad, äldre benämningar på rum är hämtade från dessa. Förstugan i mitten av huset har väggar med ljust ockragula pärlspontpaneler. Innanför en panelklädd bräddörr finns en brant trappa till vindsvåningen. Salen norr om förstugan är inredd som skolsal från 1800-talet. Här finns en rektangulär kakelugn och tapeter på väggarna, i taket har troligen suttit väv, nu består det av undertakets ohyvlade brädor. Övriga tak består av hyvlade brädor målade med limfärg. De har dock varit pappklädda och har märken efter pappspik. Söder om förstugan finns ett kök med stor öppen spis med bakugn. Spismuren och väggarnas pärlspontpanel är målade i turkos kulör. Innanför köket finns en kammare, före detta kökskammare/matrum, med gammal inredning från ett postkontor. I söder finns innanför kök, respektive postmuseet, ytterligare två små kammare med vita runda kakelugnar med blå blommor. Innanför trapphuset finns ett rum med en äldre lanthandelsinredning, 1917 fungerade detta som arbetsrum. Norr om lanthandelsmuseet och innanför skolmuseet ligger den före detta sängkammaren, nu inredd som sängkammare/arbetsrum för lärare. Vindsvåningen har två kammare mot norr, dessa har kakelugnar med profilpressade kakel, en brun- och en grönglaserad. Taken är vävspända och väggarna klädda med papp och tapeter. I söder finns en större kammare i samma utförande, 1917 benämnd adjunktsrum. Övriga vindsutrymmet är oinrett sånär som på en vägg som delar av det i husets längdriktning. Interiören är renoverad och ändrad ett flertal gånger. Det mesta av äldre inredningar försvann troligen vid en större modernisering omkring 1930 då bland annat dörrarna och ett par öppna spisar tillkom. I bottenvåningen finns förstuga och tambur, vilka ligger öster om byggnadens mitt, eftersom huset förlängts mot väster på 1830-talet. Innanför tamburen ligger en salong som används som samlingslokal. Öster om denna ligger enligt 1917 års ritning före detta pastorns rum. Före detta kontoret för pastorsexpeditionen finns kvar i husets sydöstra hörn, men ett arkivrum i anslutning till detta kontoret har byggts om till handikapptoalett med en ny dörröppning mot förstugan. Rummen väster om tambur och salong utgör numera bottenvåningens mittparti med matsal med öppen spis i söder och en sängkammare som numera tjänstgör som andaktsrum mot norr. I husets västra del fanns tidigare kök och barnkammare, här är nu kontor och ett modernt kök. På vindsvåningen finns vid gavlarna före detta gästrum som nu nyttjas till fritidsverksamhet. Närmast östra vindskammaren finns en korridor med dörrar till vindsskrubbar på ömse sidor. I mitten och mot västra kammaren har samlingslokaler inretts omkring mitten av 1900-talet, här finns sedan tidigare en öppen spis.
