Taktegel
Taktegel eller takpanna ("tegel" kommer (från lat. tegula "taktegel") är ett av bränd lera framställt byggmaterial för täckning av tak. Taktegel av bränd lera har gamla anor. Fynd och bilder av kinesiskt taktegel finns från tiden 1000 år före Kristus. Taktegel fanns i antikens Grekland och hos Etruskerna. Till Norden kom takteglet före 1100-talets slut, huvudsakligen på klosterbyggnader. Då fanns redan en lång tegeltradition i länderna kring Medelhavet, Frankrike, Tyskland, England och Holland. I svenska städer började taktegel användas mera allmänt under medeltiden men oftast bara på förnämare hus. Takteglen lades till att börja med i murbruk, men formas numera så, att de passa in i varandra utan bindemedel. Det har alltid funnits en stor variation av tegelpannornas utförande och utseende. Någon standard för mått eller utförande har i stort sett aldrig förekommit. Det äldsta takteglet var fjällformade, rektangulära plattor med rundad nedre kant och klackar för hängning över läkt, så kallat fjälltegel, spåntegel eller bäversvansar. De lades med en halv panna förskjutna i sidled så att fogen mellan två pannor alltid hamnar över en hel panna. Parallellt förekom det så kallade munk- och nunneteglet. Den äldsta typen fanns på grekiska tempelbyggnader. Tegelplattorna var plana med uppvikta kanter, skarven täcktes av en smal panna med vinkelformat tvärsnitt. Denna täckpanna utvecklades under senantiken till en halvcylinder. Senare utformades även den underliggande täckpannan rundad och kallades "nunna" medan den överliggande täckpannan fick heta "munk", en anspelning på klassisk samlagsställning. Dessa nu ålderdomliga taktegel tillverkades långt efter andra världskriget och förekommer fortfarande på hus i Italien. Vingtegel eller holländskt tegel är en vidareutveckling av munk- och nunnetegel och en föregångare av en-kupigt taktegel. Denna tegeltyp blev dominerande under 1600- och 1700-talen i Sverige. Med sina avskurna högra övre och vänstra nedre hörn kunde vingtegel läggas tätare än tidigare tegeltyper. Som en kombination av "munk" och "nunna" tillkom sedan det så kallade en-kupiga takteglet. Den består av en tunn tegelplatta, som böjts i vågform, den har en lång våg nedåtgående och en kort vinge, som täcker över nästa pannas uppskjutande kant. Detta taktegel av holländskt ursprung kallas ibland för "vingtegel". Det är det på äldre byggnader i Sverige mest brukliga. två-kupiga tegel motsvarar de en-kupiga med den skillnaden, att här finns två nedåtgående och två uppåtgående vågor. Det en-kupiga är försedd med en klack, det två-kupiga (det i mellersta och norra Sverige mest använda) med två. Även tre-kupiga taktegel kan förekomma. För att göra tegeltaken ännu tätare har man försett takteglet med falsar, som sluter sig i varandra, varvid man utgått ifrån såväl de gamla modellerna som från nykonstruerade. Det fanns även lokala tegeltyper som exempelvis det så kallade hjärtteglet som hade spridning i Dalarna. Det hade en romb- eller hjärtliknande dekoration mitt på varje panna, därav namnet. Hjärttegel lades ungefär som fjälltegel, alltså med en halvpannas förskjutning i sidled. För täckning av husets nock tillverkas speciella halvrunda nockpannor, finns även som Y- eller X-nockpanna (där taknocken delar sig). Taktegel som först handslogs och veks över låret vilket gav teglet dess fordom koniska form kan numera tillverkas maskinellt med både strängpressar och formpressar. Falstaktegel kan tillverkas med revolverpress eller slädpress i formar, vanligen av gips. Tegel, 1. Teknik: Taktegel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919). Hedenstedts taktegelmuseum. engelska)Imbrex and tegula Artikel om romerskt taktegel.
Tegeltillverkning
Vid AB Lomma tegelfabrik och vid Ugerups tegelbruk blev en del tegel gröna. Grått tegel kan också framställas genom att införa alkvistar eller tjära i tegelugnen eller att bränna rödbrännande lera i reducerande atmosfär, gärna med torv. Vid tillverkning av tegel särskiljs fyra olika huvudprocesser. Därefter kan ytan ibland behandlas. Vid handslagning av tegel formas leran, antingen lera i mjuk konsistens som formas genom så kallad strykning i träformar, eller i fastare konsistens, då leran slås med hjälp av en flat klubba uti den beslagna formen. För att ersätta handstrykningen har även konstruerats olika slags strykmaskiner. Det mjuka teglet skall torkas efter formningen. Handstruket tegel måste först torka flat, vanligen sker detta på en sandplan. Efter någon dag vändes det på kant och staplas därefter glest under bar himmel eller i lador. Maskinformat tegel är fastare och transporteras därför direkt till torkladan. Insättningen i torkfacken sker där vanligen för hand, men ofta insattes ett större antal tegel samtidigt i facken med hjälp av en automatisk avsättarvagn, vars uppbärande klor är höj- och sänkbara. I moderna tegelbruk sker allt detta maskinellt. Vanligen eftersträvas en efterlikning av naturlig torkning. Det förekommer ofta konstgjord torkning, där uppvärmd luft, fläktar eller andra anordningar åstadkommer en hastig torkning. Sedan mitten av 1900-talet har kammartorken varit vanlig i Sverige. Varje kammare rymmer 6000-10000 tegelstenar. Temperaturen under torkningen ökas från 40oC till 70 oC. Torkningen tar ca 3 dygn. Även torkkanaler används, som det nyformade teglet i regel får passera på vagnar. Det ovan angivna tillverkningssättet grundar sig på den fuktiga lerans formbarhet. I motsats härtill står den i Sverige föga använda torrpressningen, varvid blott torr lera sammanpressas vid mycket starkt tryck (och vanligen någon uppvärmning). För att teglet skall bli väderbeständigt, måste det brännas. Bränning i Flamugn eller Ringugn sker i tre steg 1. Smokning vid en temperatur av 120 °C drivs vattnet i leran av, detta tar 2-3 dygn. 2. Bränningen tar även den 2-3 dygn. 3. Avsvalningen tar 2-3 dygn. Bränning i tunnelugn tar 30-65 timmar. Tegelbränning sker i ugnar som kan vara tillfälliga (fältugnar), periodiska eller kontinuerliga, exempelvis ringugnar eller tunnelugnar. Först med ringugn var Höganäsbolagets ugn för eldfast tegel, därefter kommer Skånska Cement AB tegelbruk i Lomma år 1873, därefter följde Pålsjö tegelbruk, Kiholms tegelbruk, Bockholm-Sättra i Ekerö socken, samt Slagsta tegelbruk i Botkyrka socken. Den första tunnelugnen i Sverige fanns vid Uppsala-Ekeby för tillverkning av eldfasta produkter. Det första tegelbruken med tunnelugn i Sverige var Brillinge tegelbruk år 1948. Som bränsle vid tegelbränning användes i Sverige under 1800-talet i huvudsak barrved, under 1900-talets första hälft i huvudsak stenkol. I samband med införande av tunnelugnar, infördes oljeeldning. Torv, koks och generatorgas har under 1900-talet endast använts av ett fåtal tegelbruk. Teglets färg beror på lerans sammansättning och bränningstemperaturen. Ytan kan ytterligare varieras genom att leran beströs med sand eller krossat tegel av olika färg och storlek före bränningen. Teglets densitet är normalt 1,7–2,1 kan sänkas till 1,2–1,6 genom att sågspån inblandas, vilket sedan försvinner vid bränningen och porer bildas. Stundom önskar man på en muryta ha en speciell färg, som avviker från det vanliga murteglets. Detta kan ernås genom så kallad förblandning. Med "förbländer" förstås ett tunnare, vanligen ihåligt, av bränd ädlare lera till verkat tegel, som inmuras i fasadytan av mur, bakmuren görs av vanligt tegel (s.k. bakmurstegel). Annars begjuts själva råteglet med en tunn välling av annan lera, som bränner sig med den färg man önskar erhålla. Grått och Brunt tegel kan erhållas genom inblandning av 1,5–5% Brunsten Mn02 i leran.
Tegel
Murtegel – en byggnadssten tillverkad genom att bränna lera. Taktegel – tegel för täckning av tak. Tegel (ätt) – en adlig ätt i Sverige. Tegel (stadsdel) – en stadsdel i Berlin. Tegel (pendeltågsstation) – en station i stadsdelen Tegel. Berlin-Tegels flygplats – flygplats i Berlin. Schloss Tegel – slott i Berlin. Tegeltillverkning – framställning av bränt tegel av lera. Eldfast tegel – ett tegel som används som infodringsmaterial i metallurgiska processer. Rörtegel – ett rör tillverkat av tegel.
Murtegel
Beroende på användningen är benämningen murtegel eller fasadtegel (se nedan under avsnitt fasadtegel). Av murtegel förekommer för olika användning flera olika slag, såsom klinker, eldfast tegel (chamottesten), fasadtegel, förbländertegel, vanligt murtegel, håltegel (däri inbegripet fasontegel), poröst tegel, fulltegel med mera. Flamtegel=Innermurtegel=Bakmurningstegel är en sämre (och billigare) sortering av tegel, ofta flammig till färgen som användes för väggar som var avsedda att putsas. Om tegel bränns till fullständig sintring, uppstår så kallad klinker, som har största möjliga styrka och täthet samt ringa vattenabsorptionsförmåga. Dylikt tegel används till byggnadsarbeten i eller under vatten eller till mycket starkt belastade murar, men mest i form av plattor till golv, trottoarer och dylikt, på grund av dess stora motståndsförmåga mot stötar och nötning. Eldfast tegel som bereds av eldfast lera med smältpunkt över 1580 oC kan fås att motstå mycket höga temperaturer och används därför till ugnsbeklädnader och dylikt. Vanligt murtegel blir alltefter bränningsgraden lösbränt, medelbränt eller hårdbränt och motsvarar i samma mån allt större fordringar på styrka och väderbeständighet, det vill säga motståndsförmåga mot atmosfärens inverkan genom vattendränkning och frysning, liksom mot inverkan av eld och vatten. Håltegel började tillverkas för att underlätta torkning och minska vikten. Tillverkningen sker genom strängpressning. Hålen kan vara kvadratiska, rombiska, rektangulära eller runda. År 1943 började håltegel tillverkas i stor skala i Sverige. Luftkanalerna i stenen har även en värmeisolerande effekt. Fasadtegel skall ha en jämn färg och får ej vara flammiga. År 1949 kom 91% av fasadtegelproduktionen i Mälardalen(Stockholms- Uppsala-, Södermanlands- och Västmanlands- län) från 8 tegelbruk nämligen Bergsbrunna tegelbruk, Brogårds tegelbruk, Husby tegelbruk, Lina tegelbruk, Röbo tegelbruk, Sala tegelbruk S:t Erik tegelbruk och Vittinge tegelbruk. Samma år kom 66,4% av Skånes fasadtegel från 5 tegelbruk: Helsingborgs Ångtegelbruk, AB Lomma tegelfabrik, Minnesbergs tegelbruk, Veberöds nya tegelbruk och Tjustorps tegelbruk. Mälardalen + Skåne svarade för 90,8% av landets fasadtegelproduktion. Porösa tegel även kallade lättmurtegel med densitet 1,2-1,6 är som särskilt gjorts mera poröst genom inblandning av sågspån används till lättare mellanväggar eller utbyggnader på fasader och dylikt. Blev godkända av Stockholms byggnadsnämnd år 1928. Porösa tegel med densitet på 1,2-1,4 har tillverkats av några tegelbruk i Sverige. År 1936 tillverkades i Sverige ca 6 miljoner tegel med densitet 1,4 och ca 15 miljoner tegel med densitet 1,2 i Sverige. Den största tillverkaren var Sala Tegelbruk. Utom ovannämnda variationer av tegel förekommer andra produkter, som ofta gå under benämningen tegel, såsom slaggtegel, asktegel och kalksandsten med flera. Densiteten för murtegel varierade en del beroende på leran och bränningsgrad. Exempel för medelbränt tegel: Bergsbrunna tegelbruk 1,72, Hillevikens Tegelbruk 1,80, Kiholms tegelbruk 1,80, Tenggrenstorp tegelbruk 2.00. Hårdbränt tegel Kiholms tegelbruk 2,13. De fordringar som bör uppställas på ett fullgott murtegel är att det är väl genombränt och vid slag med hårt föremål ger en ren klang, att det har plana ytor och raka kanter, att det visar en likformig och finkornig struktur om man bryter det, att massan ska vara fritt från kalk- och stenstycken, lerbollar och dylikt, att icke uppta mer än 16 procent av sin vikt vatten samt att hastigt uttorka, att av atmosfärens påverkan varken förvittra eller ge utfällningar av salter, samt att icke förstöras genom påverkan av eld och vatten. År 1931 kom Svenska Teknologföreningen ut förskrifter angående standardformat, tryckhållfasthet, måttavvikelser och frostbeständighet för murtegel.
Teglets historia
Under antiken användes murtegel runt Medelhavet och i södra Tyskland, som utgjorde norra delen av Romarriket, men användningen spred sig inte till norra Tyskland eller Skandinavien. Skandinaviens äldsta tegelbyggnad är Roskilde domkyrka, som började byggas på 1170-talet. Nordens äldsta stenbyggnad (se byggnadssten) är Clemenskyrkan i samma stad, som är omkring 100 år äldre. Teglet började alltså användas efter att stenbyggnader börjat komma på modet. Sveriges äldsta tegelbyggnad antas vara Gumlösa kyrka, invigd 1191 av biskop Absalon (i dåvarande Danmark). En annan väl bevarad tegelkyrka är Mariakyrkan i Sigtuna, som invigdes 1247. Den rådande stilen var romansk arkitektur med rundbågar, men på i mitten av 1100-talet introducerades den elegantare gotiken med spetsbågar i Paris. Något senare utvecklades den säregna tegelgotiken i Nordtyskland och Skandinavien. Först med 1200-talet, då Uppsala domkyrka började byggas, slog teglet igenom för kyrkobyggnader i Sverige. Teglet övergick därefter till att bli slottens och profanbyggnadskonstens material – först under 1600-talet blev det i större utsträckning de privata bostädernas. I städerna ha givetvis de stora eldsvådorna tvingat fram eldsäkrare material än trä, och dit har även de största mängderna av tegel hopats. Från att i äldsta tider ha varit ett fyllnadsmaterial – råsten – med natursten som skyddshölje för byggnaderna, trädde teglet ut i fasaden, så snart det var bränt (se de äldsta kyrkorna i Sverige). Till följd av smaken för puts doldes sedan under längre tid teglet, men det hade åter efter 1890-talet kommit fram till ytan, många gånger då i särskild för fasaden tillverkad färg- och ytbehandling, så kallat fasadtegel. Teglet hade under 1800-talet en särskild storhetstid. Materialets relativa eldfasthet samt den låga tillverkningskostnaden gjorde den särskilt attraktiv när städerna byggde ut sin bebyggelse. Tidigare hade de flesta svenska städerna, med undantag för städerna i Skåne (som redan hade en vittomfattande tegelbyggartradition), Gotland och Öland med flera träfattiga områden byggt husen av trä. Den nya Byggnadslagen från 1874 förbjöd ny stadsbebyggelse i trä (senare skulle det komma undantag med det som kom att bli landshövdingehus i Göteborg) för att minska risken för eldhärjningar. Råmaterialet och arbetskraften kunde fås till låg kostnad och tillverkningsprocessen var billig, varför det kom att flitigt användas. Tegel var dock ett ännu inte helt rumsrent, så det vanligaste var att fasaden mot gatan putsades och försågs med ornamentik medan bebyggelsen mot en innergård försågs med tegelfasader. Många arbetarbostäder från denna tid byggdes i tegel, ofta med engelska radhus som förebild. Tegel kom att uppleva en storhetstid mellan 1890 och 1920 då nationalromantiken slog igenom i arkitekturen. Nationalromantikerna var visserligen svagare för trähus, men i stadsbebyggelsen fick man hänge sig åt tegeldyrkan. Många kyrkor, palats och förvaltningsbyggnader från denna tid byggdes i tegel med Köpenhamns rådhus från sekelskiftet 1900 som ett typexempel. Under mellankrigstiden kom man mer och mer att återgå till slätade putsfasader. Tegel gav associationer till mörka och dystra utrymmen och var inte rationellt. En tidigare tradition av fasadputsning återkom vilket dolde teglet bakom fasaden. Teglet återkom dock efter andra världskriget i ABCstäderna och så småningom även i miljonprogrammets ramar. Under 1960- och 70-talen blev så kallat mexitegel populärt. Nya maskinella metoder gjorde teglet mycket ljusare än tidigare när processen gjorde att många tegelbitar blev fullständigt brända i ugnarna men fick ändå användas i byggnaden. Samtidigt har tegelbruken i Sverige minskat drastiskt till ett fåtal. Vid 1900-talets början fanns omkring 500 tegelbruk, antalet minskade sedan snabbt och i början av 1990-talet fanns bara 12 tegelbruk kvar.
