Vindskydd
Vindskydd, skärmskydd eller gapskjul är en mindre byggnad för friluftslivet som syftar till att ge vandrare tak över huvudet och skydd mot vädret i övrigt. Ofta tre väggar med tak i timmer eller brädor där den fjärde sidan är öppen. Vissa är gjorda så att man kan övernatta i dem, andra enbart för kortare raster/fikapauser. Ibland är vindskydden konstruerade så att en eldstad under tak också ryms, dessa vindskydd kallas slogbod (slåtterkoja) i gammal svensk byggtradition. Vindskydd kan också byggas för tillfälligt bruk, då ofta med en stomme av slanor och väggar, tak och golv av granris. Behovet av färsk gran gör sådana vindskydd mest användbara i nödsituationer och i samband med hygge. En annan sorts vindskydd är de som är gjorda av tältduk eller presenning, i motsats till fasta vindskydd som beskrivs här ovan. Linor till intillvarande träd. Lodrätt stående pinnar (i metall, plast eller kompositmaterial). Man får helheten att stå genom att spänna med linor åt sidan ner till tältspik på marken. Liggande kryss av slanor (tunna trästockar) under duken. Slanornas ena ändar hålls upp av trefötter eller surras fast i träd.
tobaksplantage-i-norrkoping-har-gravts-fram-av-arkeologer
Vid de arkeologiska utgrävningarna i Inre hamnen i Norrköping har man nu undersökt en tobaksodling från 1700-talet. Tobakstillverkningen var vid den tiden stadens nästörsta näring – efter textilindustrin – och tobak odlades där ända fram till 1950-talet. Bland annat skapades receptet till det kända snuset Röda Lacket i slutet av 1700-talet i Norrköping. Tillverkningen fortsatte där även flera år efter att snusindustrin monopoliserats och centraliserats av staten 1915. I mitten av 1500-talet började tobak odlas i Europa och den första kända odlingen i Sverige dateras till 1632 och Uppsala slottsträdgård. Men flera av de äldsta arkeologiska fynden i landet kopplade till tobak är däremot gjorda i Norrköping. Bland annat en kritpipa daterad till 1590-talet och tobaksfröer. Så kallad bondtobak odlades i Norrköping redan någon gång under perioden 1560-1610, har arkeologerna konstaterat. Odlingen man nu grävt ut och undersökt i Inre hamnen har varit belägen i kvarteret Skeppsholmen, intill Spinnhuset och Skeppsvarvet. På en karta från 1798 kan man se att odlingen vid den tiden var 6000 kvadratmeter stor. Anledningen till att man odlade inne i staden var att där fanns det både gott om arbetskraft – dvs kvinnor och barn – och bra tillgång till gödsel – dvs avföring från både människor och djur. I plantagens östra kant finns vad som uppges vara en tobakslada. Där torkade man tobaksbladen och byggnaderna gav odlingen vindskydd. Utifrån fyndmaterialet har arkelogerna kunnat förstå att området odlats från 1700-talets början och i ungefär 100 år framåt. Man har skickat jordprover på analys och nu väntar arkeologerna på att få svar på hur den här tobaksodlingen har gödslats och vilka tobakssorter man skördat.
Hydda (bostad)
Hydda är en primitiv bostad där tak och väggar bildar en enhet till skillnad från hus (tält däremot kan ha både hus- och hyddform). Två utvecklingslinjer har förekommit, den runda hyddformen och den fyrkantiga. Kupolhyddor är typiska för flera ursprungsbefolkningar, som pygméer, aboriginer och eldsländare. Den byggs av böjliga pinnar som täcks med blad eller gräs. Inuiternas snöhydda, igloo, byggd av snöblock i allt mer lutande ringar som till slut bildar ett valv, är en speciell form av kupolhydda. Hos bland annat khoikhoi och vissa indianstammar förekommer kupolhyddan som tält och är då täckt med stråmattor, bark eller hudar. En annan typ av rundhydda är den kägelformade, där man istället använt styva pinnar eller stänger. Den är vanlig som tält över hela det norra barrskogsområdet. Den vanligaste formen av fyrkantig hydda är det enkla vindskyddet av grenar, blad och gräs, stött mot ett par stolpar. En utveckling av denna är till exempel grönländarnas skinntält där tältduken har slutits om träställningar. På andra håll lutade man två vindskydd mot varandra, vilket gav en övergång till den riktiga takåshyddan. Även i Sverige har in i vår egen tid hyddor använts som tillfälliga bostäder, till exempel kolarkojor, eller i speciella funktioner som de så kallade "kokskålarna". Även samernas kåtor är en sorts kägelformade hyddor.
Presenning
En presenning är ett relativt stort rektangulärt skynke av vattentätt eller vattenavstötande material. De tillverkas oftast av någon typ av grovt tyg som exempelvis kanvas eller polyester övertäckt med någon form av plast som latex eller PVC. I hörnen på presenningar, och vid behov även längs sidorna, finns ofta korta tampar som används för att fästa presenningen så att den inte flyger iväg då det blåser. Hålen där tamparna fästs är förstärkta med så kallade öljetter, ringar av metall som är hårt förankrade i presenningen för att undvika att den rivs upp vid hårda påfrestningar. Storleken på presenningar är väldigt varierande beroende på användningsområdet men en konventionell presenning brukar vara mellan 3 och 15 meter på vardera ledd. Presenningar tillverkas i många former och material men några av de vanligaste presenningar som tillverkas idag tillverkas i PVC- och PE-plast förstärkta genom armering med smala band av hållfast plast, inlagda i ett rutnät med några centimeters maskvidd. PVC-presenningar är i regel betydligt starkare än presenningar i PE-plast, men de har även en betydligt högre vikt. Det förekommer även vävburen plast i vissa typer av presenningar. Plastpresenningar är betydligt billigare än tygpresenningar, men har som regel dålig solhärdighet vilket gör att de inte har samma livslängd som en tygpresenning. PE-plast bryts ner av UV-strålarna i solen och blir snabbt svagt. För att förlänga livslängden tillsätts olika UV-skyddande kemikalier i PE-plast. PVC bryts inte ner av UV-strålar och är därför mer lämpade för utomhusbruk under lång tid. En fuktig presenning blir tung, styv och svårhanterlig. Plastpresenningar kan även bli stela i stark kyla. Det är viktigt att fuktiga presenningar får torka luftigt, innan de viks ihop eller rullas, då de annars lätt angrips av mögel eller röta. Surrtamparna krymper då de blir våta, och våta tampar förlängs när de torkar. Detta måste beaktas när man väljer surrfästen så att ingenting skadas eller förstörs vid växlande väderförhållanden. Vid längre tids förvaring under presenning bör man se över surrningen regelbundet. Presenningar kan utöver hållfastheten variera i färger och former. En vanlig kulör är grön. Andra kulörer är bland annat gul och röd. Formmässigt är presenningar generellt rektangulära, men i exempelvis partytält eller för båtar finns specialutformade former för att passa användningsområdet. Det engelska namnet för presenning är tarpaulin och en förkortning av det namnet tarp används för att beteckna en lättviktspresenning av starkt, smidigt, vattenavvisande tyg, oftast polyester belagd med plast. En tarp används som regn-/sol-/vindskydd över rastplats eller bivack, antingen över tält / hängmatta eller istället för tält. Presenningar har ett flertal användningsområden, exempelvis som skydd mot diverse naturfenomen som vind, regn och solljus, som vindskydd eller tält i camping eller scouting, som droppskydd för målare, eller som ett skydd för båtar, vedhögar eller andra föremål. Presenningar används även vid marknadsstånd och partytält för att ge skydd mot sol och regn samtidigt som man behåller utomhuskänslan och lätt kan flytta omkring ståndet.
Bivack
Bivack är en tillfällig, vanligen militär förläggning i tält, vindskydd eller snögrotta. Bivack används också inom vildmarksturism för sovplats vid dagsturer. Vindskydd är också en väldigt vanlig lösning om man tvingas övernatta i skogen. Ordet kommer närmast från franskans bivouac som i sin tur fått det från det medeltida tyska ordet biwacht. Detta ord kan delas i bie- (idag, bei-), "sekundär" och wacht, vakt, en benämning på vakter som vakade utanför befästa städer (till skillnad från vakterna inne i städerna, som hade mer polisiära arbetsuppgifter). De soldater som ägnade sig åt yttre bevakning använde denna typ av temporära nattkvarter.
Resvirke
Resvirke är en äldre träbyggnadsteknik som innefattar konstruktioner med stående virke. Olika former av resvirke är palissadteknik, stolpteknik och stavverk. Under 1800-talet började stående timmer användas i huskonstruktioner och omkring 1900 var det vanligt. Resvirke var enklare, snabbare och billigare hantverk än liggtimmer. Många sommarvillor i skärgården från 1860–1870-talen är uppförda i resvirke. Byggnadstekniken beskrivs av Helena Lundgren i Trähusets stomme under samlingsrubriken Kulturmiljövård. 1) trävirke som anbringas eller. anbragts i mer eller. mindre upprätt ställning. a) virke (stockar eller plank och dylikt) som anbringas eller anbragts i vertikal ställning i vägg till byggnad (särskilt i stavkonstruktion) eller i stomme till (tork)ställning och dylikt.Ordet används även om stående virke i ramvärk i korsvirkesbyggnad eller om trävirke som anbringas eller anbragts i upprätt ställning såsom ytterbeklädnad på husvägg och dylikt, stundom även dels om trävirke som anbringas eller anbragts i mer eller mindre upprätt ställning i stängsel och dylikt. Även använt om trävirke som reses eller rests i lutande läge mot en uppförd träställning och dylikt för erhållande av ett enkelt skjul eller skyddstak och dylikt. Resvirke är numera vanligen plank, som fästes nedtill i ett på grundmuren lagt stockvarv eller plankvarv (syllen) och upptill i ett annat dylikt (hammarband). Resvirket består primitivast av i marken invid varandra nedslagna stolpar eller stavar (palisadverk). Resvirke används också om stommen till torkställning. b) Åderdomligt numera föga brukat om virke i takresning (takstomme). Takets resvirke. 2) i vissa trakter, bygdemålsfärgat enkelt skjul eller skyddstak eller vindskydd åstadkommit genom resning av trävirke mot en vägg och dylikt, resvirkesbyggnad, förr även resvirks-byggnad, konkret: byggnad uppförd av resvirke.
Lösvirke
"Att bygga i lösvirke" är att bygga hus eller annan byggnad på plats utan att använda prefabricerade byggelement som till exempel färdiga in och ytterväggar. Takstolar brukar byggmästaren beställa vid större spännvidder. Lösvirkesbygge kan gå till på följande sätt: Byggmästaren införskaffar det virke och övrig byggmaterial som åtgår efter hand. Virket kapas i de längder efter ritningar som behövs på plats, och de nödvändiga väggsektionerna spikas. Väggsektioner förbereds med vindskydd, och plats lämnas för fönster och dörrar i väggen. Väggar reses och fästes i grunden och stabiliseras i sidled. Innerväggar reses varefter bjälklaget och takstolar fästs på hammarbandet. Bygga i lösvirke är en relativt enkelt byggnadssätt eftersom skivor och isolering är anpassat till modulbygge centrum-centrum (cc) 60 cm och rådande standard. Snickaren spikar svall, papp, strö och bärläkt till taket, under förutsättning att det ska vara ett tak med takpannor eller tegelpannor. Vid falsat plåttak och vid papptak utgår strö respektive bärläkt. Husets eller byggnadens utsida förbereds för beklädnad, som kan bestå av träpanel, plåt, tegel eller putsad fasad. Invändigt färdigställande fortgår på samma sätt som ett prefabricerat hus. Fördelar med att bygga i lösvirke är att snickaren inte behöver isolera byggnaden innan den är vind- och nederbördstät från utsidan. Det kan betyda att huset kan vara fritt från inbyggd fukt under uppbyggnaden som kan ge upphov till framtida problem med mögelpåväxt. En nackdel är att själva resningen av stommen tar några dagar längre än vid fabrikslevererade elementhus. Det kan även vara svårt att få tag i hantverkare som har de rutiner som behövs vid ett lösvirkesbygge. Trä och möbelindustriförbundet. Sveriges Träbyggnadskansli.
Erosion
Erosion (från latin ero'sio nötning) är nednötning och transport av berg, jord eller annat material på grund av mekanisk eller kemisk påverkan. Erosion kan till exempel orsakas av vind, rinnande vatten, vågor, glaciärer, gravitationsrörelser, levande organismer, men även genom massrörelsernas materialtransport nedför sluttningar. Till skillnad från vittring så förutsätter begreppet erosion att det även sker en bortförsel. Erosion är en naturlig process. Den har tillsammans med de tektoniska processerna format jordytan. På många ställen har människan påverkat den (jordbruk, avskogning, överbetning, väg- och järnvägsbygge), vilket oftast inneburit en högre erosionstakt, speciellt ökad vinderosion. Jorderosion kan leda till igenslamning av vattendrag vilket skadar fisk och korallrev, att odlingsytan och näringsämnen försvinner och risk för översvämningar ökar. Erosion är en utjämnande kraft (en exogen kraft), som "strävar" efter att jämna ut markytan, med ett peneplan som ett slutstadium. Ett av de allvarligaste problemen när det gäller erosion som orsakas av rinnande vatten finns i Kina på de centrala delarna av Gula floden samt i Yangtzeflodens övre lopp. 1,6 miljarder ton sediment flödar varje år från Gula floden ut i havet. Sedimenten kommer ursprungligen från vattenerosion i löss-platå regionen i nordvästra Kina. Kina var förut ett lövskogrikt land, men nu är det mesta av skogen är skövlad för åkermarkens skull. Man försöker dock återplantera skog för att motverka jorderosion. Vattenerosion förekommer såväl i bäckar och floder som i sluttningar. En form av vattenerosion är floderosion som innebär erosion av strandbrinkar eller djuperosion. Vinderosion omfattar material med ett sandkorns storlek eller mindre. Vinderosionen har i många områden förstärkts kraftigt genom mänsklig påverkan, bland annat i Mellanvästern i USA. Den sand som vinden för med sig kan sedan forma klippor. Avlagringar från vinderosion benämns ofta lössjord. I områden med föga eller ingen vegetation kan vinden föra bort de lösa jordavlagringarna och transportera dem långa sträckor. Ett sammanhängande vegetationstäcke kan i allmänhet förhindra detta, men överbetning av boskap, framför allt getter, kan medföra att vinden får ett gott grepp. Då kan en öken uppstå och breda ut sig. Även berg kan eroderas av vinden genom att sandpartiklar nöter mot stenen och utholkar denna i oregelbundna skålformationer. Massrörelser omfattar bergras, jordskred, jordkrypning, slamströmmar, och laviner med transport av jord eller berg. Gemensamt för massrörelser är att det är snabba förlopp. Vågerosion, även kallad abrasion, sker vid strandlinjer, speciellt i samband med stormar och höga vattenstånd. Vågorna piskar på bland annat klippor som sedan sakta nöts ned. Glacialerosion är all nötning, slipning, lossbrytning och upplockning av berg- och jordmaterial som sker genom inverkan av en glaciär eller inlandsis. En viktig form av den glaciala erosionen är glacial abrasion, som uppstår i samband med att en glaciär glider över sitt underlag. Fastfrusna stenar och gruskorn i botten av glaciären fungerar som slipmaterial. Hällytorna slipas jämna, ofta med tydliga slipspår i form av grunda, parallella repor, s.k. isräfflor. Landskapet får mjukt rundade former, rundhällar. I kraftigt kuperade berglandskap, där glacialerosionen utförs av dal- och nischglaciärer, uppstår skarpkantade bergsryggar (arêtes), spetsiga bergstoppar (horn), djupa glaciärnischer (cirques) och U-formade dalar. För att skydda områden och anläggningar mot erosion kan flera åtgärder vidtas. Odling av skog som binder jorden eller en rad träd som vindskydd. Byggande av erosionsskydd såsom vågbrytare.
