Kaffekvarn
En kaffekvarn är en anordning för att mala rostade kaffebönor. Innan elektriciteten kom var kaffekvarnen helt och hållet manuell. Den bestod av en tratt där man hällde bönorna. I mitten satt en vev och den förde ner kaffebönorna i en kross längst ner i tratten. Det färdigmalda kaffet fångades upp under krossen i en liten låda. Med elektriciteten kom också eldrivna kaffekvarnar som istället för att krossa bönorna hackade sönder dem med knivar, som en mixer eller eldrivna kaffekvarnar som fungerar på samma sätt som de manuella med valsar. Då blev det också modernt att köpa färdigmalda kaffebönor och kaffekvarnen för hemmabruk föll i glömska. Dansar med Vargar - Dunbar mal kaffe när bl a Sparkande Fågeln och Vind I Håret är på besök. Alla sitter med en mugg i handen och Dunbar sitter bara och vevar och vevar. Association of Coffee Mill Enthusiasts (A.C.M.E.).
Kvarn
Kvarn, på skånska och blekingska även benämnt mölla eller mölle, kan dels åsyfta en stor eller liten maskin för malning av organiskt eller oorganiskt material till mindre kornstorlek, dels den byggnad där sådan malning utförs. Den mest kända kvarntypen är den som används för att mala säd till mjöl av en mjölnare. Dagens mjölkvarnbyggnader är stora industrianläggningar med eldrivna kvarnar, men förr fanns det handkvarnar, väderkvarnar, vattenkvarnar, trampkvarnar och ångdrivna eldkvarnar. Under en övergångstid användes i vissa kvarnar motorer, exempelvis i Landsnora kvarn och såg som drevs på 1920-talet av en tändkulemotor. Hushållskvarnar för hushållsbruk är mindre, till exempel köttkvarnar, pepparkvarnar och kaffekvarnar. I sin ursprungliga form består kvarnen av skålad sten, mot vilken man maler sädeskornen eller det som skall malas med en mindre flat eller rund sten, en löpare. Inom andra kulturer har istället en stor mortel använts för malning. Senare utvecklades den roterande handkvarnen. Här maldes säden mellan två cirkelrunda stenar, där den övre vrids runt med ett handtag runt en axel av trä eller metall. Denna typ av kvarn förekom hos etruskerna runt 500 f. kr., och var vanliga i Sverige in på 1800-talet. Det äldsta kända belägget på en vattenkvarn härrör från omkring 25 f.kr. och Vitruvius, och avser en kvarn med överfallhjul, men troligen är skvaltkvarnen nästan lika gammal. Väderkvarnar är först kända på 900-talet och förekom då i området Sistan mellan Iran och Afghanistan. I Västeuropa kan väderkvarnar beläggas i slutet av 1100-talet. I slutet av 1700-talet byggdes de första ångkvarnarna i England och USA. Den första valskvarnen, där malning sker mellan två stålvalsar, konstruerades 1834. i Herman Juhlin-Dannfelt, Lantmannens uppslagsbok (1923).
Jonsereds Fabrikers AB
Jonsereds Fabrikers AB är ett tidigare verkstadsföretag hemmahörande i Jonsered, Västra Götalands län. Verksamheten grundades på 1830-talet av skotten William Gibson som textilindustri. Senare kom produktionen utökas med bland annat maskiner för träbearbetning, motorsågar (1954) och skogskranar (1960). År 1979 köptes Jonsereds AB av Electrolux och koncernen splittrades. Tillverkningen av motorsågar ingick fram till 2020 i Husqvarna då Jonsered-motorsågar och andra produkter inom skog och trädgård under varumärket Jonsered upphörde att säljas. Försäljningen av presenningar och lagerhallar ingår i NSS Sverige AB, under varumärket Hallbyggarna-Jonsereds. Jonsered som kranmärke ingår i Hiab. William Gibson föddes 1783 i den lilla skotska hamnstaden Arbroath, norr om Dundee. 1797, bara 14 år gammal, kom han till Göteborg som skeppsgosse. Här kom han sedan att bedriva en mängd olika verksamheter (handel med tyger och salt sill, bryggeriverksamhet, spelkortstillverkning, framställning av kimrök m.m.) 1826 slog sig Gibson in på en ny bana och anlade en segelduksfabrik. Gibsons svåger, ingenjören Alexander Keiller, gick in som delägare två år senare. Eftersom spinneriet drevs med vattenkraft, och vattenkraften i Göteborgs hamnkanal var tämligen blygsam, började Gibson se sig om efter en lokalisering för hans växande industri. Valet föll på Jonsereds säteri vid Säveån som 1832 inköptes av Gibsons och Keillers gemensamma bolag. Under Keillers ledning grävdes samma år en kanal från sjön Aspen till Säveån. Under 1833 påbörjades arbetena med att bygga segelduksfabrik, spinneri, mekanisk verkstad och gjuteri intill mynningen av den nygrävda kanalen i Jonsered. Den täta industri- och bostadsbebyggelsen som uppfördes kom att få en märkbart brittiskt påverkad arkitektur. Alexander Keiller löstes ut ur firman 1839 och återvände till Göteborg, där han grundade en industri som sedermera kom att utvecklas till Götaverken. Gibson fortsatte att driva verksamheten i Jonsered på egen hand, vilken 1848 ombildades till ett familjeföretag, William Gibson och Söner. Transporterna löstes först genom pråmar i Säveån. 1856 invigdes den första sträckan på Västra stambanan mellan Göteborg och Jonsered. Jonsereds ställning som industriort markerades 1903 då det nya moderna kraftverket invigdes och genom besök av kung Oscar II 14 september 1901. Kring 1914 stod dagens dubbelspåriga järnvägstunnel klar som ersatte det tidigare spåret som korsade fabriksområdet. En grundlig diversifiering av verksamheten skedde: brandslangar, handdukar, bomullsremmar, jutesäckar, mattvarp, plogar, gasverksanläggningar, gjutgods, smide, strykjärn och kaffekvarnar tillverkades På 1850-talet började man även tillverka och exportera olika typer av träbearbetningsmaskiner (hyvlar, bandsågar, svarvar, borr- och fräsmaskiner). Jonsereds fick högsta utmärkelse för sina träbearbetningsmaskiner vid Londonutställningen 1862. 1872 ombildades firman till aktiebolag, Jonsereds Fabrikers AB. Efter William Gibsons död 1857 efterträddes han av sin äldste son William Gibson. Chef var från 1865 James Alexander Gibson. Som fabriksdisponent ledde David Gibson den industriella driften till sin död, då han efterträddes av brodern William Gibsons son William Gibson den yngre 1878. William Gibson den yngre var chef för Jonsereds fabriker under nästan 40 år, en tidsrymd, som omspände såväl industrialismens definitiva genombrott i Sverige som det första världskrigets förändrade villkor för industri och handel. Björn Prytz var styrelseledamot i Jonsereds fabriker 1925–1938 och ordförande 1926–1938. Presenningstillverkningen och varumärket Jonsereds ingår idag i koncernen Nordic Shelter Solutions (NSS Sverige AB) under varumärket Hallbyggarna-Jonsereds, som säljer presenningar och lagerhallar. Hallbyggarna-Jonsereds är en sammanslagning av Hallbyggarna i Falun AB och Jonsereds Miljöskydd AB, som har funnits sedan 2003. Motorsågar med tillverkning i Brastad och Jonsered.
Hushållsapparater
Hushållsapparater är ett samlingsnamn för mindre elektriska maskiner som finns i många hem och används vid matlagning, städning eller tvätt, som till exempel brödrost, vattenkokare, kaffebryggare, mixer, mixerstav, matberedare, elvisp, dammsugare, strykjärn, hushållsassistent, smörgåsvärmare och våffeljärn. Lite mer ovanliga hushållsapparater är till exempel glassmaskin, långsamkokare, pastamaskin, bakmaskin, iskrossmaskin, råsaftcentrifug, juicepress, fritös, riskokare, kaffekvarn, potatisskalare, ångkokare, espressomaskin, sous vide, perkolator, rånjärn och ismaskin. Exempel på tillverkare av hushållsapparater.
Tadeusz Kantor
Ett unikt drag för Kantors teater var slutligen att han, framför allt under den långa etappen Dödens teater, själv deltog på scenen som ett slags dirigent eller spelledare. Tadeusz Kantors teater inleddes med några underground-föreställningar inom ramen för den av honom grundade Teatr Niezależny ('Oberoende teatern'). Under andra världskriget och den tyska ockupationen, när polsk kulturverksamhet i princip var förbjuden, framförde gruppen i liten skala, med vänners och bekantas lägenheter som teaterlokaler, två polska klassiker: Juliusz Słowackis Balladyna och Stanisław Wyspiańskis Powrót Odysa ('Odysseus återkomst'). Detta var Kantors första försök att göra nyskapande teater med egenskapad scenografi. Senare återvände han då och då till dessa första teaterförsök i utställningar och teoretiska funderingar, och i form av citat i senare teaterföreställningar. Redan i den första uppsättningen, Bläckfisken, använde Kantor grepp som senare skulle återkomma i alla Cricot 2:s föreställningar. Detta inkluderade skådespelare som rörde sig som dockor och en spelstil som påminde om stumfilmens. I Cirkus använde han sig av emballage: skådespelarna virades in i svart tyg så att de förlorade sina individuella särdrag. Teatr Cricot 2 satte 1961 upp Witkacys W małym dworku ('På den lilla herrgården'). Den ansågs av Kantor vara ett uttryck för teatr informel ('informell teater'), döpt efter den informella bildkonst som Kantor ägnade sig åt vid den här tiden. Den informella konsten innebar abstrakta målningar med intensiva spontana känslouttryck, vilket kan ge en antydan om vilket slags teater Kantor ville skapa. I den informella teatern skulle den formlösa materien utsättas för spontana, slumpmässiga handlingar, språket skulle urarta till buller och skrik med våldsamma känsloutbrott. Föreställningen På den lilla herrgården började med att ett klädskåp öppnades och en stor hög säckar föll ut. Skådespelarna var under hela föreställningen upphängda på galgar i klädskåpet, och deras kläder blev alltmer slitna och förstörda under föreställningens gång. På scenen fanns också en stor behållare med en vev, "som en jättelik absurd kaffekvarn" enligt Kantors eget föreställningsmanus. Det var Begravningsmaskinen, där rollfigurerna kastades ner när de dog, och hämtades upp igen när de återuppstod. Den informella teatern följdes av teatr zerowy ('nollteater'). Här var ambitionen att skådespelarna skulle reducera sitt uttryck så mycket som möjligt. I stället för stora känslor skulle spelet utmärkas av apati, leda och likgiltighet. Detta var grundtankarna bakom föreställningen Wariat i zakonnica ('Dåren och nunnan') med text av Witkacy. Här försiggick spelet ovanpå några staplar med hopfällbara stolar som kunde sättas i rörelse med en specialgjord mekanism, vilket gjorde att skådespelarna fick kämpa för att hålla balansen och inte kastas av scenen. Denna konstruktion kallade Kantor "aneantiseringsmaskin". Den skulle aneantisera, det vill säga förinta, varje försök av skådespelarna att göra traditionell teater. Under de följande åren sysslade Kantor mycket med happening, och han kallade också sin version av Witkacys Kurka wodna ('Sumphönan') 1967 för Happeningteater. Föreställningen utspelades till en början i ett slags kaotisk kafémiljö där servitörer sprang omkring och serverade kaffe till publik och skådespelare. Skådespelarna gick omkring i stora rockar, fullastade med väskor och paket – ännu ett exempel på fascinationen för emballage. Det var mycket prat, skrik och andra ljud, och först så småningom började replikerna från Witkacys pjästext höras genom larmet. Den sceniska handlingen var fortfarande kaotisk med människor som utförde diverse mer eller mindre absurda handlingar som inte alltid tycktes ha med pjäsreplikerna att göra. På scenen fanns ett vattenfyllt badkar som representerade en liknande funktion som Begravningsmaskinen i På den lilla herrgården.
Brevens bruk
Brevens bruk eller Breven är en småort med ett före detta järnbruk i södra delen av Askers socken i Örebro kommun, nära Kilsmo i sydöstra Närke. Där finns en bevarad bruksmiljö med herrgård från 1700-talet, brukskyrka och ett bruksmuseum. Järnhanteringen vid Brevens bruk är nu nedlagd sedan 1980-talets mitt men bruksmiljön består och är till stora delar orörd. Brevens bruk grundades 1676. Ortens historik är dock betydligt äldre. Breven omtalas första gången 1317 då det skrevs "Bredhæhueen" och donerades till Riseberga kloster. Efter Västerås recess drogs godset in till Kronan. Under 1500-talet delades bruksorten i övre och nedre Breven. Ståthållaren Broder Andersson Rålamb, som var ägare till Bystad, inköpte Lilla Breven 1634 och fortsatte den då befintliga kvarndriften i Brevensån som fanns i Nedre Breven. År 1676 grundades bruket av sonen Claes Brorsson Rålamb och orten fick ett privilegiebrev för en stångjärnshammare. Senare anlades även en kniphammare. När Claes Rålambs son Gustaf Rålamb även inköpt övre eller Stora Breven 1711 och senare även Biskopskvarn några kilometer österut, kontrollerade bruket alla Brevensåns strömmar. År 1718 fick Gustaf Rålamb privilegium för ytterligare en kniphammare, och 1733 även för en masugn. År 1774 såldes bruket med Bystad till den sörmländske jorddrotten David Henrik Hildebrand på Ericsberg, vilken gjorde godset till fideikommiss inom släkten. Hans son testamenterade bruket till svärsonen Johan August Anckarsvärd och därefter kom det i dennes svärson Johan August Gripenstedts ägo. Brukets utveckling fortsatte och 1823 ersattes den gamla multimmershyttan av en modern med rostugn. Från 1822 började man även experimentera med kolning i ugn i stället för milning. År 1833 färdigställdes även en stålugn. Sedan rostugnen färdigställts 1823 fick man fram mer järn än vad smedjorna behövde, och därmed började man framställa gjutjärnsprodukter av överskottet, något som under andra hälften av 1800-talet kom att bli brukets specialitet. I rostugnen höjdes malmens kvalitet innan själva smältningen skedde i masugnen. Rostugnen – den tredje i ordningen och senast ombyggd 1905 – är till skillnad från masugnen väl bevarad och omhuldas av sällskapet Rostugnens Vänner sedan 2008. Järnmalm värd att bryta fanns inte i närheten utan togs från övriga Bergslagen men också från Utö i Stockholms skärgård. Under 1800-talet moderniserades verksamheten och nya produktionsdelar tillkom, till exempel en ny masugn och en smedja för klensmide, samt ett gjuteri. Just gjutgodset från bruket blev välkänt för sin goda kvalitet. Djurgårdsbron i Stockholm är exempelvis byggd med gjutgods från Brevens Bruk. Även närbelägna gjutjärnsgrinden Blå porten göts på Brevens Bruk och uppsattes den 23 november 1848. Produktionen var mycket varierande, det tillverkades till exempel vattenturbiner men också trädgårdsurnor och kaffekvarnar. Brevensån rinner genom orten där kyrkan, uppförd i klassicistisk stil 1842, ligger vid östra infarten. Rostugnens karaktäristiska höga silhuett utgör ett naturligt centrum i Brevens bruk. I Brevens bruk finns numera även en välbesökt discgolfbana. På midsommarafton reses den speciella midsommarstången med sju kransar.
Stjärnsunds manufakturverk
Stjärnsunds manufakturverk, ursprungligen stavat Stiernsunds manufacturwärk, var en finmekanisk verkstad i Stjärnsund i Hedemora kommun, Dalarna. Verket grundades 29 maj 1700 av Christopher Polhammar (adlad Polhem) och Gabriel Weldt (senare adlad Stierncrona) för tillverkning av urverk, lås, dörrbeslag, kaffekvarnar, vävstolar med mera. Stiernsunds manufacturwärks första stiftelse urkund hade följande formulering: "Iag Stierncrona med capital och iag Polhammar med wett och förstånd hafwa beslutat anläggia manufacturwärk". Enligt kontraktet mellan Polhammar och Stierncrona skulle Polhammar svara för de tekniska anläggningarna och Stierncrona för byggnaderna. Företagets belägenhet under den senare hälften av den första trettioårsperioden var allt annat än gynnsam. Polhammar vistades ofta på annan ort och ingen tog ansvar för driften. När Polhem vistades i Karlskrona och Karlsgrav 1717–1718 hade det uppstått en läcka i vattenrännan som försåg smedjan med vattenkraft, men arbetarna brydde sig varken om att laga läckan eller hugga bort isen framför dörren, utan valde det enklare alternativet att lyfta bort dörren. På kort tid stals det mesta i smedjan och arbetarna försvann till sina egna verkstäder med stulna verktyg. 1725 kom Polhems brorson Anders Polhammar till Stjärnsund. Polhem, som efter alla motgångar tänkt lägga ner urmakeriet, ändrade sig då han märkte att brorsonen visade anlag för urmakeri. Polhems son Gabriel, som ansvarade för driften vid faderns frånvaro, anställde 1727 kusinen Anders som bokhållare med en årslön på 200 daler kopparmynt, fri kost och kammare. 15 januari 1730 slöts ett avtal mellan Polhem och Polhammar om bildandet av en ny urfabrik. Enligt avtalet lämnades Polhammar fria händer att under tre års tid bygga upp fabriken. Utöver sin lön skulle Polhammar ha rätt till en tredjedel av fabrikens försäljningsnetto. 1736 anförtroddes Polhammar även Polhems andel av Stjärnsunds manufakturverk, som han behöll till 1753. Från och med 1736 fördubblades arbetsstyrkan och manufakturverket gick åter med vinst. När Polhammar lämnade ledarskapet 1773 tog Polhems dotterson Reinhold Galle Rückersköld (1726–1787) över ledarskapet vid urfabriken och manufakturverket. Rückersköld genomförde 1765 en frimästarereform där urmakarna vid fabriken blev egna företagare. Fabriken försåg, mot betalning, urmakarna med material för sin tillverkning, medan de nu sålde de färdiga produkterna på egen hand. Efter Rückerskölds död övertogs hans andel i bruket av hans systerson J. R. Steenman, som 1820 även lossade ätten Stierncronas andel i bruket. Hans efterträdare C. von Stockenström överlät från 1853 först på arrende och senare genom försäljning bruket till M Th. Wærn. I den lilla röda byggnaden med skylt "Stjärnsunds-Ur" tillverkas fortfarande ur efter Polhems mekaniska princip. Huset är från 1906.
