Kastrullresan
Kastrullresan är en svensk familjefilm från 1950 i regi av Arne Mattsson. Filmen bygger på en barnbok med samma namn skriven av Edith Unnerstad från 1949, den första boken om familjen Pip-Larsson. Familjen Larsson är en barnrik familj och bor trångt i en lägenhet i en stad. Pappa Patriks farbror, kallad "farbror Öl" äger ett stort bryggeri och familjen hoppas få ärva pengar av honom när han dör - men när han väl avlidit får Larssons bara ärva ett par bryggerivagnar och två bryggarhästar. De bestämmer sig för att göra om vagnarna till husvagnar och lämna staden för att resa till mamma Majas syster och samtidigt marknadsföra Patriks uppfinning Pip-Kastrullen. Sigge Fürst - Patrik "Pip-Larsson". Eva Dahlbeck - mamma Maja Larsson. Edvin Adolphson - luffaren Enoksson. Sture Lagerwall - privatdetektiv Vilfred Vågberg. Ragnvi Lindbladh - moster Bella. Olof Winnerstrand - farbror Öl. Svea Holst - fröken Eternell, farbror Öls husa. Julia Cæsar - fröken Lur. Björn Berglund - motorcykelpolis. Birger Åsander - Lång-John. John Melin - herr Sirius, hälare. Birgitta Olzon - Desdemona "Dessi" Larsson. Lasse Sarri - Lasse Larsson, berättaren. Ann Bornholm - Miranda "Mirre" Larsson. Inger Norberg - Rosalinda Larsson. Öyvind Serrander - Knutte Larsson. Jurgen Palmgren - Patrik "Pysen" Larsson. Pär Lundin - Ofelia "Lilla O" Larsson.
Kastrull
En kastrull är ett matlagningskärl, ofta tillverkat i aluminium eller rostfritt stål, ibland belagd med teflon eller liknande material, och är avsedd för matlagning på spis. Kastrullen är cylinderformad, det vill säga den har flat botten och lodräta kanter samt ett handtag. Handtagsvarianten är en pinne som går vågrätt ut ur kärlet, vanligen är denna typ av handtag omgiven av plast för att isolera mot värmen. Vissa anser att skillnaden mellan en kastrull och en gryta är att det är en kastrull om den har en pinne som handtag, en gryta om den har öron. En kastrull har som regel ett tillhörande lock som oftast är gjort av rostfritt stål, ibland även glas. Aluminiumkastrullen anses bli varm fortare än den rostfria kastrullen men är inte lika lätt att hålla ren. Det förekommer också misstankar om att aluminiet kan vara illa för hälsan, forskningsresultat och rekommendationer skiljer sig. Nackdelen med den rostfria är dock att den är tyngre att hantera och anses vara svår att använda till mjölkprodukter som tenderar att "koka fast" i botten. Bottenytan på den rostfria kastrullen tillverkas ofta med olika legeringar för att höja värmeledningsförmågan. Ordet kommer av franska casserole, som i sin tur kan härledas till latin och grekiska, men uttalet kastrull har troligen kommit in i svenskan via holländskan, som talades vid de svenska gjuterierna, där man bland annat tillverkade just kokkärl.
Jeanette Winterson
Hösten 1975, vid 15–16 års ålder, lyckades Winterson omvända en flicka, Janey, som hon senare blev sexuellt intresserad av. Efter att ha tagit sin examen flyttade Winterson till London där hon hade en serie av ströjobb: på en teater, som aktiemäklare och diversearbetare på ett förlag. Inget av arbetena var särskilt välbetalt. I en intervju med Ginny Dougary i The Times framgår att Winterson under denna period hade sexuella förbindelser med många gifta kvinnor i hemlighet, och fick Le Creuset-kastruller som presenter. Det hela framfördes i The Times som en sorts prostitution, och vissa reportrar och kritiker menar att Winterson inte varit sen att utnyttja den marknadsföring som ryktena innebar. Winterson menar dock att "det gestaltades som lesbisk prostitution, vilket det i själva verket inte var. Det hade helt enkelt att göra med en mycket märklig och speciell tid som inte skulle kunna ske nu, med kvinnor som levde dubbelliv. Jag var mycket ung. De ville bara ge mig presenter, och jag behövde kastruller." En av de gifta kvinnorna var författaragenten Pat Kavanagh, som då var gift med författaren Julian Barnes. Kavanagh lämnade Barnes för Winterson, och Winterson fick utstå mycket ryktesspridning och negativ publicitet. "På åttiotalet var lesbiska författare okej, men lesbiska som stal fruar var inte okej", enligt Winterson. Förhållandet tog slut 1989, men Winterson och Kavanagh höll kontakten och hade en vänskapsrelation fram till Kavanaghs död 2008. Winterson har skildrat deras förhållande i boken Skrivet på kroppen (1992). Wintersons skrivande i enrummaren i stadsdelen Kentish Town i nordvästra London stördes av en granne som var konsertpianist. Kavanagh sammanförde Winterson med sin klient Ruth Rendell och hennes man Don, som lät henne använda deras hus när de var bortresta, och i annat fall ett uthus i trädgården. Där skrev hon fyra av sina böcker. Winterson och Rendell höll sin vänskap levande fram till Rendells död 2015. Paret Rendell blev exempelvis tackade i början av Wintersons andra bok Passionen, som utspelar sig under Napoleonkrigen (1803 till 1815). Boken kretsar kring fotsoldaten Henri, som blir utvald av Napoleon att bli hans personliga kock, och den kortspelande, bisexuella Villanelle, som redan är gift med Napoleons ordinarie kock. Det resulterande triangeldramat gav Winterson 1987 års John Llewellyn Rhys Prize, och blev en internationell bästsäljare, men gjorde också att Winterson kunde försörja sig på sitt författarskap. 1989 kom Wintersons tredje roman, Skapelsens kön. Även den blev en stor försäljningsframgång internationellt. Boken gav henne en EM Forster award. Ändå fanns det stort motstånd från mer etablerade författare: "Jag var på ett party 1989 och Ian McEwan, Martin Amis och Salman Rushdie satt i en soffa och undrade varifrånästa generation av brittiska författare skulle komma ifrån. När vi pratade, blev det uppenbart att de inte hade läst en rad jag hade skrivit." Boken utspelar sig i ett 1600-tals-London och har stora inslag av magisk realism. Det blev den sista boken hon skrev som utspelade sig i historisk tid, eftersom hon inte ville fastna i ett fack. Filmen kretsar kring en jättelik hundkvinna och en upphittad pojke, Jordan, och handlar inte minst om kvinnlig självrepresentation. 1990 adapterades boken Det finns annan frukt än apelsiner för TV med manus av Winterson, under samma namn, vilken gjorde att hon vann BAFTA för bästa drama. TV-serien placerades i samma "seriösa" plats i TV-tablån som Dennis Potters serier tidigare innehaft, och blev mycket framgångsrik. I huvudrollerna fanns Geraldine McEwan (som modern) och Emily Aston respektive Charlotte Coleman (som Jess). Regissören Beeban Kidron fick också ett silver vid FIPA-festivalen i Cannes 1990. Winterson förklarar att "det fanns egentligen ingenting innan Apelsiner som visade lesbiska kvinnor som något annat än fula, desperata, förvirrade, ensamma, drogberoende, alkoholistiska, rovlystna eller genomgår en förändring.".
Kvast
En kvast är ett redskap som används för att sopa rent mark- och golvytor. I modern tid ersätts den ofta med sopborste, dammsugare eller sopmaskin. Svenska kvastar har traditionellt tillverkats av björkris. Till skillnad från den japanska kvasten i bilden här intill, som sopar med risets ändar, är den traditionella svenska björkkvasten vinklad i ungefär 45 grader vid skaftet. Vid användningen föser man ihop skräpet med bredsidan av riset. Kvasten ger också vissa mytologiska associationer, exempelvis lär häxor ha använt kvastar som flygmaskiner. Däremot är en häxkvast inte en flygmaskin för häxor, utan en missbildning i träd, som stundom kan inträffa. I halländskt bygdemål menar man med kvast en tofs. En variant är piassavakvasten, som är en sorts grov sopborste med långt skaft. En mindre typ av kvast kan kallas för viska, ibland felaktigt använt för det don som rätteligen bör kallas borste. En borstviska (!) är 1900-talets motsvarighet till nutuda diskborste. Den består av ett knippe med järntråd hårt sammanbundna rotfibrer från därtill lämpad växt. Fibrerna är tvärt avskurna i ändarna. Detta verktyg användes exempelvis för skurning av kastruller med svåravlägsnade matrester. Speciella borstviskor används vid vapenvård för rengöring av pipans lopp efter skjutning. En ljungkvast består av en bunt sammanbundna ljungkvistar. En kvastprick är ett sjömärke bestående av en stång med en ruska på toppen, placerad intill en grynna i skärgården som förr användes som varning för påsegling. Numera ersatt av annat. En bastukvast består av en knippe björkkvistar, helst med kvarsittande löv. Med denna kvast piskar man lätt huden för att öka effekten av bastubadet.
Rostfritt stål
Rostfritt stål korroderar mycket långsammare än kolstål tack vare att det legerats med krom. När kromhalten överstiger cirka 11 % bildas en tunn, passiv hinna som skyddar det underliggande stålet mot vidare oxidation. Ytskiktet består av kromoxid som är bara 20–30 Å tjockt. Om stålets yta skadas, återbildas ytskiktet mycket snabbt förutsatt att det finns syre tillgängligt i omgivningen. Den kemiska motståndskraften i rostfritt stål ökar med stigande kromhalt, men den ökar även med minskande kolhalt, varför rostfria stål bör ha en kolhalt under 0,25 %. En allmänt förekommande missuppfattning om rostfritt stål är att det inte rostar överhuvudtaget men det gör det i många miljöer. Det finns rostfria stål som kallas rosttröga stål eftersom korrosionsfilmen (rosten) bildar ett närmast passivt skikt efter en viss nivå som bromsar vidare korrosion. Rostfritt stål uppfanns på Brown-Firth laboratioriet i Sheffield av Harry Brearley år 1912 som under experiment med olika legeringar till kanonrör upptäckte att järn-kromlegeringar inte rostade vid etsning (se artikel från New York Times). Det finns många olika typer av rostfria stål som framställs kommersiellt, alla med sina unika egenskaper och speciella användningsområden, men de kan delas in i mindre grupper av rostfria stål efter användningsområde och struktur. Rostfritt stål innehåller minst 10,5 % krom och används i korrosiva miljöer som exempelvis är sura och utsatta för klorider. Rostfritt stål som innehåller 13–18 % krom och inget nickel kallas även kromstål. Vanliga tillämpningsområden för kromstål är exempelvis vitvaror. Kromstål är billigare att ta fram än traditionellt rostfritt stål då man inte använder nickel, vilket sänker materialkostnaden för framställning. Syrafast stål, eller syrabeständigt stål, innehåller legeringsmetallerna krom och nickel, samt minst 2 % molybden. Syrafast stål används i miljöer med mer kännbara kemiska påfrestningar, till exempel i rördelar, skruvar och muttrar, beslag och maskindelar avsedda för marin miljö, samt detaljer som kommer i kontakt med syror (dock ej salpetersyra, som regerar med molybden). Stållegering som innehåller både krom och nickel kallas även för kromnickelstål, eller kromnickel, vilket ej är att förväxla med nichrom. Kromnickel är ett rosttrögt stål bestående av 65 % nickel, 20 % järn och 15 % krom. Denna legering kan användas till elektrisk motståndstråd med resistivitet 1,05 ohm⋅mm²⋅m−1 för tillverkning av bland annat element för värmeapparater och resistorer. Austenitiska rostfria stål utgör den största gruppen av rostfria stål. De har en austenitisk γ-struktur vilket medför att de är omagnetiska och att de inte kan härdas. Stålen består av krom (12–30 %) och nickel (7–30 %) samt andra metaller, ofta molybden (2–3 %). Kolhalten i dessa stål är mycket låg, i regel under 0,05 %. Rostfritt stål av denna typ är enklare att arbeta med än andra stålkvaliteter. Det är lätt formbart, och den låga kolhalten gör att det är lättare att svetsa i än andra typer av rostfritt stål. De austenitiska rostfria stålen har därför stort användningsområde som konstruktionsstål och som rörledningar. Vissa austenitiska stålsorter kallas syrafasta om man stärkt gropfrätningsmotståndet genom tillsättning av exempelvis molybden (ca 2 % i den vanligt förekommande legeringen EN 1.4401). En mycket vanlig legering ur denna kategori är 18/8-stål (även 18/10-stål) som är legerat med 18 % krom och 8 % (10 %) nickel. Rostfria husgeråd som grytor, kastruller m är ofta gjorda av 18/8-stål som EN 1.4307. Bestick framställda av 18/8-stål har en tendens att svärta ned vissa typer av porslin. Vissa maskindiskmedel gör att den passiviserande hinnan som bildas naturligt på alla stål av denna typ blir tämligen mörk i en gråblå nyans. Detta innebär inte att föremålen är dåligt diskade, utan att korrosionshållfastheten ökat. Det går att avlägsna hinnan genom polering.
Vattenkokare
En vattenkokare är en elektrisk apparat för att koka upp vatten för tillredning av heta drycker, som kaffe och te. Vattenkokare finns i många modeller av många tillverkare. Historiskt kan ordet "vattenkokare" beläggas i svenskan sedan 1872. Vattenkokare kan vara sladdlösa eller ha sladd. Sladdlösa modeller ställs på en bottenplatta med en kontakt som ansluts till motsvarande anordning på undersidan av vattenkokaren. Den elektriska anslutningen på bottenplattan måste på något sätt vara skyddad mot beröring. Vattnet värms upp med ett friliggande värmeelement (i form av ett rör eller spiral) eller ett element som ligger dolt i vattenkokarens botten. Den senare varianten anses bäst. De flesta modeller stängs av automatiskt när vattnet kokat upp – med andra ord elimineras problemet med eventuella spisplattor som glömts på. En annan fördel med vattenkokare är att de inte brukar bli varma i botten och alltså kan ställas direkt på bordet. En nackdel med vattenkokare är att de inte går att använda till annat än vatten. Med tiden bildas kalkavlagringar som måste avlägsnas för att kokaren ska fungera normalt. Tekokare är vanligare i områden med 200-240V nätspänning, i områden där hushållsnät håller lägre spänning, till exempel i Nordamerika, är tidsvinsten gentemot el- eller gasspis lägre och när tekokare används där är de oftast utförda som isolerade kannor med varmhållningsfunktion. Vattenkokare är ungefär dubbelt så snabba att värma upp vatten med jämfört med kastruller på spisen, och dessutom sparar de ström. Detta beror på att man bara behöver värma upp vattnet och kokaren (som ofta är gjord av tunna material - liten mängd material att värma) samt att värmeelementet är i direkt kontakt med vattnet. Jämför med kastrullen, där elen ska värma upp platta, kastrull och vatten, dessutom med förluster mellan platta och kastrull. En jämförelse visade att kokning av 1 liter vatten två gånger per dag under ett års tid förbrukade 42 % mindre elektrisk energi vid användning av en vattenkokare istället för att koka i kastrull på spisen.
