Kokkärl
Kokkärl är en behållare som används för att upphetta mat i vid matlagning. Kokkärlets utformning och tillverkningsmaterial beror på dess användningsområden. Kärl avsedda för tillagning på spis eller kokplatta måste kunna leda värme bra så att värmen från plattan eller gaslågan kan överföras till maten. Kokkärl för tillagning i mikrovågsugn behöver däremot inte vara bra värmeledare. Vanliga värmeledande material är aluminium, rostfritt stål och koppar. För tillagning i mikrovågsugn kan kärl av bland annat porslin, plast och glas användas. Behållare som används för förvaring eller blandning av kall mat kallas normalt inte kokkärl. Gryta (köksredskap), ett något större matlagningskärl med två handtag.
Kokgrop
Kokgrop har två betydelser. Den i dag vanligaste beskriver arkeologiska förhållanden. En äldre betydelse avser militär mattillredning under fältförhållanden, innan kokvagnen kom i bruk. Med kokgrop menar arkeologerna en underjordisk ugn i vilken heta stenar lades, ovanpå dessa lades den mat som skulle tillredas. Sedan täcktes gropen med jord och torv. En kokgrop var en grop i marken i vilken eld gjordes. Över denna hängdes kokkärl vari maten tillagades med hjälp av värmen från elden. En kokgrav var en långsmal grop varöver flera kokkärl kunde hängas upp. Foto: "Fältmässig matlagning i kokgrav" 1913 Bohusläns museum.
Induktionshäll
Induktionshäll är en teknik som används i modernare spisar för matlagning. Tekniken går ut på att varierande magnetfält från hällen inducerar strömmar i använd kastrull eller stekpanna för att på så vis skapa värme. En spole (som ses i bilden till höger) alstrar ett med hög frekvens (några tiotals kHz) varierande magnetiskt fält som genom Faradays induktionslag skapar en inducerad spänning i kastrullens botten. Eftersom kastrullen leder ström, driver denna spänning en så kallad virvelström. När en spänning krävs för att driva en ström utvecklas samtidigt värme (detta implicerar att en kraft behövs för att upprätthålla en rörelse, dvs arbete utvecklas). En förenklad bild är att elektronerna dunsar in i atomer när de börjar röra sig runt i kastrullen, vilket får atomerna att vibrera, vilket vi makroskopiskt sett uppfattar som värme. Värmeutvecklingen sker inte bara genom inducerade strömmar, utan även på grund av magnetisk hysteres (det finns även andra empiriskt uppmätta förlustmekanismer som brukar klumpas ihop som "övriga förluster"). Vid höga frekvenser dominerar dock virvelströmsförluster, då dessa växer kvadratiskt med frekvensen. Till skillnad från kastrullen värms dock inte spolen upp i samma utsträckning, då de virvelströmmar som dominerar i den tjocka kastrullbotten inte har plats att röra sig (runt i små virvlar) i de tunna trådarna inuti spolen. Litztråd, dvs koppartråd med många små från varandra isolerade kopparkardeler kan användas för att minska de frekvensberoende förlusterna ytterligare. Spolen värms fortfarande upp av dess kopparns resistans, men tack vare den höga arbetsfrekvensen kan man hålla strömamplituden (och därmed de resistiva förlusterna) relativt låg, och därigenom göra induktionshällen kompakt och utan särskilt stora kylflänsar. En induktionshäll blir alltså inte varm i sig, utan det är endast kastrull/stekpanna som värms upp. Efter en längre stunds matlagning värms dock plattan upp genom vanlig värmekonduktion från kastrullen. Eftersom värmen alstras närmre maten ökar verkningsgraden jämfört med en äldre spishäll då mindre värme "missar" målet. Att koka upp vatten går ungefär lika fort som i en vattenkokare. Responstiden när man ändrar reglagen är också snabbare. För att fungera måste kokkärlen vara ferromagnetiska till exempel gjorda av järn. Även vissa typer av rostfritt stål fungerar (icke austenitiska). Däremot kan man inte använda sådana av glas eller aluminium. Ett enkelt sätt att testa om ett kokkärl fungerar är att se om en magnet fäster på det. Spisar med induktionshäll alstrar starkare magnetfält än andra spisar. Fältstyrkan på 10 cm avstånd från apparaten: Induktionsspis 1,2 µT. Elspis 0,8 µT. Det finns dock inga fastställda hälsorisker med de alstrade magnetfältens styrka.
Krukmakeri
Krukmakeri är tillverkning av krukor och andra föremål av lera, samt den verkstad som detta görs på lera. En person som arbetar med krukmakeri kallas för krukmakare. Krukmakaren drejar krukor, fat och andra föremål på en drejskiva. Efter torkning bränns leran och bildar ett nytt material: keramik, efter grekiskan keramos, som betyder bränd lera. Keramik kan bland annat delas in i lergods och stengods, där den huvudsakliga skillnaden är temperaturen. Lergods bränns vid runt 1 000°C och stengods vid runt 1 250°C. Traditionellt arbetade krukmakaren med lergods, leran bröts i närheten av krukmakeriet och produktionen var till största del bruksgods. Den äldsta och mest ursprungliga metoden att tillverka krukor är att göra långa smala lerkorvar, som läggs på varv på varv, där varje ny lerkorv trycks fast vid den tidigare, ofta kallad ringtekniken. Ringtekniken har brukats på de äldsta fynd av keramik man funnit, och används fortfarande idag, bland annat av shipibofolket i Peru. Flera olika tekniker för att trycka fast lervarven finns. Drejskivan uppfanns redan i det antika Egypten omkring 3 000 f.Kr. Den spred sig dock ganska långsamt, för den är inte nödvändig för småskalig lerkärlstillverkning. Till Norden och Sverige kom drejskivan först under tidig medeltid. På andra håll i världen, bland annat Afrika, har metoden använts in i modern tid. I Amerika förekom inte heller drejning före Européernas ankomst. En drejskiva består av två runda skivor, monterade på en lodrät axel. Krukmakaren roterar den undre skivan med foten, som sätter den övre skivan i rörelse där sedan leran bearbetas. Det finns även drejskivor som drivs av till exempel elmotorer och vattenhjul. Det finns även en rad olika tekniker för bränning och efterbearbetning av lerkärlen. Glasering är en av de vanligare efterbehandlingarna för modernare lerkärl. Glasyr i egentlig mening, genom att upphetta sand till extremt höga temperaturer kunde man även tidigare få sandkornen i leran att förglasas och därmed skapa en sorts glasyr. De framställdes första gången i Kina under 600-talet. Araberna lyckades oberoende av den kinesiska tekniken att utveckla glasyren omkring år 1000. Under tidig medeltid spred den sig till övriga delar av Europa. Keramik som är obränd har bland annat använts till lagringskärl, såsom för säd och liknande aror. Bränd keramik har istället använts till bland annat vattenbehållare och kokkärl. Antikens greker blev tidigt mästare på att tillverka bruksföremål i keramik. De tillverkade många typer av speciella vaser, amforan användes för att lagra och transportera olja, kratern användes för att blanda vin, kryddor och vatten, lekyten var formad som en flaska och användes för offergåvor.
Stormkök
Ett stormkök är en portabel kokutrustning för mat och dryck med en brinnande låga som inte slocknar vid hård vind. Stormkök används främst vid friluftsliv och tillverkas i lätta material för ökad bärbarhet, oftast i aluminium, duossal eller titan. Stormkök består traditionellt av flera delar som kan sättas upp för matlagning eller packas ihop för transport, vanligen en underplattform, en överplattform, och en brännare för att värma maten, samt ytterligare utrustning och kokkärl beroende på modell. Underplattformen håller brännaren över marken, medan överplattformen håller kokkärl över brännaren. Det finns flera olika typer av brännare. Några vanliga typer av bränslen är teknisk sprit, gasol och flerbränslekök med en så kallad multifuelbrännare där man förbränner petroleumbaserade vätskor som bensin, fotogen eller diesel. Vanligt förekommande stormkök i Sverige och Finland kommer bland annat från företagen Trangia, Primus och MSR. Stormköket blev årets julklapp i Sverige 2020. Stormkök går under flera olika typer av namn, en del mer formella än andra. En del namn anspelar på kökets användningsområde, medan andra anspelar på dess utformning, till exempel dess bränsle. Exempel är: friluftskök, fritidskök, fältkök, campingkök (namn används även som samlingsnamn för alla kök menade för camping (Se Campingkök)), Trangiakök (efter en av tillverkarna), trekkingkök, expeditionskök (specifikt gällande stormkök med multifuelbrännare), spritkök, gaskök, gasolkök eller snuskburk (efter militärens Kokkärl m/40 som hade smeknamnet snuskburken). Trangiaköket skapades 1951 och det är ungefär samtidigt som ordet stormkök dyker upp i svenska dagstidningar. Portabel kokutrustningar med brinnande låga är däremot mycket äldre och de mer lättburna som även ska tåla hårdare väder utvecklades när allt fler började ägna sig åt frilufsliv i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Stormkök av olika slag har också utvecklats av militären och att Trangiaköket utvecklades snart efter andra världskriget är därför ingen slump. Till det traditionella Trangiaköket används teknisk sprit, etanol (även kallat T-sprit). Ofta är bränslet utblandat med metanol eller vatten för att minska sotningen på kokkärlen. Det finns färdigblandade bränslen avsedda för ändamålet. Stormkök kan även ha brännare för exempelvis bensin. Då spritbrännare fungerar dåligt i kallt väder kan brännare för bensin eller gasblandningar vara lämpligare för en del turer. Det finns både kök avsedda för ett bränsle och kök där brännaren kan bytas enligt behov. Det man under värnplikten kallade "snuskburken" var ett enpersons-stormkök med brännare och kokkärl. Då stormköket var tillverkat av aluminium fungerade det även att använda kokkärlet över öppen eld. Den militära snuskburken var lackerad i grönt. Mountain Safety Research.
Skavfräken
Skavfräken (Equisetum hyemale) är en art i släktet fräken som kan bli cirka en meter hög. Skavfräken har en ihålig och ogrenad stjälk, utom vid basen, där några grenar utgår, som ungefär liknar stjälken till form och storlek. Den är mörkgrön eller något blåaktig med vitaktiga, svartbandade slidor. Skavgräset förekommer över hela norra halvklotet, men inte allmänt, och växer i skogsbryn, på torra och magra ängar, på myrlänt mark och så vidare. Arterna i detta släkte har i allmänhet mycket kiselsyra i sitt örtstånd (jämför med halvgräsen såsom ag), och detta gäller i hög grad för skavfräken, vars stjälkar därigenom är mycket hårda och så sträva, att de kan användas till skurning av kokkärl, polering av metall och trä med mera. Därför har denna art fått namnen "skavgräs", "skavrör", "skäfte", "skurgräs" och så vidare. Tack vare detta har också stjälken nog fasthet att kunna övervintra, och detta är uttryckt i artnamnet hyemale från latinets hiemis - vinter. Den virtuella floran - Skavfräken. Skavgräs i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926).
Kastrull
En kastrull är ett matlagningskärl, ofta tillverkat i aluminium eller rostfritt stål, ibland belagd med teflon eller liknande material, och är avsedd för matlagning på spis. Kastrullen är cylinderformad, det vill säga den har flat botten och lodräta kanter samt ett handtag. Handtagsvarianten är en pinne som går vågrätt ut ur kärlet, vanligen är denna typ av handtag omgiven av plast för att isolera mot värmen. Vissa anser att skillnaden mellan en kastrull och en gryta är att det är en kastrull om den har en pinne som handtag, en gryta om den har öron. En kastrull har som regel ett tillhörande lock som oftast är gjort av rostfritt stål, ibland även glas. Aluminiumkastrullen anses bli varm fortare än den rostfria kastrullen men är inte lika lätt att hålla ren. Det förekommer också misstankar om att aluminiet kan vara illa för hälsan, forskningsresultat och rekommendationer skiljer sig. Nackdelen med den rostfria är dock att den är tyngre att hantera och anses vara svår att använda till mjölkprodukter som tenderar att "koka fast" i botten. Bottenytan på den rostfria kastrullen tillverkas ofta med olika legeringar för att höja värmeledningsförmågan. Ordet kommer av franska casserole, som i sin tur kan härledas till latin och grekiska, men uttalet kastrull har troligen kommit in i svenskan via holländskan, som talades vid de svenska gjuterierna, där man bland annat tillverkade just kokkärl.
Hänkel
Hänkel är ett handtag eller öra på dryckeskärl, karott eller annat kärl. Före vedspisarnas tid kunde kokkärlen tack vare hänklarna hängas över elden. Ordet är bildat från tyskans "henkel" som i sin tur kommer från verbet "hängen" (hänga). pz=1#U_H1999_46174. Läst 7 januari 2017. .
Kittel
En kittel är ett kokkärl avsett för uppvärmning av vätska i samband med matlagning, färgning, tvätt, bryggning eller liknande. En kittel är i allmänhet flat eller svagt välvd botten, med eller utan lock, med eller utan handtag eller grepe. Om kokkärlet har öron kallas det oftast gryta. Kittel används även om andra kärlformer som tekittel eller kaffekittel. Ofta skiljer man mellan grytor som gjutna kokkärl medan kittel syftar på kärl i järn- eller mässingsplåt. En kittel kan finnas i olika storlekar. Ordet i sig kommer förmodligen från latinets catillus som betyder "skål" eller "tallrik". Ordet "kittel" är belagt i svenska språket sedan mitten av 1300-talet.
Bulkruka
Bulkruka, även kallat bulkärl, är ett dryckes- och kokkärl med lock av metall. Till formen är bulkrukan rund och bukig, med rundad eller platt, pålödd och omvikt botten. Kärlet har hänklar för upphänging och bärning. Bulkrukor användes av den svenska försvarsmakten, då oftast utförda i koppar eller bleckplåt. Det kan i vissa delar av landet även syfta på civila bukiga krukor tillverkade i koppar och mässing. I svenska försvaret infördes bulkrukan 1817 och genomgick därefter flera förändringar. Under 1840-talet var den oval med platt lock, m/1865 är rund och bukig med hållare för en rem. 1856 kom en rektangulär modell med rundade hörn, som sedan återkom i modellerna från 1882 och 1887, men 1894 återkom en rund bulkruksmodell. 1895 infördes åter ett kvadratiskt kärl med rundade hörn, denna gång i aluminium, som sedan kom att användas i kokkärlen fram till dess att de rostfria kom som ersättare.
